Osagda ord

Allt som behövde sägas var sagt. Alla ord hade tryckts ner i en knölig pappersmugg och fastnat i de sista kaffedropparna som dröjde sig kvar på botten. Han bestämde sig för att bryta tystnaden men orden fastnade halvvägs upp i halsen.
Hon såg hans misslyckade försök och för en sekund tyckte hon synd om honom. För ett par osagda ord. Hon tänkte låta honom göra ett nytt försök. Hon låtsades som ingenting och lutade huvudet bakåt mot månen. Hennes kalla utandningsluft formade omöjliga bilder framför henne. I ren inbillning kunde hon se ansikten förvrängda av förtvivlan. Allt hon såg formade en känsla av förtvivlan. Tanken på att förlora honom gjorde henne rädd. Som stenar mot glas. Kände han likadant?

Hon sneglade på honom. Försiktigt, så han inte skulle märka det. Det såg ut som han tänkte på något. Vad tänkte han på? Ett par osagda ord?

Med regler och råd hade någon valt att bestämma hur kärlek skulle gå till. Hade de gjort fel som inte följt de reglerna? Var på vägen hade de vikt av på fel stig? Om de hade fått möjlighet, skulle de välja att leta sig tillbaka genom den snåriga terrängen för att hitta rätt väg? Eller skulle de acceptera sina misstag och gå vidare? Säga tack och adjö vid ett par osagda ord?

De skulle ta sina intränade känslor och knöla ihop dem på samma sätt som orden, och låta dem flyta omkring i kaffedropparna. Precis som orden.

De hade redan gjort sitt val under tystnad.
Ingenting skulle komma som en överraskning längre, inget förvånade, tänkte hon.
Utan att säga ett ord reste hon sig upp. Tog den knöliga kaffemuggen och släppte ner den mot papperskorgen. Den missade.
- Gå så försiktigt du kan, dina ögon kan krossa min värld. Som stenar mot glas, sa han.
Hon ville ta tillbaka sin tanke. Det var oväntat.
Istället för ett par osagda ord.

Författare:

Publicerat

Dela: