Oskyldig kniv

Med en lång suck drog Aidar upp sig ur sängen, satte sig på sängkanten, gnuggade händerna emot varandra och blåste stillsamt i dem för att värma dem. Det måste vara den kallaste vintern på 20 år tänkte han. Han drog sedan på sig kläderna som verkade streta emot, i sin frustation så rev han upp ett litet hål i sina byxor. Han yttrade en hel flora av svordomar innan han blev färdig med att klä på sig. Han ställde sig framför spegeln, yttrande ännu en suck och tog upp sin rakkniv. ”Hmm…” sa han med en tyst röst samtidigt som han lät handen smeka över skäggstubben och sen slängde han ner kniven i vattnet som han hade förberett. Med tunga, dragande steg vandrade han ner mot köket. Han hörde två röster komma nerifrån köket, han stannade i trappan för att lyssna. ”Betala idag annars kommer en olycka att ske” hördes från en hotande mans röst. En kvinnoröst hördes också men för vagt för att kunna urskilja några ord. Aidar bestämde sig för att smyga ner till köket för att se vad som händer. På vägen ner slår han emot takbalken och mansrösten hörs igen ”Vem är där?! Visa dig!”. Aidar tvekar, tar ut sin dolk från stöveln och gömmer den i skjortärmen för säkerhetsskull, sedan stiger han ut i köket. Mannen som håller kvinnan i ena armen är kort och lite rundigaktig men med breda axlar, ett ärr gick från hårfästet vid pannan ända ner till vänstra mungipan. ”Vad hörde du?!” frågade han med en upprörd röst. Aidar bara tittade på honom, ”Jag sa, vad hörde du? Är du döv, pojk?”. Aidar kände att det började hetta till lite så han förberedde kniven i värsta fall. ”Du stannar här” sa han till kvinnan och sedan släppte han hennes arm för att istället vända sig mot Aidar. Aidar försökte hålla borta en hicka som han alltid fick när han var liten och inte fick sova i sin mammas säng. Snabbt ökade pulsen liksom den korte mannens steg, vad Aidar inte hade uppmärksammat innan var att han bar ett svärd vid sin höft. Nu stod han öga mot öga med mannen, nära nog att känna hans hemska andedräkt när han talade. ”Nå pojk, tänker du svara mig? Vad hörde du? Svarar du inte måste jag tyvärr skära av din tunga om inte någon redan har gjort det” sa han med ett hånfullt skratt. ”Jag hörde inget, herrn, jag lovar” svarade Aidar med darrig röst. ”Nå… låt gå då för denna gången men du kan jag däremot inte låta leva” sa han samtidigt som han vände sig mot kvinnan igen. ”Du bör nog gå nu, pojk”, sedan drog han upp sitt svärd, kände lätt på spetsen och strök det sakta ner till handtaget. ”Du kommer nog inte kunna sova inatt annars, en litet barn som du ska inte behöva se blod spillt för ofta.” Kvinnan var för skräckslagen för att kunna skrika, hon hade bara krupit ihop i ett litet hörn och grät samtidigt som hon bad om förlåtelse. Aidar visste inte vad han skulle göra men han kunde inte se på när något sånt här händer. Plötsligt minns han kniven han har gömd i skjortärmen, ”Låt henne vara!”. Mannan vred på huvudet, såg förtjusat kniven ”Så du vill också dö idag? Låt så ske”. Han störtade fram med svärdet, Aidar kände hur det högg till mot sin ena axel och ett dödsstön välde fram. Han trodde det var hans eget men när han öppnade ögonen så låg den korte mannen på golvet med hans kniv i bröstet.

Skriven av: Joakim Johansson