Publicerat
Kategori: Novell

Operation Svea


Kapitel 1
Glödande morgon

Stefan lutade sig avkopplat mot trädet och slöt ögonen mot solen. Det stack svagt i dem när solen träffade hans ögonlock och han log av att den riktiga sommaren äntligen var här.
”Stefan?” Frågade en röst tillhörande Anders, den nya killen från Falun.
Stefan nickade till svar och lade till en liten suck för att bevisa att han blivit störd i solgassandet.
”Ursäkta, jag bara undrar.. eh”
Stefan öppnade ögonen och såg på Anders. Han höll fram ett gevär med manteln i fel läge. Stefan tog lugnt geväret ur handen på Anders och gjorde en regementsenlig mantelrörelse på vilket han gav tillbacka geväret till Anders utan att själv göra ett ljud ifrån sig. En patron flög ut och lade sig i det gröna gräset.
”Tack. Du vet hur löjtnanten hunsar mig om jag gör fel” svarade Anders med ett tacksamt leende.
Stefan log bara till svar och vände blicken ner över ravinen. De var placerade en kilometer väst om Torneälv, uppe på ett berg med utmärkt utsikt över andra sidan av flodbanken. Det vill säga den före detta Finska sidan. Nu mera kryllade stränderna av ryska meniga, de flesta mongoler och andra låg kvalitets förband. Bottenskrapet i den sovjetiska armén. Stefan hade många gånger tänkt att Svenskarna borde attackera dessa dåliga förband och driva bort dom från deras forna skandinaviska grannes mark. I backrunden av denna bild låg små berg som magiskt förenade sig med himmelen. I morgondiset var det svårt att se var berg och himmel slutade och började vilket gav ett vackert intryck.
Stefan tog upp sitt eget kikargevär och satte kikarsiktet till ögat och fokuserade på några intressanta mongoler på andra sidan floden. De gjorde något som Stefan aldrig sett dom göra förut. De patrullerade regementsenligt utmed flodbanken och stannade och kollade de mest trånga och gröna buskar dom kunde hitta. För Anders, som var ny, såg det precis ut som Mongolerna gjorde sina vardagliga sysslor. Men för Stefan som nu hade varit här i 6 månader utgjorde det något av det mest ovanliga han sett. Mongolerna gjorde aldrig som de skulle. Oftast satt dom och drack vodka i sina egna skyttevärn. På kvällarna kunde man höra dom skratta och bli fulla ända till den svenska sidan. Så hade det dock inte varit föregående dag. Stefan rynkade på ögonbrynen och knep ihop ögat för att förbättra skärpan något. Han såg att Mongolerna rörde sig stressat. Som om de var rädda för att vara ivägen för någonting. Ungefär som om någon övermakt iakttog dom.
”Anders. Ta fram radion. Jag vill tala med högkvarteret.” sa Stefan utan att lyfta ögat ifrån kikarsiktet.
Han kände Anders förvånade blick i nacken.
”Har det hänt något?” Frågade han oroligt
”Det är just det det inte har gjort” svarade Stefan sakligt ”Langa fram radio nu är du snäll. Ropa på högkvarteret.”
Anders fumlade av radion från sin rygg och började knappa och dra i olika spakar. Stefan fortsatte att iaktta dom sysselsatta mongolerna som nu hade börjat röra sig mot det område där älven forsade kraftigare. En av dem stannade och urinerade medans han kamrater synligt vinkade och bad honom skynda sig. Anders knäppte på radion och anropade högkvarteret.
”Grön hök, Grön hök kom in. Detta är blå Johan 5.” Sa han nervöst.
Radion sprakade en stund och svarade sedan neutralt
”Hallå! Blå Johan femma, detta är Grön hök. Vad undrar ni över idag?”
Stefan log när han hörde att det var Peter i andra änden. Han var en rolig prick som ofta skojjade till mattiden med ärtsoppa som serverades i kökstältet. Stefan tog radioluren ur Anders hand.
”Hallå där Peter. Det är Steffe.” Sa han in i luren utan att bry sig om hur man skulle prata i radion.
”Tjänare Steffe. Är allt bra vid floden?” Svarade Peter skämtsamt.
”Det är det jag ringer om. Det är misstänkt mycket aktivitet här. Du vet hur inaktiva mongolerna brukar vara? Idag är dom på språngmarsch som om Stalin stod och inspekterade själv.”
Det blev en kort stunds tystnad från Peter innan han svarade.
”Låter konstigt. Jag ska hämta vaktansvarige. Vänta lite”
”Tack” Svarade Stefan och lutade sig tillbacka. Han såg upp på Anders som såg förvirrad ut
”Det är nog inget. Men det är alltid bäst att rapportera” sa Stefan i lugnande ton. Han själv tvivlade dock på att det inte skulle vara något. Anders bara nickade till svar och lade sig i gräset för att sola. Radion sprakade till och en ny röst hördes. Denna gång överste Törnqvists röst. En sniken gammal översittare
som var tredje generationens karriärs officer.
”Vad vill ni Blå Johan femma?” Spottade han ut i radion.
”Grön hök. Mongolerna har en febril aktivitet idag. Mycket mer än normalt. Jag tror att dom har något fuffens för sig.”
En märkbar tystnad följde medans Törnqvist tänkte ut ett passande svar.
”Erat jobb är inte att tro. Vad menar ni med febril aktivitet?”
Stefan hade börjat få en dålig känsla över samtalet. Han ångrade något att han ropat på högkvartertet.
”Eh.. Mongolerna patrullerar. De verkar också stressade” svarade han stelt i vetskap om hur dåligt det lät. En ännu längre tystnad följde. Denna gång antagligen inte på grund av Törnqvists dumhet, Utan på grund av hans ilska. Slutligen sprakade radion igång igen och en skrikande röst hördes.
” Va fan? Har ni väkt mig klockan sex på morgonen för att rapportera att mongolerna patrullerar? Det är det dom ska göra ärthjärna!”
Stefan drog en suck inombords och svarade.
”Grön hök! De brukar inte patrullera!”
”Dom kanske har börjat idag då! Sluta komma med så dumma rapporter. Gå ifrån radion och fortsätt spaningen. Det är en order”
”Ja officer!” Svarade Stefan med dold förargelse. Han hängde tyst tillbacka luren på den bärbara radiostationen och suckade. Han ställde sig sedan up och skakade på huvudet åt Anders.
”Det gick ju bra. Eller hur Anders?” sa han ledsamt

