Publicerat
Kategori: Novell

Ondskan och Kärleken

Ondskan och Kärleken


- Ni är de utvalda, sade kung Xarxes. Ni har valts ut bland tusentals tappra män i byarna runtom i Lorium och ni fyra som kommer att få äran att dräpa denna bäst sänd från de mörka skuggorna.

De sju krigarna såg på kungen med ett stort allvar i blicken. Planetens säkerhet låg i deras händer. Den äldste och erfarnaste av de fyra, Wolum son av Donir klev fram och sade:
- Konung, jag tar på mig ansvaret för denna färd och jag garanterar att uppdraget skall skötas på bästa sätt.
- Det betvivlar jag inte Wolum son av Donir. Men innan ni ger er av måste jag berätta ett antal detaljer kring färden. Han drog en djup suck och sade sedan:
- Ingen har någonsin skådat detta monster, men folk från byn Revelton har hört otäcka vrål från dom närbelägna grottorna. Det ryktas att dessa vrål är dom så kallade Satans vrålen som det stod om i profetian. Det betyder alltså att denna varelse är satans sändebud, besten från underjorden. Snälla, jag ber er var försiktiga. Det här är ingen vanlig drake eller vad det nu är? . Det är just därför ni fyra, planetens främsta krigare har blivit utvalda. Om ni inte oskadliggör besten inom 2 dagar kommer den att komma ut från sin dystra tillvaro i grottan och förstöra planeten. Allt detta enligt profetian.

Han tittade allvarligt på krigarna och sade sedan:
- Här är kartan Wolum. Må den store vara med er.

Krigarna stod kvar ett tag, tagna av stundens stora allvar inom dom vaknade upp som ur en dröm och en efter en gick dom ut genom dörren till slottet.

Sällskapet bestod av alla sorters krigare. Den store alviske pilbågmästaren Quan O’Siana, det starka trollet Ulf, Det listige alven Wiromor och så mästaren: den högfärdige men ödmjuke Wolum son av Donir, med sitt stora svärd Kan. Tillsammans utgjorde dom nu ”Ultrakrigarna”.

- Ja sa Ulf, det här blir ingen lätt färd. Den snabbaste vägen är väl den genom Svarta skogen. Då bör vi vara framme om lagom till att hinna dräpa besten innan det är för sent.
- Låter som en utmärkt idé Ulf, sade Wolum
- När ger vi oss av? frågade den vackra Quan O’Siana som var sällskapets enda kvinna.
- I morgon vid gryningen, sade Wolum
- Då ses vi vid Pärlgläntan. Sov en sista lugn sömn. Det kan vara den sista vi får i livet, sade Wiromor

Krigarna tog farväl av varandra och började vandra hem. Wolum gick hem till sin familj för att ta adjö av sin lilla son. Hans tankar var fyllda av ångest. Kommer jag att se dom igen? Är det här det rätta? Men någonstans inuti sig kända han att han måste göra det här. För sin planet, för dom människor han älskar.
- Jag gör det för mina förfäder och mina efterkommande, sade han högt för sig själv. Det kändes bra. Sen gick han hem och sov en drömlös sömn.

Solen började så sakteliga stiga över det vackra landskapet. I den lilla Pärlgläntan började krigarna komma en efter en. När alla hade kommit stod dom där och tittade på varandra allvarligt. Ingen sade något. Wiromor hade med sig fyra stycken vita hästar. Fyra underbart vackra hästar endast värdiga att ridas av Ultrakrigarna.
- Vi får försöka ta oss till Toffutown innan det mörknar. Där kan vi nog få oss en säng och lite mat, sade Wolum med barsk röst.
- Låter bra, sade Ulf som var den lättsammaste i sällskapet.

Så dom klev upp på dom vackra hästarnas ryggar och började rida i rask takt. Dom red genom den frodiga lövskogen. Dom vackra, vita hästarna visade sig också vara fantastiska springare och dom red genom landskapet i rask takt. Krigarna sa ingenting till varandra under resans gång. Dom hade för mycket tankar inom sig.

När det började närma sig lunchtid och solen stod som högst på himlen sade Wolum:
- Nu är det dags för att slå läger och få oss något till livs.
- Gärna för mig. Jag är utsvulten sade Ulf, på sitt vanliga gladlynniga sätt. Men någonstans i hans röst fanns en ytlighet. Som om han inte var så bekymmerslös som han ville få det att se ut.

Krigarna slog sig ner i en glänta. Dom åt inte mer än att det stillade hungern, för dom hade inte med sig mycket i sina kappsäckar. Det torra brödet var mättande men inte särskilt gott. Men det var det ingen som brydde sig om. Vardagens små petitesser blir på något sätt oviktiga när man har en hel planets säkerhet på sina axlar. Dom åt under stilla tystnad innan Wiromor, den listige alven kom till tals:
- Hur tror ni att monstret ser ut?
- Jag tror att han är stor och mörk, sa Ulf utan att tveka.
- Nej, jag tror att han är mer slug och liten men med en oändlig kraft sade Quan på sitt lena och naturliga sätt.
- Ja, vad det än är så är det ytterst farligt och vi måste ta det försiktigt och tänka först så att vi inte gör något dumt, sade Wolum som om det hade varit den självklaraste saken i världen.
- Instämmer! sade dom andra tre i munnen på varandra. Dom blev som förstummade och tittade sedan på varandra och smålog lite.
- Vi verkar överens, sade Ulf skämtsamt och skrattade ett rungande skratt.
- Nog med lättsamheter nu sade Wolum. Till häst!

Ritten gick som en dans och när det började skymma så smått så såg dom den lilla staden Toffutown stadsmurar närma sig. När dom kom fram till murarna möttes dom av en stor och fet stadsvakt som sade med en grov stämma:

- Vad vill sällskapet göra i vår stad då om man får fråga?
- Endast mat och en säng är vad vi är ute efter. Vi fortsätter imorgon bitti, sade Wolum lugnt.
- Ställ inte till med några problem nu. Ta det lugnt med vapnen. Det här är en lugn och trivsam stad.
- Adjö då vakt, sade Wolum så trevligt han förmådde sig efter en dags ritt
- Adjö och lycka till.
- Lycka till med vadå? sade Ulf frågande.
- Ryktet sprider sig, sa vakten och blinkade.

Inne i staden hittade dom snabbt ett ställe att ställa sina hästar på för en billig penning. Det var en tråkig stad. Bara en massa hus och så ett värdshus. En klassik loriumansk stad. Dom gick fram till värdshuset och läste skylten. ”Svinarns Wärdshus” stod det på skylten.
- Låter trevligt, skrattade Ulf och gick in genom dörren.

Väl inne möttes dom av ett skrålande och klingande av glas. Runtom borden dansade vackra, lättklädda alvkvinnor och dom mycket onyktra byborna tjöt av förtjusning.
- Ulf, du håller dig borta, sade Wolum
- Vad? Påstår du att jag skulle? Aldrig i livet, sade Ulf samtidigt som han försökte hålla blicken borta ifrån alvkvinnorna.
- Jaja, sade Wolum. Låt oss hitta varsitt rum och sova ut.

Efter att ha fått varsin nyckel så gick dom till sina rum för att sova. Dom vaknade alla vid gryningen och smög upp för att inte väcka de andra gästerna. Väl ute vid hästarna sade Wolum:
- NU är det bara att följa vägen tills vi kommer fram till Revelton, där vi ska få en vägvisare som ska visa oss halvvägs till grottorna. Resten får vi klara själva.
Han knöt sina händer.
- Må den allsmäktige vara med oss på denna domens dag. Amen.

Dom satte sig på sina hästar och red iväg. Nu var det inte skog längre utan stora, torra slätter som verkade vara oändliga. Men vid lunchtid stannade dem upp och åt sitt bröd. Det bröd som kunde bli deras sista. Stämningen i truppen var sammanbiten och det var endast Ulf som satt på huk och mumlade för sig själv.
- Jag måste döda besten. Jag måste dräpa honom med yxan,

Wolum gick fram till honom och sade med barsk röst:
- Vi måste ta det försiktigt. Tänka före vid handlar. Kontrollera dina känslor Ulf.
Som var fick han endast en tom blick ifrån Ulf. Hans glada humör var som bortblåst och han tittade ner i marken.
- Låt oss fara, sade Wolum.

Dom sista milen till Revelton var händelse fattiga. Krigarna bara red och red, sida vid sida. Fast beslutna att på något sätt göra slut på monstret. Revelton var en mycket liten stad, snarare en by än en stad så den hade inga stadsmurar. Precis innan dom kom in i staden så stoppades dom av en liten dvärg som sade:
- Jag är er vägvisare, jag ska leda er halvvägs till grottorna. Längre följer jag er inte.

Han klev upp på sin lilla häst och red iväg. Krigarna följde efter, Wolum son av Donir med sitt stora men smidiga svärd Kan, Quan med sin pilbåge, Wiromor med sina två sylvassa knivar och så Ulf med sin stridsyxa.

När dom hade kommit ungefär halvvägs in på en liten stig så stannade dvärgen.
- Härifrån får ni klara er själva sade han med skrek i rösten, följ bara stigen.
- Tack för din modiga uppoffring dvärg, sade Wolum.
- Lycka till, väste dvärgen innan han försvann illa kvickt.

Dom red den sista biten fram mot grottan sakta. Tankarna flög omkring som myggor i deras hjärnor och adrenalinet pumpade. Grottmynningen visade sig framför dom och precis då hördes ett helvetiskt tjut. Ett tjut så genomträngande att det är omöjligt att beskriva. Ulf tittade med mörka ögon på Wolum innan han hoppade av från hästen, tog sin yxa och högg ner Wolum från dennes häst.
- Vad tar du dig till, sade Woromir.
- Han vill ha blod, sade Ulf frånvarande
Hans blick blev mörkare och mörkare. Quan tog sin båge och riktade mot Ulf.
- Låt mig inte göra det här, sa hon med en bedjande ton.
Ulf bara stirrade på henne innan han högg huvudet av den sårade Wolum.
- NEJ! skrek Woromir.
Men hans ord fastnade i halsen för Ulf hade redan hunnit hugga ner hans springare och gav sig nu på Woromir som liggandes inte hade en chans att försvara sig. Quan sköt en pill mot Ulf men med otrolig snabbhet som klöv han pilen på mitten. Han stirrade länge på den liggande Woromir innan han högg yxan rätt in i hans hjärta. Quan försökte vända om hästen och fly därifrån men återigen var Ulf för snabb och högg yxan i hästens sida .Quan han precis hoppa av hästen innan den föll till marken. Quan försökte greppa en pil då hon märkte att både bågen och pilarna var försvunna. Hon tittade upp och såg att Ulf hade både bågen och pilarna i sina händer. På något oförklarligt sätt hade han lyckats ta dem ifrån henne.
- Nu kan inget hindra mörkret ifrån att segra.
- Gör inte så här Ulf !, bad Quan.
- Ulf? Mitt namn är Qiamorte . Jag har bara tagit Ulf’s skepnad. Min kraft är oändlig. Jag är ondskan.
- Men monstret?
- HAHAHAHAH. Det var också jag. Jag är ondskan. En del kallar mig satan andra kallar mig monster. Det är mig det står om i profetian. Jag tänker nu förinta mig själv och med det kommer jag att förinta den här planeten. För enligt profetian ska planeten förintas då varelsen på planeten har tappat tilltron till varandra. Det är vad som har hänt. Folk bryr sig inte om varandra. Kärleken är försvunnen. Folk tänker bara på sig själva. Därför ska jag nu förinta denna planet.
- Men…..

Ondskan högg yxan in i sitt hjärta.

Skriven av: Johann Bernövall

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren