Publicerat
Kategori: Novell

Osynlig och Värdelös

Osynlig och värdelös


Om bara någon hade sett honom, bara för en sekund, så hade han inte känt sig så värdelös, så osynlig. Men nu, nu är det för sent…

Där stod han alldeles ensam. Linblont, lockigt hår, kort i växten och kraftigt bygd. Hans ögon gråblå och var alldeles glasklara. Han ser nyfiken och förväntansfull ut. Väldigt söt om man tänker efter. Det är bilden man skulle ha fått av Anton om man såg honom när han började småskolan. Då var han som alla andra små barn med rosiga kinder. Det var betydligt senare, på högstadiet som allt förändrades.

”Pundhuvud! Du fattar väl att du inte kan stå i vägen jämt! Flytta på dig ditt jävla äckel!”
Anton drar sig undan. Samtidigt som han får det tjocka historieboken hårt i bakhuvudet. Det gör fruktansvärt ont. Det gör det varje gång. Men han kan inte göra någonting åt det längre. De andra klasskamraterna runt omkring säger inte heller någonting. Det verkar som om dom tycker att det är okej. Det kanske dom gör? Anton har tänkt på det många gånger men aldrig kommit fram till något vettigt svar. Det var senast på lågstadiet som någon brydde sig över huvud taget, så Anton är van vid det här laget. Slagen och glåporden är något som hör till hans vardag nu. Nu går han i åttan, men det hela började redan på mellanstadiet och tilltog rejält när hans klass splittrades och han började på högstadiet. Fredrik och Per, eller ’Perra’ som han kallas för, är de personerna Anton hatar mest. Inte en dag går utan att dom ska skämma ut, slå till, eller förlöjliga honom. Han minns speciellt en gång i början av åttan. Det var några veckor in på höstterminen, solen sken fortfarande och barnen lekte ute på rasterna. Alla förutom Anton. Han satt inne i skolan, oftast läste han någon bok, räknade extra matte, eller bara satt och tänkte. Den här dagen satt han och läste igenom anteckningarna de hade gjort på historielektionen. Plötsligt kom några av eleverna in i skolan, även fast rasten inte var slut ännu. Först försvann ljuden, Anton slappnade av och tänkte att dom säkert gick ut igen. Men efter par minuter, helt oväntat hoppade Fredrik fram bakom skåpen. Antons hjärta började slå fortare, men han satt ändå kvar.
”Hej Anton. Hur är det?” Fredrik stod och hånlog.
Anton svarade inte, vad han kom ihåg. Bara ignorerade och fortsatte läsa med huvudet nedböjt. Fredrik brydde sig inte om att fråga igen utan kom fram och satte sig bredvid honom på den smutsiga stenbänken.
”Hörde du inte va ja sa?! Du får väl svara om ja frågar dig nåt din jävla bög.”
Anton ville inte vara kvar. Han visste vad sådant här brukade sluta med. Han reste sig upp för att gå, men då kom även Perra fram och ställde sig ivägen. Anton räcker endast upp till både Fredriks och Perras axlar, så mycket motstånd kan han inte ha gjort om nu det skulle ha behövts.
”Tror du att du kommer undan kanske!?” Perra såg nöjd ut och båda två skrattade elakt och belåtet. Anton kom ihåg att han blundade, och förberedde sig på att ta emot slagen. Det brukar inte göra lika ont om han inte vet vart dom tänker slå, därför blundade han, hårt. Men ett par sekunder gick och ingenting hände. Han öppnade försiktigt ögonen. Fredrik och Perra stod kvar och tittade fundersamt på honom. Perra sken plötsligt upp. Han såg nästan läskigt ivrig ut.
”Kom med här!”
De båda killarna tog tag i honom och drar med honom bortåt i korridoren. Anton minns att det gjorde fruktansvärt ont, och den här gången blev han riktigt orolig. Det var fortfarande rast och alla är ute i det vackra vädret. Vart tänkte de föra honom? Längre bort i korridoren finns toaletterna och killarna svängde av ditåt, med Anton hängandes mellan dom hårt fasthållen. Han minns hur skitiga hans nya, fina skor blev när de släpade honom genom hela korridoren. Anton visste att det inte hade funnits någon chans att rymma och när de närmade sig toaletten förberedde han sig återigen på en rejäl omgång. Han minns att han inte var så nervös. Det kändes som om han svävade en bit ovanför marken. Så stod de där, framför pojkarnas toalett.
”Nå, in med dig!”
Anton stod kvar och vred sig lite men blev till sist inknuffad på toaletten.
”Jaha... Vad ska vi hitta på här då?” frågade Fredrik, och det såg ut som om Perra inte riktigt hängde med på noterna. Men dom visste såklart precis hur dom skulle gå till väga.
Utan att Anton visste ordet av tog Perra tag i honom, vände honom mot bortre delen av rummet och begav sig ditåt med bestämda steg. Nu såg Anton, men han ville ändå inte tro att…
Perra tryckte ner hans huvud, och Anton kände det starka, fäna lukten.
Det känns nu som att det var igår. Så starkt minns han lukten och känslan.
”Slicka pissrännan då för fan! Slicka den ren!”
Anton hörde vad han sa, men förmådde sig inte att lyda. Han vet att han tog spjärn och försökte ta sig ur greppet, vilket visade sig vara lönlöst.
”Men va fan! Slicka då! Hör du inte din lilla äckelunge? Gör rent nu!”
Han mådde illa, och det snurrade i huvudet. Han kommer inte ihåg om det var stanken eller situationen som gjorde honom yr. I bakgrunden, bakom alla virvlande tankar, hörde han Fredrik och Perra, och dom höll knappast sin iver tillbaka. Dom skrattade högt och skrek åt honom om vartannat.
Då kunde han inte hålla emot längre. Perra tryckte till bakom hans nacke och han praktiskt taget störtade ner med ansiktet i urinoaren.
”Slicka då! Gör det! Annars vet du vad som händer sen?!”
Anton visste vad som skulle hända. I facktermer kallas det grov misshandel, men när han någon gång har tagit upp det med hans klassföreståndare har det kallats ”skojbråk” och att han inte ska ta det så allvarligt, ”det blir bättre snart”. Anton öppnade munnen, vilket nästan inte går när han blev så nertryckt mot botten, och så tog han ut tungan. Perra såg det och drog han huvud fram och tillbaka över bottnen på urinoaren. Anton fick till slut en, för honom, välkänd känsla i magen.
”Men fy i helvete! Han kräks ju! Så jävla äcklig han är!”
Perra släppte taget och Anton ramlade ner på golvet. Och när han låg på golvet och hämtade andan hörde han…
”Du vet att alla hatar dig va? Att alla tycker du är en jobbigt liten skitunge. Alla, precis alla hatar dig Anton.”
Med dessa ord från Perra lämnade de både tonårskillarna toaletten, och Anton kunde höra dem prata livligt och skratta åt deras ”skojbråk” bortåt i korridoren.

”Okej, lektionen lider mot sitt slut. Börja plocka undan nu!”
Bildläraren står och domderar framme mellan katedern och sitt staffli. Det blev ett jäkla liv på klassen och Anton vaknar till när Fredrik går förbi och daskar till honom i huvudet. Anton har knappt hunnit göra något på lektionen, hans tankar var på andra håll...
Just nu gör dom mallar till bläckavtryck, och verktyg krävs för att kunna rista ut mönster på sin gummiskiva. Anton vet att man inte får ta hem verktygen, dom är väldigt vassa och ser ut som små knivar, han vet också att läraren skulle bli fly förbannad om han fick se att Anton hade tagit med sig ett. Men utan att tänka slinker verktyget ner i jackfickan. Dagen går vidare. Tiorasten kommer och den känns längre än vanligt, och Fredrik och Perra retar honom nästan till tårar enligt tradition. Under resten av tiden av rasten flyr han till toaletten på andra våningen, vid språksalarna. Där hittar dom honom inte, eller kommer åtminstone inte åt honom. Nästa lektion, nu är det svenska, och alla ska läsa klart sin bok. Läraren lämnar klassrummet för att kopiera upp papper och direkt är plågoandarna på honom igen. Men Anton hör inte längre. Han sitter på sin stol och bara stirrar ner i boken. Han läser inte, han tänker knappt, han orkar inte. Han finns inte för dom andra egentligen. Finns det någon som tycker om honom ens lite grann? Läraren kommer tillbaka och genast agerar alla andra elever som små tindrande änglar. Läraren ser inte, förstår inte. Ingen har någonsin förstått hur det ligger till och hur det känns. Dom är i en annan värld, en perfekt, där det varken finns mobbing, misshandel eller orättvisor. Svenskan är över och även på denna lektion har han inte fått något gjort. Men det spelar ju faktiskt ingen roll nu. På lunchrasten beger sig alla till matsalen. Det är pannkakor med blandsylt, en skollunch som Anton vanligtvis tycker om. Men idag spelar det ingen roll. Han tar sin mat och går och sätter sig. Ensam. Undrar om någon vet hur det känns att sitta ensam vid ett matbord i skolan på lunchrasten? När man hör alla andra runt omkring en prata, skratta och viska. Anton tittar på sin mat, den smakar honom inte. Han tar tallriken, slänger all mat, och går genom korridoren, upp för trappan, och in på toaletten på andra våningen. Han känner sig alltid trygg här. Han sätter sig ner och känner ett stort lugn bereda ut sig i kroppen. Ett lugn som han aldrig känt förut. Nu reser han sig upp, han ser sig i spegeln. Vad ser han egentligen? Han granskar sig själv. Är han så ful och hemsk? Nej, han ser inte så konstig ut, men han känner sig värdelös. Helt osynlig. Och så minns han. Han stoppar ner handen i fickan, tar upp den, ser sig i spegeln en sista gång, hör sina plågoandar utanför dörren som tydligen hittat hans gömställe, och det är då han bestämmer sig. Efter ett par dimmiga, svindlande minuter sjunker han ihop på det mörkröda golvet.

Skriven av: Irma

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren