På krigets bekostnad.

Jag sitter här nere, i källaren till vårat sönderbombade hus och försöker förstå vad det är som har hänt. Allting gick så fruktansvärt fort, ena stunden var allt frid och fröjd, och i nästa sekund ligger hela våran stad i ruiner. Hälften av alla jag känner är döda, och resten svårt skadade. Bara några, väldigt få, mår ”bra”, och det är dom som ligger här bredvid mig och sover. Jag avundas dom, jag kan inte sova längre. I alla fall inte mer än någon timmes orolig sömn då och då. Jag ser på min lillebror, han drömmer för jag kan se hur det rycker i ögonlocken på honom. Han sover mycket, allt det här har tagit mycket hårt på honom. Vi är alla utmattade och trötta efter den senaste tiden. Det är den första natten på länge som vi med säkerhet vet att vi kan sova ostört. Jag hörde på radion att bombplanen drar vidare mot nästa stad. Det finns ingenting kvar att bomba här längre. Jag var ute igår kväll för att leta efter något att äta, men det finns ingen mat längre. Allting är uppbränt av bomberna. Överallt ligger det döda kroppar. Det är fruktansvärt där ute, så vi håller oss mestadels här nere i källaren. Vi är fyra stycken, det är jag, min lillebror och grannbarnen som är i samma åldrar. Vi var dom ända som hann ta skydd innan vårat hus sprängdes i luften tillsammans med våra föräldrar. Jag förstod inte att människan kan vara så grym, men nu inser jag att det finns ingen gräns för hur ond en människa kan bli. Det har inte funnits tid att sörja våra föräldrars död, och nu när jag inser att dom verkligen är döda kan jag inte gråta heller. Mina ögon är så pass skadade att mina tårkanaler inte längre fungerar. Jag kan fortfarande se ganska bra på det ena ögat, och med tiden kanske det läker helt. Det andra ögat är totalt förstört av brännskador och jag ser i princip ingenting med det. Jag tror jag kommer mista synen helt på det tillslut. Men jag är ändå det som klarat mig bäst, min lillebror har förlorat tre fingrar på sin högra hand. Det är ett hårt slag för någon som bara är elva och det kommer att ta tid innan det läker. Ibland har han ont, men för det mesta klagar han inte över det. Den yngsta av grannbarnen (tio år) har slutat att prata. Jag tror hon är i chocktillstånd, dessutom tror jag att hon har brutit nyckelbenet. Sen har vi den äldsta av grannbarnen, som också varit min bästa vän ända sen dagis. Hon har svåra brännskador. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa henne att dämpa smärtan, om vi ändå kunde få tag i en läkare. Hon klagar ofta över sveda och på många ställen har hon fruktansvärda köttsår. Jag vet inte hur länge det dröjer innan räddningshjälpen kommer och letar efter överlevande, eller ens om dom kommer. Men vi kommer inte överleva om vi inte får hjälp snart. Vi är allihopa förskräckligt undernärda eftersom det inte längre finns någon mat att få. Och ingen av oss orkar gå längre sträckor för att leta… Ändå finns det dom som har det värre. Det finns dom som mist båda sina ben och ligger där ute på gatan och ber för att någon ska hitta dom innan dom förblöder eller svälter ihjäl.
Jag är inte vidare insatt i politikens värld, men ingenting kan väl vara värt så många människors liv?

Skriven av: Emilia