På äventyr med Tobias och Tubbe (Kap: 6-10)

6.

Dom kommer in lagom till middagen, röda och rufsiga. Anita ser på dom.
– Har ni haft kul?
Pojkarna nickar ivrigt.
– Ja, vi körde lite i skoter spåret, ljuger Johnny.
Peter som har kommit hem tittar på killarna.
– Var ni bara och körde på spåret.
– Ja, försäkrar Johnny.
Peter ger sin son en blick och ler. Han har också varit en busig grabb och anar att dom varit och kört på banan, men han säger inget.
– Mamma, vad blir det för mat. Vi är hungriga.
– Det blir, fläskfilé, potatisgratäng och sallad.
Tobias slickar sig om munnen.
– Får vi Cola till maten, undrar Johnny.
Anita nickar.
Tubbe som legat och sovit och inte hört när grabbarna kommit hem, kommer lufsande. Han går fram till Tobbe och slickar honom tillgivet. Tobias faller ner på knä och kelar lite med honom.
– Vill du ha mat Tubbe undrar han, går bort till väskan för att ta fram den.
Men väskan är tom. Kan han ha glömt det på tåget?
Han gräver runt ett tag.
– Letar du efter det här, säger Anita och tar fram hundmaten ur ett av skåpen.
Tobias pustar ut och nickar. Anita häller upp en skål åt Tubbe som kastar sig över maten.
– Varsågoda, det är serverat, säger Peter och pekar mot bordet.
Johnny och Tobbe sätter sig bredvid varandra. Anita och Peter sätter sig på varsin sida om bordet. Killarna är hungriga efter skoterturen och hugger hungrigt in.
– Lämna nåt åt oss andra stackare, skrattar Peter.
– Varför det, mumsar Johnny.
Peter rufsar skrattande om i hans hår. Anita tittar på Tobias.
– Tobias, det kanske vore bra om du ringer hem och talar om vart du är.
Tobbe slutar äta, kniper ihop läpparna och sänker blicken. Peter knuffar vänligt på honom.
– Kom igen nu grabben, säger han uppmuntrande.
– Måste jag, säger Tobias ynkligt. Han kommer att tvinga mig åka hem.
Anita ser vänligt på honom.
– Det kommer du inte behöva göra, om jag har något att säga till om. Jag har tänkt.
Peter ser undrande på henne.
– Vad har du tänkt på?
– Vi tar det sen.
Tobias reser sig sakta upp, ropar på Tubbe och går bort till telefonen. Han slår numret hem.
– Forsberg, svarar Tom vresigt.
Tobias drar efter andan.
– Det är Tobbe.
– Vad vill du?
– Jag och Tubbe är i Vemdalen.
– Sluta ljug pojk, ryter Tom.
Tobias tystnar, han känner hur modet sjunker.
– Jag ljug….
– Håll käften och kom hem och diska åt oss. Du vet inte hur man tar sig till Värnamo, eller vart nu va, sluddrar Tom.
Han druckit, det hörs. Tobias slänger på luren och springer ut, ut i snön i bara strumplästen. Han springer mot skotergaraget, varför vet han inte. Tubbe följer efter.
Inne i huset tittar Johnny på sina föräldrar.
– Jag följer efter.
– Nej, jag går, säger Peter och trycker vänligt men bestämt ner honom.
Johnny vänder blicken mot sin far.
– Han är min kompis.
Peter ler mot honom, reser sig och lämnar huset. Han har bara att följa Tobbes spår och Tubbes ylande. Han öppnar garageporten, tänder lampan och går in. Tobias som inte vill bli upptäckt kryper ihop bakom den röda skotern. Tubbes svans avslöjar honom dock. Peter smyger sakta fram, för att inte skrämma Tobias. Han sätter sig ner på skotern och tittar ner på Tobbe som har borrat in ansiktet i Tubbes mjuka päls. Han gråter. Peter lägger armen om honom. Tobias tittar på honom med rödgråtet ansikte.
– Jag vill inte hem, säger han. Hellre dör jag.
Peter lyfter upp honom.
– Du ska inte behöva åka hem, säger han med lugn röst. Vad sa Tom?
Tobias sväljer och börjar berätta vad Tom sagt. Peter lyssnar uppmärksamt.
– Jag ska prata med Anita, säger han när Tobbe är klar.
– Om va då, snyftar Tobbe.
Peter rufsar om honom i håret.
– Det får du se. Torka tårarna nu så går vi in.
Tobias nickar och snart är dom inne igen. Johnny tittar nyfiket på dom, men han säger inget. Han förstår att Tobbe inte vill prata om det.
– Får Tobbe och jag gå ut ett tag?
Anita tittar mot sin man som nickar.
– Var inte ute för länge och inget skoter åkande, säger Peter.
Grabbarna ser besviket på varandra.
– Snälla, försöker Johnny.
– Nej, det mörkt ute och ni kan köra vilse.
Johnny tittar förnärmat på sin pappa.
– Vilse, fnyser han.
Peter reser sig upp och vinkar ut killarna i hallen.
– Va ere, säger Johnny.
– Jag antar att det är skoterbanan som lockar.
Killarna ser på varandra. Hur kunde han veta?
– Nä, vi tänkte bara köra lite på leden, försöker Tobias oskyldigt.
Peter ler.
– Jag har också varit liten och busig. Jag känner till den där banan och jag vet att ni har varit där, det syntes på era glada ansikten när ni kom hem till middan.
– Säg inget till mamma, ber Johnny.
– Det blir vår hemlighet, om ni lovar att inte åka dit nu. Åk lite snowboard istället.
Johnny nickar.
– Tobbe du kan låna min gamla.
Tobias ögon lyser. Snowboard, det har han aldrig prövat.
– Ja, fast jag har aldrig åkt.
– Jag lär dig, kom.
Dom drar på sig overallerna och skorna. Peter ger dom mössor och vantar.
– Så ni inte blir alltför kalla.
När dom kommer till nybörjarbacken har liften slutat gå för länge sen.
– Vi får gå, säger Johnny.
Efter mycket pustande och stönande står dom slutligen på toppen. Tobias tittar ner och ryser. Ska han verkligen ner för den där backen?
– Jag kommer att slå ihjäl mig.
Johnny ruskar på huvudet.
– Närå, jag visar hur du ska göra.
– Okej, man måste ju leva lite farligt, flinar Tobbe och knäpper fast sig på brädan.
Johnny undervisar honom hur han ska svänga, stanna och hålla balansen.
– Prova nu.
Tobias tar sats och åker en bit i backen.
– Sväng, ropar Johnny.
Tobias svänger eller försöker svänga, det resulterar till att han kör rätt in i en snövall. Johnny tar sig skrattande ner till honom.
– Hur gick det?
– Bra, skrattar Tobbe och sticker ut ett snöigt huvud. Vi gör om det.
Tobbe tar sig upp igen, startar och hamnar i samma snövall. Johnny ligger ner i snön och vrider sig av skratt i snön. Efter att Tobbe försökt ett antal gånger till pustar Johnny.
– Sluta, jag får magknip av att skratta så här.
Tobias tittar på honom från snövallen.
– Bara en gång till.
Johnny nickar och Tobbe tar sats. Den här gången lyckas han undvika snövallen, han dråsar istället ihop i en hög, efter att ha tappat balansen mitt i svängmomentet. Han tittar på Johnny.
– Jag tror jag måste öva lite mer på det här.
– Onekligen, garvar Johnny. Om du tittar på mig, när vi åker ner för backen, ska jag visa hur det ska se ut.
Tobias nickar, knäpper av sig snowboarden och sätter sig på den. Han skjuter iväg den och far ner för backen. Den här gången kommer han ner utan missöden.
– Kolla på mig, hojtar Johnny och åker iväg nerför backen. Hans svängar är perfekta och han ser ut att klara det bra, ända till han ska stanna i slutet av backen. Då han kör rätt in i en stor snöhög. Tobbe tittar på honom.
– Ska man göra så där?
– Ja, självklart, svarar Johnny och tittar upp.
– Johnny, Tobias, det är dags att komma hem nu, ropar pappa Peter på avstånd.
Tobias suckar.
– Redan, vi kom ju nyss.
Grabbarna börjar vandringen hem.
När dom kommit in och fått av sig ytterkläderna skickar Anita dom i säng. Killarna protesterar inte ens, utan går snällt och lägger sig.
– Ligg inte och prata för länge, säger Anita.
– Nej då, gäspar Johnny.
Tobias somnar så fort han lägger huvudet på kudden. Det har varit en lång och händelserik dag.

8.

– Kan vi inte åka upp på fjället, frågar Tobbe och tittat ditåt med en längtansfull blick.
Johnny tänker efter. Han tittar mot himlen och ser att den är klarblå.
– Mamma, ropar han. Vad ska det bli för väder idag?
– Klart väder, hurså?
– Vi tänkte ta skotrarna upp på fjället.
Anita kommer ut i hallen. Hon ser på grabbarna som tittar på henne med ivriga ögon.
– Ni måste lova att ta det försiktigt.
– Vi lovar, säger Johnny.
– Vänta så ska jag göra i ordning matsäck åt er och glöm inte att ta med er en spade, ta med sovsäckar och den stora presennigen i garaget också.
– Mamma, stönar Johnny. På dig låter det som om vi ska vara borta i en månad.
Anita ser på honom.
– Antingen tar ni med er det där eller också stannar ni hemma. Man ska aldrig lita på vädret på fjället. Det kan blåsa upp och bli dimmigt.
Johnny nickar han vet att Anita har rätt.
– Var ska vi lägga prylarna då?
– Ta skotersläden.
– Okey, kom Tobbe. Det är lika bra vi börjar packa.
Pojkarna går ut till garaget och kör ut skotrarna. Johnny drar ut skotersläden, han viker ihop och lägger i presenningen. Tobias letar fram sovsäckarna och spaden. Alltsammans läggs i släden. Anita kommer ut med en ryggsäck, i den har hon packat ner ombyteskläder och matsäcken, hon går igenom släden. Går in och hämtar tält pinnar och ett par kuddar, som hon också lägger ner.
– Nu kan ni åka, säger hon.
– Äntligen, säger Johnny Och sätter fast släden på sin skoter.
Tobias startar sin och far iväg med Johnny tätt efter.
– Var rädda om er, ropar Anita efter dom.
Efter en stund börjar det gå uppför. Killarna måste gasa för att kunna komma uppåt och efter mycket gasande och slirande står dom till slut på toppen av fjället. Tobias stannar och blickar ut över den vackra fjällnaturen. Johnny kör upp jämsides med honom.
– Visst är det vackert här, säger han.
– Ja, andas Tobbe lyckligt. Vart ska vi köra?
– Du bestämmer, säger Johnny fast han vet att man ska följa en skoterled.
Tobias startar och kör rakt in bland träden. Johnny följer ivrigt efter. Han har redan glömt allt vad pappa Peter har sagt om att alltid följa skoterleder. Grabbarna kör längre och längre in i fjällandskapet, dom har glömt både tid och rum. Tobbe kör slalom mellan träden. Han njuter i fulla drag.
– Det här är underbart, vrålar han genom motordånet.
Johnny nickar instämmande och blåser förbi sin vän.
– Ska vi köra i kapp, ropar han.
Tobbe är inte sen att hänga med. Killarna kör och kör, dom märker inte hur det plötsligt blåser upp, dom märker inte heller att solen försvinner och att det blir kallare, mycket kallare.
När Johnny stannar ett tag för att hämta andan, känner han plötsligt hur hårt vinden blåser. Tobias har också stannat.
– Vi måste söka skydd, hojtar Johnny genom vinden.
– Va, ropar Tobias tillbaka.
Johnny åker fram till honom och kupar sina händer vid hans öra.
– Vi måste söka skydd, vrålar han.
Nu hör Tobbe, han kupar sina händer vid Johnnys öra och skriker:
– Vart då.
Johnny pekar mot en stor snödriva.
– Där, vrålar han. Kom. Vi måste gräva en bivac.
Tobias går dit Johnny pekat. Johnny som haft med sig spaden börjar gräva i den lösa snön. Tobbe gräver med händerna. Han önskar Tubbe varit med, men Tubbe ligger hemma i stugan och har det varmt och skönt.
Efter en stund har fått till en riktigt djup grop. Johnny hämtar ryggsäcken, sovsäckarna och kuddarna, han slänger ner dom i bivacen och hämtar därefter presenningen som han fäster som tak. Tobias kör dit båda skotrarna och hittar ett par filtar längst ner i släden. Han tar med sig dom när han kryper ner i gropen bredvid Johnny.
Killarna kryper ihop bredvid varandra. Tobias är skräckslagen. ”Det var ju hans dumma idé att dom skulle åka upp på fjället, tänk om alla säger att det är hans fel. Tänk om han blir hemskickad nu. Tänk om… ” längre hinner han inte i sina funderingar. Johnny knuffar på sin vän.
– Tobbe, det är ingen fara bara vi håller oss lugna.
Tobbe ser på honom med rädda ögon.
– Det är mitt fel att vi åkte hit.
Johnny ser på honom.
– Det klart det inte är ditt fel.
– Tänk om dom skickar hem mig nu, säger Tobbe med gråten i halsen. Jag önskar Tubbe var här.
– Skickar dom hem dig, bara för att vädersnubbarna har sagt fel väder, får dom skicka bort mig med. Nu äter vi.
Johnny börjar rota i ryggsäcken, han drar fram ombyteskläderna.
– Hon är allt bra och ha ibland morsan.
Tobias sitter tyst med händerna i knät. Johnny sticker in handen i väskan och tar fram två smörgåspaket och termosen med choklad. Han ger ett till Tobbe, som låter det falla till marken.
– Tobbe, du måste äta.
– Jag är inte hungrig, säger han grötigt. Jag vill inte hem till Ö-vik, jag vill inte tillbaka till skolan och mobbarna, jag vill inte behöva bli sönderslagen varje dag, jag vill inte behöva vara rädd att Tom ska slå mig när jag kommer hem, jag vill inte, snyftar Tobbe som nu gråter. Jag vill inte Johnny, jag vill inte. Jag kan lika gärna dö här.
Johnny lägger armen om honom och håller honom tätt intill sig. Tobias gråter, han låter tårarna strömma nerför kinderna. Johnny försöker trösta och efter ett tag lugnar han ner sig.
– Tobbe, jag ska snacka med farsan, lovar Johnny. Han kan säkert göra nåt.
Tobias nickar, torkar bort tårarna. Han känner att han faktiskt är hungrig och börjar öppna smörgåspaketet.
– Johnny, kommer vi att dö här?
– Nej, pappa har lärt mig hur man ska göra om nåt sånt ha är händer, säger Johnny.
– Lär mig, ber Tobbe.
– Först ska man alltid ha nåt att gräva med, med sig, sen ska man hålla sig varm och lugn, sen är det bara att vänta till stormen lägger sig. Ja mat är bra att ha med också, man blir så hungrig annars.
Grabbarna sitter och äter och pratar om allt medan stormen rasar utanför eller ovanför. När det börjar mörkna klär dom av sig och kryper ner i dom varma sovsäckarna. Där dom somnar efter mycket prat.

7.

Senare den kvällen sitter Peter och Anita och pratar.
– Vad är det du har tänkt på, undrar Peter och ser på sin fru.
– Vad skulle du säga om att adoptera Tobias?
Peter ler mot henne.
– Jag tror att vi har gått i samma tankar, säger han.
Anita ser på honom.
– Ordnar du med papper?
– Vi bör väl ringa Tom först, säger Peter.
– Det kan väl du göra, telefonen står i köket.
– Klockan är för mycket, jag gör det imorgon.
Ännu lite senare går Peter och Anita och lägger sig.
Nästa morgon är det Tobbe som vaknar först. Han sträcker på sig och vet först inte vart han är. Tubbe slickar honom på handen.
– Gomorron Tubbe, viskar han.
Tubbe skäller till.
– Vad ere om, säger Johnny sömndrucket. Brinner det?
Tobias skrattar åt honom.
– Det är onsdag och jag ser ingen eldsvåda.
Johnny tittar yrvaket på honom och skrattar sen.
– Vad dum jag är.
– Inte dum korkad, skrattar Tobbe. Jag är hungrig, ska vi käka frukost?
– Vad är klockan, gäspar Johnny.
– Halv nio.
Johnny tittar storögt på honom.
– Då har morsan glömt min skola idag.
I det ögonblicket kommer Anita in. Johnny låtsas sova.
– Johnny, jag vet att du är vaken. Jag har hört dig prata och vad beträffar skolan har du vinterlov, har du glömt det?
Johnny tittar på sin mamma, slår handen för munnen.
– Jag måste vara trött.
Tobias tittar på sin kompis och ruskar på huvudet.
– En sån sak skulle jag aldrig glömma.
Anita studerar hans ansiktsuttryck när han säger det. Hon kan se att det är något som plågar honom.
– Mamma, vad får vi till frulle?
– Blir varm choklad och smörgåsar bra.
Killarna nickar hungrigt, kravlar upp ur sängarna och tumlar ut i köket. Anita följer leende efter.
Tobias sjunker ner vid köksbordet och hugger hungrigt in på mackorna.
– Spara lite till mig också, säger Johnny och lägger korv på sin macka.
– Ska du ha också, skämtar Tobbe.
– Tänkte det, rappa på med smöret är du hygglig, säger Johnny som är inne på sin tredje macka.
Tobias räcker honom smörkniven, men när Johnny tar tag i den rycker Tobbe till, så att allt smör hamnar i Johnnys hand.
Johnny tittar på sin kletiga hand.
– Det här ska du få igen för, säger han när han går och tvättar sig.
Tobias flinar, fortsätter äta. När grabbarna är klara och har klätt sig kommer Anita in till dom.
– Jag tänker åka och handla, har ni lust att följa med?
Tobias tittar undrande på henne. Följa med och handla, sista gången jag var och handlade med pappa var för sex år sen. Och nu frågar Anita om han vill. Tobias vet inte riktigt vad han ska svara så han nickar bara samtidigt som han duckar, rädd att få en snyting. Det hade han fått av pappa Tom en gång när han frågade om han fick följa med.
– Bra, jag går ut och väntar i bilen.
Killarna går ut i hallen, sätter på sig jacka och skor. Johnny är först klar.
– Jag går ut till bilen, kommer du?
Tobias nickar, går sakta ut genom dörren. Johnny stänger och låser efter honom. Han drar med Tobbe till bilen.
– Sätt dig fram om du vill, säger Johnny och hoppar in i baksätet.
Tobias öppnar bildörren och sätter sig sakta ner. Anita startar bilen och backar ner för garageuppfarten.
– Vad ska du handla, frågar Johnny.
– Middag.
– Vadå?
– Jag tänkte att vi skulle bestämma det tillsammans alla tre.
– Då vill jag ha spagetti med köttfärssås, vad vill du ha Tobbe.
– Jag vill ha… börjar Tobias men tystnar. Det spelar ingen roll.
Han minns hur Tom skrikit åt honom när han en gång föreslagit köttbullar. Det misstaget har han aldrig gjort om.
Anita slänger en blick på honom.
– Någonting vill du väl ha, säger hon vänligt.
Tobbe skakar på huvudet, biter sig i läppen för att inte börja gråta. Han kan ju inte visa att han är svag.
– Kom igen Tobbe, säger Johnny uppmuntrande.
– Köttbullar är gott, mumlar han.
– Mamma, då tar vi köttbullar och spagetti.
– Det är god ide, instämmer Anita och kör in på parkeringen.
Dom lämnar bilen och går in i mataffären. Johnny hämtar en vagn som han och Tobbe turas om att köra rally med. Anita försöker skrattande hinna med att lägga i matvaror.
– Vill ni ha glass till efterrätt?
– Ja, ropar killarna i korus.
Tobias tänker inte på att Anita kan bli arg.
Anita öppnar frysen och tar fram en två liters låda med glass.
– Går det bra med melonglass?
Tobias nickar och Johnny svarar ja.
– Mamma, får vi godis, undrar Johnny.
Anita nickar. Grabbarna drar iväg mot godis hyllan för att välja.
– Ta inte hela hyllan, ropar Anita efter dem.
– Ska vi ta gelehallon, frågar Tobbe.
– Ja och så tar vi en påse djungelvrål, svarar Johnny.
– Polkagrisar är gott, säger Tobbe.
– Hallonbåtar me`, ropar Johnny.
Killarna tar påsarna och går bort till Anita.
– För en gångs skull Johnny, säger hon och tittar på skörden.
– Super morsan.
Anita ställer sig i kön och betalar varorna. Johnny står och väntar på godispåsarna. Han kniper dom så fort dom kommer.
– Ät inte upp allt nu, säger Anita.
Johnny ruskar på huvudet. Tobias börjar packa i matvarorna i två kassar. Anita ser på honom.
– Vad duktig du är Tobias.
Tobbe säger inget, han lyfter bara upp kassarna när han är klar och bär ut dem till bilen. Anita och Johnny följer efter. Tobias placerar påsarna i bakluckan och sätter sig i bilen. Anita startar och vänder hemåt. Det blir en tyst färd. Tobias sitter och tittar ut. Han ser hur snön gnistrar i olika färger och hur fjällen reser sig långt där borta. Han sluter ögonen och somnar snart av bilens lugna brummande. Han vaknar av att Anita står och ruskar honom i axeln.
– Vi är hemma nu gubben.
Tobbe rycker till, kryper ihop beredd på ett slag.
– Förlåt att jag somnade, mumlar han.
Anita ser vänligt på honom.
– Inte behöver du be om ursäkt för att du somnar heller.
– Jag fick stryk av Tom en gång, mumlar Tobbe tyst.
– Tobias, säger hon. Varken jag eller Peter skulle kunna slå dig.
Tobias tittar ner i snön, han känner till sin förskräckelse att tårar börjat leta sig nedför hans kinder. Anita stryker honom över kinden. Tobbe blinkar bort tårarna och torkar sig med baksidan av handen i ansiktet.
– Kom så går vi in, föreslår Anita.
Tobias nickar, reser sig upp och följer efter Anita in. Johnny möter dom i köket. Han säger inget, han kan se i Tobbes ansikte att något hänt.
– Mamma, får vi gå ut.
Anita ser på dom och nickar.
– Vi äter vid fem när pappa kommer.
– Vad är klockan nu, frågar Johnny.
– Ett, svarar Anita och börjar packa upp.

8.

– Kan vi inte åka upp på fjället, frågar Tobbe och tittat ditåt med en längtansfull blick.
Johnny tänker efter. Han tittar mot himlen och ser att den är klarblå.
– Mamma, ropar han. Vad ska det bli för väder idag?
– Klart väder, hurså?
– Vi tänkte ta skotrarna upp på fjället.
Anita kommer ut i hallen. Hon ser på grabbarna som tittar på henne med ivriga ögon.
– Ni måste lova att ta det försiktigt.
– Vi lovar, säger Johnny.
– Vänta så ska jag göra i ordning matsäck åt er och glöm inte att ta med er en spade, ta med sovsäckar och den stora presennigen i garaget också.
– Mamma, stönar Johnny. På dig låter det som om vi ska vara borta i en månad.
Anita ser på honom.
– Antingen tar ni med er det där eller också stannar ni hemma. Man ska aldrig lita på vädret på fjället. Det kan blåsa upp och bli dimmigt.
Johnny nickar han vet att Anita har rätt.
– Var ska vi lägga prylarna då?
– Ta skotersläden.
– Okey, kom Tobbe. Det är lika bra vi börjar packa.
Pojkarna går ut till garaget och kör ut skotrarna. Johnny drar ut skotersläden, han viker ihop och lägger i presenningen. Tobias letar fram sovsäckarna och spaden. Alltsammans läggs i släden. Anita kommer ut med en ryggsäck, i den har hon packat ner ombyteskläder och matsäcken, hon går igenom släden. Går in och hämtar tält pinnar och ett par kuddar, som hon också lägger ner.
– Nu kan ni åka, säger hon.
– Äntligen, säger Johnny Och sätter fast släden på sin skoter.
Tobias startar sin och far iväg med Johnny tätt efter.
– Var rädda om er, ropar Anita efter dom.
Efter en stund börjar det gå uppför. Killarna måste gasa för att kunna komma uppåt och efter mycket gasande och slirande står dom till slut på toppen av fjället. Tobias stannar och blickar ut över den vackra fjällnaturen. Johnny kör upp jämsides med honom.
– Visst är det vackert här, säger han.
– Ja, andas Tobbe lyckligt. Vart ska vi köra?
– Du bestämmer, säger Johnny fast han vet att man ska följa en skoterled.
Tobias startar och kör rakt in bland träden. Johnny följer ivrigt efter. Han har redan glömt allt vad pappa Peter har sagt om att alltid följa skoterleder. Grabbarna kör längre och längre in i fjällandskapet, dom har glömt både tid och rum. Tobbe kör slalom mellan träden. Han njuter i fulla drag.
– Det här är underbart, vrålar han genom motordånet.
Johnny nickar instämmande och blåser förbi sin vän.
– Ska vi köra i kapp, ropar han.
Tobbe är inte sen att hänga med. Killarna kör och kör, dom märker inte hur det plötsligt blåser upp, dom märker inte heller att solen försvinner och att det blir kallare, mycket kallare.
När Johnny stannar ett tag för att hämta andan, känner han plötsligt hur hårt vinden blåser. Tobias har också stannat.
– Vi måste söka skydd, hojtar Johnny genom vinden.
– Va, ropar Tobias tillbaka.
Johnny åker fram till honom och kupar sina händer vid hans öra.
– Vi måste söka skydd, vrålar han.
Nu hör Tobbe, han kupar sina händer vid Johnnys öra och skriker:
– Vart då.
Johnny pekar mot en stor snödriva.
– Där, vrålar han. Kom. Vi måste gräva en bivac.
Tobias går dit Johnny pekat. Johnny som haft med sig spaden börjar gräva i den lösa snön. Tobbe gräver med händerna. Han önskar Tubbe varit med, men Tubbe ligger hemma i stugan och har det varmt och skönt.
Efter en stund har fått till en riktigt djup grop. Johnny hämtar ryggsäcken, sovsäckarna och kuddarna, han slänger ner dom i bivacen och hämtar därefter presenningen som han fäster som tak. Tobias kör dit båda skotrarna och hittar ett par filtar längst ner i släden. Han tar med sig dom när han kryper ner i gropen bredvid Johnny.
Killarna kryper ihop bredvid varandra. Tobias är skräckslagen. ”Det var ju hans dumma idé att dom skulle åka upp på fjället, tänk om alla säger att det är hans fel. Tänk om han blir hemskickad nu. Tänk om… ” längre hinner han inte i sina funderingar. Johnny knuffar på sin vän.
– Tobbe, det är ingen fara bara vi håller oss lugna.
Tobbe ser på honom med rädda ögon.
– Det är mitt fel att vi åkte hit.
Johnny ser på honom.
– Det klart det inte är ditt fel.
– Tänk om dom skickar hem mig nu, säger Tobbe med gråten i halsen. Jag önskar Tubbe var här.
– Skickar dom hem dig, bara för att vädersnubbarna har sagt fel väder, får dom skicka bort mig med. Nu äter vi.
Johnny börjar rota i ryggsäcken, han drar fram ombyteskläderna.
– Hon är allt bra och ha ibland morsan.
Tobias sitter tyst med händerna i knät. Johnny sticker in handen i väskan och tar fram två smörgåspaket och termosen med choklad. Han ger ett till Tobbe, som låter det falla till marken.
– Tobbe, du måste äta.
– Jag är inte hungrig, säger han grötigt. Jag vill inte hem till Ö-vik, jag vill inte tillbaka till skolan och mobbarna, jag vill inte behöva bli sönderslagen varje dag, jag vill inte behöva vara rädd att Tom ska slå mig när jag kommer hem, jag vill inte, snyftar Tobbe som nu gråter. Jag vill inte Johnny, jag vill inte. Jag kan lika gärna dö här.
Johnny lägger armen om honom och håller honom tätt intill sig. Tobias gråter, han låter tårarna strömma nerför kinderna. Johnny försöker trösta och efter ett tag lugnar han ner sig.
– Tobbe, jag ska snacka med farsan, lovar Johnny. Han kan säkert göra nåt.
Tobias nickar, torkar bort tårarna. Han känner att han faktiskt är hungrig och börjar öppna smörgåspaketet.
– Johnny, kommer vi att dö här?
– Nej, pappa har lärt mig hur man ska göra om nåt sånt ha är händer, säger Johnny.
– Lär mig, ber Tobbe.
– Först ska man alltid ha nåt att gräva med, med sig, sen ska man hålla sig varm och lugn, sen är det bara att vänta till stormen lägger sig. Ja mat är bra att ha med också, man blir så hungrig annars.
Grabbarna sitter och äter och pratar om allt medan stormen rasar utanför eller ovanför. När det börjar mörkna klär dom av sig och kryper ner i dom varma sovsäckarna. Där dom somnar efter mycket prat.

9.

Under tiden hemma i stugan har både Anita och Peter hunnit bli ordentligt oroliga. Tubbe går av och an över golvet och gnäller, han känner på sig att Tobbe råkat illa ut.
– Peter vi måste göra nåt, det måste ha hänt något.
Peter ser på sin fru.
– Hur länge har dom varit borta?
– Dom åkte vid ett och nu är klockan över åtta. Det har hänt något.
Peter svarar henne inte han har gått bort till telefonen för att ringa upp till läkarstationen och be om hjälp med sökandet. Det går många signaler innan någon slutligen svarar. Peter berättar snabbt läget. Mannen i andra änden lyssnar uppmärksamt och bestämmer sen att dom ska träffas uppe på fjället om en halvtimme. Peter lägger på och skyndar ut i hallen. Anita springer efter med Tubbe i hälarna.
– Vart ska du, vad sa han?
– Vi ska mötas på fjället om trettio minuter.
– Jag följer med.
– Nej, var hemma du om dom kommer, det gäller dig med Tubbe och med dom orden lämnar Peter huset. Var inte orolig, är dom på fjället hittar vi dom.
Anita nickar, men hon tror honom inte. Tubbe gnäller till och smiter när ingen märker ut genom dörren. Han vet att hans husse behöver honom och springer med nosen i marken. Han får snart upp ett spår.
Peter tar snabbt skotern och kör iväg. På vägen möter han en av Johnnys klasskompisar Max.
– Tja, vart ska du, hojtar Max.
– Johnny och Tobias har virrat bort sig på fjället, svarar Peter.
– Då hänger jag med.
– Det gör du inte, ropar Peter och kör vidare.
Max lyssnar inte och följer efter.
Uppe på fjället möts dom av två läkare och en massa frivilliga.
– Det är jag som är Göran Pettersson, presenterar sig en av läkarna och sträcker fram handen. Det var jag som svarade.
Peter hälsar och förklarar läget. Göran och hans kollega organiserar det hela och skickar iväg dom i grupper på mellan två och tre personer.
– Du och jag, åker åt det här hållet, säger Göran till Peter.
– Jag hänger med, säger Max.
Göran tittar ogillande på honom, men han säger inget.
– Han är min polare, förklarar Max.
– Vi har inte tid att stå här längre, säger Peter otåligt. Kom nu!
Sällskapet startar sina skotrar och åker iväg. Göran har filtar och en läkarväska med sig. Ingen säger något medan dom letar. Max gör vissa avstickare och det är också han som får syn på dom översnöade skotrarna.
– Här, jag har hittat dom, vrålar han genom vinden.
Både Peter och Göran kommer farande. Peter slänger sig av skotern, kupar händerna och ropar allt vad han orkar.
- JOHNNY, TOBIAS, HÖR NI MIG.
Killarna i bivacken vaknar till.
– Tobbe, var det du som gapade.
Tobias ruskar på huvudet och somnar om.
Peter ropar igen, men lönlöst ingen hör honom genom vinden. Då plötsligt hörs ett hundskall bakom dom. Alla hoppar till. Peter vänder sig om.
– Tubbe, du skulle ju… vad jag är glad att se dig.
Tubbe börjar ivrigt krafsa i den lösa snön och har snart grävt sig igenom. Han kryper under presenningen och hoppar ner till sin husse. Både Tobbe och Johnny skriker till när den stora hunden kommer. Tubbe börjar slicka Tobias i ansiktet och då förstår Tobbe vem det är.
– Tubbe, skriker han och kastar sig om halsen på glada hunden. Johnny, Tubbe är här dom har hittat oss.
Johnny ställer sig upp och tittar ut. Han möts av att tre ansikten tittar på honom.
– Tjena, hälsar han. Trevligt att ni kunde komma.
Peter lyfter upp honom i famnen.
– Johnny, ni skrämde livet av oss. Hur är det med Tobbe?
– Bra. Stormen överraskade oss, så vi grävde ner oss här för att vänta ut den. Tobbe kom upp nu.
Tobias sticker tvekande upp skallen. Han möter inte Peters blick. Han är rädd att han ska säga att det hans, Tobias fel. Det gör inte Peter, istället sätter han ner Johnny och lyfter upp Tobbe.
– Gud vad ni skrämde oss, säger Peter och kramar om Tobbe.
– Ska du skicka hem mig nu, frågar Tobias med ynklig röst.
Peter ser på honom.
– Nej, jag hade snarare tänkt behålla dig.
Tobbe tittar oförstående på honom, han fattar ingenting. Tubbe som hoppat upp igen står och skäller nedanför Peter, nu är det väl hans tur att hälsa på sin husse. Peter sätter ner Tobbe och Tubbe kastar sig över honom.
Johnny och Max står och pratar en bit bort, dom vänder sig om och skrattar när dom tittar på Tubbe.
– Kom Max, säger han. Det här är Tobias, han som är under alltså.
Max nickar och ställer sig på knä, sträcker ut handen och hälsar. Tubbe passar på att slicka honom med. Efter en stund ställer sig Tobbe upp, han borstar av sig snön och hälsar ordentligt på Max.
– Max, säger Max och sträcker ut handen. Vilken fin hund du har, vad heter han?
– Han heter Tubbe och världens snällaste.
Max hälsar på Tubbe som ivrigt slickar honom.
– Får jag vara med er, frågar Max och tittar på Tobbe med nyfikna ögon.
Tobias nickar.
– Visst, om det går bra för Johnny.
Johnny nickar. ” Visst gör det det, han och Max brukar hänga ihop i plugget.”
– Nu åker vi hem med er grabbar, beslutar Göran.
Johnny sätter sig bakom Peter, Tobbe sätter sig bakom Max och Tubbe hoppar upp bakom Göran.
– Håll i dig nu, hojtar Max till Tobbe.
– Ja, kör så det ryker, ropar Tobias tillbaka.
Max vrider på gasen och far iväg. Tobbe njuter i fulla drag, han älskar att åka fort. De andra följer efter så fort dom kan.

10.

Max och Tobbe är dom som når fram till huset först. Där möts dom av Anita. Hon tittar på dom och utbrister.
– Gud vad jag har varit orolig.
Strax efter svänger Göran och Peter upp.
Peter ser på Anita och ler.
– Sa jag inte att vi skulle hitta ungarna.
Anita slår armarna om honom och brister i gråt. Peter tröstar henne. Max, Johnny och Tobias går in i huset för att värma sig. Peter tackar Göran för hjälpen innan även han och Anita går in.
Anita tittar på dom.
– Nu måste ni berätta vad som egentligen hände.
Killarna börjar prata i munnen på varandra. Peter håller upp en hand.
– En i taget, annars förstår vi inte vad ni säger.
Johnny berättar och Tobias avbryter när han tycker att han glömt något. Max avbryter när han kommer till räddningen.
– Jag gjorde en avstickare och fick syn på några svaga spår i snön, sen följde jag dom och hitta skotrarna som knappt syntes.
Anita som suttit tyst skäller på Johnny för att dom lämnat skoterleden och för att han inte hållit vädret under uppsikt.
– Mamma, vi var aldrig på nån skoterled överhuvudtaget.
– Johnny, vad ska jag göra med dig. Du vet att man alltid ska hålla sig till lederna.
– Ja, ja, säger Johnny och gäspar stort. Kan vi få sova nu?
Peter nickar, han ser på grabbarna som sitter framför honom, ser att dom knappt kan hålla ögonen öppna.
– Max, stanna här i natt om du vill, säger han.
Max ser tacksamt på honom. Anledningen till att han varit ute och kört den kvällen, berodde på att hans föräldrar bråkat om pengar, fast det säger han inte högt. Han undrar om Peter anat något. Det har Peter, men inte heller han säger något. Killarna går iväg till Johnnys rum för att sova. Anita ställer in ytterligare en extra säng till Max. Tubbe hoppar upp på sin husses säng och lägger sig till rätta.
– Vad ska vi hitta på i morron, gäspar Tobias innan han somnar.
– Köra snowboard, föreslår Max.
Men han pratar för döva öron, både Johnny och Tobias sover. Max tittar på dom, sluter ögonen och somnar.
Nästa morgon är det Anita som väcker dom.
– Upp och hoppa slöfockar, klockan är halv tolv.
– Va, vem, vad, säger Johnny yrvaket.
– Klockan är halv tolv upprepar Anita.
Tubbe hoppar ner för Tobbes säng och går fram till Anita. Han slickar henne tillgivet på handen. Anita stryker med handen över hans mjuka päls.
Johnny tittar på henne, gnuggar sig i ögonen och drar täcket över huvudet.
Anita går fram till Tobbe och skakar liv i honom. Tobias ser sömnigt på henne.
– Vad äre om?
Max slår upp ögonen och blinkar mot ljuset.
– Är det redan morron?
– Det blir frukost om tio minuter.
Killarna ser på varandra och stönar. Alla är trötta efter gårdagens och nattens äventyr. Dom kommer i alla fall iväg till frukostbordet efter mycket stönande och pustande.
– God förmiddag, hälsar Anita och häller upp choklad. Mackorna får ni bre själva.
Grabbarna mumsar hungrigt i sig frukost och börjar planera dagens aktiviteter.
– Snowboard, föreslår Max.
Johnny tittar på Tobbe och skrattar. Tobbe skrattar han med.
– Snowboard blir bra, garvar Tobbe.
– Lär dig svänga, flinar Johnny.
Max tittar på dom, skakar på huvudet.
– Vadå lär dig svänga?
Tobias och Johnny tittar på varandra och brister ut i gapskratt. Max fattar ingenting, han bara tittar på dom och skakar på huvudet.
– Är ni knäppa eller?
– Så här är det, säger Tobbe och berättar om sina äventyr i skidbacken.
Max skrattar.
– Det skulle jag velat sätt.
– Du har chansen idag, säger Tobbe.
– Kommer ni nån gång, säger Johnny otåligt.
Han har redan fått på sig ytterkläderna.
Max och Tobias skyndar ut i hallen och snart är killarna klara.
– Vi drar nu, ropar Johnny inåt huset.
– Vi äter vid halv tolv, ropar Anita till svar. Det gäller dig med Max.
Max säger inget, han vet att borde gå hem och meddela vart han är, men han vill inte. Det är mycket roligare att vara med polarna.
– Kom nu din drömmare, säger Johnny och knuffar till honom i sidan.
Max tittar upp.
– Jag måste hem och hämta min snowboard. Hänger ni med?
– Kan vi inte ses i backen, säger Johnny.
Han är otålig att komma iväg.
– Snälla, ber Max.
Tobias ser på honom och säger:
– Jag hänkar på.
Johnny stönar.
– Kom då, suckar han.
Killarna ger sig av mot Max hem. Dom går dit under tystnad. Max hoppas att ingen är hemma, han orkar inte prata med sina föräldrar. Vill dom gräla så får dom göra det utan honom. Tobias tittar ut över det snötäckta villaområdet. Johnny och Max bor på samma gata upptäcker han. När dom når fram till huset öppnas ytterdörren och en kvinna sticker ut huvudet och skriker:
– Max, vart i helvete har du varit.
Max tittar ner i marken.
– Hos Johnny.
– Har du hört talas om telefoner?
Max lyfter upp huvudet och ser sin styvmamma rätt i ögonen.
– Du ska enbart skita i mig, vrålar han. Varför är jag värd nåt nu, helt plötsligt. Det har jag inte varit sen DU fick farsan att skilja sig från min riktiga mamma, jävla skit kärring!
Kvinnan ser mot honom, tar ett steg mot honom.
– Max, skriker hon med gäll röst. Kom hit.
– Ni får gärna gräla, bara jag slipper höra det, skriker Max.
Han går bort till garaget och hämtar sin Snowboard.
– Nu går vi, säger han med kort ton.
Tobias och Johnny följer tysta efter. Ingen säger något, ingen vågar säga något. Max går och sparkar i snön. Han är arg på sig själv, arg för att han visat sig svag inför kompisarna, arg för att Maria som styvmodern heter skällt på honom, arg för att pappa Kent skiljt sig från hans riktiga mamma, arg på allting. Han biter sig i läppen, han vill inte visa att han är ledsen. Tobias tittar på honom. Max tittar inte tillbaka.
– Vad gällde det där, undrar Johnny.
– Ingenting, fräser Max. Nu pratar vi inte mer om det.
Dom fortsätter mot skidanläggningen under tystnad.

11.

Dom stannar nedanför backen.
– Ska vi gå eller ta liften, frågar Johnny.
– Jag går, svarar Max korthugget.
– Du då Tobbe?
– Vi kan väl gå alla tre.
Johnny rycker på axlarna och börjar streta uppåt. Max går först, han längtar efter att få kasta sig utför backen och glömma det som hänt. Till slut står dom vid toppen. Max vänder sig om, ser på sina vänner.
– Tobbe, får jag se på dina svängar nu?
Tobias skrattar till.
– Visst, kolla nu.
Han knäpper fast brädan vid fötterna, tar sats och far nerför backen. Gör ett tappert försök att svänga och dundrar in i en snövall. Max flinar.
– Ska jag lära dig tekniken?
Tobias nickar och borstar av sig snön.
– Så här gör du, säger Max och visar var på brädan han ska lägga tyngdpunkten för att få till en bra sväng.
Tobbe tittar och försöker göra likadant. Det slutar med ett väldigt flaxande.
– Du är ingen fågel, säger Max och visar igen.
Efter mycket flaxande och snövallsåkning börjar Tobias hitta rätt i svängarna.
– Kolla nu, ropar Tobbe och tar sats.
Han åker en bit innan han gör en perfekt sväng och stannar.
– Snyggt, grabben, hojtar Johnny och Max i mun på varandra. - Nu tar vi hela backen, ropar Johnny.
– Kör till, ropar Tobias tillbaka.
Grabbarna far iväg nerför backen i en väldig fart. Det gör i alla fall Johnny och Max, Tobbe tar det lite, men bara lite lugnare. Tobbe klarar hälften av backen utan att ramla, men när kommit till mittpartiet och den brantaste delen är det dags för en jätte vurpa. Snön yr i stora moln omkring honom. Av Max och Johnny syns ingenting, dom är redan nere. Tobias reser sig upp, borstar av snön och tar sats igen. Snart är också han nere.
– Hur gick det, frågar Johnny.
– Bra, jag körde omkull en gång, men sen gick det bra. Ska vi göra om det?
Det tycker både Max och Johnny är en toppenide`. Tobias klarar sig bättre och bättre i backen ju fler gånger han åker och till slut klarar han hela backen utan att vurpa. Grabbarna åker och åker till dom knappt orkar ta sig upp för backen. Tobias sjunker pustande ner på den snöiga marken.
– Nu orkar jag inte mer.
– Inte jag heller, instämmer Johnny. Ska vi dra hem, jag är hungrig.
Max tittar på dom.
– Bara ett åk till, ber han och joggar uppför backen.
Han tröttnar efter halva och hoppar på liften. Johnny och Tobias står kvar där nere. Dom har blickarna vända uppåt och plötsligt får dom syn på Max som kommer i full fart. Han bromsar upp intill Tobbe så snön yr. Tobias ser beundrande på honom.
– Lär mig det där, ber han.
– En annan dag, svarar Max. Nu drar vi hem till Johnny och käkar.
Killarna ger sig av. På vägen möter dom Majken, klassens plugghäst.
– Hej, säger hon störigt.
Max tittar på henne, spottar i marken.
– Tja.
– Jag ska åka till Österrike i kväll och åka i riktiga skidbackar, inte i dom här löjliga, det är bara mesar som kör dom.
– Ska du åka till Österrike, säger Max.
– Hoppas du stannar, för evigt, lägger Johnny till.
– Jag ska börja i flickskola och bo på internat på terminerna.
– Bra, då slipper vi dig efter lovet, säger Johnny.
– Ja, jag lämnar den här hålan i kväll.
– Skönt.
Majken sätter upp huvudet i vädret och går därifrån. Tobias ser frågande på Johnny.
– Vem var det där?
– Majken, det är skolans plugghäst. Hon har alltid alla rätt på proven och gör aldrig fel, enligt henne själv alltså, förklarar Johnny.
Tobias nickar. Han har nästan aldrig haft rätt på något prov, fast det kan ju bero på att han nästan aldrig brytt sig om att plugga. Max tittar rakt ut i luften när han säger:
– Tobbe kan inte du börja i Johnnys och min klass.
Tobias bara tittar på honom.
– Hur skulle det gå till?
– Du kan väl pendla.
– Pendla, ekar Tobias med ett skratt. Jag bor i Ö-vik, det är rätt långt härifrån.
Max rycker på axlarna.
– Bo hos Johnny.
Tobias drar på munnen. Det där är en dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
– Det skulle vara helkul, säger Johnny glatt. Tänk om det går att ordna. Vill du det Tobbe?
– Det vet du att jag vill, men det är omöjligt, det vet du.
Johnny suckar och svänger upp på garage uppfarten. Anita står i dörren och tittar på dom. Hon pekar på klockan.
– Vet ni hur mycket klockan är?
– Halv tolv, försöker Johnny.
– Nej, den är halv ett. Håller ni aldrig reda på tiden.
– Mamma, man kan inte ha koll på allt när man har kul.
Anita suckar, visar in dom i köket och sätter fram köttbullar och potatismos på bordet. Grabbarna kastar sig över maten.
– Man blir hungrig av att ha kul, säger Max mellan tuggorna.
Tobias nickar instämmande och tar mer. Alla äter så att magen står i fyra hörn. Anita tittar in i köket.
– Orkar ni glass till efterrätt, undrar hon.
– Självklart, glass glider alltid ner, svarar Tobias.
Anita ställer fram glassburken på bordet och går för att sortera tvätten.
– Vad gör vi efter maten, undrar Tobbe.
– Tar det lugnt, svarar Johnny. Jag är skitmör i benen.


Fortsättning följer.

Skriven av: Malin Atthem