On the sunny side ...


Dansen hade kommit igång i folkparken. Septemberskymning mellan de högresta furorna utanför dansbanans ljusfält. Musik, sorl och skratt. Förväntan i luften. Kommer jag att hitta någon?
Han hade just lämnat den långa, smala Almungeflickan han dansat första dansen med när han fick syn på henne. Hon stod ensam en bit bort från dansbanan med ryggen mot en fura, slank, mörkhårig, med en cigarett i handen. Barbro!
Det var tolv – tretton år sedan. Själv hade han inte ens börjat skolan. Hon var i fjortonårsåldern. Minnesbilderna av tonårsflickan kom tillbaka. Nu länge sen han haft dem i huvudet. Då, förtjusningen, längtan och fantasierna.
Barbro hade ibland kommit cyklande hem till dem året då hennes bror Erik tjänade dräng på gården. För sexåringen hade Erik varit spännande. På rummet i lillstugan hade han luftgevär och veckotidningar. När han behövde ställde han sig på en stol och kissade ut genom fönstret. Han visade pojken att nässlorna nedanför fönstret växte extra kraftigt.
- Titta! Fina nässlor, va! Det är för att jag pissar på dem. Piss är näringsrikt!
Modern skakade ogillande på huvudet åt amoniakdoften när hon ansade trädgårdslandet invid nässelsnåret.
- Hålla på så där! Och urinfläckar på tapeten nedanför fönstret! Erik är en odåga! Han blir aldrig vuxen!
När Barbro kom på besök intog hon huvudrollen på gården. Hon pratade inte mycket med Erik utan höll sig tillsammans med pojken och hans syster, lekte kurragömma, smekte lammen, satt hos modern i köket och drack saft och berättade om roliga händelser i Solvalla. Modern, som ofta beklagade sig över ensamheten på gården, blev glad i flickans sällskap. Barbros hår var långt och mörkt, ögonen bruna. Ögonbrynen var särskilt fina, smala, svarta, svagt bågformade. Hela ansiktet var vackert modellerat.
Åh, vad Barbro var fin! Då hon log mot honom blev han alldeles varm. Han kunde inte se sig mätt på henne. Hon var den vackraste han träffat. På hennes bruna, mjuka armar växte små mörka fjun. När han kom nära henne uppfattade han en doft som han inte kände igen. Klänningen buktade sig över brösten. Hon var samtidigt både flicka och kvinna. Det försåg henne med mystik. Sexåringen visste inget om tonårsflickor.
Erik arbetade på gården över sommaren. När han slutade anställningen blev tillvaron tråkigare. Barbro inte kom aldrig mer tillbaka.
Nu stod hon där under den höga furan, levande och verklig. Förändrad. Då tonårsflicka, nu en mogen kvinna. Ändå omöjlig att ta miste på. Minnesbilden av henne måste ha varit starkare än han förstått. Genom åren hade hon dykt upp i hans tankar då och då. När han intresserat sig för någon flicka, kunde bilden av Barbro plötsligt skymta för hans inre blick.
Han ville dansa med henne men tvekade inför att bjuda upp. En del killar hade en naturlig självsäkerhet när det gällde flickor. Den saknade han och nu gällde det en kvinna som var betydligt äldre än han själv. Han hade inte heller mycket att komma med. Den breda munnen, de glesa tänderna, den omanliga uppnäsan. Det där var inget som flickor beundrade. Riktigt vackra flickor vågade han aldrig bjuda upp. Faran att bli nobbad kändes för starkt.
Han dansade rätt bra, det visste han. I folkdanslaget på folkhögskolan hade han fått god träning. Han njöt av att dansa, särskilt till musik med jazzrytm. Men dans skapade en erotisk laddning. Den kunde lätt bli till problem. Det behövdes inte mycket för att hans sexuella reflexer skulle aktiveras. Antagligen var han onormalt lättretad. Att få erektion under dans var pinsamt. Då gällde det att maskera tillståndet, hålla ett avstånd till partnern, försöka tänka på något annat än på kvinnokroppen som rörde sig rytmiskt tätt intill honom. Men det var nästan omöjligt.
Skulle han våga bjuda upp kvinnan vid det höga trädet? Skulle hon acceptera? Skulle han klara av att dansa med henne? Hjärtat bultade medan han samlade sig för beslut.
Nu blev Barbro uppbjuden. Han följde henne och kavaljeren med blicken. De dansade inte särskilt intimt. För att dämpa sin nervositet bjöd han upp en flicka han kände från IOGT. Efter den dansen stötte han ihop med Lasse, som han åkt till folkparken tillsammans med. Hela tiden höll han ögonen på Barbro. Nu stod hon för sig själv vid trädet igen. Han berättade om henne för Lasse. Lasse fattade direkt. Han var förtjust i att dansa men hade också problem. Det gällde kroppslängden. Lasse var rätt kort. Det var inte roligt att vara kortare än tjejen i en dans.
Lasse tittade länge på Barbro. Han smackade lätt med tungan mot gommen, suckade lustfyllt.
- Du kan inte missa chansen att dansa med en sån tjej!
Höstskymningen var dunkel och mjuk. Orkestern spelade fin dansmusik, växlade mellan schlagers och swinglåtar. Halvmånen lyste skarpt gul mellan trädkronorna. Som upplagt för en nära dans. Nu eller aldrig! Han gick fram till trädet.
- Får jag lov?
Barbro log aningen roat, eller kanske förvånat, men tog hans arm och följde honom fram till dansbanan. Foxtrot i lugnt tempo. Hon gled in innanför hans arm men behöll ett litet avstånd till hans kropp. Hon följde direkt, självfallet och rytmiskt. Suveränt att dansa med henne!
- Känner du igen mig?
Hon lutade sig bakåt och tittade noga på honom.
- Neej. Nej, jag vet inte vem du är.
- Sten. Från Västboda. Där Erik jobbade.
- Sten! Nej men… Ja, du är ju vuxen nu. Det var länge sen!
- Ja, det är väl en tretton år sen du kom cyklande till oss.
- Jaa, du. Tiden går.
Hon blev allvarlig. Nu dansade hon lite närmare honom. Han hittade inte på något att säga resten av första låten. Sen paus.
- Du dansar bra!
Hon log uppskattande, aningen retsamt mot honom.
- Hur lärde du dig dansa? För dina föräldrar är väl religiösa? Dom dansar väl inte?
- Nej, nej, aldrig! Men Anna, min syrra, hon och jag lärde varann. Sen gick jag på folkhögskola. Där var det mycket dans.
- Såå! Så du har gått på skola du?
Nu introducerade orkestern dansens andra låt, ”On the sunny side of the street”, en av hans favoritlåtar. Han kunde den utantill, brukade spela den på klarinetten. Barbro dansade nu tätt inpå honom, följde alla hans rörelser. Hans egen kropp rörde sig med musiken som motor. Rytmen pulserade i hans inre. Den vackra partnern följde som om hon varit en del av hans kropp. Han dansade som han aldrig dansat förr! Han kände mer och mer beröringen av Barbros höfter och lår och mage mot sin kropp. Med beröringen kom eggelsen. Han försökte hålla den tillbaka men lyckades inte. Lemmen tjocknade. Hans kropp ville trycka sig emot hennes, men han tvingade sig att hålla instinkten tillbaka. Han drog sig ifrån henne och höll henne lite åt sidan, försökte inrikta sin uppmärksamhet på musiken. Förgäves. Han var intensivt medveten om närheten till hennes kropp. Han kunde inte heller hindra att Barbros mage kom i kontakt med hans svullna underliv ett par gånger. Tryckte hon sig inte mot honom helt kort? Det verkade så, men han vågade inte tro det.
Slutet av dansen blev en pinsam kamp att dölja upphetsningen. Han skämdes, men kände samtidigt ilningarna av vällust i kroppen. Halvt förvirrad nickade han ett tack för dansen. När de gick av dansbanan tog Barbro hans hand och kramade den svagt. När han vände huvudet mot henne log hon gäcksamt och aningen ömt. Han insåg att hon visste hur det var fatt med honom och att det roade henne! Det lindrade inte genansen, kinderna hettade. Det föll honom inte in att hon skulle kunna känna något liknande.
Tyst följde han henne bort mot det höga trädet. Han kände ett bromsande tryck av hennes hand mot armbågsvecket. De stannade. Hon såg honom i ögonen.
- Sten, kan vi inte sätta oss och prata en stund?
Han trodde först inte att det var sant. Barbro, hans drömflicka, nu en vacker, mogen kvinna som han egentligen inte kände, ville prata med honom! Genom hans huvud rörde sig under några sekunder åter bilder från sommaren för länge sen där den mörkhåriga flickan leende kramade om honom. Nu stod hon bredvid honom med sin hand lätt vilande på hans arm. Erektionen hade lagt sig. En annan slags förväntan tog vid. Kroppen kopplades bort från medvetandet.
De satte sig på en bänk, hon med en kopp kaffe, han med en Pomac. Han tittade försiktigt på henne från sidan. Hon satt helt allvarlig. Hennes ansikte var lätt rodnat efter dansen. I huden hade hon några svagt bruna fläckar. Hon petade bort ett par svettdroppar vid tinningarna med pekfingret, drack försiktigt av kaffet.
- Det var fint att komma hem till er den där sommaren.
- Jag blev alltid rysligt glad när du kom! Jag längtade efter dig.
- Din mamma var så snäll mot mig. Och hon hade så goda kakor.
- Hon är bra på att baka.
- Det var sån ordning och reda hos er. Hemma var det inte alls på det sättet. Pappa var ofta på dåligt humör. Du vet, han drack för mycket. Ibland var han arbetslös och då blev han alldels hopplös.
Hon suckade.
- Och så var han kommunist. Det visste ju alla. Socknens ende kommunist! Det fick man minsann höra ute i byn. Där hemma hade man hans utläggningar om kapitalisterna och om Sovjetunionen, där alla hade ett hederligt arbete. Det där blev man utled på. Jag flyttade till Uppsala när jag var femton.
Hon tände en cigarett och bjöd honom från paketet. Han skakade på huvudet. En stunds tystnad. Hon drog djupa bloss.
- Men det var inte lätt det heller. Jobbade i affär, bodde inneboende. Gick jag ut på kvällen hängde ofta någon karl efter mig. Dom var inte som du, dom, efterhängsna och grova i mun.
Paus igen. Han kunde lätt tänka sig att männen var ute efter denna kvinna.

- Föresten, vad gör du?
- Bor kvar hemma. Jobbar på gården. Sen har jag faktiskt börjat studera.
- Var då?
- På Hermods. På korrespondens.
- Det verkar svårt. Det skulle jag aldrig klara av.
Det blev tyst igen. Barbro fimpade cigaretten, suckade flera gånger. Han sneglade på henne från sidan. Hon såg sorgsen ut.
- Nää du. Livet är inte så lätt. Ett jädrans trassel är vad det är! Du vet, jag blev kär i en kille. I början verkade han snäll och försiktig. Vi låg med varann. Jag blev med barn. Då blev han annorlunda. Sen smet han. Jag blev ensam.
- Så du har ett barn?
- En flicka. Hon är åtta nu.
Hon drog långsamt in rök från cigaretten, askade den liksom eftertänksamt.
- I kväll sover hon över hos en kompis. Jag ville komma ut lite.
Hon suckade igen.
Han märkte att hon gradvis förändrats medan de pratade. Blivit äldre. Det hon talade om visste han inte mycket om. Hon hade legat med män, hon hade fött barn, hon hade en dotter som var äldre än hans lillasyster.
Vad hade han själv varit med om? Jobbat där hemma. Idrottat. Läst en del. Inget som var spännande! Inga äventyr!
Han tyckte det blev svårt att prata med henne, vågade nästan inte möta hennes blick. Hon kände livet i staden, hon doftade cigarettrök, hon var så erfaren. Vad såg hon hos honom? När han, förstulet, tittade på henne från sidan igen tänkte han att hennes ansikte inte var så ungt, snarast lite slitet.
Han kände sig barnslig och oerfaren. Inte hade han tagit sig ut i världen, bara snällt stannat på gården. Och kvinnor? Visst, han hade varit förälskad i ett par flickor och varit ihop med dem ett tag. Men det hade bara blivit kramar och kyssar. Sexuella fantasier, det var klart, men inget verkligt. Han visste inte hur man skulle komma till.
- Joo, du. Nu är man inte ung längre. Livet är inte värst mycket att hurra för, det kan jag säga dig. Jag vet inte vad som väntar framöver. Men inget att jubla över, gissar jag.
- Jag vet inte jag.
- Det är klart, det är ju annat för dig. Du har livet framför dig!
Hon skrattade till, vänskapligt, och gav honom en liten knuff med armbågen.
- Kanske.
Han kände sig egendomligt tom i huvudet. Som om han tappat något. Han tyckte han borde säga någonting.
- Vad gör Erik nu för tiden?
- Den går det inte särskilt bra för. Han dricker och slarvar. Inget fast jobb. Han är nog alkoholist. Mamma och pappa är inte glada. De får ta en hel del.
Hon suckade igen.
- Nää, men ser man på! Barbro har skaffat sig en ung kavaljer!
En lång man med schavig kavaj stod framför dem, lite svajande på osäkra ben. Hans röst var hes men ljudlig. Han skrattade sarkastiskt.
- Hör du grabben, nu tänkte jag dansa med Barbro. Du får öva dig med någon annan!
- Åkej, Kalle. Ta det lugnt!
Barbro reste från bänken, Kalle följde efter. Han kände hennes hand lätt på sin axel.
- Hej då, Sten. Det var kul att se dig!
- Jo. Hej!
Han gick på måfå mot folkparkens utkant, visste inte vad han skulle ta sig till. Halsen kändes tjock. Han måste svälja flera gånger. Som barn hade han haft lätt för att gråta. Nu såg han Barbro och hennes svajige kavaljer på dansbanan. Hon var lika vacker som för en stund sedan, men lockelsen han känt från henne var borta. Han önskade att han haft den kvar. Han försökte tänka sig bilden av den mörka, unga flickan som leende lutade sig mot honom. Men den hade blivit otydlig, gled bortåt, var inte gripbar. Den skulle aldrig bli som förr, det förstod han.
Han hittade Lasse nära dansbanan.
- Är du med på att åka hem?
- Där är du! Var har du hållit hus? Nää, inte gärna. Du vet, jag har en tjej som jag vill dansa lite till med.
Men, vad är det med dig? Du ser alldeles nere ut! Har hon, Barbro, nobbat dig?
- Nja. Jag vet inte. Men, ... det har trasslat till sig. Jag ska berätta sen. Men, dansa du! Säg till när du är med på att åka hem.
Stig A.

Författare:

Publicerat

Dela: