Publicerat
Kategori: Novell

Övärldens Historia

Inledning




Det här är inledningen till den första akten, Kampen mellan ljus och mörker.
Den handlar till en stor del om ljuset och mörkrets första sammandrabbningar, om de sju krigarna, och om hur dom handlar i striderna.
Den handlar även om gudarna, hur deras tankar kring kriget var. Akten tar sitt slut vid det första fältslaget.
Berättelsen utspelar sig i en romersk övärld på 800-talet.

Ville G. Sörman





I


Kampen mellan ljus och mörker




























Vägvisaren


Aron Cataluña bar en mörkblå kåpa.
Huvan och mörkret dolde hans ansikte. Regnet piskade mot tyget. Han kände hur dropparna rann längs ryggraden.
Vid midjan bar han en pengapung, fylld med ett antal guldmynt. Det var det enda som var kvar från en stor belöning som han fått när han hade sålt en dödssjuk hjort som han kommit över.
På vänstra sidan av bältet fanns hans svärd. En gåva från hans farbror som hade blivit mördad av ett rövarband.
Dom hade fått sona sitt brott. För just nu hängde dom sju rövarnas huvuden hos en blodtörstig shejk i västra Sharino.

Aron Cataluña steg av från sin korpsvarta häst.
Den var våt och Aron kunde se hur den frös. Han ställde den under tak och såg upp mot värdshusets träskylt som hängde ovanför dörren.
I mörkret hade han svårt att tyda bokstäverna men till slut kunde han erinra sig om att det stod Gula Tuppen.
Vid sidan av den röda texten fanns där även en målad bild på en stor och ståtlig tupp med gula stjärtfjädrar. Aron ryckte på axlarna, klappade sin häst och öppnade dörren till värdshuset.
När han steg in hörde han höga skratt och upphetsade strupar som hällde i sig mjöd. Aron fällde bak sin huva och fick ta emot en raglande man som var på väg ut ur värdshuset.
Aron satte honom i kurs mot ytterdörren och gick med bestämda steg fram till bardisken.
Hans kängor knarrade i marken.
När han satte sig på en hög trästol vid med armbågarna på disken möttes han blick med en muskulös och fetbelagd kvinna som polerade disken med en gammal trasa. Aron försökte i all iver fånga hennes blick, men hon fortsatte bara att polera. Till slut steg en kortväxt herre fram bakom disken och såg på Aron med bruna ögon.
- Vad önskas? sade han och spottade ner i en trasig träplanka.
Aron Cataluña tänkte någon sekund innan han svarade bestämt och barskt:
- Mjöd.
- Flaska? frågade den kortväxte.
- Nej, bägare!
Den kortväxte mannen nickade och försvann.
När han efter någon minut kom tillbaka hade han en stor träbägare i handen. Mjödet skumpade runt i bägaren, den kortväxte hade nämligen en väldans fart.
När han gav Aron bägaren frågade han:
- Vem är du, främling?
Aron tog en klunk mjöd och svalde hårt.
- Aron Cataluña.
Den kortväxte nickade.
Sedan sneglade han på Arons svärd och sade:
- Ståtligt svärd.
Aron nickade.
- Starkaste bladet i hela nordväst.
Den kortväxte mannen torkade sig i pannan med sin hand.
- Vad gör du här?
Aron tog ännu en klunk mjöd och sade:
- Jag är vägvisare.
- För vem? frågade den kortväxte.
- För en båt, fylld med så många krigare så att hela bygden skulle kunna bli den säkraste platsen i hela Sharino!
Den kortväxte torkade sig ännu en gång i pannan.
- När kommer skeppet?
- Tidigt, i morgon bitti.
- Vart någonstans?
- Östra sidan av havet.
Den kortväxte gav plötsligt till ett iskallt skri.
- Nej! Inte den östra sidan. Teropholos krigare kommer åt er där!
Den kortväxte flåsade innan han fortsatte:
- … den norra sidan är däremot säker!
Aron tvekade. Varför skulle han tro på denna kortväxte man?
- Tro mig!
Vägvisaren gav med sig.
- I gryningen, på den norra sidan av havet, sade han och kände hur mjödets smak bet sig fast i andedräkten.
Den kortväxte återgick till sitt och bad den polerande kvinnan att sluta.
Aron drack upp sitt mjöd, lade två guldmynt på disken och tog sig ut.
Han steg upp i den våta sadeln och satte fart mot havet.
Hans signal var som bestämt en sprakande eld.
Och den var tvungen att tändas i tid, skeppet skulle få styra åt norr i lugn och ro. Istället för att bli överrumplade och mördade av den ondskefulla Teropholos.

Senare på kvällen satte Aron fart på en tio fots hög brasa.
Långt borta på havet hade en krigare uppfattat signalen.





