Otroligt nog så kommer jag att stanna.

Otroligt nog så kommer jag att stanna.

När du ser på mig med dina svarta ilskna ögon så vet jag vad som kommas skall.
När du ger mig det första slaget så känns det som om ögat just flyttat sig från ögon globen och in i hjärnan.
När du skriker åt mig, vill mina öron sluta sig och mit huvud explodera. När du sedan ger mig det andra slaget så träffar du kindbenet, som genast svullnar upp och ger en röd lila nyans.
När du spottar på mig så känner jag en förudmjukelse och jag vill bara försvinna. När du ger mig det tredje slaget, så träffar du mina revben och jag vill bara dö av den smärta som kommer med det ny knäckta revbenet.
När du sedan kallar mig för skälls ord och ber mig hålla mina tårar för mig själv, när du sedan går in till vardags rummet för att lugna dina nerver, så vill jag inte röra mig utan ligger kvar på sängen i sovrummet där du kom på mig medan jag bäddade sängen.
Varför du anklagar mig för att vara en usel fru förstår jag inte, jag bäddar din sida av sängen, jag lagar mat åt dig och nästan matar dig, ändå så gör jag allting fel.
Jag hatar dig för det, jag hatar dig för att du skriker, slår och förudmjukar mig psykiskt och fysiskt.
Jag hatar dig för din lathet, för din svartsjuka, för ditt ego.
När du senare efter någon timme kommer tillbaka till mig i sovrummet och ber om förlåtelse och att du aldrig kommer att göra mig illa igen, så talar mitt undermedvetna om för mig att du ljuger, att det bara kommer att bli värre.
När du sedan smeker mig på kinden och säger att du älskar mig så faller jag direkt, eftersom du var där när du slog, men du var också där när jag behövde tröst.
Otroligt nog så kommer jag att stanna hos dig ändå, med samma smärta och oro över nästa fight med dig.
Otroligt nog så älskar jag dig fast jag vet att det aldrig kommer att ta slut.
Otroligt nog så kommer jag att be dig att stanna hos mig med, även om jag vet att nästa kväll kommer att bli den samma som denna kväll…

Skriven av: Daniela Jankovska