***

Michail Perestrojka klev tyst up på fören av sin T-34 vagn. Han var fortfarande förargad över sin placering i Finland. Som om det inte vore nog hade han blivit tilldelad en gammal föråldrad vagn och fått en riktig pojkspoling till skytt. Men tanken på att hans första riktiga strid snart skulle inträffa gjorde honom dock både rädd och upphetsad. Han hade inte bara ansvaret för sig själv. Utan för hela hans besättning. De var 4 stycken i vagnen. Han själv som var Vagnschef, Skytten, Laddaren och Föraren. Som om det inte vore nog med ansvar skulle han behöva hålla utkik efter fiender samtidigt som han skulle koordinera attacken med resten av förbandet. Dem var en av 150 vagnar som var koncentrerade runt älven och allt skulle behöva klaffa perfekt för ett lyckat anfall. Han oroad sig dock inte så mycket. Det var ändå ett överaskningsanfall. Han plockade tyst upp sin sista machorka cigarett och sög på den en stund innan han tände den. Han satte sig därefter ner bredvid kanonröret och blossade tyst. Efter en stund stacks föraren Petrov upp sitt huvud ur tornluckan. Han hade en skiftnyckel i handen och log fult ner mor Michail. Han hade två väldigt fula järntänder som man kraftigt reagerade på och fick honom att se ondskefull ut.
”Klar chefen” sa han sakligt ”Banden är finstämda med varandra och laddningsmekanismen är inställd”
Michail bara nickade och slog ett par gånger på plåten bredvid sig så att Petrov skulle förstå att han kunde komma och sätta sig. Petrov hävde sig upp ur luckan och tände en egen machorka innan han satte sig ned bredvid sin vagnchef.
”Tror du det blir hårt?” Frågade Petrov öppet. Michail skakade på huvudet.
”Det tror jag inte. Svenskarna har inte slagits på hundra år. Inte har de heller någon aning om att vi kommer.”
Petrov såg smått orolig ut ändå.
”Är du säker? Det sa vi om finnarna med. Vi förlorade 300 000 man under vinterkriget.”
Michail sög bara tyst på sin machorka och tillade smått irriterad
”Då var den attackerande styrkan bara 250 000 man. Nu är vi 2 miljoner man. Dessutom är Svenskarna en annan sak än finnarna. Och så är det sommar. Mycket bättre årstid för våra vagnar.”
Petrov nöjde sig med svaret och tittade upp mot den blåa himlen.
”När tror du flyget börjar?” sade han
”Precis efter oss. De vill behålla överaskninsmomentet så långt som möjligt. Och det vill väll vi med förståss.” Tillade han skämtsamt och log åt Petrov.
”Det är sant” suckade Petrov ”Synd. Vi kommer inte att höra dom med våra motorer igång.”
Petrov hade alltid varit intresserad av flygplan. Många gånger hade Michail tyckt att han passat bättre i flygvapnet än hos pansarsoldaterna. Men i sovjet fungerade inte allt som det skulle och han hade inte haft nog med tidigare flygerfarenheter för att det skulle synas på pappret. Michail klagade inte,
Petrov var en utmärkt kamrat och förare. Medans de två männen låg och lapade sol kom de två resterande medlemmarna lunkande mot stridsvagnen. Den ena, laddaren, var en liten tanig ryss som närmade sig 25 år. Han hette Raskolnikov Och såg absolut inte ut att vara kapabel att lyfta dom stora 75 mm granaterna i det trånga utrymmet i T-34’an. Michail visste dock att Raskolnikov klarade jobbet väl. Den andre av de två var Jurij. En ung pojkvasker på 17 år som fuskat sig in vid armén. Han var ursprungligen från Ukraina och var lite kraftigare byggd än Raskolnikov. Han var utbildad skytt och hade just kommit till besättningen. Han pratade inte mycket och höll sig på avstånd från de andra. Han var Michails stora bekymmer. Om pojken skulle drabbas av skräck under anfallet skulle alla deras liv vara i fara. Michail hade inte varit i strid men det hade hans far och bror. Han visste hur skrämmande det skulle bli. Michail satte sig up och såg på då två männen. De såg inte glada ut och hade just varit och hämtat ut deras order.
”Nå? Vad sade dom?” Frågade Petrov ängsligt. Jurij tittade ner i marken och lät den äldre Raskolnikov svara.
”Inget bra i varje fall. Attacken börjar klockan 07:00. Vi ska tillhöra en pansarkil som ska göra en framstötning mot Kalix. Vi måste stanna nere vid älven och försvara ingenjörs trupper som ska bygga en pontonbro. När den är klar ska vi köra över och inte stanna förens vi är i Kalix.” Sa Raskolnikov nerbrutet.
Petrov kollade på sin armklocka och såg förskräckt ut.
”Den är ju lite över sex nu! Det är mindre än en timme kvar.”
Raskolnikov nickade.
”Så mycket för den vodkapausen va?” Svarade han grinande.
Michail ställde sig upp på vagnen och tittade bort över landskapet. De svenska fjällen syntes mot horisonten. Där fanns den omtalade malmen, det politikerna ville åt. Han såg sedan åt söder och såg Bottenvikens vatten glimra svagt i fjärran. Där borta låg Kalix och deras mål för dagen. Men ännu längre bort låg de två viktigaste målen, Stockholm och Tyskland. Han såg ner på sin besättning igen.
”Raskolnikov.. ladda kanonen. Petrov kryper ner i sin sits och förbereder vagnen för start. Jurij hjälper mig att hämta maten och våra kulsprutor.” Han tog en paus och log mot dem alla ”Det blir hårt idag. Men vi ska ge svenskarna något rejält att tugga på! Det lovar jag!”

***

40 minuter senare förberrede Stefan och Anders en frukost över fältköket. Det var det vanliga. Ärtsoppa med tunna brödskivor till. Gevären stod lutade mot det trevliga gröna trädet och maten osade riktigt gott. Anders luktade nöjt ovanför och log.
”Det luktar gott. Jag är hungrig som ett svin” sa han nöjt
”Du kommer att tröttna på ärtsoppan. Men den värmer bra i magen det gör den” Skrattade Stefan fram.
Han rörde runt sakta i den lilla kastrullen så att inte ärtorna skulle bränna fast och kastade ett öga ner mot stranden. Han såg att mongolerna var borta och att stranden nu låg öde. Han lutade huvudet åt sidan och knep ihop ögonen för att se bättre i solljuset.
”Var tog ryssarna vägen?” Sa han högt
Anders tittade bort över Stefans axel och såg smått oroad ut.
”Dom kanske också ska käka frukost?” sa han, Mest för att trösta sig själv.
”Det enda ryssarna äter till frukost är machorka cigaretter och till det dricker dom vodka som om det vore vatten. Något är fel. Dom borde åtminstånde lapa i sig solen på stranden.”
Stefan knep ihop ögonen ännu hårdare och försökte urskilja någon rörelse på andra sidan. Efter någon minut gav han upp och tittade på sin klocka. Den visade 06:47. Han skrev upp tiden med en liten notis i sin loggbock innan han återvände sin uppmärksamhet mot ärtsoppan. Till hans förargelse hade några ärtor bränt fast och han svor förbannat på sig själv. Han hällde sedan upp den resterande ärtsoppan och gav den till Anders. Han delade också den torkade brödbiten i två trekanter och de två männen tog varsin varpå de satte sig lutade mot trädet. De båda log och solade medans dom porlade i sig den välsmakande ärtsoppan.
”Vad tror du ryssarna håller på med?” Frågade Anders försiktigt efter en stund.
”Jag vet inte riktigt. De kanske har fått något högdjur på besök och är rädda att bli skjutna hela högen. Eller så kanske de har någon konstig förflyttning för sig. Men det stämmer inte riktigt ändå. Det är för lugnt nu.”
Anders nickade olyckligt och tog en sista tugga av sin brödbit.
”Vad gjorde du innan inkallelsen Steffe?” Frågade han vardagligt, mest för att komma bort från det oroande ämnet.
”Jag var bussförare. Men jag var med i det frivilliga svenska förbandet under vinterkriget. Det var där jag fick min skönhet.” Sa han leende och pekade med tummen mot sitt kikar gevär ”En riktig Mosin. Bara ryssarna kan göra gevär. De skitgrejor vi får av Tyskland är bara skräp. Du då? Vad sysslade du med?”
Innan Anders han svara hördes en dov explosion i fjärran tätt efterföljt av ljussmäll vid horisonten. Anders for genast upp på och satte handen för pannan medans han spanade bort mot området där ljusmällen uppstått.
”Vad i helvete var det för något?” sa han ängsligt.
Innan Stefan han svara honom slog ytterligare 10-15 ljussmällar upp på andra sidan floden tätt efterföljda av ett vinande ljud. Ett fåtal sekunder senare exploderade ett hus nere vid flodbanken och flisor flog åt alla håll och kanter. Kvar blev bara grunden av betong.
”I helvete! Artilleri!” Var allt Stefan han säga innan explosioner började härja fritt i landskapet framför dom. Det blev nu nästintill omöjligt att prata männen emellan. Explosionerna började leka fram över den norrländska landsbygden. Stefan räknade till ungefär 3-4 nedslag i sekunden. Minst 40 kanoner som sköt samtidigt.
”Ring Högkvarteret! Fort som fan!” Skrek han till Anders för att överösta dånet från explosionerna.
Anders stirrade en liten stund på Stefan. Likblek med ett ansiktsutryck av att ärtorna ville komma upp igen. Men fattade sig sedan och sprang över till radion.
”Grön hök! Grön hök! Kom! Blå Johan Femma här! Vi ser kraftig beskjutning från den ryska sidan! Hela jävla tornedal flyger i luften framför oss!”
Efter detta följde en lång tystnad efterföljt av ett hetsat svar.
”Blå Johan Femma! Vi vet!”
Stefan anade att staben fått för mycket att göra och bara vill skaka av sig så många samtal som möjligt. Han sprang fram till Anders och tog luren ifrån honom och sa
”Grön hök från Blå Johan Femma. Vi har utsikt över hela sektion 3 av Torneälv. En krypskytt och en menig. Vi anhåller om order” sa han lugnt och sansat in i radion.
”Blå Johan Femma! Är ni i fara från artilleribeskjutningen?” Frågade radion skarpt.
Stefan tittade ut över landskapet en stund och tänkte. Sedan svarade han snabbt.
”Nej. Vi är hyfsat säkra här” svarade han och ångrade snabbt sitt ordval. Hyfsat lät inte övertygande.
Radion sprakade en stund och sa sedan
”Ordern är då att stanna och rapportera eventuella rörelser från den ryska sidan! Ni får under inga omständigheter skjuta annat än i självförsvar!”
”Uppfattat grön hök! Klart slut!” Sa Stefan snabbt in i radion. Han sprang sedan över och hämtade sitt kikar gevär och klappade till Anders hårt på axeln.
”Anders! Ta kikaren. Jag behöver en utkik!”
Anders nickade och sprang över till sin ryggsäck och plockade upp en fältkikare. Dem båda gick sedan och lade sig vid kanten av berget. Stefan förde kikarsiktet till ögat och tittade ner mot den lilla by som legat någon kilometer uppströms. Av de ursprungliga 5 husen stod nu bara 1 kvar. De andra 4 var svårt skadade och ett helt bortblåst av en direktträff. Han hoppades innerligt att ingen varit inuti när de träffat. Han tittade sedan tillbaka bort mot stranden men såg ingen aktivitet. Anders klappade honom på axeln och pekade ivrigt bort mot nordöst. Stefan förde kikarsiktet till ögat igen och kikade bort i riktningen. Han såg direkt en liten rörelse mellan några hus. Straxt därpå körde 4 stycken T-34or fram tätt efterföljda av 40-50 ryska infanterister. De var ännu utom skotthåll för hans gevär. I vilket fall som helst hade han order att bara skjuta i självförsvar. En order han bara till hälften tänkte följa. Staben var orolig att det var ett missförstånd och ville inte riskera ett krig på en utkik med kikarsikte. Men Stefan visste precis vad som pågick. Detta var inget misstag. Det var en invasion. Det var deras tur bland de skandinaviska länderna att bli uppdelat mellan stormakterna.
”Steffe! Där borta!” Anders pekade rakt öster från deras position. På väg rakt emot dom, någon kilometer bort, på andra sidan floden var 10 stycken T-34’or efterföljda av 2 stycken KV-2’or. Bakom tanksen kom kanske 250 ryska infanterister. Några släpandes på maskingevär på stativ. Stefan hade hittat sitt mål. Stridsvagnarna körde fram till floden och bildade en försvarslinje. Infanteristerna hängde inte riktigt med och var ganska långt efter. Dessutom sprang dom oskyddade på den öppna terrängen. Stefan knäppte av säkringen på sitt mosin gevär och ställde in avståndet. 900 meter. Han förde sedan ögat till siktet och höll andan. Han såg direkt en menig i de vanliga bruna infaterimössorna. Han tog sikte och tryckte av. Skottet tog rakt in i soldatens buk. Soldaten vek sig dubbel och föll omkull. Stefan såg munnen röra sig till ett skrik men inget hördes över explosionernas vrål. Två andra ryssar sprang fram och tog hand om den sårade. Stefan gjorde mantelrörelse och förde återigen kikarsiktet till ögat. Innan han hann skjuta ännu en gång upphörde artilleribeskjutningen. Det som en gång varit vackra landskap runt torneälv var nu bara ett kraterlandskap. Ryssarna hade nu börjat komma fram till stranden och började sakta ta sig över i gummiflottar. De ställde även upp sina maskingevär längs flodbanken och i buskar. Stefan tog sikte på en officer i gummiflottarna och tryckte av. Skottet träffade i officerens vänstra axel och han föll ur båten. De resterande skräckslagna männen i båten fortsatte att ro i tron att deras officer fortfarande var med dom. Nu började de överlevande svenskarna nere vid floden beskjuta ryssarna på andra sidan. En av T-34’orna siktade in sig på en svensk skyttegrav på andra sidan och ett par sekunder senare brann ett skott av som vibrerade luften ändå upp till Stefan och Anders. Två svenskar i skyttegraven flög upp och landande livlösa några meter bort. De andra människorna lade sig snabbt ner och försvann bakom skyttegravens skyddande vägg. Nu öppnade även maskingevären på andra sidan floden eld mot de svenska positionerna. Den enda svenska kanonen i området, en 50 mm pjäs, fick sin besättning dödad i en skur. Stefan svor medans Anders darrade bredvid honom
”Fy… Fy fan….” Mumlade Anders
Stefan förde siktet till ögat och brände av ett sista skott mot en skytt på ett maxim maskingevär på andra sidan floden. Skottet träffade ryssen rakt i pannan. Sedan grep han Anders i axeln och vände sig om och sprang.
”Kom nu! Vi blir dödade om vi stannar här!”
Anders slängde på sig radion och sprang med nerför slänten och fortsatte västerut.

***

”Eld!” Skrek Michail så fort Jurij hade riktat kanonen mot den svenska skyttegraven på andra sidan floden.
Vagnen hoppade till av den kraftiga rekyl som åstadkoms när den 75 mm tjocka projektilen lämnade röret. Michail såg granaten träffa och två svenska infanterister flög ut ur skyttegraven och upp i luften. En hade förlorat ett ben och blodet flög i en stor båge ut över landskapet.
”Ladda Högexplosiv granat!” Skrek han med ögonen fortfarande slutna runt den inbyggda kikaren.
Han hörde det särskilda klanget när Raskolnikov stängde luckan till röret.
”Högexplosiv laddad!” Löd svaret direkt efter.
”Jurij! Håll koll på den skyttegraven! Raskolnikov. Meddela högkvarteret att dom kan skicka fram ingengörstrupperna. Vi måste komma över vattnet nu!” Skrek Michail ut över motordånet och maskingevärselden.
Raskolnikov nickade snabbt och började trycka på radion. Michail förde återigen ögonen till kikaren. Han såg än så länge ingen aktivitet på andra sidan floden. Den enda kanon som varit ett hot hade oskadliggjorts av ett maskingevär. Han log när han tänkte på det lyckade överraskningsanfallet.
”Michail! Ingenjörerna är på väg nu!” skrek Raskolnikov över motordånet. Hans radiomeddelande var färdigt.
Michail nickade till svar och svängde runt observationstornet på vagnen. Han tittade återigen mot den ryska sidan och krönet en bit upp. En specialombyggd T-34 utan torn rullade nerför slänten. Detta var en av de nya servicefordonen. Bakom denna sprang 20 stycken mongoliska ryssar med ingenjörstruppernas brunröda uniformer. Michail hade aldrig gillat mongolerna. Dom var alldeles för barbariska för honom. Dom susade tätt förbi hans egen vagn och började montera den första delen till pontonbron. Det skulle inte ta lång tid. Forsen var bara 10 meter bred här.
”Michail! Lastbil klockan 11!” skrek Jurij snabbt.
Michail svängde snabbt runt på observationstornet och tittade i klockan elvas riktning. Mycket riktigt stod det en Volvo lastbil cirka 800 meter bort. Svenska meniga strömmade ut ur dess bakparti och tog skydd i de närmaste husen. En svensk maxim kulspruta öppnade eld inifrån det närmaste huset och sköt mot de arbetande mongolerna. En mongol dödades omedelbart och ramlade med ett skrik ner i forsen och flöt iväg med huvudet under ytan.
”Sikta på huset klockan elva! Vänster om lastbilen” Michail tänkte skjuta på huset med kulsprutan inuti.
Jurij nickade och siktade in sig.
”Eld!” Skrek Michail så fort röret var i position.
Än en gång sprutade röret ut eld och kastade vagnen bakåt. Michail kände tydligt ett knäppande i öronen när lufttrycket förändrades inne i vagnen. Skottet träffade direkt i det lilla byhuset och raserade hela den östra väggen. Maskingeväret tystnade omedelbart. En svensk sprang skräckslagen ut ur husets ännu hela dörr och slängde sitt vapen ifrån sig. Petrov skickade en maskingevärssalva efter honom men missade. Svensken försvann bakom Volvon och kom inte fram igen. Mongolerna upptog nu återigen sitt arbete med en man färre.
”Petrov håll koll på det huset med maskingeväret. Jurij målspanar horisonten.” sa Michail sakligt.
Själv skannade han floden från upp till ner. Han såg en hårdare strid pågå uppströms. De var dock för långt bort för att kunna hjälpa till. Längre nedströms var den första bron klar och en tung KV-1 stridsvagn rullade över tätt efterföljd av lätta BT-7 stridsvagnar. Han gav en snabb order om att stridsvagnen skulle köras ut på deras nästintill färdiga pontonbro och vänta där på att den skulle färdigställas. Han visste att deras eget infanteri just nu satt hukade bakom deras vagn i väntan på nästa drag. Det skulle vara moralhöjande att röra på sig, om så bara en liten bit.
Stridsvagnen rullade sakta ut på bron och ställde sig framför vattnet. Det var nu bara 2 meter kvar att bygga för mongolerna och Michail väntade tålmodigt. Svenskarna verkade inte vilja visa sig igen. Kanske hade de dödat alla i huset med granatens chockvåg? Minst en levde i vilket fall bakom Volvon men var dock obeväpnad. Dessutom levde antagligen många svenskar i skyttegraven 100 meter längre fram.
Mongolerna lade på de sista plankorna och förstärkningarna och förband därmed Finland med Sverige. Michail gav order om full fart framåt. Dom var först med att röra sig över bron, tätt efterföljda av stormtrupper och 3 T-34´or till. Täckande dem stod två stycken KV-2 Bunkersprängare kvar på andra sidan floden. Michail kände på sig att styrkan varit överflödig och log brett i sin vagn. Svenskarna hade ingen chans mot deras övermakt.
”Michail! Skyttegraven!” Jurij skrek till och fäktade med händerna inuti vagnen.
Michail tittade åter bort mot skyttegraven och såg till sin förskräckelse 3 stycken handgranater komma vinandes imot dom. Dom var nu bara 30 meter ifrån den svenska skyttegraven och liket utan ben låg och blödde precis till höger om vagnen. Handgranaterna rullade fram in under vagnen. En av granaterna flög någonstans höger om vagnen försvann ur synvinkeln
”Explosion kommer!” Skrek Michail desperat ut i vagnen och lutade huvudet ner mellan sina knän.
Han hörde Jurij skrika till och därpå följde en skarp explosion. Vagnen hoppade till och Jurij utstötte ännu ett skrik, denna gång av smärta. Därefter följde två explosioner till som fick vagnen att lyfta något från marken. Michail slog huvudet i kikaren och svor högt. Lukten av olja var klar och tydlig. Han tittade upp och runt om i vagnen. Petrov och Raskolnikov såg oskadda ut med endast vita ansikten av skräck. Jurij var däremot illa derann. Han hade slagit huvudet i siktanordningen, som var farligt vass, och hade skurit upp ena kinden kraftigt. Han hade svimmat av den kraft som orsakades när hans huvud slungades åt sidan vid den andra explosionen.

”Petrov! Kör allt vad du kan. Vi måste röra på oss. Raskolnikov! Få bort barnungen från skyttplatsen och sätt dig själv. Vi behöver en skytt.” Skrek Michail högt.
Samtidigt som Raskolnikov hävde Jurij ur stolen skakades vagnen av en andra explosion. Denna gång dock inte av en närliggande granat, utan av ett nedslag med otrolig kraft en liten bit bort. Michail hoppade upp i sin stol igen och tittade in i kikaren. Den högra delen av skyttegraven bestod numera bara av en stor krater i vilken han kunde urskilja blodfläckar och även en avsprängd hand. En av KV-2’orna hade skjutit av sin 152 mm pjäs och fått in en direktträff. En överlevande svensk kröp upp på skyttegravens kant och hasade sig sakta framåt. Han var svårt skadad av tryckvågen från KV-2’ans skott och kunde inte stå på sina ben. De ryska stormtrupperna började nu välla fram bredvid deras skadade vagn och fortsätta uppåt landskapet. Två officerare i NKVD uniform sprang fram till den skadade svensken och släpade iväg honom i axlarna. Krigets första fånge, tänkte Michail snabbt men återgick sedan till sin egen vagn. Petrov vände huvudet åt Michail och skakade på huvudet.
”Motorn går men larverna verkar inte fungera. Vagnen är immobiliserad.”
Michail svor högt på ryska. Två jävla minuter som gruppchef och hans gamla vagn gick sönder.
”Ut ur vagnen. Utrym nu!” Gav han snabbt order om då den starka oljelukten gav honom onda aningar. Han hävde sig ut ur tornluckan först och rullade ner på T-34’ans backplåt. Tornet var fortfarande vänt i vänstra riktningen och han slog benet i den under rullningen. Han hoppade sedan ner i gräset bakom vagnen och satte sig ner. Petrov kom snart ut ur luckan tillsammans med Raskolnikov, denna med Jurij på axlarna, och satte sig ner bredvid honom. Alla hade de glömt sina kulsprutor i vagnen och var nu bara beväpnade med sina Nagant revolvrar. Ingen brydde sig dock utan satt bara suckandes i gräset. Petrov hade naganten i handen och satt blundande med huvudet mot vagnen medans han andades häftigt. Han blödde svagt ur ett sår i pannan. Raskolnikov verkade oskadd medans Jurij fortfarande var medvetslös. Dom satt en lång stund utan att veta vad dom skulle göra härnäst. Striden hade flyttats framåt och området dom var i var säkert för tillfället. En bit bort stod NKVD officerarna och förhörde den starkars skadade svensken på ryska. Den brunhårige svensken såg totalt oförstående ut till de märkliga orden. Han hade antagligen ätit middag med sina kamrater för några minuter sedan. Nu var de alla döda och han var fånge hos en fiende han inte visste något om. Michail tyckte synd om mannen trots att han antagligen varit en av granatkastarna som förstört deras vagn. Samtidigt kom två ryska meniga, en med sjukvårdarbindel på armen fram till vagnen och släppte en skadad kamrat i vagnens skugga. Den skadade ryssen var menig och hade tappat sin mössa. Han hade ett stort blödande sår i buken och skrek högt. Sjukvårdaren slängde ett öga på de 4 männen bakom stridsvagnen och höjde undrande ett ögonbryn.
”Är ni okay?” frågade han stressat.
Michail kollade ner på Jurij och sedan upp på sjukvårdaren igen
”Inte han. Men han är inte värre derann än din högljudde vän där. Va fan hände? Svenskarna sköt ju knappt?”
Sjukvårdaren grinade medans han förband den skadade ryssen.
”Svenska krypskyttar. De dödade en officer och en menig till. Denna hade tur.” sa han och pekade ner på den skrikande ryssen. Michail tyckte inte att ryssen hade haft någon större tur med det gapande hål han fått i buken. Sjukvårdaren stack in en morfinspruta i benet på soldaten och hans skrik övergick snabbt till ett svagt mummel. Michail lutade sig tillbaka mot vagnen suckande och tände en machorkacigarett.

Vilken jävla början på ett krig.

Kapitel 2
Den ofattbara sanningen

Anders och Stefan satt i det allmänna mattältet tillsammans med sina andra kamrater från samma regemente. Alla människorna var flockade runt en tyst radio och inte ett knyst hördes i rummet. Utanför tältets ingång porlade regnet fridfullt ner men avbröts då och då av avlägsna explosioner och muller. Kriget pågick ännu många kilometer bort.
Till slut knastrade radion och männen drog alla efter andan. En röst började tala ur högtalaren.

”Medborgare i konungariket Sverige. Vi har sett våra
Nordiska grannar falla ett efter ett. Två till den fascistiska
staten tyskland. Den andra till det kommunistiska
Sovjetunionen. Klocka sju i morse skrevs svensk historia.
Ryska trupper gick då över den svenska gränsen i norrland
Och erövrade stora områden med våld. Ingen krigsförklaring
Har lämnats in till den svenska regeringen. Därför tvingas jag
Nu, i enighet med riksdagen och regeringen, förklara
krigstillstånd mellan vårat rike och Sovjetunionen. Vi är en
stark stat. Vi har aldrig sökt krig. Men när våran nation abrupt
attackeras av en främmande styrka slår vi tillbaka. Vi ska göra
motstånd. Jag litar fullständigt på min medsvensk, Precis som
alla svenskar kan lita på mig, att vi ska göra allt för att lösa och
hjälpa krigsinsatsen på bästa möjliga sätt. Jag svär vid mitt namn,
Per Albin Hansson, och som Sveriges statsminister att vi ska ta
oss igenom de kommande Krävande månaderna tillsammans. Tack.”

Efter detta följde en kort sammanfattning av alla inkallningsnummer för män stationerade på hemmaplan. Ett mummel utbröt omedelbart i tältet och många oroliga ansikten syntes. Vad händer nu? Har det skett bombningar? Var är ryssarnas linjer? Kommer vi att förlora? Kan jag ringa min familj? Hur många svenskar har dött? Frågorna strömmade lika mycket som regnet gjorde utanför. Stefan satt i ett hörn och var knäpptyst. Han satt neutralt och filade på en liten träkvist med Anders vid sin sida.
'Stefan?' frågade Anders försiktigt. Han var rädd för Stefans reaktion. Han hade aldrig sett kamraten så tyst förut.
Stefan blängde upp på honom en stund. Sedan tittade han ner på sin pinne igen i inväntan på frågan.
'Hur tror du det kommer att gå?' sa Anders snabbt..
Stefan tittade upp igen och såg smått road ut.
'Vill du veta vad jag tror? Jag tror att ryssarna är i Stockholm om en månad. Högst.'
Anders ansiktsutryck ändrades snabbt och han såg arg ut.
'Det kan du inte säga! Det vet ju inte du. Du hörde vad statsministern sa. Vi ska slåss tillsammans. Vi är en stark nation.'
Stefan skrockade hånfullt
'Ryssland har 100 gånger större befolkning än oss. Det ger en 100 gånger större armé. Som om inte det vore nog har ryssarna veteraner från finska och tyska fronten. Vad tror du kommer hända? Vi kommer att falla precis som Finland, Polen, Lettland och alla de andra'
Anders öppnade munnen för att protestera men ångrade sig i sista stund. Det fanns inget motargument. En jävla framtid, tänkte Anders. Vad skulle hända med honom? Vad skulle hända med hans fru och dotter hemma i Falun? Skulle han bli krigsfånge och skickad bort från Sverige?
'Jag måste få tag i en telefon och ringa Sara' sa han likblek
Stefan såg oförstående up på honom
'Sara?' sa han förvånat.
Anders blängde arg i svag ilska över kamratens ohörsamhet.
'Sara. Min fru. Jag berättade allt om vårat giftermål för några dagar sedan.'
Stefan himlade med ögonen och log.
'Sara. Hur kan jag glömma det. Förlåt. Gå och leta reda på en telefon du. Jag ska sitta här och grubbla lite sålänge.'
Anders log och ställde sig upp. Han slängde på sig sin hjälm och struntade i att knäppa hakremmen varpå han nickade svagt åt Stefan och tog klivet ut ur tältet. Utanför öste regnet ner och slog mot han hjälm. Solen stack dock fram igenom molntäcket här och var och på fältet nedanför kullen såg man solfläckarna fridfullt glida omkring. Dom var baserade någon kilometer öster om Kalix uppe på det högsta berget. I väster hade man utsikt över hela staden medans den enorma landsbygden bredde ut sig i öster. Anders hade inte sett några ryssar sedan den morgonen vid torneälv. Medans Stefan hade varit lugn och säker hade han själv blivit lamslagen av kriget. Han hade funnit sig själv oförmögen att handla i en krissituation. Han hoppades innerligt att Stefan inte tyckte han var feg för det var något han ville undvika. Han själv såg upp till Stefan. Inte bara som soldat utan också som kamrat. Han visste också att stefan oftast hade rätt. Därför skrämde Stefans framtidsvision av ryssarnas vinstchanser honom.
Han rundande snabbt det sista tältet och fick se radiotältet. Den enda telefonen fanns här och förhoppningsvis skulle han kunna använda den. Det vill säga, om löjtnant Törnqvist var på rätt humör. När han närmade sig tältet såg han den långa kön som löpte ut ur tältets dörr. Han var uppenbarligen inte den första som kommit på idén att ringa hem. Han suckade och ställde sig längst bak. Det skulle bli en lång dag.

***

Stefan filade tyst på pinnen. Han tyckte det var skönt att vara själv en stund. Han gillade Anders och han var ett trevligt sällskap men idag behövde Stefan grubbla. Han hade dödat igen efter mer än 4 år. Det hade absolut inte varit lika kämpigt som första gången. Tvärtom. Det föreföll honom lätt att trycka av numera. Dock var han mera orolig över ryssarnas stridsvagnar och deras numerära överlägsenhet. Om han skulle kunna skjuta en ryss varje minut i flera år skulle det andå alltid finnas en ersättare. Och vad skulle ryssarna attackera? Falun var nog ett klart val då där fanns mycket gruvor och annat som ryssarna vill ta ifrån svenskarna, och tyskarna för den delen. Stockholm skulle bli nästa mål. Statsministern och kungen skulle behöva utrymmas till England. Sedan skulle Göteborg och Malmö stå på tur. Ryssarna skulle antagligen också koncentrera sig på Norge (som var tyskägt) och Bergen för att driva bort ubåtsflottiljerna från deras viktiga Murmansk konvojer. Sedan skulle det ske landningar i Danmark. Stefan undrade hur många divisioner Hitler kunde avsätta till Danmarks försvar då hela wermacht stod på östfronten. Det bådade verkligen inte bra för världen just nu. Mumlet i rummet avbröts plötsligt och in klev en man i elegant uniform. Detta var löjtnant Törnqvist. Det störste uppblåste skitstöveln i den svenska armén. Men Stefan visste också att han var en skicklig officer och bra beslutsfattare.
'Tystnad!' Vrålade Törnqvist. 'Jag vet att ni alla är oroliga. Men det har vi inte tid för nu. Ryssarna driver framåt men inte så fort som de kan. Svenska förband uppehåller dom över hela fronten men det räcker inte riktigt. I kväll kan ryssarna vara här. Vi har fått order om att börja gräva skyttevärn. Vi har även blivit tilldelade två kanoner. Ryssarna kommer att ha tanks så ni ska gå till förådstältet och få två Molotov cocktails tillredda var. Anmäl er till mig efter ni fått tag i dom.' Han grinade sedan elakt och skrek 'Utgå!'
Stefan tog på sig sin hjälm och lunkade ut ur tältet. Skyttegravsgrävande. Han mindes tiden på kasernen då dom fått träna konsten med just skyttegravsgrävande. Det var ett ansträngande jobb som krävde både muskler och hjärna. Den som ledde arbetet behövde veta var stockar och dylikt skulle placeras annars skulle graven bli en dödsfälla under en attack. Törnqvist var ledaren idag. Stefan var inte oroad.
'Steffe! Stanna!' ropade en välkänd röst bakom honom.
Stefan vände sig om och tittade över axeln. Peter, skojaren, kom springandes mot honom.
'Peter! Din lurare. Jag trodde du var i högkvarteret inne i Kalix med den stora staben'
Peter anslöt sig till Stefan och började gå vid hans sida. Han himlade med ögonen och skrattade.
'Om det vore så väl. Någon pamp högre upp fick för sig att jag skulle stanna med Törnbusken. Det krävs skickliga radiotekniker för att gräva skyttegravar vet du.'
Stefan skrattade och log mot Peter.
'Visst. Jag är i varje fall glad att du är här. Kommer att lätta upp arbetet en aning att ha en kamrat till här.'
Peter log mot Stefan. Peter var den idealiske svensken. Han var blond, blåögd, hade ett stort runt huvud och var lång som tusan. Stefan, som också var riktigt lång, låg ändå under Peter med minst 20 centimeter.
'Du visste nog att kriget var påväg först av alla Steffe. Törnqvist det dumhuvudet som inte lyssnade på dig när du rapporterade om mongolerna.' Fortsatte Peter med ett grin.
Stefan skakade bara på huvudet och såg alvarlig ut.
'Vad skulle han ha gjort? Tagit den enorma chansen att anta kriget startat och meddelat alla förband? Det skulle ingen ha gjort. Han hade för lite information.
Peter skrockade med ett leende
'Men det hade ju vart bättre om han allt trott på dig va? Många skulle leva då.'
Stefan log och nickade.
'Det är trots allt Törnqvist. Eller hur.'
'Jo. Det är sant.'
Dom båda vännerna lunkade ner mot den östra slänten och mot området där skyttegraven skulle grävas. Stefan undrade var han skulle bli placerad. Som krypskytt var inte den idealiska skott positionen den mest uppenbara skyttegraven. Han behövde komma in i ett hus eller upp på ett berg. Det skulle bli svårt här. Dom passerade några gamla granar som stod i en otrolig vinkel längs sluttningen och kom ut över skyttegravsområdet. Ungefär 20 man hade börjat gräva och flytta stockar medans ett tiotal köade utanför förådstältet. Dom hörde Törnqvist skrik och order inifrån tältet hela vägen till kön. De nya rekryterna i kön såg ängsliga ut och hoppade till vid var ett av Törnqvists utbrott. Stefan och Peter bara log till varandra. De visste att den enda skada Törnqvist kunde tillfoga dom var en möjlig hörselskada. Stefan slängde ett öga ner mot landsvägen som låg någon kilometer öster om dom. Tre svenska M43 vagnar rullade märklig snabbt över vägen, tätt efterföljda av ett dammoln utan like. Lite längre fram marscherade ungefär 200 man i kolonner. En liten skara svenskfinska civila gick i vägrenen mot väster. De första flyktingarna var påväg. Stefan skakade på huvudet. Hela Sverige skulle behöva fly och dra sig söderut men tillslut skulle det inte finnas någonstans att fly. Tyskarna och nazisterna på ena sidan. Kommunisterna och brutaliteten på andra sidan. En hopplös situation för det svenska folket. Stefan hade nu kommit först i kön och klev in i tältet. Törnqvist satt bakom ett stort bord fyllt med kartor över berget dom var på. Bakom honom satt två stycken meniga från artilleriet och blandade till bensinbomber av flaskor. Törnqvist tittade upp på Stefan och grinade.
'Är det inte vår egen framtids spåman. Vilken jävla tur du hade att din fjantiga rapport stämde överens med krigsstarten.' sa han elakt
'Löjtnant! Jag anser själv inte att det var en slump.' Svarade Stefan neutralt
Törnqvists ansikte rödnade och han skrek högt, så att till och med de vana artillerimännen hoppade till.
'Du ska inte anse! Du ska skjuta och slåss!' han lugnade ner sig och grinade elakt igen. 'Jag vet också att du lämnade din post trots att du inte fått order om det. Det är allvarligt Korporal Mellander.'
Stefan gillade inte att man använde hans efternamn. Han hade aldrig gillat det.
'Löjtnant! Jag ansåg att situationen hade blivit för farlig för mig och min radioman. Jag behövde omplacera oss. Det har jag regementsenlig rätt till löjtnant!' Svarade Stefan, fortfarande i givakt.
Törnqvist ansikte rödnade till färgen av en blodapelsin och han slog näven hårt i bordet.
'Sluta anse saker! Det är mitt jobb att tänka! Inte ditt!' han vände sig sedan om till en av dem skräckslagna artilleristerna och tog två stycken bensinbomber ur näven på honom. Han räckte sedan fram dom till Stefan och tittade ner på sina kartor igen.
'Försvinn ur min åsyn Mellander. Ni har alltid varit en jobbig jävel.'
Det har ni också, tänkte Stefan stilla men sa istället
'Var behövs jag i skyttegravsgrävandet löjtnant'
Törnqvist tittade upp på Stefan och såg förbannad ut men fortsatte lugnt.
'Det get jag själva fan i. Gör vad ni vill. Ni är tillräckligt utbildad för att komma på det själv' Han vände sedan blicken till sina kartor igen och viftade sedan med handen för att visa Stefan att han var ivägen. Stefan gjorde en halvdan honnör och gick sedan ut ur tältet. Peter, som stått bakom honom i kön, grinade glatt åt honom.
'Ni gillar varandra lika mycket fortfarande eller hur?'
'Vi ska gifta oss efter kriget' predikade Stefan leende. 'Han är mycket gullig'
Stefan klappade sedan Peter på axeln och sa snabbt.
'Lycka till. Han har vaknat på fel sida'
Peter nickade och gick in i tältet. Stefan hörde Törnqvist skrik och utskällningar hela vägen under sin promenad till skyttegravsplatsen. Han log för sig själv. Törnqvist må vara en riktig skitstövel. Men nog ger han Peter roliga idéer och kommentarer alltid. Stefan fattade en spade och började gräva med några andra meniga, som för övrigt gjorde helt fel och som han blev tvungen att tillrättavisa.

Han var glad över att vara tillbaka med Peter och andra kamrater igen.

***

Michail satt och såg surmulen ut uppepå sin T34'a. Båda banden hade blivit avsprängda vid granatexplosionerna och den var omöjlig att reparera utan speciella bultar. Han egen pansardivision var redan halvvägs till Kalix nu medans de själva satt och jäste på den gamla gränsen. De hade åkt 3 meter i Sverige och sedan blivit oskadliggjorda. Han slog näven i pansaret och svor igen. Vilken jävla otur. Vad hade han gjort fel? Var det kanske Jurijs fel att svenskarna fick läge att kasta granaterna mot dom? Hur han än vred och vände på det så gick det inte att förstå. Det var kväll, mer precist sagt så närmade sig klockan midnatt, Men i den svenska norrlandssommaren stod solen fortfarande i trädtopsnivå. Han skulle göra sig halvt galen på denna evinnerliga sol innan kriget var slut. Jurij, Raskolnikov och Petrov sov lugnt nere i vagnen och Michail var nattens utkik. Jurij hade fått sin kind omhändertagen och var nu bandagerad i den utsträckningen att hans huvud var runt istället för ovalt. Den unge ukrainaren hade varit tyst dom senaste två dagarna. Kanske ansåg han sig själv skyldig till deras vanära? Michail var inte säker men visste att saken skulle behöva diskuteras förr eller senare. Det var ingen idé att grubbla över det nu. Över hans huvud hörde han motorerna från något sorts jaktplan. Nästan helt säkert ryskt då det svenska luftförsvaret var barnsligt litet. Ifall Petrov hade varit vaken hade han direkt kunnat bestämma namn och motortyp hos flygplanet ovan, en egenskap Michail var lite avundsjuk på. De föregående två nätterna hade många ryska stridsvagnar och trupper rört sig över gränsen men ingen hade stannat för att hjälpa dom. En officer från kosackerna hade på sin hästrygg skrikit att dom gjorde bäst i att spränga vagnen och fortsätta västerut till fots. Michail tänkte inte förlora sin vagn. Raskolnikov hade redan sänt ut flera medelanden om att dom behövde reparationer och dom hade också fått svar som antydde att förstärkning var påväg. Michail visste dock att högkvarteret inte var att lita på. Dom sa ja till en sak men glömde sedan bort uppgiften. Det gav minst frågor, minst personligt arbete och mest nöjda kunder. Ryssarnas egenskap att bara tänka på sig själva skulle antagligen sänka det kommunistiska styret en dag.
'Michail?' Viskade en röst bakom honom
Han höjde snabbt sin kulsprutepistol och vände sig om. Petrov stod med huvudet upp hur tornluckan och log.
'Skrämde jag dig?'
'Som tusan ditt svin. Ska du inte sova?'
Petrov höjde upp en arm ut luckan. I handen höll han en flaska full med vodka.
'Det finns viktigare saker än att sova kamrat.' Sa han grinande och hävde sig upp ur luckan. Han satte sig sedan ner på tornet och räckte flaskan till Michail. Michail flinade tacksamt och tog flaskan.
'Tackar Petrov”
Han tog en klunk ur den ryska vodkan och smackade några gånger med läpparna. Det värmde fint och han kände hur alkoholen strömmade genom hans ådror. Sedan gav han flaskan till Petrov igen och log.
”Tror du vi får hjälp imorgon?” Frågade Petrov sakligt och tog en klunk ur flaskan
”Det tror jag. Någon kommer att komma snart. Vi har fått ett starkt fotfäste i Sverige nu” Sa Michail medans han tittade ut över det svenska landskapet. Bergen i fjärran såg vackra ut i midnattssolen.
”Jag hoppas det. Jag börjar tröttna på att sitta här hela dagarna. Jag vill se mera strid”
”Det vill du inte Petrov. Var glad så länge vi får vila”
Petrov tittade frågande på Michail.
”Vill inte du kriga? Nu när vi äntligen har invaderat Sverige?”
Michail skakade på huvudet, fortfarande utan att titta på Petrov.
”Nej Petrov. Jag vill inte kriga. Det kommer vi få nog av ändå. Vi är långt från mållinjen än min vän.”
Petrov skakade på huvudet och tog en extra klunk ur vodkan. Han tog sedan upp en fickplunta och fyllde den med vodkan varpå han slängde den till Michail.
”Det borde räcka till vaktbytet. Hade bra Michail”
Michail log tackande och nickade
”Tack Petrov. Sov gott”
Petrov nickade och klättrade ner i vagnen igen. Michail var återigen själv tillsammans med den svenska natten.

***

Michail blinkade med ögonen några gånger och tittade runt i vagnen. Det var morgon och Raskolnikov var på vakt. Han hade bytt av Michail tidigare samma natt. Nere i vagnen sov Jurij med huvudet lutat mot siktanordningen och använde bandaget som kudde. Petrov låg utbredd över körbrunnen med lite saliv droppandes från den öppna munnen medans han snarkade högt. Michail flinade och tittade up ur tornluckan som stod vidöppen. Ovanför utbredde sig en klarblåhimmel utan moln. Han hävde sig sakta upp igenom luckan och såg sig omkring. Raskolnikov satt och rökte på en machorkaciggarett medans han flinade mot Michail
”Uppe tidigt? Klockan är bara sju”
Michail nickade bara allvarligt
”Ja. Det är ingen idé att sova mer.”
Han såg ut över landskapet. Kratrarna fanns fortfarande kvar och bron guppade på sina pontoner. En halvraserad by stod lite längre fram vilken under gårdagen hade varit obebodd. Nu kryllade det däremot av ryska meniga och en lastbil stod parkerad framför ett hus. Några av männen hade gjort upp en eld och såg ut att grilla något.
”Vilka är det där?” Frågade Michail Raskolnikov.
”Dom kom runt klockan fem med 2 lastbilar. Verkar vara någon sorts garnissionspluton. Dom har i vilket fall fört ett jävla liv hela morgonen”
Michail nickade och såg bort mot byn. Han undrade om dessa soldater kunde hjälpa dom med deras vagn. Kanske hade de något värdefullt eller nyttigt i lastbilen? Han vände sig om och ropade högt ner i vagnen.
”Vakna era slashasar! Det är morgon”
Han hörde Petrov svära högt tätt efterföljt av ett klang när han slog huvudet i det låga taket. Michail skrattade och lutade sig tillbaka på vagnen varpå han upptog spaningen av nykomlingarna. Petrovs huvud stacks upp ur vagnen och grinade med halvt skojad ilska åt Michail.
”Måste du vara så jävla högljudd? Du väcker ju hela grannskapet”
”Jag är chef här så jag är hur högljudd jag vill” flinade Michail ”Kom hit Petrov, Ser du soldaterna där borta?” Fortsatte han och pekade bort mot byn.
Petrov gnuggade ögonen och kisade bort mot byn
”Vilka är de? Dem var inte här igår.”
”Jag har ingen aning vilka dom är. Men det ska vi snart ta reda på. Se till att få upp Jurij. Han ska med dig och mig dit.”
”Visst chefen” sa Petrov och klättrade ner i vagnen igen.
Michail tittade på Raskolnikov
”Och du släpper inte fram någon till vagnen utom oss. Vi kommer tillbaka så fort vi kan”
Raskolnikov bara nickade till svar och Michail hoppade ner från vagnen. Han osäkrade sin kulsprutepistol och skakade nervöst för sig själv. Detta kunde leda vart som helst.

***

Några minuter senare var de tre männen på väg mot byn. Alla hade de varsin osäkrad kulsprutepistol i händerna och kisade för att bättre kunna se vad de främmande soldaterna hade för sig. Mycket riktigt satt 4 män och grillade över en öppen eld medans de skrattade glatt och drack vodka. Samtidigt stod en officer och polerade sin hästs man med en blöt trasa och några meniga stod och skötte om sina vapen och lyssnade på rysk folksång i englatt spelande grammofon. Jurij hade aldrig gillat kosacker. I hans smak var dom gammalmodiga och hade en ytterst dålig uppfattning om han eget folk ukrainarna. Han var också väldigt rädd för kosacker och deras beryktade brutalitet. Dessa människor var uppenbarligen kosacker. Hade det inte varit för Michail och deras 3 kulsprutepistoler hade han vänt och sprungit tillbacka till vagnen för länge sedan. Michail klev in i den första trädgården och tågade fram mot kosackofficeren som polerade hästen.
”God dag kamrat. Vilka är ni?” Frågade Michail trevligt.
Kosacken tittade först förvånat på Michail och sedan ner på hans osäkrade kulsprutepistol. Han kisade med ögonen och blängde argt på Michail.
”Vilka är ni? Vad vill ni oss?” sa han abrupt, utan att svara på Michails fråga.
Jurij började få fjärilar i magen. Han gillade inte denna kosacks uppträdande. Michail såg förvånad ut och låtsades ha blivit sårad.
”Kamrat? Vi är bara en stridsvagnsbesättning med en förstörd vagn.” Han vände sig om och pekade förklarande mot deras T-34’a ”Vi undrade bara om ni hade lite delar till oss? Vi börjar undra om högkvarteret har förstått våran ansökan om reservdelar”
Kosacken blängde på Michail och sedan på Jurij och Petrov. Han såg inte det minsta road ut.
”Jävla duktig besättning ni verkar vara, Förstörd vagn och en skadad man 5 meter in i fiendeland.” han vände snabbt bort huvudet och återgick till sin häst som för att bevisa att den hade mer värde en de tre männen i svarta pansar uniformer. ”Vi har inga reservdelar. Försvinn”
Michail tittade förvånat på Kosacken. Sedan på Petrov och Jurij med ett frågande ansiktsutryck. Han vände sedan tillbaka ansiktet mot Kosacken.
”Kamrat? Vi vill bara hjälpa och vara trevliga. Vi sitter ändå fast 200 meter från byn.”
Kosacken tittade argt på Michail några sekunder och ropade sedan ett oförståeligt ord ut i luften. Efter ett par sekunder senare visade sig två biffiga ryssar i dörröppningen till det närliggande huset. De hade två stycken kulsprutepistoler i händerna. Jurij började darra. Han hade rätt om kosackerna. De skulle stycka och flå dom levande om dom fick chansen. Annars skulle de tortera dom tills de svimmade av smärta. Jurij mindes historierna hans mormor hade berättat om kosackerna hemma i Ukraina. Det var hemskheter som skrämde den då 5 åriga pojken till sömnlöshet. De dödade inte bara folk för nöje och sport, dom levde också precis som dom ville. Dom våldtog om de fick sexlust och de rånade och stal om de blev hungriga. Jurij visste att om Michail, Petrov och Jurij var ivägen skulle dom döda dom direkt.
”Eskortera de här kamraterna tillbacka till sin stridsvagn.” sa kosacken högt på vanlig ryska till dem två männen.
Michail såg oförstående ut
”Men…?” sa han snabbt men avbröts omedelbart av två mantlar som osäkrades.
De två stora kosackerna log och riktade de nu osäkrade kulsprutorna mot de tre männen.
”Damerna först!”
Michail såg arg tillbaka mot kosackofficeren som stod och log brett. Utan ett ord vände sig Michail om och började gå därifrån, tätt efterföljd av Jurij och Petrov. Jurij vågade knappt röra sig annat än i benen i rädsla för att provocera de två kosackerna. Helst ville han skjuta ner dom båda men det vore att gå imot Michail. Det var värre än något annat. Michail var officer. Sovjetiska officerare var värre än något annat, det hade Jurij lärt sig under sina två år i ryska armén. Dom travade lugnt bort mot stridsvagnen utan ett ord. Ungefär 100 meter från vagnen stannade kosackerna och väntade på att männen skulle komma fram till sin vagn igen. Raskolnikov satt förvånad och tittade när de surmulna männen kom tillbaka.
”Va fan hände?” Frågade han Michail.
”Vi är inte särskilt populära där borta. Jag vet inte vad dom har för sig, men det är något dom inte vill att vi ska se.”
Jurij hade aldrig sett det så. Han trodde bara kosackerna var ute efter blod.
”Vad skulle det finnas av värde i en söndersprängd svensk by?” Undrade Petrov.
”Ingen aning” sa Michail allvarligt medan han kisade bort mot byn ”Men det tänker jag ta reda på. Något förbjudet är det.”
Jurij hoppade upp på vagnen och satte sig ned. Hans kind sved och han kliade försiktigt på bandaget. Han drog efter andan när smärtan från kliningarna kändes. Han kände att kinden blivit svullen och tjock.
”Är det okay med dig pojk?” frågade Raskolnikov högt ”Du ser ut att ha ont”
Jurij skakade på huvudet.
”Jag mår bra”
Raskolnikov hoppade fram och inspekterade bandaget. Efter en stund skakade han på huvudet och stack handen innanför uniformen.
”Det är inflammerat” sa han sakligt ”Vänta”
Innan Jurij han reagera drog han fram en fickplunta fylld med vodka och hällde det över såret. Jurij skrek högt och han huvud snurrade av smärtan som slog emot honom. Det sved som om bandaget hade börjat brinna.
”Håll honom!” Skrek Michail.
Jurij kände ett flertal händer hålla i honom. Han lugnande ner sig något och vande sig vid det sakta avtagande svidandet. Han slöt ögonen och väntade.
”Vi måste laga vagnen, och det är fort” sa Michail grubblande
Jurij längtade hem till Ukraina. Vilken jävla smet han hamnat i.

Skriven av: Martin Trankell

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren