Ordern

Vi lyder alla order, vad vi än säger, och vi vet inte alla gånger varför eller vem som utdelar dem. Vi skyller allt på makten, men vem har den?


– Det är rätt röst! Nu ska jag bara GPS:a in hans läge exakt så har vi honom, sa Alec till kollegan Michael Scheuer som letat länge i de otillgängliga bergen efter sitt offer med de hyperteknologiska verktygen.
*
Vi hade fått ordern som vi väntat på länge; tillfångata, ”tömma” objektet på all information, det vill säga tortera fram allt objektet visste för att slutligen förinta skalet. Vår grupp visste inte vem objektet var, ja vi visste inte ens var vi befann oss eller vad syftet var.
Inte heller visste vi vem den andra gruppen var, som gav oss ordern, och antagligen visste de inte vilka vi var. Vi brukade skämta om att ”våra uppdrag är så hemliga att vi vet inte vad vi gör”, och det låg nog mycket i det.
Framförallt visste vi inte vem som anlitade oss, den som hade makten.
*
Hyperkänsliga mikrofoner hade droppats ner lite här och var över bergsområdet från flygplan och det var med dessa som Alec och hans kollega upptäckte den de letat efter.
Röstprovet i dataminnet överensstämde med rösten från bergen den här natten. Flera mikrofoner kunde nu bedöma avstånd och riktning och därmed kunde man ta in koordinaterna för den som skulle infångas.
Dessförinnan hade man använt lasermikrofoner som scannar av luften över marken i jakten. En laserstråle sveper över atmosfären och studsas tillbaka till en kamera som mäter på den reflekterande strålen. Ljud är förtätningar av luft och den känsliga lasermikrofonen kan registrera de små förändringarna i lufthavet då laserljuset bryts olika i luftförtätningarna. Även passiv radar, som utnyttjar FM-bandet, hade använts. Nu visste de var men inte vem.
– Undrar vem det är? sa Alec till sin kollega Michael.
– Vårat jobb är avslutat, svarade Michael. Vi har gjort vårat och mer ska vi inte få veta. Vi vet inte ens vem som anlitar oss och vad syftet är och det har aldrig varit meningen.
– Det som skrämmer mig är aldrig uppdragen i sig utan dunkelheten.
– Vad då för dunkelhet? undrade Michael medan han odramatiskt packade ner utrustningen.
– Vilken makt som styr över oss; vem som ger oss uppdragen och varför?
Michael svarade inte på grund av att det inte fanns något svar, deras jobb var inte att ställa frågor utan bara att utföra en order – inget annat.
Alec och Michael Scheuer hade nu avslutat sin del i operationen. Nu kom en annan grupp att ta vid: den som skulle infånga det. Den mest riskabla delen.
*
Jag begrep att objektet var viktigt. Den skulle tas levande, vilket inte var så vitalt annars.
*
– Vem i helvete har beordrat dem? frågade presidenten sin rådgivare.
– Det…vet jag inte riktigt? svarade rådgivaren. Men, CIA har ju en ospecificerad del i sin budget som de kan använda lite som de vill…
– Vem är det som har makten här i landet egentligen? röt presidenten.
”Dem”, som presidenten åsyftade var den gåtfulla sekten Domrena som gäckat världen länge och som låg bakom otaliga attentat mot fängelser och lönnmord på kriminella. De hade som mission att rena världen från det onda med ett heligt krig mot alla kriminella och hade i lönndom samtycke från folk och även inofficiellt långt upp i regeringskanslierna världen över. Men det var något man talade tyst om och…
– Inget får läcka ut om det här! Förstått? domderade presidenten och mumlade vidare: Att vi är i händerna på makter vi inte kan kontrollera.
– Vi vet alla att denna grupp orsakat stora skador och att ingen lyckats stoppa dem. Detta var vårt sätt att hålla dem i schack, stammade CIA-chefen inför presidenten.
– Ibland undrar jag om det är CIA som har makten här i landet, svarade presidenten.
Ingen kunde svara på vem som gett order om att anlita en terrorgrupp – men den var effektiv.
*
Objektet bytte adress ofta så vi hade inte mycket tid på oss, kanske bara några timmar. Med terahertzradar kunde vi se in i objektets hus från vår position trehundra meter bort.
Problemet var alla vakter som omgav objektet. Om vi inte dödade dem skulle de döda oss och de var kanske hundra och vi tio. Det är alltid kinkigt när objekten ska tas levande och komplicerar operationen. Tydligen hade den viktig information den här gången?
*
Alec och Michael Scheuer hade i månader jagat och nu var de säkra på att de hade hittat rätt.
*
Jag vet inte vilka som lokaliserat objektet, bara att vi skulle infånga det. Vi hade hållit oss vakna i tre dygn med amfetamin för att kunna vara redo när som helst och det skulle bli inatt.
*
Alla lämnar spår efter sig hur mycket man än försöker sopa igen dem. Med elektroniska näsor hade Alec och Michael Scheuer sniffat doftämnen, avlyssnat landskapet med hyperkänsliga mikrofoner och använt värmekameror för att upptäcka den unika signatur som alla lämnar.
*
Mikrovågsvapnet slog effektivt ut vakterna innan vi rusade in i huset där objektet sov, krängde en kloroformindränkt huva över huvudet på objektet och släpade bort det. Allt på exakt tjugo sekunder.
*
– X är gripen, sa CIA-chefen till presidentrådgivaren.
– Äntligen, jag ska genast informera presidenten…
– Är det så lämpligt? svarade CIA chefen.
– Hur menar du? Det är väl han som har makten?
*
Efter att jag tryckt in min kod på sattelittelefonen kom snabbt en anonym helikopter och tog oss ut ur det ”heta” området. Alla bar svarta huvor så även jag. Bara objektet hade en grå huva som svagt luktade kloroform. Ingen kunde se någon och ingen fick veta något om något.
*
– Vi kan väl ändå inte undanhålla presidenten uppgiften…
– Kan vi inte? avbröt CIA-chefen presidentens rådgivare. Vad tror du är bäst för landets säkerhet?
Dilemmats allvar konkretiserades då CIA-chefen frågade hypotetiskt:
– Vad gör vi om terrorister går in i en skola här i USA och hotar att döda alla barnen om vi inte släpper deras ledare?
Alla visste att presidenten ville briljera med det eftertraktade bytet men att det kom att innebära garanterade hot mot landet. Terror, gisslantagningar och förödelse.
*
Efter en halvtimmes flygning landade helikoptern på en tillfällig och primitiv bas någonstans i ett berglandskap där vi internerade objektet i en cell. Jag hade fortfarande inte sett ansiktet men förstod att det var ett hett objekt som det var nödvändigt att ta levande.
Vi fick äntligen sova ut medan andra tog hand om objektet enligt konstens alla regler. Deras uppgift var att tömma det på all information långt bortom insyn från mänskliga rättigheter och Amnesty. De som hade makten ville inte att de civilisatoriska lagarna som de instiftat skulle brytas av dem själva. Därför anlitade de oss att göra de smutsiga jobben som måste göras för att civilisationen skulle upprätthållas. Vem har makten, över vem?
*
– Om vi går ut med att vi fångat honom, sa CIA-chefen, kommer det krav på internationell rättegång där han kan hålla låda inför sina anhängare. Om vi dödar honom, kommer vi stå till svars inför hela världen och i båda fallen kommer antalet terrorhandlingar öka.
– Vad ska vi göra då? frågade presidentrådgivaren.
– Det finns ett tredje alternativ som löser alla problem.
*
Skriken hördes varje natt från cellen. Det är bara på film som hjältar modigt står emot all tortyr. I realiteten finns det ingen, INGEN som inte berättar allt vid maximal smärta. Atropin och capsaicin, som gör att en petning känns som en kniv, gör alla till ynkryggar.
*
”USA stödjer terrorgrupp ekonomiskt!” var rubriken i världens tidningar denna dag.
TV-bolaget WTV avslöjar att USA:s regering i hemlighet stöttat en mystisk terrorsekt under flera år och skandalen är ett faktum.
*
Jag förstod att avslöjandet var meningen då jag fått order av min chef om att läcka det på chatten Flashback där konspirationsteoretiker brukar hålla till. Men jag visste inte varför. Då.
*
– Vissa människor är farligare som döda än levande, fortsatte CIA-chefen förklara för presidentrådgivaren. De blir martyrer. Det var därför israelerna aldrig dödade Yassir Arafat trots att de inget annat ville än att se honom död. I stället dog han oglamoröst i bögsjukdomen.
– Du menar att vi ska undanhålla presidenten? undrade presidentrådgivaren.
– Ja, han kan inte låta bli att stoltsera med infångandet, få en fjäder i hatten men priset är alltför högt. Priset för presidentens prestige är fler terrordåd och en massa amerikanska dödsoffer. Är det värt det?
*
– Hur kan USA:s regering stödja en terrorgrupp som dödat tusentals människor? ropade en journalist vid presskonferensen där presidentrådgivaren fick förklara:
– Vi visste att bara de hade informationer och kontakter som vi var beroende av för att lyckas i kampen mot den internationella terrorismen!
*
Själv fick jag uppgiften att förgöra kroppen med syra och osläckt kalk. Uppdraget slutfört.
*
– Vi har stoppat allt stöd och anlitar nu ett seriöst företag, Protector, sa presidentrådgivaren.
*
Makten, om den nu finns, hade sytt ihop historien så den såg bra ut men konspirationsteorierna frodades och vem har makten?
Jag hade varit med men förstod inte mer än min del om ens den. Frågan är om någon förstod hela bilden – hade makt över hela operationen?
Vem styrde oss och vem gav order, en fråga som säkert alla frågade sig. CIA tror att Domrena har makten, Domrena att regeringen har makten och regeringen tror att CIA har makten. Media är väl de enda som tror de har makten men dess makt är inget annat än folket som alltid känt sig helt maktlösa.
Alla tror det är någon annan som har makten och de få som tror sig ha makt saknar den. Kanske är makten bara som horisonten; ju mer man närmar sig den desto längre förflyttar den sig ifrån dig. Makten som alla förflyttar till någon annan är kanske bara en illusion?
Jag förstod i alla fall att vi numera verkar i ett ansett säkerhetsföretag, Protector. Och vem objektet var? Ja, jag kunde inte få det till någon annan än Usama bin Ladin.

http://boksidan.just.nu

Skriven av: Bill Persson