Oturligt otrogen

Jag trodde aldrig att detta var möjligt, samlas det här? Innan fanns ju allt bara ingenstans. Nu är det överallt, jag andas därför ser jag. Mitt nöje är inte utan att man skäms lite, inte utan att det ska vara så. Mark var är den, jag hittade det förr... Nu allt för komplicerat, ingen vet, alla ser... Alla hör, hånar, pekar... Skrattar... Ja, skratta ni bara, en dag håller jag för speciell, det är den dagen då jag får komma till rätta igen... Du ska inte tro att ytan döljer det som färdas genom strömmen. Likhet genom inunder klädet, den döljer hoppet, nu är alltet intet.

Jag satte mig upp i sängen, hade jag drömt? Drömde jag fortfarande? Allt jag kunde känna var illamående och yrsel, jag satt still men rummet snurrade runt omkring mig. Plötsligt stannade allt och jag kände en doft, en unik doft. Först kunde jag inte komma på vad det var, sakta, mycket sakta, började minna sinnen kunna förnimma vad det rörde sig om... Hmmm, frukost? Så här tidigt på morgonen, ja just det, Helena var hemkommen från sin sex månader långa utlandsresa. Jag hoppade upp ur sängen för att börja den nya dagen med... Henne... Med täcket virat runt kroppen sprang jag genom sovrumsdörren, ut i hallen, rundade byrån (i vilken täcket råkade fastna) in i köket, för där var Minna... Jag frös ögonblikligen till då jag fick se min arbetskamrat i mitt kök. Hon befann sig i min skjorta, på min stol, drickandes mitt kaffe och förvarade sina mjukgröna ögon på mitt allra heligaste. Det gick upp för mig att jag inte befann mig i något nämnvärt respektabelt skick, genast fick jag tag på ett kaffe filter som överraskande nog skötte sitt uppdrag tämligen väl.

- Lite väl sent att börja tänka på skydd nu, sa hon med ett enormt leende och fortsatte, synd att jag redan bryggt kaffe... Det hade varit trevligt att få smaka på din aromblandnig, menar jag. Jag såg att hon hade svårt för att inte dra på munnen.

- Jo, det var det verkligen, svarade jag förvirrat.

Jag kunde inte begripa denna eländiga situation, jag har tydligen spenderat natten tillsammans med min kollega. Frågorna började sakteliga ta form i mitt huvud, hur gick det till? Vad gjorde jag igår? Men framför allt; Varför denna natt, denna speciella natt till denna underbara dag då Helena skulle komma hem igen... Detta var ju dagen då jag skulle fria till min blivade fru, detta var inte möjligt. Då hörde jag nycklar i låset. Helena var hemma, vad annat kunde jag göra än att vända mig om och möta Helena.

- Hej sa jag dystert, jag ska nog gå nu.

Jag gick förbi henne genom hallen och in till sovrummet. Jag klädde på mig, packade en väska och lämnade rummet, lämnade hallen och lägenheten. Jag lämnade framför allt ett försök att lämna mitt ödesdigra misstag bakom mig...

Allt som jag kunde göra nu var att ta en Taxi till Stefan och försöka bygga upp allt en gång till. Vid lunch ringde Stefans telefon, det var helena sa han. Hon hade något att säga, sa han. Hon skulle förklara allt?? Hade hon sagt det??

Skriven av: Göran