Sju krigare


Sju krigare var ombord på skeppet som hade Aron som vägvisare.
Några bar båge, några bar svärd. Alla var skickliga på olika ting inom stridens konst.
En av dom yngsta, Hermes, var den som hade uppfattat Arons signal.
Det var nu ett antal timmar senare och solen hade börjat stiga.
Den var orangefärgad och bländade dom utsvultna slavarna som paddlade.
Hermes var svettig över hela kroppen.
Både hans tunga rustning och hans stora hjälm gjorde honom utmattad. Om dom kom i strid var inte han till stor hjälp.
Hans svärd var av grekisk art och hade ett runt skaft. Bladet var sylvasst och hade dräpt många krigare genom åren.
Skaftet, som Hermes värderade högst, var av guld.
Svärdet hade smitts på order av en grekisk gud, Hermes hade nämligen lett gudarnas marktrupper till seger i ett stort fältslag för flera bragder sedan.
Hermes var en gåva till världen, skapad när en ondskefull och en fredfull här störtade samman vid ett slagfält. Flera soldaters själar hade samlats och fått nytt liv i Hermes, denna unga krigare.
Framme vid fören stod de sju krigarnas ledare, Tebe.
En klok man, hans gråa hår träffades hårt av vinden på havet som lekte hotfullt med skeppet.
Tebe bar ett stiligt och långsmalt svärd av finaste stål. Hans kappa var stiligt stängd, under kappan bar han en gammal utsliten trasa som bevarade värmen i honom.
Hans långa ben och underlivet frös, kappan var hans skydd mot vinden, och det blev i längden för tunt. I flera timmar hade han stått vid fören för att kika efter fiender, eller efter Aron.
Nere vid dom paddlande slavarna stod Amos, Itharo, och Vertio.
Itharo var en hård och stark krigare.
Amos var en man som kunde kontrollera sina känslor, men han var mordisk i strid.
Vertio däremot, var en lugn person. Han var utbildad i krigskonst sedan sju års ålder.
Nu stod alla dessa tre krigare och kontrollerade slavarnas paddlande. Flera gånger hade flera slavar stulit vin från Amos, istället för att paddla.
Men nu var det viktigt att dom kom fram, och att det gick fort.

Utspridda på skeppet fanns Bergil och Mito.
Dessa krigare var utmärkta bågskyttar och hade därför fått följa med på resan.
Mito var en ung bågskytt, Bergil var hans fader.
Dom båda hade en kontrollerad ilska, den riktades nästan aldrig mot en enstaka person. Den riktades alltid mot hela fienden, tillsammans.
Dom ansåg att dom hade vunnit först när alla fiender var utplånade.

Dessa sju krigare hade valt Aron Cataluña till sin vägvisare, och det var nu hög tid att finna denna vägvisare.
Tebe hade nu spejat förgäves i flera timmar.
Han visste själv att Arons brasa inte längre brann, ingen människa kunde hålla igång en sådan stor brasa en hel natt, med begränsad ved.
Om inte en gud hade hjälpt Aron på dennes bön.
Men så var inte fallet.
Plötsligt kunde Tebe urskilja Aron, stående på en strand.
Han eldröda hår syntes på flera kilometers avstånd.
- Sväng upp mot stranden! beordrade han genast.
För att signalera till Aron att han hade sett honom, tog Tebe upp ett horn från bältet och blåste i det.
Han spelade upp en liten melodi i hornet, ljudet borrade sig igenom allt annat, och Aron uppfattade det genast.
Nu gällde det bara att ta sig upp på stranden utan att bli upptäckta.
Slavarna blev beordrade av Itharo att inte säga ett knyst, det enda dom skulle göra var att paddla.
Och det skulle dom göra fort!
Ett antal minuter senare hade skeppet åkt upp på sanden med fören.
Aron tog emot alla sju krigare, plus ett antal hustrur och barn.
Hermes gick precis bakom Tebe och Aron, när alla slavar och krigare marscherade mot berget där dom skulle bo.
Ifrån berget kunde dom se stadsmurarna.
Murarna som skiljde gott och ont.
Murarna som skiljde Teropholos rike ifrån gudarns rike.
Murarna som skiljde mörker och ljus.
Allt detta hade dom sju krigarna uppsikt över.
Dessa sju krigare som skulle bekämpa Teropholos tills dom mötte sina öden.

Första natten bad dom alla för sina liv.









Vertios sömn


Under den första natten drömde sig Vertio bort.
I sin sömn begav han sig till ett nytt rike.
Ett drömland, som drevs av både mörker och ljus.
Vertio befann sig vid stadsmuren.
I sin hand höll han ett svärd. På huvudet hade han sin ljusa rosenkrans som satt i håret. Han förstod nästan genast att han hade drömt sig bort till mitten av en strid.
Han bevittnade hur alla dom andra sex krigarna kämpade för sina liv, medan han själv var oberörd. Fienden var från Teropholos sida. Det var ingen tvivel om saken.
Plötsligt sprang en beväpnad soldat fram mot Vertio. Soldaten hade en stor rund sköld till försvar, och ett stort spjut som vapen.
Fienden hade även en stor hjälm på huvudet som täckte dennes huvud.
Vertio svingade sitt svärd mot soldaten.
Spjutet klyvdes på mitten och fienden stacks omedelbart ned.
Först efter soldatens död förstod Vertio att han själv inte hade svingat iväg det dödande slaget mot soldaten.
Det hade drömmen gjort.
Det var drömmen som handlade, i Vertios skepnad.
Ingen annan.
Det var ingen vanlig dröm, Vertio var medveten om att det var en dröm, inte verklighet.
Eller om han tänkte efter noga, så kunde han nu inte skilja på dröm och verklighet. Alltihop kanske var en stor drömvärld.
Vertio stod plötsligt inte ut med sin dröm, men den fortsatte.
Han passerade lugnt förbi en mordisk Amos som stack ned två fiender.
Vad händer? tänkte han och stelnade till.
Framför honom på marken låg Itharos avskurna huvud.
Vertio tog upp huvudet och kände tomheten i hela kroppen.
Varför? tänkte han.
Han visste inte hur han skulle reagera.
Var det dröm eller verklighet? Han kunde inte svara.
Vertio kände plötsligt smaken av vin.
Det var riktigt, han drack just nu rött vin ur ett guldglas.
Framför honom stod en kvinnlig helare.
Hon vårdade Vertio, när han såg ner på sig själv såg han flera blödande sår, han var naken, men underdelen av kroppen var inlindad i ett vitt skynke.
Hans ögonlockar kändes plötsligt tunga, han började se märkliga ting. Han var plötsligt borta.
I nästa sekund vaknade Vertio med ett ryck!
Vägen till stadsmurarna


Efter morgonens goda måltid, som bestod av vin och nyfångad fisk, förberedde sig dom sju krigarna och Aron på den långa vandringen mot stadsmurarna.
För att inte bli upptäckta skulle dom gå genom skogen, istället för igenom staden.
Vandringen kunde ta upp mot en dag, det berodde helt på hur långt krigarna och Aron klarade att gå utan vila.
Deras vägvisare, Aron Cataluña, kunde vägen genom skogen, han hade flera gånger under morgonen påmint dom sju krigarna hur farligt och hur utmattande deras väg genom skogen kunde bli.

Bergil och Mito hade utrustat sig med både båge och ett handflätat koger, fyllt med pilar. Bröd hade inte heller undgått dem.
Mito bar på sin brödbit, och Bergil på sin.
I deras värld var allt rättvist.
Alla andra fem krigare, plus Aron, visste att Bergil och Mito var rätt tystlåtna av sig. Därför stördes de inte av några pratsjuka kämpar.

När den varma eftermiddagssolen började steka mot sällskapet kände sig alla trötta.
Allt vin var slut.
Det enda som fanns kvar var lite av Bergils bröd. En liten kant, och den slukades så fort sällskapet tog en vilopaus.
När den svala kvällsblåsten tog över efter värmen så blev dom överrumplade av förtrollade kentaurer. När dessa bestar försökte attackera alla åtta stridsmän blev det ingen jämn kamp.

Hermes och Vertio blev utvalda till att flytta bort kentaurliken.
Dom kastade snabbt kropparna i en liten bäck, med en kraftig ström.
Dom livlösa kentaurerna flöt med i strömmen, in i snåren där en översvämning hade skett. Sedan fortsatte vandringen.

När dom till kvällen kom fram till stadsmurarna gömde dom sig i ett snår.
Därifrån kunde de bevaka vakterna.
Alla var utrustade med stora rustningar och mörka hjälmar. Deras runda sköldar var oanvända och svärden var dragna.
Dom höll reda på allt inom synhåll.
Inte ens ett kryp kom över muren.
Både Bergil och Mito hade spänt sina bågar, dom hade siktat mot varsin vakt.
Men dom hade inte blivit beordrade att avfyra sina pilar.
Tebe hade beordrat att inte attackera ikväll.
Först och främst skulle dom be om en här från gudarna.
Och detta skulle Tebe göra när vakterna hade somnat. För Tebe var fullständigt säker på att dom skulle somna, uppe på murarna.

Men det tog en stund, för först ett antal timmar senare sov de fyra vakterna djupt.
Tebe begav sig då ensam mot den högsta kullen, med grönt gräs som lyste upp himlen. Tebe bad på denna kulle efter gudarnas härskare.
Altheor, som talade i vindens namn!
När stjärnorna formade sig till Altheors kraftiga ansikte i mörkret sa Tebe:
- Altheor, tappre vän!
- Tebe, det var länge sedan…
Tebe nickade och kände hur blåsten kom ifrån Altheors ansikte.
- Jag skulle vilja ha din hjälp!
Altheor nickade.
- Vad för slags hjälp?
- Jag behöver en stor krigshär för att besegra mörkret!
Altheor nickade svagt.
- Har du hört talas om deras befälhavare, Teropholos?
- Ja, store härskare. Jag har hört talas om honom, och om hans bragder.
Altheor hostade svagt.
- Tebe, min vän. Jag kommer skänka dig en krigshär i gryningen. Men jag varnar dig, Teropholos är en stor fara. Han har utmanat flera shejker i övärlden, och vunnit!
- Altheor, jag tackar dig djupt! Och din varning tar jag på fullt allvar!
Altheor nickade och försvann, stjärnorna försvann till sin ursprungliga plats och såg på Tebe.

Denne begav sig till snåret igen.
Nu var det blodigt allvar!













Gudar i himlen


Krigshären bestod av flera kolonner och marksoldater.
Dessa var beväpnade med sköld och spjut och var ordentligt skickliga.
Tebe ledde dom alla i striden mot mörkrets här.
Båda sidorna var tappra och kämpade för sitt och för ljusets liv.
När Tebe gav signal så tågade krigshären ut.
Amos som var precis bakom en kolonn såg hur denne ryttare bragdes om livet, med ett vackert pilskott.
Pilspetsen satte stopp för hjärtats verk och kolonnryttaren föll bakåt.
Amos tappade sitt svärd till marken när han var tvungen att fånga upp den döde ryttaren i sin famn.
Han kändes kall och tom.
Ingen själ vandrar runt i honom, tänkte Amos och släppte ner den döde på marken. Han tog sedan upp sitt svärd och fullföljde stormningen.

Ovanför slagfältet, i himlen, hade alla gudar och gudinnor samlats för att vaka över striden.
Det var först och främst Altheor, gudarnas härskare. Dennes hustru Diva, naturens och gudinnornas härskare.
Altheor och Divas tre barn var gudinnan Cleopatra, kärlekens gudinna. Guden Meliar, härskare över vinden; och Madriar, jordens gudinna.
Sedan, i dunklet, fanns även Altheors ondsinte broder, havsguden Ceylon.
Många hade olika uppfattningar om striden.
- Det är en jämn kamp, sade Altheor.
- Det är så mycket ont, klagade Cleopatra snabbt. Fred har dom aldrig hört talas om!
Ceylon nickade instämmande.
- Må det vara på det sättet, käre Cleopatra. Men i krig är allting tillåtet!
- Det är fel! protesterade Cleopatra. Far, det var fel att stödja Tebes invasion med en krigshär!
- Det var det inte alls! protesterade Ceylon och slog till ett flyende moln med sin treudd.
Cleopatra kände sig orättvist behandlad.
Som en sista utväg använde hon sin mor.
- Mor, bönföll hon. Vad tycker du själv?
- Cleopatra, vissa situationer får man acceptera. Inte bara se det i svart eller vitt. Jag håller med din far, och jag tycker du ska göra detsamma!
Madriar och Meliar flög nu omkring ovanför dom sammandrabbade soldaterna och räddade ibland Tebes soldaters liv.

Precis efter att Madriar och Meliar hade flugit upp mot himlen igen så tog Teropholos den tappre, av sig sin heltäckande hjälm.
Han fick nu bättre syn på sidorna och kunde rikta in sig på sin levande måltavla, Itharo. Denne lunkade utmattad fram mot en döende fiende, och halshögg honom.
Huvudet – inklusive hjälmen som var på – rullade ner för en grästäckt kulle.
Itharo satte sig sedan ned och tog den halshuggne fiendens skynke för att torka bort blodet från det glänsande svärdbladet.
Sedan reste han sig upp och gick bort mot en utmattad fiende som stod med ryggen vänd mot Itharo.
Men när Itharo hade ett fåtal meter kvar knäcktes fiendens varenda ben, en kolonn körde nämligen på honom i en hastighet som skulle hade dödat en fullvuxen elefant på fläcken.
När han sedan stod mitt på slagfältet, en bit ifrån alla marksoldater, kände han hur en dolk trängde in i hans rygg.
Han kände hur varenda muskel vred sig, han vände sig ändå om för att se vem hans överman var.
Befälhavare Teropholos.

Striden var över först till kvällen.
Tebes trupper hade inte lyckats tränga sig igenom muren och Teropholos män hade inte lyckats ta död på hela fiendehären.
Däremot hade Itharo stupat, mördad med en dolk i korsryggen.
Av Teropholos.
När Itharos vackra och godhjärtade hustru Nova, fick meddelandet, så brast hon ut i ett fruktansvärt skri.
















Novas sorg


Skriet kom från undersidan av en klippa, och nådde ända ner till Ceylons fem mödrar nere på havsbottnen.
Varenda en kunde identifiera Novas skrik och förstod genast vad som hade hänt.
Itharo, en trogen krigare, som hade hjälpt havet mycket mot alla havsmonster som hade invaderat byar vid alla hav. Men nu var han död, Teropholos, och ingen annan, hade mördat honom.
Nova, frun, hade blivit fullständigt galen av Itharos död.
Hon ville inte prata med någon, bara skrika och gråta.
Hon stod på undersidan av sin mossiga klippa och skrek, utan att någon kunde agera.
Inte ens Cleopatra, kärlekens gudinna, kunde hindra hennes fruktansvärda sorg.
Hon var redan halvt galen.
Itharo var mördad och skulle aldrig komma tillbaka. Inte ens med hjälp av Altheors vidunderliga verk.
En stupad man var en stupad man.

Nova kunde aldrig, under inga omständigheter, förlåta Teropholos.
Kriget kunde fortsätta!





















Inledning


Det här är inledningen till den andra och avslutande akten, Krigarnas upptåg.
Denna akt börjar med tre krigares färd, och om hur nära dom är att mista livet.
Sedan handlar det om slutet på det stora kriget, mellan ljuset och mörkret.
Akten tar slut när kriget är avklarat, när rättvisa har skipats. Den utspelar sig samma årtal, bara sex dagar efter Itharos död.

Ville G. Sörman







II


Krigarnas upptåg








Farlig bukt


I sex dagar och sex nätter hade Amos, Hermes och Tebe, drivit omkring på havet.
Det var inte många som visste detta, men Amos, Hermes och Tebe, plus ett antal soldater, hade rymt från slagfältet i en stor båt.
Båten var otroligt stor och seglade fort.
Men dom som nu befann sig på båten hade blivit fångade av vinden och hade drivits bort från kusten.
Dom hade inte sett land på fem dagar och när dom äntligen såg en liten bukt så blev dom alla skräckslagna.
Det var den 'överlämnade' bukten.
Den var en plats där alla laglösa befann sig, var med menades stentroll, jättar, cykloper och havsmonster.
Vinden och vågorna, kunde inte Tebe eller någon annan på båten styra.
Och dessa två ting drev båten närmre bukten för varje sekund.
Bukten som, efter att två jättar hade mördat varandra, delats i två delar var den ända utvägen för Tebe och hans män.
Dom kunde segla emot vågorna, då kom dom ingenstans, men att försöka segla emellan dom två klipporna, var riskabelt, men deras ända utväg.

En av soldaterna fick fart på båten, som seglade i takt med dom farliga vågorna.
Hela den vänstra klippan skakade plötsligt till!
Ingen förutom Hermes reagerade.
Hermes beordrade genast att öka båtens hastighet. Men det gick inte. Vinden och seglet hade inte det samarbetet. Plötsligt syntes ett jättehuvud från toppen på den vänstra klippan.
Jätten röt åt båten att segla ifrån bukten, men Tebe svarade bestämt:
- Vågorna och vinden för oss igenom bukten, oroa er inte!
Jätten skakade på huvudet och försvann.
Tebe lugnade ned sig och båten seglade vidare.
Men plötsligt syntes jätten igen, nu höll han en stor stenbumling ovanför sitt huvud.
- Akta er! varnade Tebe; men innan han visste ordet av så föll stenen rakt ner i båten.
Två av dom fyra soldaterna slukades med ett panikslaget skrik av det mörkblåa havet.
Skeppet började delas på två delar, och ovanifrån kunde man höra hur jätten skrockade högt.
Tebe försökte i all tvivel leta rätt på Hermes och Amos, men det var försent.
Han låg redan i vattnet och han drogs gång på gång ned under ytan.
Vad ska jag göra? tänkte han och slukades av djupet.

Ceylons upptäckt


När Ceylon, fyra dagar senare, simmade omkring med sin gröna simfena, gjorde han plötsligt en upptäckt.
Hans fru Carmencita sade under den regniga eftermiddagen att hon hade sett något, långt ute på havet.
Ceylon hade ställt sig ovanför vattenytan och sett ut på havet. Men först ett antal minuter senare fick han själv ögonkontakt med tinget som svävade ute på havsytan.
Det var en flotte, märkligt och dåligt konstruerad. Masten var en halvlång och tjock trädkvist; seglet var en bit sönderrivet segel.

Mitt på flotten stod en solbränd man, med trasor till kläder.
Ceylon och Carmencita flöt långsamt ned under havsytan igen och simmade snabbt fram till flotten, dom hoppade upp på den och sprattlade med sina fenor.
På flotten stod en smutsig och utsvulten Amos.
Ceylon tog genast med sig Amos till himlen och vårdade honom.
Han vårdades i helarnas palats och först ett antal timmar senare besökte Altheor honom.
- Åh, du tappre vän! utbrast guden.
- Altheor, utan din broders insats skulle jag vara förlorad!
Altheor nickade och sade sedan:
- Reste du ensam?
Amos skakade på huvudet.
- Vertio och Tebe var med mig. Plus ett antal andra krigare.
- Vad reste ni med?
- En stor båt, men vi drogs av vinden mot den ”överlämnade” bukten, och en jätte sänkte vårt skepp med ett ondskefullt stenkast!
- Vad hände med dig?
- Jag höll mig kvar på en liten träbit, sedan byggde jag mig flotten och paddlade med händerna mot land.
- Vad har du livnärt dig på?
- Jag har druckit saltvatten i fyra dagar.
Altheor nickade. Amos hade inte ljugit. Hans läppar var torra och spruckna.
- Var är dom andra?
- Två av dom fyra soldaterna slukades direkt av vattnet, och dom andra vet jag inte, jag höll mig kvar på träbiten, trots att jag var medvetslös.
Altheor bankade näven i bordet. Han visste att rätt tillfälle hade visat sig.

Amos tog Itharos död på djupt allvar.
Han brast i gråt och blev lämnad ensam.

Innanför murarna


Innanför dom grådisiga stadsmurarna befann sig jarl Teropholos, en mordisk överbefälhavare.
Teropholos hade blivit jarl efter en av dennes bragder.
Mörkrets härskare, Elmear II, hade sju döttrar.
Den yngsta, Mali, hade för några år sedan varit oskuld och förvirrad. Hon hade alltid blivit förvirrad av sina syskons beteenden.
Alla hade gift sig förmögna.
Då, mitt i den dimman som Mali försökte ta sig ut ur, uppenbarade sig en stilig och muskulös krigare.
Denna krigare var den ovanligt överklassige rövaren Teropholos.
Teropholos var på rövarturné då han hade mött Mali på en marknad han precis hade tänkt plundra.
Hennes skönhet hade inte varit något att äga, men hennes ätt var något som Teropholos ville ha.
Teropholos förförde Mali i en marmorbarack och gifte sig efter en tid med henne.
Han hade då gift sig in i ätten och blivit en jarl. Han blev efter att visat att kunde strida överbefälhavare, och han hade ända sedan det året han hade gift sig med Mali levt ett förstklassigt liv.
Teropholos hade allt:
Älskarinna, makt över soldater, och rikligt med mat och vin.

Just nu undervisade han sin hemlighetsfulle son Polothros i stridskonst.
Polothros fäktades som sin far, men han hade ingen ilska i kroppen.
Frustration fanns överhuvudtaget inte hos Polothros. Hans själ var inte mogen för ilska, än.
Han var inte ovetandes om att han tillhörde mörkret, men han såg sig själv som dimman. Han var den som inte stred för mörkret eller för ljuset.
Och slumpen skulle inte få avgöra vem Polothros i framtiden skulle strida för.
Kanske för ljuset, kanske för mörkret, men kanske också för sig själv…

Parera, två steg närmare, parera, två steg närmare. Stick!
Det var Teropholos teknik i närstrid med svärd.
Parera, samtidigt som man går två snabba steg mot motståndaren, som tvingas backa, oftast blir motståndaren då pressad, och blir därför mer okoncentrerad.
Teropholos brukar sedan använda samma procedur igen och sedan skicka iväg ett ickedödande stick med svärdspetsen framåt, mot motståndaren, när denne minst anar det!

Teropholos försökte nu lära sin blott tioårige son denna stridskonst.
Dom två rutinerna var självklart:
Försvar och Attack.
När en duell eller närstrid påbörjas, så var Teropholos tumregel att alltid låta motståndaren attackera först.
Bara för att känna på dennes attack.
Det var därför Teropholos hade lärt Polothros försvar först.
Attack var däremot svårare.

Det gällde att alltid gå framåt, och tvinga motståndaren bakåt.
Hårda slag, från axelhöjd, gällde i attack.
Motståndaren måste parera slagen för att inte skadas.
Om man lyckades såra motståndaren, så var det alltid bra. Smärta kunde nämligen ta på krafterna, det visste Teropholos eftersom hans egen erfarenhet sade det.
Slag från axelhöjd, tre eller fyra gånger. Enligt Teropholos berodde det helt på situationen.
Efter dessa slag skulle man helst slå upp motståndarens svärd i färd mot dennes haka, för att sedan ta ett stadigt grepp om motståndaren, och köra in en bra bit av svärdbladet i motståndarens buk.
Finna en lucka mellan rustningen och huden…

Attack hade alltid varit svårare, det gällde sitt eget eller motståndarens liv, det var en riskabel balansgång.
Polothros hade lärt sig försvar nästan omedelbart. Han hade även framfört den som om det vore konst, men i Teropholos ögon var strid konst, därav ordet stridskonst.
Attack, var än så länge Polothros svaghet. Han var alltid nervös vid denna akt och förlorade snabbt kontrollen.

Kontroll, om man inte hade kontroll över striden så förlorade man.
Om man förlorade så dog man, oftast.
För att kunna bli en storslagen krigare var man tvungen att kunna fem ting:
1. Försvar
2. Attack
3. Självkänsla
4. Improvisering
5. Kontroll
Polothros kunde försvara sig, han hade kontrollen, så länge han försvarade sig. Även vid försvar hade han självkänsla, och improviseringen, den försvann aldrig. Men attack, han kunde det inte.

Men han var bara tio år…

Fåraherden Alia


Tre får och Alia.
Det var det enda som man såg i snåret denna mycket tidiga morgon.
Alia, en mörk kvinna som hade varit fåraherde i hela sitt liv, hade varit änka sedan fyrtio år tillbaka.
Varje morgon hade hon alltid varit tvungen att ta en rundtur med sina hetsiga får. Dessa ville ständigt varje morgon äta, dricka, och springa benen av sig.
Denna morgon var dom ovanligt lugna, dom hade precis gått upp för en rejäl uppförsbacke och var nu relativt trötta, och utmattade.
Dom stannade vid en tunn bäck och följde vattnets väg in i snåren.
Alias blick fastnade snabbt, en naken man låg i snåret och sov.
Alia tog sin magre käpp och petade med den på mannens ryggrad.
Denne vakande och torkade bort all fradga vid sina mungipor. Sedan upptäckte han Alia täckte sitt underliv med ett stort klöverblad.
- Förlåt…, stönade denne.
Alia avbröt honom och sade:
- Vad gör en sådan stackare som ni här?
- Jaa, frun. Mitt namn är Tebe, och jag har kommit vilse, ute på havs. Mitt skepp föll efter en attack framförd av jättar. Min vän Hermes och jag kämpade för livet, men dennes skallben krossades av masten på vår fallne båt.
Alia skakade på huvudet.
- Jag beklagar… djupt!

En stund senare så var Tebe omhändertagen av Alia.
Han fick mat, dryck och ordentliga kläder.
Efter sin måltid hade han fått en kort beskrivning av var dom var.
Sedan fick han en lång beskrivning av hur han skulle ta sig till de sju krigarnas hem, Olympenberget.

Fyra dagar senare befann han sig på Olympenberget, han talade om vad som hade hänt, och inledde sedan en ceremoni för både Hermes och för Itharo.

Deras nu fallna vänner…








Tapper främling


Sammandrabbningen skedde vid de ljusas skepp.
Dom hade bränts ned på order av Teropholos. Tebes krigshär hämnades genast genom att helt enkelt mörda Teropholos soldater.
Pilar hade borrat sig igenom luften, svärd hade svingats, blod hade sprutat, skrik hade överröstat andras hjältemodiga ord.
Inga av dom fem krigarna hade stupat, men Aron Cataluña hade dött efter en träff i hjärtat, i bröstet hade han fått en svart pil, utskickad av en mordisk slav.
Denne slav hade sekunden efter sin bragd fallit för Bergils silverpil som hade träffat alldeles bredvid slavens högra öga.

Teropholos själv hade intagit en stilla position vid en av dom nedbrända skeppen.
Med draget svärd stod han lutad mot den kolsvarta barken och betraktade sina soldater. Både hans och Tebes dog som flugor.
Ingen av fiendesoldaterna betraktade honom, och Teropholos betraktade inte heller någon speciell.
Han betraktade bara striden.

Plötsligt uppenbarade sig en skugga.
En mystisk soldat.

Han hade på sig en stor rustning, var kraftig och hade ljust hår som hängde utanför den stiliga hjälmen som täckte hela krigarens huvud.
Denna mystiske främling höll i en stor och rund sköld, i vänsterhanden.
Högerhanden höll hårt omkring ett kraftigt spjut.
Krigarens stora blå ögon stirrade ondsint mot Teropholos.
Teropholos kände hur svetten trängde fram mellan porerna.

Den mystiske krigaren satte språng emot Teropholos.
Denne kände genast hur faran slog sina klor i honom. Han sprang därför bort, längs stranden.
Gudarna i himlen hade fått uppsikt över Teropholos flykt.
Teropholos, sprang och sprang, i timtal, utan att stanna.
Nästan alla krigare var utdöda på stranden, detta märkte varken den flyende Teropholos, eller den blodtörstige främlingen.
När denne krigare kom tillräckligt nära Teropholos skrockade hon.
- Din fåne! Du trodde att du skulle komma undan med att dräpa Itharo!
Teropholos blick blev suddig.
Itharo? Handlade allt detta om ett av Teropholos offer?
Teropholos kände hur hans svärd slets ur handen på honom.
Främlingens spjut hade träffat mellan Teropholos fingrar, svärdet flög iväg, och vindens härskare, Meliar, fångade upp svärdet i sina nävar.
- Du falske! sade Teropholos. Visa ditt rätta ansikte, och möt mig man mot man!
Främlingen lade sin sköld i sanden och plockade fram en underbar båge och spände den med en storslagen pil.
Krigaren spände tills bågens lina nästan var rund och låg mot krigarens bröstvårta.
Då sköt han.
Pilen snurrade runt i luften och fick Teropholos att förstelna.
Den träffade rakt i Teropholos vänstra bröst, den gick rakt igenom rustningen.
Teropholos stönade av tystlåten smärta och satte sig ned på knä.
Han såg upp mot himlen och viskade lamt:
- Jag är odödlig…
Sedan slöt sig Teropholos ögon och dennes hjärta slutade slå.
Främlingen lade ned bågen i sanden och tog sin silkeslena hand till att ta av sig sin hjälm.
När den väl var av så uppenbarade sig ett kvinnoansikte.
Novas…























Tebe skipar rättvisa


När striden var över tog sig Tebe mot sitt palats.
Det var ett antal kvinnor på hans rum. Han avvisade dom och satte sig på en trästol.
Han funderade.

Teropholos var död. Nova hade bragt honom om livet.
Itharo, Hermes och Aron Cataluña var också döda.
Vem styrde över mörkret?
Elmear II!
Han själv var för gammal för att agera som mörkrets härförare.
Kanske skulle han gå med på ett fredsavtal, ett förhandlingsbart.
Men det svåra för Tebe var att ta kontakt med mörkret, för att fred skulle slutas, var Elmear tvungen att närma sig Tebe.
Tebe vände på sig, kvinnorna var borta och han tog för sig av sin mat.
Han drack vin och åt bröd.

Ett antal timmar senare öppnades dörren till hans sal av en beväpnad soldat.
Av ren rutin drog Tebe svärd, men han lade det ner på bordet igen när han såg vem det var.
- Tebe!
- Jaa…
- Fyra välklädda herrar vill träffa dig, personligen.
Tebe suckade och gick ut i trädgården.
Där, sittandes vid hans marmorbord satt Elmear II, dennes bror Almero, den unge Orpheus, Almeros son, och en obetydelsefull soldat.
Tebe satte sig vid bordet och sade:
- Elmear II, vilken ära…
- Detsamma gäller mig, Tebe, son av Thopos, sa Elmear och kramade om Tebes hand, med båda sina.
Tebe hälsade även de andra från mörkret välkomna till hans palats.
För att få göra ett gott intryck hos mörkret beställde Tebe in fem bägare med vin.

När dom hade tagit ett par klunkar av vinet frågade Tebe barskt:
- Vad ville ni, Elmear?
- Rättvisa ska skipas, Tebe. Fred måste slutas! Itharo är död, Teropholos är död! Vi är nu kvitt!
Tebe nickade stillsamt.
- Om mörkret stannar vid sina gränser, så kan väl ljuset hålla sig vid sina? sa Almero.
Tebe tänkte över förslaget i en sekund innan han svarade:
- Självklart.
- Våld får inte bära iväg med oss, Tebe, sa Elmear.
- Muren?
- Denna mästerligt byggda stadsmur kommer att rivas ned, på order av mig! sade Elmear.
- Bra, sa Tebe. Jag hoppades på att vi kunde komma överens!
Elmear såg på sina familjemedlemmar och nickade.
- Jag med…

Tebe gömde sig bakom ett skynke.
Han såg Elmear, Almero, Orpheus, och soldaten gå iväg från trädgården.
Tebe kunde knappt höra dem.
- Vi dräper dom idag! sade Orpheus.
- Tålamod, min unge Orpheus, sa Elmear II. Freden måste sprida sig över båda sidorna.
Tebe blev rasande.
Allt var bara en lögn.
Fred slöts bara för att mörkret skulle kunna invadera.
Tebe slängde av sig manteln och hoppade ut i trädgården med sitt svärd.
- Elmear II!
Elmear och dennes sällskap vände sig om och såg på Tebe.
- Girighet, Elmear, du är girig!
- Tebe, du är naiv!
- Du vill ha övärlden i dina händer!
- Ja, Tebe. Det vill jag. Men bara för att någon ska rädda övärlden från dennes undergång!
Det sista gjorde Tebe rasande.
Han signalerade med sitt svärd till Mito att fyra av sin båge.
Pilen kom från ingenstans och träffade Elmears soldat i bröstet.
- Girigheten kommer bli din död, Elmear! röt Tebe och sprang till angrepp.

När Almero, och Orpheus var döda brändes deras lik i en kammare.
Dimman runt mörkrets gränser började lätta, Elmear låg nämligen döende i gräset.
Tebe tog sig fram till Elmear och vände sitt svärdblad nedåt.
- Du misslyckades, Elmear II, sa Tebe.
Elmear hostade upp blod som hade runnit ned i hans strupe.
Tebe tog all kraft i världen och stötte ned svärdspetsen i Elmears hjärta.

I samma sekund försvann dimman…

Slutord


Berättelsen om Tebe tog där slut.
Tebe blev efter Elmears död, konung över övärlden och rensade upp efter mörkret.
Den enda från mörkret som levde vidare, blev Teropholos son, Polothros.
Han fördes till ljuset och blev Tebes adoptivson.

Många år senare, när Tebe hade somnat in, så blev Polothros konung.
Men han blev genast avsatt av blodtörstiga hertigar.
Polothros dömdes för förräderi, han ”tillhörde mörkret”.
Därför avrättades han med ett halshugg vid fyrtio års ålder.

Men Övärlden levde vidare, tack vare Tebes insatser i kriget mellan ljuset och mörkret…

Ville G. Sörman, 9 oktober, kl. 22.23, 2001

Skriven av: Ville G. Sörman

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren