Osäkra Södertälje

Jag kände hur det plötsligt hettade till. Vad var det som egentligen hade hänt? Skulle jag svimma, eller kanske dö? Kanske skulle jag skynda mig ut ur huset innan allt brann upp! Jag kände hur svetten började rinna, vad skulle jag ta mig till?!
– Sofia, gumman, hur är det? ropade mamma.
Jag ryckte till. Var var jag någonstans? På sjukhuset? Hade hela huset brunnit upp?
– Vill du ha varmt honungs te med smörgås? frågade mamma.
Nu mindes jag. Jag var hemma och var sjuk. Hade jättehög feber. Det var därför det kändes så varmt. Nästan som om det brann inom mig.
– Aarå, visst…, försökte jag klämma ur mig. Jag orkade inte prata och jag hade jätteont i halsen.
Mamma kom upp.
– Hur är det gumman, är det bättre?
Jag skakade trött på huvudet.
– Här, drick lite varmt honungs te så ska du se att det blir bättre. Om några dagar är du pigg och kry igen.

Efter ett par dagar kände jag min bättre och kunde gå till skolan. Jag hade just börjat i musikklass på Rosenborgskolan och jag hade sett fram emot ett roligt skolår med många nya kompisar. Skolåret var snart slut och det hade varit jobbigare än jag väntat mig.
– Har du vaknat, Sofia? ropade mamma. Du ska ju till skolan idag!
Motvilligt kravlade jag mig upp ur sängen för att klä på mig och äta frukost och sen gå till bussen. Jag bodde i Hovsjö så det skulle bli lite långt att gå.

Mamma kom fram och gav mig en kram.
– Hej då, ha det så kul i skolan! Puss, puss!
Kul i skolan, tänkte jag på vägen till bussen. Jag har nog aldrig haft det såhär jobbigt och tråkigt i skolan i hela mitt liv. Varför det var så jobbigt var bland annat för att jag blev mobbad av ”Orre och hans gäng”. Usch vad hemskt det var att varje dag stöta på dom. Kunde dom inte bara lämna mig ifred?

Vad var första lektionen? Fysik? Då måste jag gå till skåpet först och hämta fysikboken.
När jag kom in i korridoren så såg jag nånting som låg på golvet. Och när jag kom närmare såg jag att någon hade sparkat in mitt skåp. Alla böcker låg huller om buller på golvet fyllda med ketchup och skåpet såg ut som en hög med metallbitar. Kunde det ha varit en olyckshändelse? Eller hade någon gjort det bara för att jävlas med mig? Det kunde knappast vara en olyckshändelse så mycket ketchup som någon hade sprutat i böckerna. Dom hade inte snålat med den om man säger så. Jag gissade att det var Orre och hans gäng som gjort det. Men det kunde också vara någon som bara ville jävlas med mej. Någon som visste vem jag var, att jag var mobbad. Jag fick rysningar bara jag tänkte på det.
Jag var helt ensam i korridoren. Inte en levande själ. De andra hade väl inte kommit ännu.
Jag orkade inte bry mig om skåpet längre utan kletade av den ketchup som gick att få av från böckerna (det mesta stannade kvar) och sprang därifrån.

När jag skulle gå till maten stötte jag på Orre och hans gäng igen, den här gången i korridoren.
– Hörödu, vart ska du ta vägen? Frågade han samtidigt som han satte krokben för mig.
Jag ramlade och slog huvudet i trappan. Jag började känna mig lite rädd, det gjorde jag alltid när som var i närheten.
Dom kallade mig för Snuskiga Lusen för dom tyckte att jag var snuskig och smutsig.
– Har du tvättat dig innan maten, Snuskiga Lusen? Röt Orre elakt och de andra skrattade. Annars är det väl bäst att du gör det nu! Vi kan hjälpa dig!
Jag visste vad dom skulle göra. Det här gjorde dom minst en gång i veckan även om jag duschade varje kväll.
De tog tag i mina armar, det gjorde ont. Sen släpade dom mig in på toaletten. Jag visste att det inte var någon idé att göra motstånd. Då skulle det bara bli ännu värre.
De stoppade munnen full med papper på mig och tryckte sen ner mitt huvud i toaletten och spolade. Dom spolade flera gånger. Jag kunde inte andas för att huvudet var under vatten och jag inte ta upp det för att dom tryckte ner det. Jag kvävdes nästan. Det kändes som om jag skulle spy för nu hade pappret jag hade i munnen blivit till en enda gegga av allt vatten. Usch, vad äckligt det var. Men jag var van.
Sen hällde dom schampo över mitt hår, hela flaskan. Jag fick schampo i munnen och i öronen, ja över hela mig. Jag stod där med schampo över hela mig och kände mig misslyckad. Vad var meningen med det här? Det visste jag mycket väl men jag ville inte tänka på det.
Sen gick dom därifrån.
– Glöm inte att tvätta händerna också! ropade Orre och gick skrattande med sina kompisar därifrån.
Jag sköljde av håret så gott jag kunde och sprang storgråtande hela vägen hem.

Nästa dag skulle jag gå på stan efter skolan. Jag skulle köpa en ny kjol till skolavslutningen. Först gick jag till H&M men där hittade jag ingenting så jag gick till Kappahl istället. Där hittade jag en svart kjol med vita remmar i sidorna. Skitsnygg. Jag kollade lite på byxor också innan jag gick till kassan.
– Det blir 399kr, sa expediten.
Jag tänkte just ta upp min plånbok ur väskan när jag märkte att den inte låg där jag lagt den.
– Öm, jag tror att jag har tappat min plånbok… sa jag och letade förbryllat i väskan.
– Jaha, vadårå?
– Jag vet inte för jag vet att jag hade den i ytterfacket…
– Det kanske är någon som har tagit den?
– Aa, kanske det… Jag kände hur tårarna började rinna.
– Du kanske ska gå till polisen och anmäla det
– Ja det kan jag göra. Tack för hjälpen!
– Varsågod, det var så lite så.
Jag gick direkt till polisen och anmälde det. Dom lovade att hjälpa mig så gott dom kunde.

När jag kom hem hade mamma stekt pannkakor till middag.
– Hej gumman! Hur gick det på stan? Hittade du någon kjol?
– Jaa, en skitsnygg kjol på Kappahl med vita remmar i sidorna! Fast jag kunde inte köpa den för min plånbok är borta.
– Va, är den borta? skrek hon överraskad. Men lilla gumman, vad är det som har hänt?
– Jag tror att jag har tappat den. Eller så har någon knyckt den. En ficktjuv eller så.
– Men kära hjärtaness, hade du mycket pengar?
– Nja, sådär. 400 kronor och några medlemskort. Inte så farligt men polisen har lovat att hjälpa mig hitta den.
– Åh vad bra att det inte var mer då… men tänk va, att man aldrig kan aldrig gå säker i den här stan. Det är för jävligt.
Hon vände på den sista pannkakan. Dom smakade underbart. Det är i alla fall en sak som är bra. Allt går bara dåligt får mig. Först blir jag sjuk, sen får jag en gratis hårtvätt och sen blir jag bestulen. Vad kommer hända härnäst? Jag blir bara ledsen när jag tänker på det. Men det är sant. Man kan aldrig gå säker i Södertälje, och det är tråkigt.

Skriven av: Elisabeth Ahlman