Örnens Krigare

Till bokens läsare.
Denna bok har kommit helt ur min egen fantasi. Den börjar med att en farmor berättar för sin sondotter om en legend, Örnens krigare, en ung kvinna som har samma mod, tapperhet, list mm precis som en man.

Örnens krigare.

Prolog.
Den första juni 1995.
- Oj, jag är trött i benen, kan vi sätta oss, tror du.
- Visst farmor. Det är en bänk där framme, så vi kan titta ut mot borgen.
De skyndade dit.
- Ja Juliana, Det var skönt att få sätta sig. Visst är slottet vackert.
- Ja, farmor, svarade den unga flickan.
Framför dem i parken fanns en massa ruiner efter en borg.
- Det finns massor av legender att berätta om i den borgen, sa Juliana.
- Ja, svarade farmor. Men den mest kända är nog Krigarflickan. En legend som är sann.
- Krigarflickan. Henne har du aldrig berättat om. Du har berättat om Ankmamman och en massa andra sagor.
- Flicka lilla. Det är sagor, bara sagor, men en gång fanns det en ung flicka. Hon blev kallad för Örnens krigare. Hon var vacker, jättevacker. Det är den största legenden av alla, när det gäller borgen .
- Vill du berätta den för mig? frågade Juliana.
Farmor log. Hon tänkte på när hon varit en ung flicka och hennes farmor hade berättat om riddartiden, när de slogs mot drakar, och räddade sköna prinsessor. Men tiden var egentligen helt annorlunda.
- Det var den tiden då det fanns olika klaner med en lord i varje. De ägde mark, de mäktigaste, de som hade de bästa krigarna. Det fanns en dal, som kallades Gleenche. Där bodde ett folk och det fanns en mäktig borg. Den hette också Gleenche. De var tappra och modiga och folk sa att de var som örnen. Örnen stod då för tapperhet och modighet, och även för en bra jägare. Lorden där ville ha tre tappra söner. Han hade varit hos en spåkvinna som hade lovat honom det. Spåkvinnan, vars namn var Tillta, bodde på slottet.
Han fick två söner, men den tredje blev en flicka. Han gick intill spåkvinnan. Hon sa att hon kunde se att hans dotter skulle bli en underskön dam. Ingen av de andra damerna kunde slå mot den vackra lady hon skulle bli. Alla karlar skulle dras till henne. Så av säkerhetsskäl tränade han upp henne till att slåss, och hantera svärd. Hon fick ett eget svärd som var inristad den undersköna örnen. Deras far lärde dem att slåss med sina bara händer och sparkas med benen. Han skulle till varje pris ha de tappraste och modigaste riddarna i världen....

1353, den 1 juni.
Prolog.
- AHHAAAA
- Krysta My Lady. Din son är snart ute.
Utanför dörren gick Lorden oroligt fram och tillbaka, medan han hörde sin Lady skrika där inne. Hon skrek så hela slottet hörde.
- Allt måste gå bra. Som du lovade Tillta.
- Jag lovade dig en son, men jag är inte säker längre. Runorna kanske ljög.
I korridoren utanför dörren satt en pojke på fem och en på tre.
- Mår mamma bra?
Deras far, Lord av Gleenche, gick fram till dem och tog dem i famnen.
- Ni ska få en lillebror.
Skriket därinne slutade och snart hördes ett skrikande som påminde om en katt som satt i kläm.
Pojkarna rusade in så fort betjänarinnan öppnat dörren.
- Vilken konstig lillebror vi har fått, sa de.
De hade kommit fram till sängen och tittade på den lilla när den ivrigt sög i sig mjölk från mammans bröst.
- Ronney, här är er syster, svarade Lady Gleenche.
Deras far kom in.
- Hur blev pojken?
Troy, pojken på tre, svarade glatt. Ronney säger att han har inte ser ut som en pojke.
Deras far gick fram.
- En flicka, den tredje blev en flicka, sa han barskt.
- Jag sa ju att något inte stämde, sa den gamla gumman.
- Vadå, inte stämde. Du är väl en spåkvinna?
- Ja, svarade Tillta medan hon bredde ut runorna.
- Jag ser att den flicka Lady har i sin hand, kommer att bli den skönaste och fagraste i detta land. Hon kommer att bli den vackraste av oss alla.
- Ska vi få en söt lillasyster. Måste vi beskydda henne då? undrade Troy.
- Naturligtvis, svarade Lady. Hon är ju er syster nu.
- Tysta! beordrade den gamla damen så skarpt att de båda pojkarna kröp ihop bakom modern och höll hennes hand. Bara Ronney stack upp huvudet.
- Jag ser, fortsatte Tillta. Hon kommer att göra något stort i denna fyrkantiga värld.......

1373.
- Sätt pilen i mitten, kolla noga. Inte på tavlan, utan på den röda pricken i mitten. Det är hjärtat på en människa. ELD!!!!
Ronney spände bågen, när han hörde sin far skrika eld. Han sköt av. Men missade målet.
Troy gjorde likadant. Han sköt mot målet, den kom väldigt nära pricken.
Juniana siktade också mot målet.
Hon prickade och gav till ett glädjetjut.
- Jag träffade målet, jag träffade målet!
- Du fuskar, klagade Troy.
- Bara för att du är äldre och pojke så behöver du inte skjuta bättre, sa Juniana.
- Jun, jag är 23, jag är en man och ingen pojke, klagade Troy.
- Skjut som en man då, retades hon.
- Nu räcker det, sa deras far, Lord Gleenche. Men Troy såg jätteilsken ut. Jag ska visa att jag är man, tänkte han och siktade på målet och sköt. Pilen flög genom luften och träffade sitt mål. Rakt igenom Junianas pil.
- Bra, log deras far. Nu kan ni två bada. Ni ser ut som grisar. Ronney kommer inte härifrån förrän han har träffat målet.
- Men jag vill inte bada själv, sa Ronney. - Vem ska jag skvätta ner då?
- Vi kan vänta på dig, sa Troy.
Lord Gleence log. Hans barn höll ihop i vått och torrt. Medan Ronney övade, gick de båda andra barnen in i stallet. Troy gick in till Piper, sin vita häst, och sedan till Tapper, sin brors häst. Han ryktade av dem båda två. Juniana, som kallades Jun av sina bröder, borstade av sin häst. Deras far hade bestämt att hans barn skulle ha de bästa och vackraste hästarna i hela världen. Därför hade han gjort en lång utlandsresa föst till Frankrike, och sedan till Italien och så vidare. Han hade skaffat hästen Tapper, som hade en mörkbrun pälsrem och kopparsvart man och svans med en vacker bläs från pannan och ner över mulen, till sin äldste son. Troys häst var en vit skimmel med kritvit man, den hade mörkare grå ben, den var livlig och kunde få för sig att dansa runt, men bara på skoj. Juns häst var guldfärgad. Den hade en vit stjärna i pannan, och kallades därför för Star.
- Jag får inte bort all smuts, jag får nog bada hästen också, sa Jun.
- Då ska du se Tapper. Han är grå, istället för brun. Jag kan inte sätta sadeln på hans rygg. Då kommer han att få skavsår.
- Bry dig inte om det. Vi rider utan. Pappa har lärt oss det också.
Jun tog på tränset, och band i hop remmarna så att den skulle sitta ordentligt. Hon ledde ut hästen. Bakom henne kom hennes bror.
- Goddag lorderna, sa en man som skötte stallet. Han hade precis mockat, och körde skottkärran till gödselstacken.
- Goddag, svarade Jun och Troy. Om man sa damen eller My Lady till Jun, svarade hon att hon var en man. För hon ville hellre vara en man som krigade på fälten än en kvinna som lagade mat och gjorde sin man, eller nån annan, tillfredsställd i sängen. Hon var ovanlig, det sa alla. Men hon var lika klok som sina bröder och sin far. Han var mycket poplär bland lorderna på den stora och mäktiga ön. Just för att han var klok. Varenda lord, och lady, varenda bonde, greve och till och med kungen kallade Lord Gleenche för en örn. Örnen stod för smarthet, klokhet, tapperhet, modighet och även för en bra jägare.
Just då fälldes vindsbryggan ner och 20 män kom instörtande. De var Gleenches allihopa, de hade fångat vildsvin till mat och även ett par kaniner.
- Nu är det fest, ropade de.
- Inte efter det att ni badat, era lortgrisar, sa Jun och svingade sig upp på sin häst, medan männen gapskrattade.- Har du sett dig själv då, ropade de efter henne.
Troy hade ett himla besvär med att komma upp på sin häst, för den vägrade stå stilla. Men precis när han tänkte att nu klarar jag det, kom Tapper helt plötsligt i vägen, för Troy höll sin brors häst också.
Ronney skrattade glatt och hans far brast också ut i skratt.
- Visa att du är man och kan hoppa på hästen, skrattade Jun.
- Det kan jag inte, sa han. - Då kan du ju inte säga, " visa att du är en man", till mig fler gånger.
Ronney kom fram till sin bror och hoppade på sin häst som ingenting.
- Nu sticker vi, sa han, jag kan träna mer imorgon. Jag är vrålhungrig.
Så galopperade Jun och Ronney ut från gården.

Kvar på gården stod Troy som fortfarande inte kom upp på sin häst. En av hans fars män höll i hästen, och hans far slängde upp honom. Så satte Troy av i galopp för att komma ifatt de andra.
Sjön låg inte alls långt bort. Jun och Ronney travade dit och hoppade av sina hästar. De klädde av sig. På den tiden badade kanske män och kvinnor inte tillsammans. Men syskonen Gleenche gjorde det. De hade alltid badat tillsammans även när de var små. När Jun mognat hade hon fortsatt att bada tillsammans med sina bröder.
Jun hoppade på sin häst igen och galopperade ner i vattnet. Hon gled av och började simma, hennes häst kom upp på land igen. Hennes bror hoppade också i. Han stänkte vatten på henne. Sedan kom Troy, han fick inte stopp på sin skimmel så den sprang ner i vattnet och rullade sig. Troy simmade fram till dem.
- Jag badar med kläderna på, det är smartare, för då slipper kläderna bli tvättade sedan, skyllde han ifrån sig.
- Erkänn, du fick inte stopp på hästen, när du satt sån fart på honom, sa Ronney.
Jun skrattade. Sen stänkte de vatten på varann innan de skrubbade sig rena och tvättade håret. Hennes bröder tyckte att det började bli kallt och skyndade sig upp och Ronney klädde sig. Ronney hjälpte sin bror med att komma upp på hästen, för han kom inte upp eftersom hans kläder var så blöta. De skrittade iväg.
Jun klev upp ur vattnet. Hon tog på sig sina underbyxor och sin klänning och höga stövlar. Hon stack en liten dolk i ena stöveln. Hennes far hade gett henne den, som ett sätt att beskydda sig på. Så hörde hon ett prasslande. Hästen stirrade sig ängsligt omkring.
- Lugn Star, försökte Jun lugna sin hingst. Men när ett piskrapp flög genom luften satte hästen av därifrån. Kvar stod Jun.
- Hej lilla damen, sa en grov och barsk röst bakom henne.
Hon vände sig om. En lång och mullig man kom emot henne. Han bar svart skägg och en stor svart mössa på huvudet. Han tog tag i hennes arm och försökte trycka ner henne på marken.
- Släpp mig, din knöl, skrek hon. Hon försökte nå sin dolk i stöveln, men nådde den inte.
- Släpp damen, Georg MacNobe, sa en annan mansröst.
- Det bestämmer väl inte du.
- Jo, jag skulle tror det. Kom och slåss för henne. Mannen släppte henne. Han tog sitt svärd och det gjorde den andre också. Med ett slag slogs svärdet från Georgs hand. Han var helt försvarslös. Han tog till flyktvägen.
- Tack, men jag hade klarat mig själv. Jag hade allting under kontroll, sa Jun.
- Jag såg det.
Mannen hoppade av sin bruna häst. Han tittade på henne.
- Vad du är vacker, mumlade han. Så kom han på vad han sagt.
- Tack, svarade hon, men nu måste jag hem.
- Får man fråga om ditt namn?
- Visst, svarade hon. Lord Gleenches son.
-Son, du menar väl dotter. Den där Lorden har jag hört mycket gott om. Är det sant att han har varit en örn.
- Vi är örnar allihop, svarade hon. Jag heter Jun Gleenche.
- Jun är ju ett pojknamn.
- Ja, men mitt riktiga namn säger jag inte.
- Där är du ju Juniana, kommer du inte, sa Troy som dök upp. Har du satt dig i trubbel igen?
" Idiot, "tänkte Jun. Nu hade Troy sagt hennes namn.
- Nej, jag har allt under kontroll, svarade Jun ilsket och satte foten i sin brors stigbygel och svingade sig upp. Hon la armarna om hans midja.
- Jag blev anfallen av en stråtrövare, men han där säger att han räddade mig, men jag hade allt under kontroll, svarade Jun.
Troy kände sin syster, det där, " jag hade allt under kontroll" sa hon jämt. Hon ville att alla skulle tror att hon klarade sig själv.
- Jag får tacka dig för min systers sköna själ, svarade Troy. - Får man fråga om ditt namn?
- Jag är lord Mackays son. Lion Mackay, presenterade han sig som.
- Jag tackar ännu en gång, sa Troy till Lion. Till sin syster sa han- Säg tack nu och var en snäll flicka.
- Tack, mumlade hon. Sen red de tillbaka. Lion tittade efter dem. Vilken skönhet tänkte han. Han såg hennes rygg när hon satt bakom sin bror på samma häst. Hon hade bara varit ett huvud kortare än honom och så skön. Han hade plötsligt en känsla av att de skulle mötas igen. Hennes hår såg ut att vara gjort av solsken, och hennes ljusa blåa ögon hade glittrat som av... Han visste inte vad. Men han ville träffa henne igen.

De kom tillbaka till slottet och deras far kom genast emot dem. Han drog ner sin dotter från sadeln och omfamnade henne.
- Tack gode gud att du är hemma. Jag, eller vi menar jag, blev oroliga när Star kom hem utan dig.
- Jag klarar mig. Jag hade allting under kontroll, upprepade Jun även för fadern.
- Visst, sa Troy. Hon blev anfallen av en stråtrövare och en Lion Mackay räddade henne.
- Mackay, deras ägo ligger inte alls långt borta, bara 3-4 mil bort. I morgon rider jag dit och tackar för min dotters skull. Nej förresten, jag rider dit och ber att han och hans far kommer hit.
- Nej, vi rider dit imorgon, sa Jun bestämt. Hon ville inte se honom igen. Hon hade aldrig sett en sån man. Han hade varit ett huvud längre än henne. Hans svarta hår glittrade i solen, och han hade haft de blåaste ögon hon någonsin hade sett. Jo, hon ville nog träffa honom igen.
De gick in i den stora salen. Det strömmade av ljus därinne. Gleenches alla män satt runt borden och festade med vildsvin och kaninkött. De drack öl och en massa whisky. Jun hällde upp i en mugg och drack av whiskyn. Hennes far hade sagt att det bara var män som drack whisky, så därför hade Jun lärt sig att dricka det. Hon tog sin dolk och skar av en rejäl bit stycke kött från vildsvinet och tog ett stycke bröd, innan hon genast satte sig bredvid sin mor.
- Mor, jag hade allting under kontroll, sa hon. Eftersom hon antog att hennes far redan berättat. Förmodligen visste alla om det. Hon hade blivet överfallen igen.
- Jag vet min älskling. Det har du alltid, sa modern och log.
Jun kramade om henne och satte tänderna i köttet.
- Lady Reina. Vill du har mer att dricka? frågade en tjänsteflicka.
- Ja, tack Jennie.
Jennie var förutom tjänsteflicka, också sällskapsdam till Lady Reina, de pratade om allt.
Jennie hällde upp mera vin till sin slottsfru. Hon hade en flaska whisky i sin hand. Hon hällde genast upp i sin lords kopp.
-Tackar, sa han.

- Nu är det dans, skrek någon och svingade upp en kvinna och började dansa med henne, att det bara var en tjänsteflicka, spelade ingen roll. Lord Gleenche tyckte att alla människor var lika mycket värda. Någon satte på lite musik. Simme Gleenche, spelade fiol. Han var son till Lord Gleenches kusin. Han var inte bara en utmärkt fiolspelare, han kunde slåss som bara den också. Han var en av de bästa krigarna i hela borgen. Många krigare tog upp sina kvinnor och började dansa. Att få dansa med Jun, var en lycka sa man i borgen. Hennes skönhet var som en glänsande diamant jämfört med de andra som då skulle vara en kolbit sa Hendi, också en bra krigare, och kusin till lorden.
Han bjöd upp henne.
- Ser du inte att jag inte har tid. Jag äter. Kanske senare i kväll, svarade hon.
Sen tog hon en rejäl klunk whisky ur sin mugg.

- Gör det då. Kom och ta mig. Lion gick fram och kysste Juniana. Hon började automatiskt knäppa upp hans skjorta. - Du är så vacker, mumlade hon.
- Du är så skön, viskade han i hennes öra medan han lät sin tungspets smeka hennes öronsnibb. Juniana drog av honom skjortan och smekte hans bringa.
- Jag vill röra dig Juniana. Jag vill smeka dig, mumlade han.
- Vakna Juniana.
Det sista hörde inte till. Vad hände nu. Juniana slog trött upp ögonen och tittade upp. Hennes far stod där.
- Vakna Juniana. Vi ska rida bort. Är du vaken?
- Mmm, jag hade en sån trevlig dröm och nu har du förstört den.
- Vad drömde du? undrade hennes far.
- Det har jag glömt, det var något om att jag hade ett hemligt uppdrag, ljög hon. Hon kunde ju inte berätta för sin far att hon drömt om en främmande kille som hon hade mött igår och som hon dessutom självklart inte kände. Hon steg upp och hennes sällskapsdam kom genast in. Hon hade tagit fram en grön klänning.
- Far, jag skulle vilja ha byxor på mig och mitt svärd, sa Juniana. Så att jag kan imponera på Lion, tänkte hon.
- Det går inte för sig. En fin dam som du går i klänning. Svärdet kan vara bra. Du får gömma det under en kappa. Man vet inte om det kommer stråtrövare på vägen. Dina bröder följer med och även några av mina män. Kom ner till frukosten.
Med de orden vände han sig om och gick ner.
Juniana drog av sig linnet och tog på sig den vackra ljusgröna klänningen. Hon satte sig vid bordet och tittade in i spegeln. Tjänsteflickan vars namn var Tilda ställde sig bakom Jun och kammade hennes långa lockiga hår.
Tilda var rund och glad och pratade på om sig själv och sin man Will. - Ni skulle sett, hur det gick till, sa hon. Så berättade hon om hur hon hade fått Will att laga mat. Och när han brände den. Juniana lyssnade inte. Hon tänkte på en annan man. Lion.
Så skrek hon till.
- Förlåt mig, My Lady. Det ska inte hända igen.
Så fortsatte Tilda att fläta håret. Tilda hade dragit en aning för hårt i håret. Jun var väldigt ömhårad.
Jun tog en annan väg ner till salen. Det fanns många gångar och vägar, korridorer och hemliga gångar i borgen. Det fanns underjordiska gångar under slottet som var byggda som flyktvägar. Jun sprang nerför trappan, och kom ut i köket. En tjänare höll på att göra smör. En annan hade bakat massor av bröd och tog ut dem ur ugnen. Någon kom in med två spannar mjölk.

De som skar brödet i bitar, la ner det i en korg som hon kom ut med och satte på det långa bordet.
- Varsågod, sa hon snäsigt till en man hon var gift med. De var tydligen ovänner. Ingen brydde sig om det. De små barnen satte sig ner. Det fanns många barn i borgen.
De blev serverade mjölk.
- Ge min dotter mjölk. Hon får inte lukta whisky när vi ska bort.
Så Jun fick en mugg med mjölk.
- Tack, svarade hon ilsket och ryckte till sig koppen.
- Juniana Gleenche. Du ska uppföra dig, sa hennes pappa strängt.
Jun svarade inte. Hon tog en klunk av getmjölken. Sen sträckte hon sig efter en bit bröd och gjorde som männen. Doppade brödet i smöret och åt.

Senare framåt förmiddagen runt klockan nio, var det dags att ge sig iväg. Lorden hade packat en liten pung med guldmynt och ett guldhalsband med en rubin i. Hästarna stod klara. Lorden svingade sig upp på sin svarta häst och hans barn gjorde likadant. En betjänt räckte Jun svärdet, där det stod inristat underskön örn. På Ronneys svärd var det inristat modig örn. Troys svärd var inristat, tapper örn.
- Det borde stå rolig också, hade Jun skrattat när hennes far gett dem det.
- Kan du inte vara allvarlig, hade hennes pappa, strängt sagt. Men sen hade han tänkt på oturen som hans son ibland råkade ut för. När han en gång till exempel hade ramlat ner i gödselstacken, bara för att ville visa att han kunde gå på kanten. Då hade hans far brustit ut i sånt skratt att han nästan fått ont i magen. Men när han räckte svärden var han allvarlig igen, och Troy röd i ansiktet.

Hovarna dundrade imarken, när hästarna galopperade över heden. De kom snart fram till slottet.
- Halt ropade några vakter. Någon stack ut huvudet från den höga muren. Det var en vakt.
- Vi är vänner till Lord Luccas, svarade Lorden. - Jag är Lord John Gleenche.
Vakten försvann. Bakom den tjocka muren hördes ett rop.
- Lord Luccas, Örnarna är här. De säger att de är vänner.
- Fäll ner vindsbryggan då.
Vindsbryggan fälldes ner. Lord John red över, med sina barn och män. Han steg av och hälsade på greven.
- Jag söker din son. Lion Mackay.
- Vad vill du honom? undrade lorden.
- Jag visste inte att det bodde några här, i denna övergivna borg, sa Jun.
- Jun, varnade hennes far. Det fanns de som kunde ta illa upp om man inte sa något positivt om deras hem.
- Jag tycker att det är vackert här, sa Jun snabbt.
- Vad vill ni min son?
- Vi söker Lion därför....
- Här är jag.
En ung man runt Juns ålder kom fram till dem med en halvsydd skjorta. Efter honom kom en tjänsteflicka med nål och tråd i handen, bakom örat satt en kolbit som hon kunde märka var det behövdes klippas och så vidare. Det satt fast en sax och en liten korg med olika sytrådar i, på hennes bälte runt midjan.
Jun kände sig förtrollad när hon såg honom igen, hans hår var rufsigt och stod åt alla håll. Hans byxor var gamla, det syntes, för det var hål i dem.
Precis som mina, tänkte Jun.
- Du, så vi har mötts igen. Det måste var ödet, sa han när han upptäckt Jun på den guldfärgade hästen.
- I så fall är ödet min far, sade Jun snorkigt.
- Juniana, du lovade att du skulle uppföra dig, sa hennes far strängt.
Jun knep i hop munnen.
- Jag är Lord John Gleenche, jag är Jun, jag menar Junianas far. Jag ville tacka dig personligen för att du räddade min dotters liv. Jag har kommit med en gåva.
Han sträckte fram sin pung..
Lion öppnade den. Han drog upp halsbandet av rent guld med rubinen dinglande i handen.
- Oj, vad den är vacker sa en kvinna.
Hon presenterade sig som Lions mor. Lady Rowinna Mackay. Hon fick det vackra rubinhalsbandet, av Lion senare.
- Har min son räddat en örn. Det måste vi fira, ropade Lions far.
- Låt mig visa vägen, erbjud Rowinna.
- Men vi vill ställa till med en fest själva för er sons ära, sa Lord John.- Om ni inte misstycker.
- Inte alls, sa Lord Luccas. - Vi tar med vårt vildsvin som vi har fångat. Lord Luccas häst sadlades tillsammans med sin sons häst. Hans fru bad att få följa med.
- Jag skulle så gärna vilja träffa slottsfrun av Gleenche.
- Visst, du får sitta framför mig.
Lorden samlade ihop sina fem bästa krigare. Sen gav de sig av. Jun red sist. Lion saktade av sin häst och väntade med att börja driva den framåt tills Jun kom ifatt honom.
- Jag drömde om att vi skulle träffas igen. Jag har aldrig mött någon så vacker som du.
Jun drog flätan bakom nacken, hon visste inte vad hon skulle svara.
- Tack, mumlade hon fram som svar.
Lion gav till ett leende och hans tänder gnistrade vita. Han har ett vackert leende, tänkte Juniana. Ett vackert och charmigt leende, det leendet kunde charma ner fåglar från träden.
De skrittade in i skogen. Så lyfte plötsligt Star på huvudet hastigt och stegrade sig en bit.
- Vad är det gubben. Lugna dig Star.
Jun pratade lågt med hästen, han lugnade sig. Så hörde hon sin fars barska röst.
- Stråtrövare.
Det kom fler bakom dem.
- Håll dig undan min sköna, sa Lion, och lyfte sitt svärd. Han höjde det och stål mot stål hördes, så det klirrade i den mörka skogen.
Jun brydde sig inte om honom, hon hade tränat för att kunna slåss. Hon visste att han skulle bli chockad. Kvinnor slogs inte. De var svaga och klena, höll sig till slottet och bodde där. Men Jun ville vara som sina bröder.
Juliana drog sin kappa åt sidan och lyfte sitt svärd.
Stråtrövarna flög framåt med sina svärd. Stål mot stål hördes. Lion hade aldrig sett en kvinna som kunde hantera ett svärd. Hon slogs som en karl. Hon svingade sitt svärd, slog mot en man och gav honom ett dödligt hugg. Det hördes ett gällt skrik när Troy störtade fram och svingade sitt svärd och slog sönder en skalle på en, som hade försökt komma upp bakom hans syster med en stor dolk i handen.
Stråtrövarna flydde.
Troy gav till ett gällt skrik som lät som en örns skrik. Jun gjorde likadant.
De slog sina svärd på varann, stål mot stål, så att det klirrade.
- Nu rider vi tillbaka, sa Lord John. - Innan det kommer fler. Hans dotter satte av i full fart mot slottet när det blev synligt.
Lion kom i kapp sin far och Lord John.
- Jag har aldrig sett en kvinna slåss som hon gör. Hon låter som en örn när hon skriker också.
- Det har jag tränat upp dem till, svarade Lord John stolt.- Jag lärde henne slåss när en spåkvinna sa till mig att hon skulle bli skönast i landet. Att ungkarlarna skulle springa efter henne. Hon har blivit anfallen många gånger. Men hon har ju sina bröder.
- Just det, sa Ronney och satte av i galopp han också. Troy skulle göra likadant, men Piper stegrade sig, Troy åkte av, och skimmelen rusade iväg.
- Dumma åsna, skrek han efter hästen. Men hästen brydde sig inte om det. Han sprang i kapp de andra hästarna. Troy fick svinga sig upp på sin fars häst. Han blev inte röd i ansiktet som en annan skulle bli, för han var van vid att små olyckor hände honom. Hans far satte av i trav. Ronney och Jun gav till ett gällt örnskrik och vindsbryggan fälldes ner. De andra kom också snart fram till borgen. De red in och välkommnades varmt av alla.
Lord Luccas presenterade sin lady och sin son. Sen blev det fest och ära. Lord John höll ett tal om sina nya grannar som de hade fått och att deras son var en hjälte.
- Ja, men jag hade alltihop under kontroll, mumlade Jun.
- Det tror jag säkert, sa hennes mor och fortsatte att prata över hennes huvud, eftersom slottsfrun av Mackay hade blivit placerad på andra sidan av Jun.
- Får jag gå från bordet? frågade hon. När ingen svarade gick hon från bordet och in i deras lilla park de hade på gården.
- Får jag hålla dig sällskap, undrade någon bakom henne.
Hon snodde runt. - Åho Lion, är det du. Du skrämde mig.
- Jag ber om ursäkt. Han bugade sig djupt, och gick fram till henne och kysste hennes hand.
Jun visste inte vad hon skulle svara, så hon började gå. Jag önskar jag visste vad jag skulle säga, tänkte Jun. Hon försökte komma på något att säga.
- Jag hörde att greven skulle samla i hop klaner.
- Jaha, det visste inte jag, sa Jun och försökte komma på om någon hade nämnt det för henne. Men hon hade inget minne av det.
- Min far vill inte vara med. Han vill inte kriga mot oskyldiga.
- Det vill inte far heller.
- Det var visst någon som sa emot och blev mördad. Jag tror det var greven som såg till det. Det var Ross Norhtland, hans bror blev ledare, och de vill visst hämnas nu.
- Om någon hade dödat min far. Då hade jag hämnats, sa Jun.
- Juniana, hur skulle det gå till. Du är ju kvinna.
- Ja, än sen, sade hon snäsigt. Hon hatade att bli påmind om att hon var kvinna. Lion lyfte handen och smekte hennes kind.
- En mycket vacker kvinna, mumlade han hest.
Jun kände att hennes kropp började brinna, det flammade i hela kroppen, och när han strök den andra handen på hennes andra kind och kupade sina händer runt hennes ansikte dunkade hjärtat så hemskt att hon trodde att det skulle dunka ut från kroppen.
-Du är så vacker, viskade hon.

- Du är så skön, viskade han i hennes öra. Han smekte hennes öronsnibb med sin tunga. - Jag vill röra vid dig mer, jag vill smeka dig.
De orden trängde in i hennes huvud, hennes dröm.
- Rör vid mig, viskade hon.
Han drog in henne bort från stigen och in bland buskarna. Han smekte hennes hår.
- Du luktar jättegott. Jag tror det är en svag sommardoft. Som blandas med sommarblommor och friska svala vindar. Frukten på träden.
- Jag är skapt så, viskade hon. Lion tittade ner på henne. Det var Tillta som sade det, till mig, jag föddes i början av Juni. Det märks väl?
- Ja, det märks. Han knäppte upp hennes kappa hon hade om sig. Sedan drog han av hennes svärd.
Hon knäppte upp hans skjorta. Han var så vacker. Natten var mörk och stjärnorna glittrade ljuvligt. Himmelen var mörkblå med svarta stänk i sig. Buskarnas skugga var svart och det var mörkt runt omkring. Månen lös på dem i den svaga sommarvärmen. Den lilla sjön i parken låg och glittrade, och där kysste han henne. Det var en öm och försiktig kyss, samtidigt som den var passionerad och full av åtrå. Hans tunga lekte med hennes.

- Jag måste visa någon. Hon är mycket speciell, berättade Ronney vid matbordet.
Det hade gått ett par veckor sen händelsen i parken. Men Jun mindes det som om det hade hänt för en timme sedan. Hon tänkte jämt på Lion.
- Du måste visa henne. Men bilda ingen klan än, sa deras far.
- Vad då, tror du inte jag skulle klara det, sa Ronney. - Jag är 25 år nu.
- Det är inte det. Greven vill ta klanerna och bilda en armé. Sen kommer han att kriga för att få mark. Han kommer att döda massor av oskyldiga.
- Han vill ta tronen från kungen, sa Jun. Alla tittade på henne.- Ja Lion sa det för två veckor sedan, när de var här.
- Jaså, Lion, sa Troy kärleksfullt och Jun smällde till honom.
- Men kungen är ju grevens bror, sa Lord John. Det kan inte stämma.
- Jag vet inte. Lion sa det. Han skulle åka dit. Hoppas han kommer tillbaka oskadd.
- Jaså, vår lillasyster har blivit kär, retades Troy, och Ronney skrattade och retades han med.
- Knip igen era idioter. Jag är inte kär. Man får väl drömma lite.
De bara skrattade.
- Skärpning!!! röt Lord John.
- Lugna dig John, sa Reina.
- Förlåt min älskling, viskade han tyst. Men jag vill verkligen inte sätta oskyldiga i klistret. Greven är grym och hård. Han är självisk och äcklig. Jag vill inte att han ska komma hit.
- Det är inte säkert att han tänker på dej. Gleenche ligger ju utanför kusten.
- Jo, det gör han. Förr eller senare. Jag har de bästa männen här på denna jättelika ö. Vi är ju örnarna.
- Jo, men.... började Reina.
- TYST!!! röt han. Han kastade tallriken i väggen och köttet gled ut över hela golvet, ner bland den friska halmen.
Han tittade på väggen där en köttbit hade fastnat i en springa bland tegelstenarna.
Han reste på sig och gick sin väg. Jun satt tyst. - Vad gör vi nu, viskade hon. - Det här är verkligen inte bra.
Ingen svarade. De visste också vad som väntade dem.

Några veckor senare, var det fortfarande ingen som hört något. Alla jobbade på som vanligt. Bönderna utanför slottet jobbade på åkrarna. De var mycket stolta att tillhöra
Örnarna. Några slog ner höet och halmen medan andra hjälpte till med majsen. De flesta bodde på slottet som fanns på borggården. Därinne gick vakter på murarna och kollade omgivningen. Jun fäktades med sin pappa.
- Du är för hårdhänt Jun, sikta på mitten av svärdet, så att du inte slinter med det, förklarade hennes pappa. Jun gjorde som han sa. - Du måste kämpa helhjärtat, inte med ilska, sa hennes pappa. Jun slutade och tog ett djupt andetag. Hon slog till sin fars svärd, när han inte var beredd på det, och svärdet åkte iväg.
- Var det så du menade? frågade hon andfådd.
- Ja, mycket bättre, sa han och gick för att hämta det.
Ronney hade rest bort till till slottet Missedion, där hans älskade bodde. Troy hade följt med honom som resesällskap. Det var då det hände. Greven kom med några av sina soldater.
- Vi är här för att träffa Örnarnas Ledare, beordrade greven.
- Släpp in honom, sa Lord John. - Du går och låser in dig på ditt rum, sa han till Jun. Jun förstod att han ville tänka på hennes säkerhet. Hon gick upp för en trappa. Hon drog en vägg åt sidan och gick in i den hemliga gången. Den ledde in till alla möjliga rum i slottet. Jun gick upp för en brant gång och duckade med huvudet, för att inte slå i skallen. Hon kom upp på sitt rum. Hon stannade därinne. Hon låste rummet och tittade ut genom den smala fönsteröppningen. Hon såg sin far och den där hemska greven. Han var ett odjur, det sa många till honom. Flera kallade honom för den röda draken, eftersom den röda draken stod för att slåss, döda, och en massa blod. Det fanns en grön drake som stod för vinna, hopp, förtroende, och inget blod. Den draken fanns på Grevens sköld. Men den skulle inte vara grön utan röd. Greven dödade oskyldiga, han var en tyrann.
Hon såg att de diskuterade och hennes far blev blek. Sen skickades någon för att hämta hans svarta häst, Shalimar. Snart gav sig de sig iväg, ut genom porten.
Jun skyndade sig ner.
- Var skulle far? ropade hon.
Någon tog tag i hennes arm. Det var fader Pedro, deras präst.
- Han skulle rida till grevens borg. Det finns inget att göra åt det. Det är lika bra att stanna. Den gamla spåkvinnan Tillta gick förbi. - Det är hemskt. Något kommer att hända, jag ser rött. Blod.
Den gamla kvinnas ord ekade i huvudet. Jun tänkte på det värsta, ingenting får hända hennes älskade far.
Dagarna gick, ibland kom Lion och hälsade på. Han berättade att hans far hade åkt till greven, men kommit hem oskadd. Han hade försökt lura till sig Lions fars förtroende. Med det hade han inte lyckats med. Lion gav sig av.
Dagarna förvandlades till veckor. Det hade hunnit bli augusti och solen var varmare än någonsin. Då kom Lion ridandes till slottet med deras far.
- Han blev anfallen av stråtrövare, ropade Lion. - Kom och hjälp till här.
Folk greps av panik, det sprang folk överallt. Folk som grät och ropade.
Det tog en stund innan Jun såg från sitt fönster vad Lion släpat hit till deras borg. Det var ju hennes far.
Det tog inte mer än ett par röda sekunder innan hon var nere på borggården. Hon sprang fram till sin far. Han hade ett stort dödligt skärsår från högra axeln, ner till vänster. Ett brutet revben syntes. Han var likblek i ansiktet.
- Far, min far, ropade Jun. Lady Reina kom också utrusande. Hon beordrade att hämta whisky och varmt vatten, nål och tråd och vissa örter.
Jun tog sin far och la hans huvud i sitt knä. Hon grät.
- Gråt inte min undersköna Örn, sa han. - Jag.. vill.. inte... se dig... gråta.
Han kämpade för att säga det sista. En tjänare kom ut med whisky. Någon hade ridit bort för att hämta hans söner.
Han tittade på sin dotter. - Jag har sett många skönheter och vackra kvinnor. I Darth Moor, finns många sådana. Men de är bara svarta kolbitar, jämfört med den vackraste diamanten som du är.
Tjänarna kom med nål och tråd. Reina skulle precis sy ihop såret när Lord John sa.
- Du är min krigare, ditt mod ska förändra världen. Så föll hans kropp i hop.
Det hördes skrik överallt. Lorden av Örnarna var död. Det hördes en fruktansvärt rop. Ronney och Troy störtade in, de hoppade av hästarna i full galopp. De rusade emot sin fars livlösa kropp.
Orden ekade i Juns huvud. " Du är min krigare, ditt mod ska förändra världen".
- Far, grät Troy. Hans far hade sagt att män, de gråter inte. Troy torkade förgäves bort tårarna från kinden. Men de strömmade ner lika snabbt igen. Ronney var likblek i ansiktet, även han var fuktig i sina ögon.
Lion stod och tittade på. Han visste inte vad han skulle göra.
- Vem är er nya ledare, frågade han.
- Knip igen din stora trut! skrek Jun. Ni kunde väl har räddat honom.
-Vi var ute och red och hörde skriket. Vi jagade bort rövarna. Men de hade redan försökt att döda honom. Jag är ingen jäkla ängel! röt han.
Jun svarade inte. Hon såg ner på sin far. Sedan på sina bröder. Troy och Ronney, nej Lord Ronney. Han var äldst och skulle ta över sin fars tron. Lord Ronney. Hennes mor var likblek och det såg ut som om hon skulle svimma. Männen och kvinnorna grät. Deras älskade ledare hade dött. Hon tittade ner på sin fars svarta hår. Hon skar av en bit hår, som hon skulle spara och la ner det i klänningen.

De begravde honom på en plats under ett stort träd. Det hade varit deras fars älsklingsplats när han hade varit en pojke. Där begravde de honom och reste en stor sten över graven. Jun satt på sin häst. Hon visste vad hon skulle göra.

På ett berg i närheten stod en man, han var mörk. Han hade mörka farliga ögon, mörk smal läpp. Hans mörka, svarta skägg hängde ner över hakan. Han bar mörka kläder och en stor mörk hatt. Han log belåtet. Planen hade lyckas, nu var det dags. Han vände sin mörka häst och red därifrån. Han skulle rida till greven, hans greve, och säga att allt hade gått enligt planen. Snart hade han makten. Han skulle förgöra greven.

Jun tittade på den stora stenen där smeden hade rispat in "Den modigaste och tappraste lorden, av alla örnarna. Lord John Gleenche, lord av Örnarna".
Jun visste bara en sak, hon skulle hämnas sin fars död.

Jun satt vid bordet i sitt rum. Hon tog sin sadelväska och packade ner en extraklänning. Hon satte sig vid bordet och tog fram ett papper och en vacker svanfjäder. Fjädern doppade hon i bläck. Hon böjde sig ner över papperet.
- Kära mor. Jag kommer snart hem igen, började hon brevet. Hon tänkte, vad skulle hon nu skriva. Så skrev hon under med sitt namn. Hon tog på sig en kappa för att inte frysa. Hon spände sitt svärd runt midjan och tog sin pilbåge och pilarna bakom ryggen.

- Hon smög ner genom en hemlig gång ner i köket där hon letade upp kött som hon virade in i en filt, sedan la hon ner det i sadelväskan, tillsammans med en flaska vatten, och en bit bröd. Hon fiskade upp en medaljong ur fickan, den hade varit hennes fars. Hon hade låtit smeden rista in " Ditt mod ska förändra världen". Och i medaljongen hade hon sin fars hår. Hon gick ut i mörkret. Det svepte en svag vind förbi henne.
- Hy, vad det är kyligt ute.
Hon gick tyst in i stallet och borstade av det värsta dammet på sin häst, innan hon tog på sadeln och tränset. Hon ledde ut sin häst. Hon kunde inte fälla ner vindsbryggan, eftersom hon visste att när den nådde marken skulle det innebära en kraftig duns och alla i borgen skulle vakna. Inte heller kunde hon fälla upp den när hon väl var ute.
Så hon ledde sin häst bakom parken. Hon hörde vindens tjut i träden och sjön var alldeles kopparsvart. Hon gick upp bakom sjön. Där i en hemlig grotta fanns nämligen en utväg ut från borgen. Den var till för flyktväg om borgen skulle stormas av fiender, eller nåt. Men borgen var väldigt säker.
Hon gick genom den långa gången. I handen höll hon Stars tygel och i den andra en fackla. Hon såg snart ett svagt ljus i tunneln. Dagen hade sakta stigit upp, medan Jun hade gått i den långa mörka tunneln. Hon tittade ner på sitt hem när hon kommit ut. Men såg det svagt. Sen hoppade hon på sin häst och gav sig av. Hon skulle döda greven om det så väl innebar hennes död också. Hon skulle hämnas sin fars död. Hon red mot norr, där hon visste att hennes far hade beskrivit vägen till Darth Moor, där Greven bodde. Så red hon iväg utan att se sig om.
Hon red upp på en smal väg. Hon mindes vägbeskrivningen. Först rider man ifrån solen, tills man når den bottenlösa sjön. Det var en kolsvart sjö, och man såg inte botten, därför trodde alla att det inte fanns någon botten där.

Två dagar senare hade Juniana blivit stel i baken när hon suttit länge på sin häst. Hon stannade till i en glänta. Hon hoppade av och lossade sadeln. Hon lät sin häst beta i gräset medan hon själv åt sin medhavda mat. Hon hade aldrig trott att det var så här långt till grevens borg, hon hade inte packat ner tillräckligt med mat, den var snart slut och hon hade fortfarande inte nått den där sjön. Hon visste att man skulle rida så att hon hade solen bakom ryggen hela tiden. Eftersom solen åker runt rider hon heller inte rakt. Hade hon kanske missat sjön. När hon åt upp det sista brödet, bestämde hon sig för att leta upp en bondgård och fråga om hon fick sova där en natt. Hon red i ett par timmar och kom ut från skogen. Hon måste ha missat sjön. Hon red en bra bit innan hon fick syn på en gård. De hade en mycket liten sjö bredvid huset och en mycket vacker svan simmade där.
Hon red dit. Från huset hördes rejäla skrik och gap.
Jun band upp hästen i en grind och gick in. Det stod en man där och antastade en ung flicka, som inte kunde vara mer än 17 år. En gumma slog honom med knyt näven och skrek att han skulle släppa henne.
Jun lyfte sin pilbåge och en pil. Utan att tänka sig för sköt hon i väg en pil som träffade i den hemska mannens arm.
- Släpp damen! beordrade hon.
Han vände sig om med ett fasansfullt skrik. - Vem trotsar mig?
- Jag, svarade Jun.
- Jag ska lära dig en läxa, svarade han och lyfte sitt svärd. Hon gjorde likadant och satte det lutande i mot sig, som hennes far hade lärt henne. Den andre mannen var stark som en oxe.
- Men Lord John hade lärt sin dotter många knep som bara fanns inom Örnfamiljen och släkten. Han hade lärt henne att låsa svärdet med handen.
Hur mycket motståndaren än slog och hade sig, kunde han inte rubba hennes svärd. Hon gav honom ett slag i midjan, men inte med den vassa sidan av svärdet. Han la handen där, och stönade av smärta. Han tittade på henne med hat i blicken.
- Din lilla snorunge, sade han. - Jag ska ge dig. Men i det ögonblicket kom den gamla gumman med stekpannan och slog honom.
- Ge dig av härifrån, din lilla.....
Mannen tänkte måtta ett slag mot gumman. Men i samma ögonblick gav Jun honom en spark så att han snubblade över dörrtrösklen och halkade nerför trappan. Han haltade genast iväg.
- Tack, så hemskt mycket för hjälpen. Han har besvärat oss en lång tid, men nu kommer han nog inte hit mer.
- Jag kom hit för att fråga om jag kunde få sova här en natt med min häst, sade Jun.
- Jag heter Liljan, sade den gamla gumman. - Detta är min dotter Esmeralda.
Esmeralda var verkligen vacker. Hon hade långt tjockt rött hår med fräknar på näsan. Hon var otroligt söt.
- Hon ska åka med häst och vagn till greven imorgon, berättade Liljan. Men jag är rädd för att hon inte klarar sig själv när det finns så många hemska gubbar där ute, riktiga svin.
- Jag ska själv dit, svarade Jun.- Mitt namn är Juniana. Döpt efter juni månad, sade hon. - Jag hjälper er dotter dit om ni ger mig ett husrum för natten och någon ätbart till min häst.
- Seså Esmerlda.
Flickan skyndade ut och Jun såg när hon ledde in hennes häst i stallet och gav den mat. Gumman Liljan ställde sig genast och lagade gröt.
- Vi äter gröt på kvällarna. Jag hoppas du äter det.
- Jadå, svarade Jun.
Snart serverade gumman rykande het gröt, med bröd och smör och en bit torkat kött och äpplen som växte i träden utanför.
- Jag söker efter bottenlösa sjön, berättade Jun.
- Ja, det är den lilla sjön här utanför. Det brukar simma svanar där.
- Är den bottenlös? frågade Jun.
- Nej, skrattade damen. - Man ser inte botten så bra, men om solen lyser riktigt ordentligt på sjön, kan man se botten på vissa ställen. Det ligger något över bottnen nämligen.
Den gamla var mycket trevlig att prata med. Hon frågade ingenting om Juns privatliv, hur hon kunde slåss, och varför hon hade ärende till den där hemska borgen. Hennes dotter var något helt annat. Hon skulle träffa en spion, tänkte den gamla damen.
Det mörknade ute och den gamla damen tände ett par ljus. Hon visade Jun en halmbädd, den såg verkligen fattig ut jämfört med vad hon var van vid hemma. Hon klädde av sig och la sig ner. Hon somnade genast.

Jun vaknade när solen lös henne i ansiktet. Hon klev upp, klädde på sig och kollade så kappan dolde svärdet och hennes pilbåge och pilar.
Hon gick ner till frukosten. Den gamla damen knådade deg och flickan tog ut en plåt ur ugnen, det luktade nybakat bröd. Härligt, tänkte Jun.
- Godmorgon, sa kvinnan.
Flickan sa fortfarande ingenting. Hon var helt tyst.
De åt frukost med nybakat bröd och nykärnat smör. Gumman Liljan packade ner en stor påse mat till sin dotter och Jun. Utanför gården stod en vagn med en fux framför. Bredvid stod hennes häst sadlad. Jun svingade sig upp på sin häst. Flickan steg utan ett ljud upp i vagnen och smackade på och de gav sig av. Solen stod bakom deras rygg och värmde dem. Det var tidigt på morgonen och det hördes inte ett ljud. Inga fåglar som kvittrade, ingen viskande vind, inga vilda djur. Denna mark var totalt öde. Vad hade Jun egentligen gett sig in på?
- Jag vet att det är öde, jag hatar det här stället, sa flickan plötsligt.
Jun blev helt chockad, när flickan inte sagt någonting innan, hade Jun dragit slutsatsen att hon var blyg eller kanske inte kunde prata.
- När min far levde bodde vi på en gård. Den låg jättenära Gleenche. Den borgen är verkligen vacker.
- Jag vet, jag bodde där.
- Gjorde du. Är du kusin med familjen?
- Nej, jag var Lord John Gleenches dotter, berättade hon. Men sen kom hon på vad hon sagt. Hon skulle kanske vara tyst om det. Ingen skulle få veta varför hon var på väg till Darth Moor Castle.
- Är du på väg för att säga eden, så att Gleenche kan kriga för greven.
- Kanske det, svarade Jun.
Sen vände hon sig om, huset syntes inte längre. Det var borta. De hade kommit en bra bit på väg.

De hade ridit i fyra dagar när de kom in i en skog. Det prasslade i buskarna, när de kommit halvvägs.
- Ånej, rövare, viskade Esmeralda.
Esmeralda och Jun hade kommit nära varandra, de pratade om mycket. Jun visste varför Esmeralda var på väg dit. Liljan hade tvingat henne att träffa en spion som jobbade för greven, hon tänkte se till att hon ljög. Liljan var inte hennes riktiga mamma.
- Jag tror det är bäst att vi ökar takten, sa Jun, de satte i gång i trav. Så störtade flera män fram ur buskarna ett par meter längre bort. Jun kände igen mannen, han var mörk, till och med hästen han red på. Hans ögon var farliga.
- Georg MacNobe, viskade hon. Det var ju han som överfallit henne när hon hade badat, för ett par månader sedan, och sedan hade Lion räddat henne. Lion, var fanns han nu. Hennes Lion.
Stråtrövarna försökte dra ner henne från sadeln, det var så hon vaknade upp ur sina tankar. Hon sparkade vilt efter dem. Hon träffade en på näsan så hans näsa började blöda.
- Esmeralda, fly, skrek hon. Esmeralda satte fart på hästen men den kom ingenstans. Männen stod i vägen.
Star stegrade sig och slog till någon med en av sina hovar. Så nådde Jun sitt svärd som hon drog upp och slog vilt efter männen. - Mitt mod ska förgöra er, skrek hon och träffade någon i armen.
Sen bröt ett vilt krig ut, när en störtflod av 20 krigare dök upp från ingenstans. Stråtrövarna flydde. Star sprang några steg efter Esmeraldas häst, som flydde. På marken låg Esmeralda med ett sår i pannan.
- Esmeralda, ropade Jun. Hon hoppade av hästen och sprang bort till henne.
Några riddare skyndade efter hästen med vagnen.
Så hörde hon en röst bakom sig.
- Vet du inte att två kvinnor inte ska vara i dessa trakter ensamma?
Hon kände igen rösten.
- Lion?
- Jun? Är det verkligen du???
- Åho Lion.
Hästen med vagnen kom tillbaka. De la Esmeralda där. Även grejer som riddarna hade haft med sig lade de där, och en sårad krigare.
- Vad gör du i dessa trakter, undrade Lion senare, när de hade kommit iväg.
- Jag ska träffa greven.
- Vad!
- Jag ska döda honom, han dödade min far.
- Du vet inte vad som väntar dig. Greven är ingen som går att döda när han har 30 vakter omkring sig dygnet runt.
- Har han, jag har inte tänkt så långt.
- Tänkte du över huvudtaget, undrade han.
Lion tittade på henne, samtidigt som hon vände blicken mot honom. Deras blickar möttes, och låstes fast. Hans ögon var lika blå som hon mindes dem och när hans häst kom för nära så att hans ben snuddade vid hennes kändes det som en flod av eld åkte i genom hennes kropp. Hennes hjärta dunkade när han såg på henne.
Lion tittade in i hennes ögon. De var helt uttryckslösa. Han trodde att han såg ett spår av rädsla i hennes ögon i alla fall. Men han var inte säker. En av hans kusiner red upp jämnsides med honom. Star saktade av och red bredvid hästen med vagnen. Det såg ut som om de pratade. Star och Esmeraldas häst.

- Hur känns det att ha träffat en sån modig och tapper dam, som du inte har sett på väldigt länge? frågade Bryce.
- Bra, faktiskt. Jag måste erkänna att hon kan få mitt hjärta att dunka fast vi inte har setts på länge. Hon är verkligen speciell.
- Ja, det är hon, höll Bryce med om. Bryce var Lions äldre kusin.
Jun satte sina hälar i sidan på hästen och Star skyndade genast på stegen. Hon kom i fatt Lion och hans kusin.
- Vad pratar ni om? undrade hon.
- Inget särskilt alls, sa Lion. - Om dej, viskade han tyst, så bara Jun hörde det. Bryce saktade av så att Lion och Jun kom för sig själva.
- Vad då om mig, undrade hon.
- Hur vacker du är, sade Lion. - Du är vacker som..
- Nej, sluta, jag vill inte höra det längre. Jag är en krigare nu.
Lions ögon såg roade ut. - Du är en krigare, upprepade han.
- Vaddå! sade hon snäsigt.
Lion svarade inte på det. Istället sa han. - Jag hoppas att de inte gjorde dig illa. Mår du bra? Hade jag vetat att det var du så hade jag inte jagat iväg dem. Då hade jag dödat dem istället, det kan du vara säker på, sade han.
- Jag mår bra, viskade hon.
- Men du hade inte allt under kontroll, retades han. Han var säker på att hon skulle säga att hon visst hade allt under kontroll och att hon klarade sig utan hans hjälp.
- Ja, jag hade inte klarat det själv. Du räddade mitt liv än en gång. Tack.
- Det var så lite så, sa han chockad. Men så förstod han. Hon hade förändrats skarpt.
- Jag gör det gärna hundra gånger till, även om du skulle avvisa mig, din lilla skönhet.
- Du har många chanser till att rädda mig, tills det att du är gift, sa hon.
- Det finns bara en kvinna jag vill gifta mig med, sa han och tittade på henne.

Jun missförstod honom, hon såg ner och kände sig sårad, hon hade hoppats på att det skulle vara henne som han skulle vilja gifta sig med. Hon älskade honom.
Jun såg ner och undrade när de var framme.
- Nu är vi framme, sa Lion, precis som om han hade läst hennes tankar. Jun tittade upp, det stora mäktiga slottet reste sig av en hög med tjock dimma som svävade ovanför marken. Det gick ett högt torn upp, det var det mittersta tornet. Vakter gick runt på de tjocka murarna. När de såg Lion kände de genast igen honom och fällde ner vindsbryggan. Lion red in med Jun bredvid sig och vagnen bakom sig, med en av sina män som körde den. Resten av hans män red bakom. Folket därinne vände på huvudet. De tittade åt deras håll. - Kolla vad Lion har med sig, en flicka.
- Undan! röt Lion och de lydde genast. – Det är mina gäster, och ingen får röra dem.
Snart återvände de allihop till sina arbeten. Lion hoppade av och sträckte fram handen för att hjälpa ner Jun. Men Jun klarade sig själv.
- Jag vill att du ser upp, här inne kryllar det av människor som Georg MacNobe. Det är lätt att en av kvinnokarlarna fångar in dej.
- Just nu är det bara du som håller mig fast.
Då upptäckte Lion att han höll hennes arm, och den andra hade han vid Stars sadel, så att Jun inte skulle komma därifrån.
- Juniana, jag ber om ursäkt.
Så kom en man ner för trappan, han bar en blå tunika.
- Jag är ledsen, men det är verkligen överfullt överallt. Jag vet inte var jag ska placera er.
- Det är lugnt Don. Jag har mitt eget privata rum och mina män sina egna. Mina gäster kan nog sova över hos oss.
- Tack och lov att det är du Lion. Jag såg inte att det var du. Trodde det var en av de där barbarerna. De kommer och tror att de är något.
Sen sa Don något på ett annat språk.
- Vad sa han, och vem var han? frågade Jun.
- Det var Lady Glendas hovmästare. Det han sa tror jag inte att du vill veta, det var inte alls några trevliga ord.
- Vem är Lady Glenta?
- Hon är slottsfrun här, det är hennes slott, greven har bara sitt högkvarter här, fortsatte Lion att förklara. Han tog henne i armen och ledde henne efter två män som hade kommit med en bår, de hade hämtat flickan, och skulle bära henne till sjukrummet.
- Vem är hon? undrade Lion.
- Jag träffade henne på vägen. Hon skulle visst möta någon här.
Då såg Lion plötsligt tveksam ut. Kanske var det hon, spionen.
- Jag får väl se om det finns något rum åt dig. När han rörde kände han en våg av värme från henne.
De gick in i den stora salongen, där de mötte Don. - Finns det verkligen inget extra rum?
- Tyvärr, det är överfullt överallt, sa Don.- Men om hon är din Lady kan vi alltid ordna en säng åt henne i ditt rum.
- Ja så får det bli, bestämde Lion. - Ordna det genast, vi är trötta efter en lång resa.
- Jag måste se efter Esmeralda. Lion visade henne till läkarrummet, där en gammal gumma bodde. Hon hete Scaressa, och tog hand om svårt skadade och sjuka människor. När Lion kom in med Juniana tittade hon upp.
- Lion, min favorit. Kom in bara. Vem är den sköna ladyn då?
- Detta är Lady Juniana av Gleenche.
- Gleenche, är det inte örnarna?
- Jo, jag är en örn, sa Juniana.
- Men örnar är väl bara männen som slåss? undrade Scaressa.
- Lorden där ville att alla skulle vara Örnar. Det är ett modigt folk, förklarade Lion. - Men han är tyvärr död.
- Sorgligt. Han var ju här för ett tag sedan, berättade Scaressa.
- Han blev dödad på vägen hem, förklarade Lion.
- Ja. Greven måste bort, tyckte den gamla gumman.
- Vad heter Greven, undrade Jun.
- Greven heter visst Oskar. Men vi kallar honom bakom hans rygg, den röda draken. Men han tycker själv att han är en grön drake, den där idioten. Jag skulle kunna döda honom med mina bara händer. Men han är beväpnad och har många vakter omkring sig. Men han lyckas vrida huvudet på folk. Alla håller med honom. Han tänkte göra likadant med Lord John.
- Men far var en smart man, jag kan förstå att han inte lyckades. Han måste ha blivit väldigt arg, den där röddraken.
Scaressa skrattade, just då vaknade Esmeralda. Den gamla gumman hade baddat hennes panna.
- Hjälp!!!!! skrek hon.
Juniana gick fram till henne.
- Ta det lugnt, de är borta.
- Säkert? frågade Esmeralda.
- Ja, Lord Lion av Mackay räddade oss.
- Mackay?
- En klan rätt nära Gleenche.
- Gleenche?
- Har du tappat minnet, du skulle ju åka dit när du gjort ditt ärende här.
- Ja, jag minns nu. Tack Jun.
- Ingen orsak, viskade hon.
- Jag är trött, mumlade hon och somnade nästan genast.
- Ska vi gå, Juniana? frågade Lion.
- Ja, sa hon.
De gick ut från rummet och Scaressa stängde dörren.
- Jag klarar mig själv, sa Jun och vände sig om för att gå.
- Vad ska du i nattvakternas kvarter att göra?
- Vaddå? undrade hon.
- Du går ju åt fel håll.
Hon vände sig om och gick sin väg, förbi Lion. Hon kände hans vibrationer fast hon var en bit bort från honom. Längre fram delade sig korridoren och hon stannade.
- Vänster till stora salen, sa Lion bakom henne.
Hon svängde dit. Hon kom snart fram till en stor dörr. Hon vände sig om.
- Jag tror att jag vill tvätta av mig först innan jag visar mig bland folk, sa hon till Lion.
- Vi kan gå till min kammare.
- Jag vill ha ett eget rum.
- Det går tyvärr inte. Det är rätt fullt, när greven lurat in så många klaner att strida för honom.
Lion ledde in henne i en gång och uppför en trappa. De gick in till en annan gång och upp för en ytterligare en trappa innan han fortsatte upp för en ny korridor.
- Är vi inte framme snart? frågade Jun.- Jag är trött i benen.
- Jo Juniana, nu är vi framme, sa Lion och stannade vid en dörr.
Hon öppnade den och klev in. Hon hängde av sig pilbågen och pilarna och la det på sängen. På ett bord fanns en vacker skimrande vit porslinsskål och en kanna. De var dekorerade längs kanten med små blåa blommor. Hon hällde upp vatten och tvättade av sig det värsta av dammet och smutsen. Lion tvättade också av sig. Sen gick de ner genom korridorerna till den stora salen.
- Det känns som att gå i en labyrint, klagade Jun.
- Vi är snart framme Juniana.
- Du kan väl säga Jun.
- När någon annan är i närheten säger jag Juniana. Det är säkrast.
Jun frågade inte varför det var säkrare att säga hennes vanliga namn istället för smeknamnet.
De kom fram till stora salen. Det hördes skratt och hemska svordommar från dörren. Någon skrek någonting fult och någon annan svarade.
- Vill du äta i min kammare istället? undrade Lion.
- Nej!
- Varför är du så avvisande mot mig.
- Jag vill inte ha med män att göra.
- Jag kan förstå att det är svårt för dig, jag menar din far...
- Tyst! Jag vill inte höra. Låt mig slippa.
Lion svarade inte, istället öppnade han dörren. Ljus från stora salen strömmade ut. Jun såg ut mot den. Den var säkert tre gånger större än den där hemma. På två ställen var det slagsmål, de svor och skrattade och en mugg åkte rakt in i stenväggen och någon slängde en stol så den gick i tusen bitar.
- Min kammare gäller fortfarande.
- Jag är inte intresserad av något fortfarande, svarade hon. Hennes fars ord. " Du är min krigare, ditt mod ska förändra världen " fick henne att samla sig och kliva in. Lion tog tag i hennes arm och ledde bort henne till en avlägsen hörna.
En servitris kom fram till henne. Lion sade något på ett annat språk och hon skrattade och skyndade sedan iväg. Männen grep efter henne, men hon slog vant till dem på fingrarna. Efter en stund kom hon tillbaka med köttfärspajer och piroger, med whisky och öl.
- Det finns inget annat att dricka, sa servitrisen med brytning på engelska.
- Gör inget, svarade Lion och log ett leende som skulle charma vilken kvinna som helst.
Hon log mot honom och gav sedan Jun ett avundsjukt ögonkast. Sen gick hon, och männen försökte åter att knipa henne i rumpan.
- Vem var det där, undrade Jun.
- Ingen särskild.
Så trädde en man in i salen. - Lion!!!
Det blev helt knäpptyst i salen. Männen som bråkat slutade, en man som suttit bakom en bänk och spytt slutade. De som slocknat, när de varit så fulla, öppnade ögonen, de som skrattat och svurit tvärtystnade.
- Greven, viskade Jun och skakade.
- Ja, tyvärr, viskade Lion tillbaka. Under bordet tog han hennes hand och höll om den.
Greven gick fram till dem.
- Jag ville prata med dig om en sak. Era män, var är dem?
- På andra ställen, sa Lion.
- Varför då, ville greven veta.
- De kanske inte trivs här, svarade Jun entonigt.

Greven Oskar tittade på henne med en konstig blick. Om blickar hade kunnat döda, hade jag varit död nu, tänkte Jun och började skaka och känna rädsla. Men hon visade det inte. Hon tittade trotsigt tillbaka.
- Vem är du, min skönhet, sa Oskar hest. - Du är en sån jag vill ha som sängvärmare.
- Jag tror inte det, sa Lion. - Jag är nämligen troförlovad med henne.
Jun gav honom ett ögonkast som sa att det skulle bli synd om honom sen.
Oskar slog sig ner. - Det måste vi fira, sa han och tog Lions whiskyflaska och drack ur den. - Du ska veta att jag vill att du ställer upp med dina män. Ni är ju bäst.
- Jag har alltid trott att örnarna var bäst, sa en ung kvinna. Hon hade ett blåmärke på hakan, som hon gned med handen. Det var slottsfrun berättade Lion för Jun.
- Örnarna?
Oskar visste först inte vad hon pratade på.
- Ja Lord Gleenche, ropade någon. Det var Georg MacNobe. - Nej, men titta, där sitter ju örndottern, skrattade han och pekade på Jun.- En riktig skönhet.
- Hon är upptagen, sa Oskar och tittade intresserat på henne.
- Jag tror att jag vill spy, mumlade Jun.
- Vad sa du att du hette? undrade Oskar.
- Jag heter Dra åt pipan, svarade Jun.
- Det får vi bli två om, svarade Georg och lyfte sitt svärd mot henne. Det gjorde Lion också. När Georg tänkte slå till träffade han Lions svärd istället för Jun.
Sen tog Lion Jun och gick iväg med henne. De lämnade slottet och gick ut på borgsgården mot en salong.
- Det där kräket, svarade Jun. - Du också. Nu har du räddat mig två gånger.
- Tre, rättade Lion.
- Ja, okej då. Jag är skyldig dig en tjänst.
- Det kan komma väl till pass, men är du säker på att det bara blir en.
- Kanske tre då. Men bara kanske, sa Jun.- Men varför sa du att vi var troförlovade?
- Jag kom inte på någonting annat just i den sekunden. Men det är väl inte så farligt.
- Vill du att jag ska spela med?
- Ja, det är bäst, så rör inte greven dig. Det kan vara klokt. Vi får se.
Lion gick in med Jun i salongen. Det var nästan bara Lions män därinne.
- Här kan vi slå oss ner. Ingen stör vår frid.
- Du är så jobbig, klagade Jun.
De gick till ett bord lite avsides och Jun satte sig ner.
Lion gick fram till bardisken och beställde piroger, och whisky.
Han kom tillbaka. -Här behöver du inte vara rädd för att visa att du gillar männens dryck, sa Lion. - Det gör alla som kommer hit. Fast det är bara män, tillade han.
- Då kanske du säger Jun, sa Jun och brydde sig inte om det där med bara "mansdryck" som han hade sagt.
- Det gör jag gärna My Lady Juniana, retades han.
- Du är hopplös.
- Jag vet.
- Det känns nästan som vi är gamla vänner.
- Det är vi kanske, vi träffades ju för en och en halv månad sen.
- Jo, men jag menar väldigt gamla vänner.
- Jag tycker inte du ser gammal ut, snarare mycket ung och vacker.
- Sluta retas, klagade hon.
I samma stund kom köttfärspirogerna och whiskyn in, med en ung flicka. Också hon gav Jun ett avundsjukt ögonkast, vilket även Lion la märke till.
Men han brydde sig inte om det.
- De är varma, låt mig hålla dem åt dig, så du inte bränner dig på dina fingrar.
Hon lät honom hålla pirogerna medan hon tog en tugga.
- Varför får jag sådana ögonkast av andra.
- Kanske för att jag är så snygg, försökte han.
- Kanske det, kanske inte, sa hon när hon insåg att hon faktiskt åt ur handen på honom.
- Nu tyckte du att du var smart va, sa hon, i samma stund störtade en kille in.
- Hej hopp hopp hoppsan sa, skrek han. Ingen brydde sig. - Jag är bäst på vägen att slåss med svärd, sa han.
- Bäst på vägen??? undrade Jun.
- Han menar nog i världen, trodde Lion.
- Jag kan slå ner dig med lillfingret, sa Jun till mannen.
Han skrattade rått. - En kvinna som utmanar mig.
- Ja, du vågar väl slåss mot en lady, sa hon.
- Visst, få se om du kan nydda mig.
- Nydda? undrade Jun. - Har han problem med språket, eller nåt.
Lion lyssnade inte på henne.
- Du är inte riktigt klok, han kan hantera svärd, som bara den! viskade Lion till Jun.
- Om jag råkar i knipa, får du rädda mig. Du har ju dina män, svarade Jun och gick fram till mannen.
Varenda en av Lions män vände sig om. De tittade storögd på dem. Jun lyfte sitt svärd.
- Har du ett svärd? frågade mannen.- Har den ett namn också. Mitt heter Tända mot draken.
- Tända?? undrade Jun och blev säker på att mannen hade problem med språket.
- Nej, kämpa sa jag, sa mannen. - Kämpa mot draken.
- Mitt är Undersköna Örnen, om du är så himla intresserad.
Han lyfte svärdet och Jun gjorde likadant. Stål mot stål möttes och det klirrade och klatchade. Lion höll om sitt skaft i svärdet som låg i svärdskyddet. Beredd att gripa in, om det skulle behövas. Han kom att minnas första dagen han och Jun hade mötts. Han skulle ner och bada, och hade funnit en vacker kvinna i nöd. Sen hade hennes far erbjudit honom halsbandet. Det hade betytt en stor del av honom hade lord John sagt. Han bar det alltid runt sin hals, väl undangömd under skjortan, rustningen hade han tagit av sig. Den var tung. Han mindes när de hade ridit till borgen Gleenche, den hade haft flaggor i varje slottstorn, och varje flagga var prydd med en flygande örn. De hade blivit anfallna av stråtrövare, men Jun hade inte vikit av en sekund. Hon var lika stridslysten som sina bröder och hade kämpat tappert. Hon hade slagits som en karl, mindes han.
Lion vaknade upp ur sina tankar av ett skrik som ekade i hela salongen.
När Lion tittade upp, beredd på att gripa svärdet, så såg han att mannen höll om sin manlighet och stönade. Jun låg på golvet, men reste sig, och hans män skrattade.
- Sid kan inte slå ner en kvinna, - Nu kanske du behåller dina ord för dig själv, hördes det från alla håll.
- Jag är inte färdig, sa han och höjde svärdet, med Jun låste svärdet i handen när hon lutade det, precis som hennes far lärt henne. Han kunde inte slå iväg det.
Så fick han en spark mot smalbenet. Mannen stönade. Lion gick fram, när mannen lyfte svärdet igen.
- Det räcker!!! röt han.
- Lägg dig inte i pojkvasker.
- Du menar... , började Juniana men blev avbruten.
- Tyst!!! röt mannen och höjde svärdet mot Lion, men fick ångra sig när en störtflod av män ställde sig upp och lyfte svärden.
- Ge dig Sid! beordrade en man. Jun kom ihåg att han hette Bryce och var kusin med Lion.
Sid sänkte svärdet.
- Det är över, men du kunde slåss lika bra som min far, sa Jun. Sid tittade upp mot henne.
- Vem är din far, undrade han. Hans hat i ögonen försvann när han hörde namnet.
- Lord John Gleenche.
- Jag känner honom, han tränade upp mig, svarade Sid. Han sträckte fram sin hand.
- Vänner?
Jun tog hans hand. - Vänner.
- Förresten slåss du också jättebra. Har din pappa tränat upp dig? undrade han.
- Ja, men han dog härom dagen.
- Var det greven. Jag hörde att han sa till greven att han kände till hans plan och inte ville döda oskyldiga. Jag hörde grevens plan.
- Perfekt. Jag är här för att lista ut den och ge den till kungen, berättade Lion. - Du kan lita på oss Mackay, vi är också vänner.
- Bra, sade Sid. Han viskade något i örat på Lion.
Männen Mackay steg fram och ville lyssna.
- Det blir svårt, muttrade Lion.
Sid viskade något mer, sen vände han på klacken och gick.
- Sid har en plan. Vi ska föreslå för greven att vi ska ut och öva på spjutkastning. Vi ska träna för den stora dagen.
- Vilken stora dag, undrade en av männen Mackay.
- Den vi ska säga till draken. Lite bollspel och riddarmod. För att uppehålla männen innan de blir alldeles för uttråkade.
Jun förstod inget, men det gjorde tydligen alla andra.
- Ta hand om damen här, så ska jag leta upp draken, sa Lion och försvann.
Bryce placerade henne vid ett bord och satte sig själv bredvid.
- Jag tror att Draken tänker ta över kungens tron. Lion är smart. Snart kommer han tillbaka med en vattentät plan.
- Är den lufttät också, sa Jun skämtsamt.
Bryce tittade på henne och såg förvånad ut. Sen brast han i skratt.- Lufttät, den var bra.
Sen tog han en klunk whisky. - Vill du ha, sötnos? frågade han.
- Är du kusin med Lion? frågade hon och tog emot flaskan.
- Ja, jag är tio år äldre. Alla klaner är släkt med varandra, med ibland bor det bönder som inte är släkt också oss hos.
- Vi har också så, de flesta är kusiner med far. Mor har inte så många.
- Nästan alla män i Lions klan är kusiner. Vi är en rätt stor släkt faktiskt.
Efter en timme hade fortfarande inte Lion kommit. Men hon visste att han skulle komma, det måste han. Han måste bara komma.
- Nej nu sticker vi, sa Bryce. - Det är så trist.
De reste sig och gick. Bryce höll Jun i armen. Han ledde upp henne för rummet till sin lords rum.
- Jag vaktar tills du bytt om, så slipper Lion störta in, sa han.
- Det var ju snällt. Men håll dina ögon borta från nyckelhålet då.
Jun klev in genom dörren.
Hon drog av sig klänningen och drog på sig sitt vackra linne och satte sig sedan vid toalettbordet och kammade igenom håret. Då hörde hon röster vid dörren och en skarp knackning.
- Jag är klar, ropade hon. Hon letade upp ett band, som hon kunde sätta runt flätan. Hon tog håret och fördelade det i tre delar.
- Hej, sa Lion när han kom in.
- Hej, sa hon.
Lion ställde sig bakom henne och flätade hennes hår till en mycket fin fläta.
- Var har du lärt dig att fläta?
- Min mamma hade jättevackert hår. Det var tjockt och jättelångt.
- Hur långt?
- Förbi knäna, min mamma lät mig fläta det.
- Din mamma?
- Ja, hon dog när jag var fem.
- Men Lady Rowinna då?
- Hon är bara min styvmor, förklarade Lion.
När Jun hade vänt sig, upptäckte hon att det bara fanns en säng.
- Var är den andra sängen? Det skulle väl finnas en till.
- Det gjorde det inte. Du kan ta sängen, jag sover på golvet.
- Okej, sa hon.
Jun reste sig upp för att gå och lägga sig.
- Varför kom du hit? frågade Lion, och ställde sig i vägen.
- Flytta på dig.
- Jag vill ha ett bra svar. Kom du hit för att hämnas på greven. Men om det inte var han då.
- Det var han. Pappa ville ju inte ställa upp med män.
- Men det var inte greven, det var Georg.
- Var det?
- Jun min älskade, lyssna nu. Det var så här att Sid hörde allting. När din far sa nej till greven och när han gått skickade greven Georg för att döda honom.
- Men vad ska jag göra. Jag vill ha hämnd.
- Du ska få hämnd, men inte genom att döda greven. Jag har en plan.
- Berätta, viskade hon.
Lion tog henne i famnen. - Sen, när vi är utom hörhåll för greven.
Han lyfte upp hennes ansikte och kysste henne. En tår rann ner från hennes kind. ----- Jag förstår inte varför jag skulle ge mig in på detta. Jag...
- Lugn, du var ledsen för att din far dog. Du ville hämnas mördaren.
- Far, viskade Jun och begravde ansiktet mot hans axel. Tårana strömmade ner.
- Gråt inte, sa Lion och slog armarna om henne. När tårarna slutat strömma ner vände hon på huvudet och kysste honom. Han tog imot den.
Hon knäppte upp hans skjorta och drog ner hans byxor. Han tryckte sina läppar mot henne och stönade.
- Min vackra Jun, viskade han.
- Jag är vacker, viskade hon. Han skrattade och knäppte upp knapparna i hennes vackra vita sidennattline.

Jun slog sakta upp ögonen. Hon smög sig in i Lions famn. Han sov fortfarande. Hon kikade upp. Det var fortfarande mörkt. Vad hade hon vaknat av, hon hade aldrig vaknat så där mitt inatten. Hon blundade men kunde inte somna om. Hon smög tätare in i hans famn. Hon låg så en bra stund innan hon tittade upp.
Det kom ett svagt solsken genom fönstret. Solen höll på att gå upp. Hon ville sova en stund till, men hon kunde inte. Hon stirrade upp i taket. Det hördes ett konstigt ljud, vad var det för någonting. Hon lyssnade länge. Så hördes en duns. Det var någonting som inte stämde. Hon hörde ett skrik, eller inbillade hon sig. Hon steg upp. Hon tog på sig sina underkläder och tog på Lions byxor som hon snörde åt med ett rejält rep. Så hade hon gjort hemma. Hemma, vad tänkte hennes mor, hennes bröder. Var de oroliga. Hon knäppte Lions skjorta som hon tagit på sig. Den här var mycket bekvämare än hennes klänningar. Hon tog sin dolk och gömde den i ärmen. Så gick hon upp. Lion vaknade, men tittade inte upp med ögonen.
- Var ska du?
- Jag ska bara gå upp en sväng.
- Jag följer med dig, ska bara klä på mig, mumlade han
- Inte alls, svarade hon och klev ut genom dörren.
Hon hörde hur Lion svor, och sedan att han letade efter sina kläder.
Hon såg någon, det var ju Bryce och någon kille till. De hade Mackay´s färger, så den andre hörde nog till dem. Hon följde efter dem. De gick ut i mörkret och försvann. Solen var så svag när den precis kommit upp att den inte lyste någonstans.
- Killar, viskade hon. Hon hörde en häst. - Bryce, viskade hon. Någon steg av, och gick närmare henne. Hon var beredd med dolken, vände sig om och skar till. Mannen skrek till. Han kom ut ur en glänta som Jun följde med in i, där solen nådde med en stråle.
- Ronney, är det du.
- Ja, jag har ett budskap till Lion. Vad gör du här.
- Jag är här med Lion.
Bryce kom. - Vad händer här.
- Detta är min bror. Han kommer med budskap till Lion.
- Jag är Lions kusin.
- Jag vet inte om detta är säkert, viskade han, men gav honom en lapp.
Lion kom, med ett par andra kläder han hade packat ner i reserv. - Hej, viskade han.
Han tittade med en ilsken blick på Jun, när han förstod varför han inte hittade sina kläder. - Jag vet inte varför du kommer nu. Vi skulle ju vänta, viskade han.
- Jag har bråttom. När den röda draken, vet att jag har tagit över tronen, då frågar han efter mej. Min bror måste även då vara med. Jag tänker gömma mig.
- Ta den här lappen.
Lion gav Ronney en lapp. - Ge er av till bergen och vissla lågt. Mina män är där. Var försiktiga.
Ronney nickade. - Min bror följde med.
- Hälsa honom från mig, viskade Jun. - Lycka till.
- Jun, jag vill att du följer med mig. Jag lovade pappa att ta hand om dej.
- Jag har tillräckligt med beskydd. Lion och 30 män till. Jag vill inte ha mer beskydd nu. Jag ska ta reda på var det där ljudet kom ifrån.
Sen vände hon sig om och gick. Bryce kom ifatt henne.
- Jag kan göra dig sällskap. Jag tror jag hörde någonting konstigt, jag också, sa han.
- Det säger du inte för att du vill det, sa Jun. -Egentligen är det så att Lion ville det.
- Om sanningen ska fram så är det både ja och nej.- Jag hörde ett skrik, men Lion ville att jag skulle följa med dig. Det är ingen trygg plats för en ung dam.
- Jag kan klara mig själv.
- Det tror jag säkert, men ska sanningen fram är det så att det är ingen trygg plats för män heller. Vet du hur många mord som har begåtts här. En försvann spårlöst. Ingen hittade honom. Han var Lady Glendas far.
- De hittade honom i vallgraven senare.
- Kanske Greven för att han ville ha sitt högkvarter här.
- Där sa du....
- Tyst!! röt Jun. Hon tog Bryce i armen och gick bakom ett träd och ställde sig i mörkret. Det kommer någon.
- Är du här, hördes en röst.
Både Bryce och Jun kände igen rösten. Georg MacNobe.
- Jag är här, viskade en annan röst.
Det var en flickröst. På någon sätt kände Jun igen rösten. Men kunde inte placera den.
- Jag har fullgjort uppdraget, jag dödade lorden av örnarna, och är färdig att ta hand om den nya lorden, om han inte vill göra som Greven gör. Det finns två söner, någon av dem måste ge med sig, sa MacNobe. - Du ska få ett annat uppdrag av mig, order från greven.
- Vilket, sa den andra rösten.
- Döda örnsystern. Lady Jun ska dö.
- Är hon farlig då.
- Mer än du anar....
Sen tystnade ljudet av röster. De såg att Georg gav sig av med en belåten blick och en stor pung med pengar. Den andra personen såg de också försvinna. Men de såg inte vem det var.
- Vi måste berätta för Lion, viskade Bryce. - Kom, och var tyst.
Jun visste bara en sak, hon måste bort från slottet. Vad hade hon gett in sig på. När de kommit tillbaka till platsen där de lämnat Lion....
- Lion, viskade Jun. Lion steg fram.
- Jaså där är ni, hittade ni ljudet, viskade han
- Nej, men vi hörde något du gärna vill höra.
De berättade vad de hade hört.
- De dödar inte mig, om du är borta. Men om du ger dig av blir det misstänksamt.
- Vad gör vi då?
- I övermorgon ger sig Jun av till bergen, med mina män. Sen återvänder ni med fler av mina vän, Jun stannar kvar i bergen.
Jun följde med Lion upp till kammaren. De tog en annan väg, för Lion ville inte att någon skulle se Jun i herrkläder.
- Vad tror du att de tänker göra. Tror du att de försöker kidnappa mig?
- Nej, sa han rakt på sak. Du håller dig till mig och jag till mina män. Det är säkrast.
Han stannade och tittade på henne med en blick som inte tålde motsägelser.
- Förstått!
- Ja, viskade hon. - Det kommer någon.
- Det är bakom oss. Kom.
De gick upp för trappan och kom till korridoren. De gick till Lions dörr och öppnade den.
Någon störtade i mot den. Lion försökte skydda Jun, men hon höjde dolken. Några andra störtade in, Lions män.
Snart hade den mystiska mannen försvunnit. Mackays störtade efter.
- Vad hände? sa Lion chockad. - Jag blev så chockad att någon var i mitt rum.
- Jag skar honom i armen, viskade Jun.- Han luktade gödsel, äckligt.
Hon klädde av sig mitt framför ögonen på Lion och kröp ner i sängen.
- Detta måste få ett slut, mumlade hon.
- Mmm, svarade Lion.
- Jag har blivit räddad två gånger i dag, kanske hört viktig information, så jag är beredd på att bli kidnappad. Jag har fäktat med svärdet, åho vilken dag...
Så somnade Jun bredvid Lion. De sov länge den morgonen.

Fem dagar senare var det fortfarande lugnt. Jun hade stannat kvar i slottet Darth Moor Castle. Hon gick vanliga rundor med Lion och red med honom. Denna dag var alla samlade i stora salen, utom Lions män och han själv.
Jun satt och pratade med Lady Glenda, härskarinnan över slottet.
- Hur är det med munnen? frågade Jun.
- Det är nog bra, viskade Lady Glena. - Det är ingen fara Lady Juniana.
Alla kallade Jun för Lady Juniana.
Lady Glenda kände på sin stora fläskläpp.
- Är det Greven som slår dig?
- Nej, jag menar ja. Jo det är så..., men det är mitt fel.
- Om greven slår dig är det knappast ditt fel.
- Jo, han hade mycket att göra. Jag störde honom och pressade honom.
- Lady Glenda, när jag var liten flicka kom min mamma jämt och störde pappa. Hon hängde runt hans hals när han skulle i väg, och hon var jämt på honom. När han hade extra mycket att sköta var hon överallt, alltid i vägen för honom. Min pappa hade hetsigt humör, men han slog henne aldrig, förklarade Jun. Allt var inte sant bara en liten del av det. Men hon ville att Lady Glenda skulle förstå. Greven gjorde fel mot henne.
Tårarna strömmade ner för Lady Glendas ansikte. - Jag rusade in på mitt rum utan att knacka.
- Men om det är ditt rum, behöver du väl inte knacka.
- Men Greven var upptagen.
- Vad gjorde han då.
- Han planerade... Nej det kan jag inte säga.
- Lady Glenda, hör på. Jag vill att du följer med tillbaka till Örnarnas borg. Du är säker där....
Det blev knäpptyst i salen. Alla vände sig mot dörren, så trädde Greven Oskar in.
- Jag vill att alla ska säga en ed, vilken lyder att ni ska lyda mig . De som inte är med mig är emot mig. De som är mot mig är mina fiender och de ska dö. Oskar drog fram en annan man. Han ropade in Edin Mackligge. Han var lord för klanen Mackligge.
- Säg efter mig, sa mannen. - Jag Edin Mackigge, svär vid mitt hjärta att ni ska lyda under Greven Oskar, självaste kungens bror. Om jag bryter mitt löfte, ska Greven Oskar få bränna upp mitt hjärta.
Lord Edin upprepade. Det gjorde alla. Om de inte gjorde det, skulle Greven säga att de var fiender. Han skulle storma deras borg och bränna upp deras hem och allt skulle förstöras.
- Jag måste varna Lion, viskade Jun. - Kom Lady Glenda.
De gick ut. Greven var så upptagen att han inte märkte det. Jun tog Lady Glendas hand och de vandrade ut. - Jag börjar hitta i denna labyrint nu, sa Jun.
Lady Glenda försökte le, trots sin sönderslagna fläskläpp.
De gick till puben där Lions män satt, men Lion var inte där. Hur Jun än spanade, kunde hon inte se honom. Så hon gick fram till Bryce.
- Bryce, Greven är i stora salen och säger att alla måste svära ed.
- Vadå för ed? frågade han nyfiket.
- Var är Lion? frågade hon.
- Han skulle fixa en sak, han kommer strax.
- Eden handlar om att ni måste lyda Greven. Om ni inte svär eden är ni emot honom och då blir era hem förstörda. Han kommer att betrakta er som fiender. Och sen om ni bryter den skär han ut ert hjärta och bränner det.
- Det var illa, sa Lion bakom dem.
- Där är du ju. Jag letade efter dig.
- Jag hörde det mesta innan jag kom in i baren.
Han satte sig och tänkte. - Vi måste lura honom på något sätt.
- Vi kan säga att vi ska tillbaka och hämta fler män. Vi stannar där och förklarar krig mot greven, sedan måste vi på något sätt stjäla hans papper och ge dem till kungen.
Lady Glenda som stått bakom Jun klev fram.
- Jag vill inte stanna kvar hos greven. Om jag får följa med er, kan jag hjälpa er.
- Vad har du gjort?
Lion stod och stirrade på henne, en sönderslagen läpp och en blåtira.
- Vet du var papprena är? frågade han istället när hon inte svarade.
- Får jag följa med er?
Bryce nickade, och lovade henne det när Lion inte svarade.
- Han har nyckelen runt halsen, som går in till hans skrin. Han har allt värdefullt där. Även mina smycken, fast han säger att det är hans och ger bort dem till andra.
- Det låter ju lätt, sa Lion torrt med ett leende på läpparna. - Hur får vi tag i nyckeln?
- Lord Lion. MacNobe är på väg hit med greven, de har en man och ett papper med sig, sa en kille som kom halvt joggande emot Lion.
- Då sticker vi, sa han. De gick allihop ut från bakdörren.
När Greven kom in var det folktomt, bara bartendern fanns där.
- Vi stänger om 10 minuter, sa han och torkade av disken.
- Jag söker Lord Lion Mackay och hans män, sa MacNobe.
- De är inte här, sa batrendern. - Jag vet inte var de är tyvärr, beklagar. Kolla i en annan bar. Där är de kanske, ljög bartendern, som var en nära vän till Lion och hans män.
MacNobe var ilsken och grevens humör var inte att leka med, när de gick därifrån.
- Alla ska svära ed, annars dödar jag dem, nästan skrek Greven....

Två dagar senare, sa Lion till greven att han skulle ta hit fler män. Han skulle ge sig av på natten.
Jun kollade så att Star var färdigsadlad.
Mitt i natten gav sig alla Mackay av, och Jun och Lady Glenda. De red ut genom porten och ut över vindsbryggan. Jun hade lovat att Esmeralda skulle få följa med, så hon red på fuxen hon hade haft med sig med vagnen, som hon lämnade kvar. Esmeralda var glad. Hon hade lyckats med att göra det uppdrag hon skulle göra.
De red genom en genväg och så hamnade de långt ute i ödemarken där de galopperade. Lion ledde sina män upp i bergen.
- Vi måste hämta de andra och ge oss av, sa Lion. - Vi rider till Mackays egendom, där är vi trygga. De red en bra bit och kom till de ödsliga bergen. Det var stenigt och hårt, och så uppförsbacke hela vägen. Star verkade orolig och kunde inte förstå varför de skulle ta den här omvägen hem. Lion möttes av ett glatt jubel, och Lion hälsade på sina 30 män han hade i bergen. Han berättade vad som hänt och att de skulle ge sig av till borgen. Lady Glenda satt och skruvade sig i sadlen. Hon var inte säker på att detta var rätt. När Greven märkte att hon var borta, vad skulle hända då, med henne eller kanske något med hennes folk. Vad hade hon gjort? Men hon kunde inte vända hemåt nu. Hon vaknade ur sina tankar när Lion sa.

- Lord Robbie är kvar. Han är en god vän, och vi får hoppas att han får tag i dokumenten, som kan förgöra greven. Annars är vi riktigt illa ute.
- Vad gör vi då? undrade Jun. - Ska vi starta ett krig, i så fall hämtar jag en del av mina män.
Ingen av Lions män svarade. De som varit med Lion i borgen visste att hon kunde slåss. De i bergen blev chockade av att hon sade, " i så fall hämtar jag mina män", en kvinna hade knappast några män, ifall de inte var till för sängen.
- Vi måste ge oss av! beordrade Lion. - Se till att få hästarna klara. Nu!!!
Männen Mackay satte genast igång att göra iordning sina hästar. Jun såg att hennes bröder också var där. Men ingen av deras män.

Flera dagar senare hade de ridit över bergen och över tomma landskap. Tillslut kom de till ett öppet landskap, som var alldeles grönt. Det fanns ett vackert hav där, långt borta, eller så var det himlen. Himlen sträckte sig så långt borta, att det såg ut som om den aldrig tog slut. Det var vackert, och nedanför i gräset växte alla möjliga sorters blommor, gula och rosa, ljusblå och vita, till och med mörkblåa och lila, och slingrande gröna buskar. Detta landskap gick inte att beskriva. Det var så otroligt vackert.
- Nu är vi snart vid slottet, berättade Lion och pekade på ett berg. Berget glittrade i solen, det såg nästan blålila ut.
- Ser du tvillingtornen? frågade han.
- Nej, svarade Jun.
- Bra, det är inte meningen heller.
- Men när vi är riktigt nära, så ser du dem, berättade Bryce.
De red vidare och upp för klippan.
Snart såg Jun en borg, med en vindsbrygga, där det var uthugget, Borg MacKay. Den hade två tvillingtorn och ett mindre inne på borggården. Det fanns ett stort och brett torn som satt fast i muren. Muren var mycket hög och en meter bred.
- Det är vackert.
- Vänta tills du får se inne i slottet, det är ännu vackrare.
- Kan det blir vackrare än så här, viskade hon. Hon var helt tom inombords. Det var så vackert att det inte gick att beskriva i ord. Bara med känslor.
De red in. Jun frågade.
- Tror du greven följer efter oss så här långt?
- Ja, han blir nog rasande när han märker att jag inte kommer tillbaka med ett tusen män, som jag lovade, och mina fars män, dessutom.
- Vad gör vi då?
Jun hoppade av sin häst och en man kom genast emot dem och hälsade dem välkomna.
- Det får vi se, sa Lion dystert. - Jag vill undvika krig, men jag tror inte att det går.
- Vi kan skicka efter Örnarna.
- Kanske, sa Lion.
- Jo, annars rider jag till mor. Jag måste se till att hon är i säkerhet om det blir krig.
- Jag gör det, sa Troy. Han red ut genom porten tillsammans med några av Lions män.
Folket hälsade och ropade. - Lion, Lion!
- Undan, ge oss lite andrum här, skrattade han. - Detta är Lady Juniana från Gleenche, och detta är Lady Glenda från Darth Moor.


Lion visade in henne i den stora salen. Det fanns kaniner och harkött på bordet, massor av öl och whisky i tunnor. Massor av bröd, med smör, piroger och köttpajer, och mitt på bordet fanns ett rejält vildsvin som någon hade fångat. Mums, var det första Jun tänkte på. Hon var vrålhungrig. De åt som vargar allihop. Snart föll mörkret in. Lion beordrade ett vaktombyte innan han visade upp Jun till sin kammare. Jun följde efter honom upp genom en stentrappa, den var lång, men det var lätt att hitta. Hon fick en liten kammare, och Glenda fick den bredvid hennes. Jun gick genast in och bytte om. Det var härligt att krypa ner i sängen, hon var totalt utpumpad av allt som hade hänt på senaste tiden. Trots att sängen var kall somnade Jun. I eldstaden brann det för att hålla kylan borta. Men det kom in kyla genom den smala öppningen i väggen som skulle se ut som ett fönster.
Dagen därpå när Jun vaknade steg hon upp direkt, klädde sig och gick ner.
- Var är Lion? frågade Bryce.
- Vet jag inte, svarade Jun. - Jag håller inte reda på honom.
- Jag trodde ni sov tillsammans, sa Bryce och vände sig om och gick. Jun tog en bit bröd och gick ut. Det växte ett och annat träd på borgsgården. Bladen hade blivit gula och röda, och en aning oranga. Det hade blivit höst, det var sent i oktober. Snart skulle vintern vara här. Jun drog sin kappa över axlarna. Hon gick längs gången och kom fram till den öppna vindsbryggan. Hon hörde hästar komma. Hon vände sig om, och hörde.
- Juniana, mitt barn.
Hon sprang fram.
- Mor, åho mor, ropade hon.
Ronney hjälpte sin mor ner och kramade om henne. Det fanns fler män. Lions föräldrar var också där med flera av sina män. Ronney kramade om sin mor igen och Troy kramade om sin bror.
- Sån tur att ni kom tillbaka oskadda.
Jun gick fram till sin mor. - Jag är ledsen för allt jag ställde till med.
Hon kramde om sin mor.- Jag visste att du skulle klara dig.
Även Prästen Pedro, och den gamla spåkvinnan Tillta var med.
- Jag ser, jag ser, började hon.
- Ser vad, undrade Lion som kommit fram till dem.
-Tyst!! röt hon så Lion tog ett steg tillbaka.- En massa massa blod, blodbad.
Sen gick hon iväg och det såg ut som hon letade efter någon. Hon är precis som hon brukar va, tänkte Jun.
- Bry dig inte om hennes personlighet. Hon är lite lustig,sa Lady Reina till Lions far, Lord Luccas, som stirrade med en förundran i blicken. - Det hon säger är inte alltid sant. Hon sa att Jun var en pojke.
- Men hon har rätt om blodbadet mor. Det kommer att bli krig här. Jag känner det.
Jun tog sin mor i armen. - Du måste vara väldigt trött efter resan.
- Ja, nickade hennes mor.

Dagarna gick, det var lugnt och fridfullt. Men så en dag.
- Lord Lion, Lord Luccas, Greven är på väg hit, med sex klaner, med omkring två och ett halvtusen män med sig.
- Det börjar snart, sa Lion. - Jag är ledsen far, att det blev så här.
- Det är jag också. De gick in i borgen, för att ge ut order, alla djur måste in till borgen, och säd och allt måste tas in. Alla marker där de odlade var tvungna att brännas, så att greven,inte kunde få tag i säd, eller rötter, för att äta.. Alla hjälpte till.
Sedan gjordes männen klara för strid. De tog sina svärd.
Jun hoppade på sin Star och beodrade Örnarna att göra sig klara för krig.
- Greven, Oskar! ropade Lady Glenda. - Han har kommit tillbaka för min skull.
Jun tänkte precis ta på sig svärdet. Men hon tappade det i sin förvåning.
- Va, är du dum eller vad. Tror du verkligen det. Han kommer bara för krig.
Men Lady Glenda hörde inte på. Hon rusade iväg, rakt ut från borgen. - Vänta på mig, ropade Jun. Hon sprang efter. - Glenda vänta på mig, ropade hon. Jun sprang också iväg ut från borgen och efter henne. Hon fick tag i Glendas arm och fick stopp på henne.
- Är du inte riktigt klok, ropade hon. - Nu har du förstört allihop. Bara för din blindhet.
- Vadå, vad pratar du om? Jag är här för att möta Oskar, han kom efter mig.
- Nej, han kom inte efter dig, utan för att begära krig.
- Så rätt så, flicka lilla, sa en mörk röst.
Jun vände sig om. Tyst viskade hon - Ett bakhåll.
En man red på en mörk häst, han hade mörk hy, mörka kläder, mörkt skägg, hela han var mörk.
- Georg MacNobe.
- Just det My Lady, så du kommer ihåg mitt namn. Det måste betyda något.
- Det betyder, Dra dit pepparen växer, din äckliga mördare.
- Mördare, att du bara vågar anklaga mig mig sådant, skrattde han rått.
- Du kommer alltid att vara en blodtörstig mördare, precis som greven. Helvetets eld kommer att brinna på er. Det är straffet för att mörda. Att man skickas till helvetet.
Georg MacNobe bara skrattade.
- Har Oskar kommit för att träffa mig? frågade Lady Glenda.
- Träffa dig, du är ju så ful att man kan spy. Han värmer sin säng numera med min syster.
Jun kände sig förtvivlad, hon hade lust att säga något fräckt när hon såg hur Lady Glenda sjönk ihop av sorg, smärta och vrede för greven.
- Har du en syster? frågade Jun, Georg.
- Ja, svarade han.
- Stackars henne, som har en bror som du. Stackars kvinna.
Det var för mycket för Georg. Den kvinnan gick verkligen honom på nerverna. Han höjde handen och slog till henne så hon nästan ramlade omkull.
- Släpa dem till tältet. Bind upp den där kossan, sade han och pekade på Jun.

- Var är Jun? frågade Ronney ilsket.
- Ute ur borgen sir, My Lord.
- Vad menar du med ute.
- Hon sprang efter lady Glenda. Hon sprang ut för hon trodde att greven hade kommit för hennes skull.
- Vad!!!
Lion som just kommit upp för den höga muren och hörde detta väsen kunde knappt tror det. Var hans Lady ute från borgen. Det kändes verkligen inte bra.
- Vi behöver en plan, men greven är väl inte här nu.
- Nej, men den där klanen MacNobe är här.
- Han igen. Jag hoppas han inte gör henne illa.

- Jag kan använda henne som gisslan för att sedan byta ut henne mot Lord Lion, sen avrättar jag Lion, tar hans män och går enligt planerna.
Lady Glenda satt hoprullad som en liten boll i ett av tälten. Bredvid henne låg Jun men handen på kinden.
Den där smällen hon fått hade verkligen känts. Jun drog upp sina ben, hon hörde hur Oskar gav order till alla. Han svor och smällde till de flesta.
Lady Glenda hörde också på. Sen tystnade rösterna och stegen dog bort.
- Jag var så dum, snyftade Lady Glenda.
- Inget är ditt fel, försökte Jun trösta, men inom sig tyckte hon att hennes vän hade gjort sig förtjänt av att tycka att allt var hennes fel. Men samtidigt sa en förnuftig röst inom henne, att det inte var Lady Glendas fel.
De hörde röster utanför, snart kom Greven in.
- Du! sa han med en sån skarp röst att det kändes som ett knivhugg i magen på Jun.
- Hjälp mig att ta av den här brynjan, ditt fula spektakel.
Lady Glenda reste sig sakta upp och gick fram till honom. - Om ni böjer er fram My Lord.
Han gjorde det och Lady Glenda drog av honom brynjan. Sen rätade han på sig och slog till henne när hon lagt brynjan på ett bord. Han gick ut från tältet och gav order kors och tvärs. Jun reste sig upp och skyndade fram till Lady Glenda. - Hur gick det, My Lady.
- Bra, det är ingen fara. Jag har nyckelen.
- Va? Var!
- Här, viskade hon. Hon lyfte upp brynjan och visade en guldkedja med en nyckel på.
- Jag tog den, medan jag tog av honom brynjan.
- Vi måste låsa upp, och ta dokumenten. Gud vad du är klok.
- Nej, det är jag inte, sa Lady Glenda, Jun svarade inte.
De satte nycklen i låset och låste upp. Det fanns flera brev och Jun och Lady Glenda måste genast läsa upp alla. De fann 4 av 15 brev som var betydelsefulla. Alla breven handlade om hur greven lovat mark till de största klanerna när de hade dödat kungen. De som inte var beredda att gå med honom skulle han döda, och låta det se ut som en olyckshändelse.
"Låta det se ut som en olyckshändelse". Orden ekade i Juns huvud. Hon hade först trott att det var en olyckshändelse när hon sett sin far och det fula såret som han hade från axlen till midjan, innan hon förstod att det var greven och hon hade beslutat att döda honom. Men Lion hade fått henne att inse att det var omöjligt. Hon måste tro på sig själv. Hon skulle ta hämnd på ett annat sätt. Men hur?
- Fort, det kommer någon.
De stoppade ner breven i sina klänningar och skyndade sig att stänga kistan och gömma nycklen. De satte sig för att prata, när två män kom in. De tittade på dem båda.
- Hur är det, är ni okej?
De nickade förvånat av att det fanns några som brydde sig.
- Lord Lion är min vän, så ni behöver inte vara rädda. Vi har kommit hit för att hjälpa till. Ni ska inte vara rädda.
- Vi är inte rädda, sa Jun. - Kommer det att bli krig?
- Jag är rädd för det.
- Då hade Tillta rätt. Ett blodbad.
- Jag är rädd för det, svarade en av männen- Låt mig presentera mig. Sir Robbie Westland. Jag är klanledare för klanen Westland. Detta är en av mina män.
- Jaha. Vi har både Lions män och Örnarna, och era, hur många män har du här.
- Jag har bara 50 stycken Tyvärr.
- Det går nog. Jag har bevisen dessutom.
- Har du?
- Ja. Det är bäst ni går nu.
- Ja, nickade männen. De vände och gick ut ur tältet.
Det gick en timma och ytterligare en timma och sen började natten skymma.
De lade sig ner. Av alla händelser som har hänt var hon tvungen att sova. Jun blundade och somnade.

Lion låg vaken i sin säng. I morgon skulle han överlämna sig själv. Han hade bestämt sig för att gömma svärdet bakom en kappa, eller skulle han inte göra det. Låta sin äldsta kusin, Bryce, ta hand om det. Det skulle bli krig i morgon. Han hade gett ut order. Strax innan gryning skulle Örnarna och Ronney och Troy gömma sig utanför borgen och komma upp bakifrån. Lion skulle ta med sig några av männen för att låtsas att de skulle transportera bort dem. De skulle anfalla, och resten av hans män skulle störta ut från borgen. Det måste gå.
Så öppnades dörren och en kvinna kom fram.
- Vem är du? undrade Lion som inte såg henne ordentligt i mörkret.
Hon lade sig bredvid honom och kröp ner under täcket.
- Jag är spåkvinnan Tillta. Jag har sett någonting. Runorna beordrade att vänta med kriget. Jun måste hjälpa till, hon ska leda sin trupp. Men inte än. Gudarna sa att Jun hade fått tag i bevisen. Troy ska rida dit, men i smyg inåt landet. Hämta kungen och....
Det blev tyst.
- Hämta vad......
Lion fick en ljudlig snarkning till svar, som betydde att han förmodligen inte skulle få något mer svar av henne.
Han vände sig om och somnade.

På morgonen gick Lion på muren av och an. Vad skulle han göra? Spåkvinnans ord hade förändrat allting. Han tog en titt på gården. Ronney satt i sin riddardräkt och gav order till sina män. Lion gick ner.
- Allting har blivit ändrat.
- Jag vet, svarade Ronney. - Spåkvinnan, var är du?
- Här. Skrik inte åt mig. Tänk på vad din far sa till dig, skrek hon. - Inget krig, utan ett stridsrop.
- Vad har det med saken att göra? undrade Ronney.
- Tänk efter själv, sa Tillta när hon själv tänkte efter att det inte hade med saken alls att göra.
- Glöm inte örnskriket.
Sen gick hon. Ronney tittade efter henne.
- Hon är verkligen snurrig. Jag glömmer aldrig när hon sa att det tredje barnet skulle bli en pojke, sen visste hon inte säkert och så blev det en flicka. Men hon har spått krig och sjukdomar och en massa annat. Hon är bra.
- Ja, hon gick in till mig i går kväll och somnade innan hon berättat klart.
- Det är likt henne. Vi måste verkligen hoppas på att Jun fått tag på dokumenten och inte ett av spåkvinnans fantasier och hopp.
- Jag hoppas det.

Jun kikade försiktigt ut ur tältöppningen. Det var sent på förmiddagen. - Hallå, jag är hungrig, skrek hon. - Jag vill ha stekt kött och whisky. Innan jag tappar humöret.
Alla män vände sig om efter henne. - Jag kanske till och med hugger av huvudet på någon.
- Försök, ropade någon.
Jun klev ut från tältet.
- På mig om ni vågar. När jag har slagits vill jag ha Whisky och kött.
Någon gick fram. Jun tog tag i honom och knäade honom i hans manlighet och han tjöt. Sen lyfte hon på benen och sparkade upp mot ansiktet när han böjde sig fram och tog i sin manlighet. Mannen flög bakåt. Hon gick över honom och trampade med en fot på hans mage.
- Får man nåt käk eller, sa hon torrt. Sen gav hon till ett örnskrik som ekade så det hördes enda till borgen.
Troy stod på muren. Han vände sig om och gav till ett örnskrik. - Jun har klantat till det, skrek han sedan. Hon slog ner en man.
Ronney tittade bistert på sin bror. - Hur ska vi få tag i dokumenten från Jun.
- En örn vet alltid vad som måste göras.
Han tänkte.
Jun stod och gnäggade och gick in i tältet samtidigt som Greven kom ut och klagade på oväsendet.
- En häst, sa Troy. - Kommer du ihåg Jun som liten. Hon var så påhittig och vi stal någonting från pappa.
- Du menar när Jun tog in sin ponny på sitt rum genom en hemlig gång, när hon inte kunde få upp den från trappan.
- Ja, hon skickade hälsningar med hästen sen, den gick mellan våra rum.
- Sen kom pappa och sa att hästen hade gjort sitt på den fina halmen.
- Så tog pappa ner den.
- Vi har en sån häst. Star kommer att springa till henne på natten.
- JAG ÄR GLAD, ropade Troy. Så gav han till ett örnskrik.
Några vakter tittade upp när Troy skyndade ner från trappan för att berätta för de andra.

Jun klev upp och kikade ut. Det var natt och verkligen mörkt. Vakterna sov som stockar, de verkade inte vakna överhuvudtaget.
Så kom Star i mot henne. Någon hade lindat in trasor i hans hovar. Det hördes inte när han kom.
- Duktig pojke. Var tyst nu, viskade Jun. Hon tog in hästen i tältet och väckte Glenda.
- Vi har fått transportmedel. Vakna. Vi måste härifrån, nu!!
Glenda vaknade. Jun berättade att de skulle slå någonting i huvudet på vakterna. Glenda hittade en bräda och Jun tog fram sin dolk.
- Kan du ta mina dokument så länge, bad Glenda.
- Okej.
De gick ut. Glenda slog så hårt hon kunde samtidigt som Jun tog fram sin dolk och använde skaftet och slog till i huvudet på vakterna som satt och vaktade utanför tältöppningen. Vakterna ramlade ihop. Jun tog snabbt tag i Glenda och slängde upp henne. - Håll dig i manen, viskade Jun. Hon hoppade på Star och smackade på. Hästen satte av i en rasslande fart mot borgen. En vakt kom och tog tag i Glenda och hon ramlade av. Jun kunde inte stanna, då skulle hon också åka fast. Hon galopperade in i borgen. Ronney och Troy och Lion kom i mot henne.
- Jag vet ingen som är så klok som du, sa Troy och hoppade på sin brors häst. Tapper var snabb.
- Jag vet. Jag är smart och klok och väldigt intelligent, skröt Jun.- Tyvärr kom inte Lady Glenda med, sa hon och knäppte upp knapparna så brösten nästan syntes. Hon tog fram dokumenten. - Glenda åkte av. Hon är kvar, sa Jun.

