Orättvisans väg. (en liten del)

Jane satt och bläddrade i lokaltidningen. Hon höll upp den med händerna, och stödde armbågarna mot bordsytan. Hennes kaffekopp rykte av het dryck och hennes näsvingar skälvde när hon i ilska letade med ögonen efter den lilla rubriken.
”Där!” sa hon med iskall röst och visade notisen för Matte. ”Där har du det!”
Matte kikade över axeln på henne. Han rynkade pannan och knep ihop munnen tills man bara kunde se blågröna ådror slingra sig under huden på hans annars så röda läppar. Han drog bistert ett djupt andetag och höll andan en lång stund innan han långsamt, långsamt andades ut igen.
Jane visste att han inte blev glad. Hon hade själv inte blivit glad heller. Begravningsnotisen avslöjade inte mycket, endast några få ord om hur djup saknaden var och att Lena hade varit en fin människa och sånt, men det värsta var att den var undertecknad av familjen Anderson. Bara av familjen Anderson.
”Vi står inte med på namnlistan”, konstaterade Matte.
”Nej, och jag förstår verkligen inte varför”, svarade Jane ilsket. ”Vi har lika stor rätt att vara med som undertecknade som hela den där högen alkoholiserade skitstövlar.”
Matte såg på henne, och lyfte lugnt sin gröna, svagt mönstrade, kopp till munnen.
”Vad tänker du göra?” frågade han och tog en klunk svart beskt kaffe.
”Vad kan jag göra?”
Jane lutade sig tillbaka i stolen och snöt sig i en servett. Från hennes ögon droppade salta tårar och hon torkade bort dem som om det var under hennes värdighet att gråta. Hon ville inte vara svag. Hon tänkte inte bli överkörd.
Matte skakade på huvudet och hällde ut resten av kaffet i diskhon i det lilla köket. Han var arg. Han förstod inte varför familjen inte hade låtit deras namn stå med på Lenas minnesannons. Vad för skada hade det kunnat göra? Trots att Jane och till och med han själv hade talat med dem flera gånger om saken hade de ändå låtit bli att skriva in dem. Varför? Det enda vettiga svaret han kunde ge sig själv var att de helt enkelt var knäppa i huvet hela bunten.
”Jag måste iväg nu”, sa Jane plötsligt och reste sig tvärt.
Matte betraktade henne där han stod bredvid den enorma hög med disk som anhopats i det lilla köket under den gångna veckan. Hans blick var både omtänksam och allvarlig på samma gång då han såg henne knäppa jackan och knyta joggingskorna.
”Hör av dig, okey?”
Hon nickade, tog sin väska och stängde ytterdörren efter sig när hon gick.

Skriven av: Joanna Uhlbäck