- Vi kommer nog på något sätt att rädda henne också, tröstade Troy. Hon gav dokumenten till Troy och tittade upp mot honom. Troy gav till ett leende när han tog i mot dem. Han stoppade in dem under riddarrustningen. Han galopperade därifrån ut ur borgen.

Hon gick fram till Lion och kysste honom.- Jag har saknat dig, min kära.
- Jag har saknat dig också, sa han och kysste henne. Sen tog han henne i famnen och kysste henne. Sen bar han henne upp till sitt rum och lade henne på sängen. - Vi trodde att meddelandet skulle komma.
- Var skulle vi sätta fast det någonstans på hästen. Star kom ju utan sadel och träns.
- Av säkerhetsskäl, ifall någon skulle se henne, så kunde han gott tro att det var en vildhäst.
- Star är en pojke, du sa henne till honom.
- Jaha, sa han och kysste henne. Han särade hennes blus. - Det var nära att dina bröder såg dina bröst, du är inte blyg minsann.
- De har sett dem för, vi badade alltid innan...., sa hon.- ....Nakna, tillade hon.

Dagarna gick. Greven var fly förbannad. Vad hade han gjort för fel när han satte vakter utanför tältet och ändå hade de där kossorna flytt. Ingen hade sett dem, bara en gul häst komma och springa sin väg. En gul häst. Precis som om gula hästar fanns. De pratade bara strunt. Jäkla män. Han gick fram och tillbaka. Det måste bli krig. Han måste förgöra Lion, måste.

Troy satte fart på sin häst och den sprang in i salen där kungen själv satt.
- Ers majestät, jag behöver er hjälp.
- Min hjälp, sa Kungen, och hans beväpnade vakter, lyfte svärden mot Troy.
Troy sparkade till en av dem. -Ingen höjer ett svärd mot en örn, vet ni inte det.
Han red fram till kungen.
- Jag är en örn. Troy Gleenche, till din tjänst. Jag har kommit hit för din bror har gått för långt.
- Oskar, sa Kungen.
- Jag har beviset.
Troy räckte honom breven och tillade allvarligt. - Han dödade min far, Lord John Gleenche, örnarnas största ledare.
- Ni är hans äldsta, undrade drottningen som satt bredvid sin make.
- Nej, hans nästäldsta. Jag har kommit stället för min bror. Draken, jag menar greven har planerat krig mot oss.
Kungen bleknade när han läste dokumenten, så reste han sig. - Vakter gör er beredda. Vi måste rida bort till örnarna. Min bror har tänkt förstöra för mig.

Greven började bli desperat. Maten var usel, vad skulle han göra.
Så kom Georg MacNobe fram. - Jag tror att jag har kommit på någonting, sade han. -Du kan säga att du ska begära krig, vi kan inta borgen.
- Det skulle aldrig gå. Det måste finnas någonting annat.
- Glendas hem då. Hota med att sätta fyr.
- Nej, och då har jag ingenting att återvända till sen. Det måste finnas någonting annat.
- Då vet jag bara att vi kan begära krig, eller kanske Robbie i utbyte mot Lion.
- Vad säger du, utbrast, Greven.
- Ja, de är ju kompisar.
- Visst säkert. De känner inte varandra. Men vi förklarar krig. Samla trupperna.
- Men Glenda då?
- Glenda?
- Ja, en vakt lyckade få av henne från den gula hästen.
- Det finns inga gula hästar, röt han. - Det finns bruna, vita och svarta, men inte gula. Snart ser ni väl en grön också.
Georg rodnade och drog ner sin mörka hatt för att det inte skulle synas.
- Men Glenda är precis den perfekta lösningen. Ta hit henne.

Lion kikade ner. - De kommer att begära mitt liv mot Lady Glendas.
- Gör det, svarade Ronney. Vi tar ur krig och tar både dig och henne tillbaka.
- Om det misslyckas, svarade Jun.
- Glöm inte vad pappa sa. Man måste våga för att vinna, eller dra sig undan och försvinna. Jun hörde du det.
- Ja Ronney, mumlade hon.
- Lord Ronney, rättade han henne. Vi kan gömma trupperna som Tillta sa. Jun från ett håll och jag från ett annat. Jag ger två av mina örnar och Jun två som kan kriga med dig och som kommer från ditt håll.
- Det var väl så spåkvinnan sa, undrade Lion.
- Ja, nickade Jun.- Gamla hederliga Tillta. Tänk att hon visste att jag hade dokumenten, innan jag hade fått dem.
- Hade du inte dem när hon sa det till mig? frågade Lion.
- Jo, då hade jag dem, jag hade dem också när hon sa det till Ronney. Men hon visste om det innan Glenda fick tag i nyckeln. Nu måste vi rädda henne.

Dagen därpå gick Lion till Greven.
- Jaså du kommer. Med en massa män efter dig. Du litar väl på mig?
- Nej, svarade Lion. - Lika lite som du litar på mig.
Lion satt stelt i sadeln. Han hatade verkligen krig.
Lion klev ner från hästen. - Hämta Lady Glenda.
Greven gav tecken och Georg MacNobe hämtade Glenda och slängde henne framför fötterna på Lion.
- Kom nu Lion, försökte greven beordra. Lion gick fram. Inte på grund av greven, utan för att han var tvungen.
Vakter tog honom.
- Krig, ropade greven. Georg tog sitt svärd. Glenda lyckades komma upp på Lions häst och satte av i full fart. Bryce och en annan av Lions män satte foten på de som höll Lion och tryckte bort dem.
- Fort svärdet, ropade Lion. Bryce räckte honom det. Han svingade svärdet och träffade en man med ett dödligt hugg.
Kriget hade brutit ut.

Ronney gav till ett örnrop och störtade fram med sina män med svärden böjda uppåt. Stål mot stål. Smärta mot smärta. Blod flöt i hop med en annan mans blod. Tillta hade haft rätt. Ett krig som ledde till ett blodbad.

När Ronney gav till sitt örnskrik, var det inte bara ett stridsrop utan en signal.
Jun satte hälarna i sidorna, och red fram med sin trupp.
Jun gav till ett örnskrik som ekade.

Oskar såg Örnflickan. En Örnens krigare störtade sig emot honom. En som red på en häst som var guldfärgad. Han hade straffat alla som hade nämnt den gula hästen. Men med egna ögon såg han den. Jun slungade sitt svärd. Stål mot stål hördes. Robbie Westland och hans klan störtade fram.
Greven hade nära tusen man. Örnarna var 200 och även Lions män var tvåhundra. Robbie hade 50. Greven hade mer än dubbelt så många krigare.

Lion slogs för allt han var värd. Han gav till flera dödliga hugg. En av Georgs män störtade fram i mot honom och lyfte svärdet, samtidigt som en annan MacNobe kom mot Lions rygg och försökte hugga, till båda två. Lion tog i mot mannen framför honom, och stål mot stål hördes. Bryce kom upp bakom Lions rygg och slog till med svärdet. och gav till ett dödligt hugg.
- Ge dig din förrädare, skrek greven. Han och resten av sina 850 män stod bakom en enorm glänta.
- Jag ger dig tillåtelse att lämna mina marker, ropade Lion. Han såg sig om. Hans vän Robbie Westland stod upp med 20 man. Bara ca 20 örnar hade dött och ca 24 av hans män.
Greven skrattade rått. - Jag vet ingen mer dum och korkad som du Lion. Jag är starkare, har fler män än ni. Varför skulle jag lyda er. Attack!!!!!
Hans män red i mot Lions män och Örnarna, och Robbie Westland och hans män. Så hördes en stenhård röst.
- Halt!!!
Lion snodde runt. Det satt en man i sadeln på en vacker och mörkbrun stridshäst. Kungen.
- Jag är här för att se till att Lion och hans män inte blir skadade.
- Jag gör bara min plikt, vi är ju bröder, sa greven.
- Plikter! röt Jun. Att döda kungen, ni dödade min far och ni förtjänar att brinna i helvetet.
Greven var likblek. Han var desperat. Han måste lyckas, alla skulle brinna i helvetet.
- Attack!!! röt han.
Kungen lyfte handen och nära tusen män gick fram, beredda på att gå till anfall. Grevens män stannade, utom han själv. Han sprang vidare mot kungen, med höjt svärd. Allting gick fort. Greven lyfte svärdet och tänkte hugga till. Jun satte svärdet framför kungen och låste det i handen. När greven slog rubbades inte Juns svärd. Hur mycket han än slog. Ronney kunde inte låta bli att sparka till honom.
- Det var för att ni gjorde illa min syster när ni tog henne till fånga.
- Grip honom! beordrade kungen. Till Greven sa han. - Ni är anklagad för att ni försökte döda mig, ni försökte ta min tron och lura män. Ni är dömd till fängelse och en plågsam död.
- Och så brinna i helvetet, mumlade Jun.
- Ni dödade också flera klanledare, bland annat en av mina favoriter. Örnarnas ledare.

Det var fest. En stor och enorm fest. De festade som ingen hade gjort tidigare. De dansade runt och spelade. De drack whisky och gav till glädjetjut. Detta var livet tyckte Jun.
Lion och hon dansade runt på golvet. - Jag älskar såna här stunder, ropade Jun, för att höras för musiken.
- Jag med. Jag är överlycklig. Greven är borta och livet är som det ska vara.
- Ja.
Så tystnade musiken och alla stannade, när Lion gjorde ett tecken.
- Örnens krigare, sade han med hög röst. - Vill du bli min fru?
Jun skrattade. - Örnens krigare vill väldigt gärna gifta sig med dig.
- Bra, sade Lion och bar i väg henne till sitt rum. - Låt mig visa hur många gånger jag älskar dig.
- Bra då kan vi passa på att skaffa en liten Lion och kanske en Örnens krigare också.
Lion skrattade. - Du menar barn.
- Ja, vad trodde du? Då stannar vi här i Borgen Mackay för alltid.
- För alltid.
De skrattade när Lion gick upp för trappan med sin blivande fru i famnen.


Hösten hade verkligen blivit kall. Jun hade på sig långkalsonger gjorda av tjockt tyg och en klänning med flera kappor.
- Hej.
- Hej Esmeralda, det var ett tag sen jag såg dig.
- Ja, det är skönt att allting är över, jag menar krigen och det.
- Visst, sa Jun, men tyckte det verkade konstigt när det var flera veckor sedan.
- Vill du göra mig sällskap på en promenad. Jag tänkte... Ja, få lite frisk luft innan jag ger mig av.
- Det hade varit trevlig.
De gick ut från borgen. De pratade om allt som de kunde komma på.
- Ska du rida tillbaka till den där gamla gumman du bodde oss.
- Nej, inte den där gamla ragatan. Jag ska gifta mig.
- Vad kul. Med vem.
- Med den första jag hittar. Mannen jag höll av dog i kriget.
- Vem var det.
- Ingen särskild.
De hade kommit fram till stranden och en liten roddbåt guppade på sjön, kedjad vid en påle.
- Berätta nu, sa Jun.
- Jun, du har verkligen varit en god vän och hjälpt mig med en massa. Jag är ledsen att jag måste göra detta.
Esmeralda lyfte en sten och slängde den mot henne. Jun blev träffad i huvudet och allting blev svart.

- Vad är Jun någonstans?
- Hon gick ut med Esmeralda. För en timma ungefär. De gick mot sjön.
- Jag går efter dem, svarade Lion. Det var någonting som inte stämde.
- Jag känner någonting, sa spåkvinnan Tilta. - Jun är i fara.
Lion stirrade på henne.
Att hon kommit fram så där plötsligt och sa någonting, hade han vant sig vid. Men att han blev chockad var att hans älskade var i fara. Snabbt samlade han i hop män och de gav sig mot sjön.

- Var är jag, mumlade Jun. Hon kände sig omtumlad och halvdåsig.
- I en båt. Jag ska snart dränka dig.
- Esmeralda?
- Visst klart det är jag. Vem trodde du att det var. Gullepojken Lion eller.
- Varför gör du så här? Jag trodde vi var vänner?
- Vi är vänner, men jag har fått order om att döda dig.
- Av vem.
- Min far.
- Vem är din far.
- Georg MacNobe.
- Du....
Jun mindes den gången när hon och Bryce suttit gömda bakom ett skugga av ett träd. Hon hade sett Georg och hört en kvinnas röst. Jun mindes hon hade känt igen rösten men inte kunnat placerat den. Nu visste hon vem dens var. Esmeralda.

- Jag ser dem, sade Bryce. - De sitter i båten.
- Var, sa Lion oroligt.
- Mitt på sjön, jag tror de är precis ovanför stupet.
- Vilket stup?
- Stupet, det som stupa rakt ner en sån där hundra meter.
- Ånej, jag tror det värsta.
De red dit.
Jag måste simma ut. Ni ställer er runt om sjön, den är inte så stor.
- Jaha.
- Säg inte att jag är med.
- Var förnuftig Lion, sa en av hans män. Du kan inte simma med rustningen, du kommer att sjunka direkt.
- Jag ska ta av den.
- Du kommer att frysa ihjäl.
- Jag bryr mig inte om det. Jag simmar hela tiden och håller nog värmen.
Lion dök i. Rustningen hade han lagt bakom en buske.
Han simmade mot båten, men insåg att hålla värmen i vattnet var omöjligt. Det var iskallt.
Männen ställde sig runt sjön.
- Var är Lion? skrek Esmeralda.
- Han är inte här, skrek Bryce tillbaka.
- Då får han inte se sin älskade dö.
Precis när Esmeralda tänkte slänga Jun, som hon hade bakbundit, vältes båten av Lion.
Han fick tag i Jun och simmade för allt han var värd tillbaka till stranden.

Efter en stund på stranden när de fått en massa filtar över sig och druckit konjak för att värma sig...
- Var tog Esmeralda vägen?
- Jag tror hon drunknade.
- Hon tänkte döda mig. Det var hon som... Jag vet inte vad.
- Nu är allting över älskling.
- Inte än. Vi ska gifta oss också.
- Ja, just det, men det är inte förrän i vår.
- Då får vi vänta på något gott.
- Ja, det får vi.
Lion kysste Jun, en vacker kyss som man länge minns.

Epilog.
Juliana gick fram till borgen. Det var bara ruiner kvar av den. Hon gick fram till den enorma vindsbryggan och såg en skrift. Borg Mackay. Hon vände sig om där hennes farmor hade suttit. Nu kom hon i mot henne.
- Det är vackert, sa den gamla kvinnan.
- Ja, viskade Juliana.
- Men nu går vi hem.
Juliana nickade.
Sen gick de. På vägen dit gick de förbi ett museum. Det fanns en stor glasruta som de kikade in genom. Glaset var helt okrossbart. Men de såg tre vackra svärd. Det stod en inskrift i dem och Juliana såg vad det stod.
Modig Örn, Tapper Örn och Underskön Örn.

Författare:

Publicerat

Dela: