Påhittad historia del 1

Idag är alltså första dagen i mitt nya liv. Dagen då jag började skriva dagbok.
Inser att det är ända sättet att berätta för någon om mina tankar på det förbjudna.
Om det som tynger mitt hjärta, för i verkligheten skulle ingen tro mig.

Blod, massor av blod, där mitt i allt blod ligger hon. Prinssesan av döden. Min skapelse, mitt konstverk. Med tomma stirrande ögon som inget ser och med en vidöppen mun som inte längre kan tala. Hon är vacker, där hon ligger med sitt bleka ansikte i en ram av blod. Illamående. Magen vill göra sig av med lasagnen som jag åt till lunch tidigare på dagen. Till och med nu när hon är död så är hon bättre än mig, vackrare, underbarare. Hon hånar mig. Trots att hon är död så talar hon med klar röst om för mig vilken misslyckad tönt jag är. Varje spadtag jag tar påminns jag om det och även fast jag för länge sedan täckt över hennes ansikte med jord. Så ser jag hennes ögon och gapande mun. Ser hennes skönhet och påminns om mitt misslyckande. Jag tog hennes liv, men jag kunde inte ta hennes stolthet. Inte ens när hon insåg att hon skulle dö så fick jag den. I stället lämnade hon mig i mitt lidande otillfredställd och med ett hemligt begär efter smaken av blod.

Bara för idag, orden ekar inuti mitt huvud. En till av alla dessa meningslösa lögner som aldrig får ett slut. I alla fall inte förrän den dag jag andas in för sista gången.
Idag är första dagen i mitt nya liv och ändå saknar jag redan mitt gamla. Varför är det så? Bara ett sätt att glömma vem jag är. Dimman är så underbar och tystnaden så skön. Ingen ångest, Ingen smärta. Bara lugn på den annars så slitna ytan.
Den yta som jag aldrig någonsin tyckt om. Jag avskyr min egen spegelbild men har inte styrkan att på egen hand krossa den. Har velat göra det så många gånger men något har alltid varit i vägen. Något eller någonting. Så istället har jag bara bedövat mina känslor och förnekat min smärta. Mött varje ny dag med ett leende på läpparna och en ny lögn i bagageluckan. så som jag lärt mig att göra. Idag är första dagen i mitt nya liv och jag längtar redan tillbaka till den förra.

-Jag kommer alltid att vara din vän.Rundgång,yrsel,panik,ångest,avsky. Vill slippa tänka.Vill slippa känna. Bara ord, tomma, meningslösa. Orkar inte vara din vän, vill inte. Fattar du inte det. Jag är ingens vän. Jag vill bara bli lämnad ifred. Vill bara att du ska låta mig vara.Att alla ska låta mig vara.Tystnad,vill inte höra något annat än tystnaden. Jag orkar inte, är för trött. Jag struntar i om din fåniga nagel har gått av. Fattar du inte det själv.Du gör mig galen,har du aldrig något vettigt att säga?Tyst, jag kan ju inte höra vad jag tänker. Känner paniken komma,sväljer och biter i tungan. Blodsmak, biter lite hårdare. Fingrarna får eget liv. Dunk,dunk mot bordskivan. Äntligen, du måste gå säger hejdå och jag lyssnar förundrad till telefonens plötsliga tystnad. Pannan är blöt. Behöver någonting, ser mig om efter flaskan. Vart är den? Översta skrivbordslådan är tom.Nedersta skrivbordslådan klickar. Måste ha, bara några klunkar. Där i mellersta skrivbordslådan ligger den. Svider i halsen och bränner till i magen men så, värme,skön värme. Andas ut och lutar mig tillbaka i skrivbordstolen. Underbara tystnad. Men som vanligt vara den bara några minuter sedan störs tystnaden igen av telefonens tjut. Displayen visar att det är X. Plockar upp den, X vill jag prata med. Du sitter framför datorn.Undrar vad som gör ditt liv så meningsfullt och mitt så meningslöst. Du ska till stockholm snart, på nåt av dom där motorcykelfreakens bröllop. Jag ler, över tanken på att få se dig i kostym. Fast jag tror nog att jag skulle skratta åt dig. Du har bara en ecstasy tablett kvar säger du.Ska spara den till nödsitvationer. Jag börjar gnälla om att jag ska skaffa en råtta, måla den grön och sedan. Jag kommer av mig, vad ska någon så usel som jag med en råtta till? Du börjar babbla om att du ligger i riskzon för att bli pedofil. Jag slutar le och får rysningar längs ryggraden. Jag avskyr pedofiler över allt annat. Leder in samtalet på den där skolan som just blivit attackerad av terrorister i ryssland istället.Känns som om det på något sätt är mer vanligt att diskutera. Är ju en av dom senaste nyhetsrubrikerna dagspressen. Blir nåt halvdant om att deras bombutrustning var för omodern för att det skulle kunna vara al quida terorrister. Avslutar samtalet med det senaste som hänt din respektive min nya partner och så det typiska vi hörs senare.

Jag lägger på och saknar dig redan. Slår numret till min röstbrevlåda för att kolla om det hänt något nytt. Mötet med läkaren är inställt för att hon är sjuk, hon kommer meddela mig när hon är tillbaka. Jag suckar lättat. Slipper alltså gå ut idag, nog för att det hade varit skönt med en promenad. Men det ska helst vara efter mörkrets inbrott i så fall. Gatorna är trevligare då och mörkret gör att folk inte riktigt ser hur man ser ut. Man slipper känna sig lika uttittad som man gör om man går ut i fullt dagsljus. Dessutom är solen så stark den här årstiden, ögonen är känsligare. Mörkret är ett slags skydd från känslan av att inte passa in i omgivningen också. Slår en signal till mister Y som påpekar att han är hemma om tre minuter. Har missat pendeltåget från jobbet i Solna till Centralstationen och det är därför han är nästan en timme sen. Jag börjar plocka ihop smutsiga kläder och annat som ska tvättas. Sedan är han hemma, slår mig kvickt ner i soffan framför ett pågående avsnitt av Simpsons när jag hör nycklarna rassla till i låset på ytterdörren. Han undrar om maten är klar och jag säger att den står i kylskåpet som vanligt. Annars är det inget nytt som har hänt förutom att mötet hos läkaren blev inställt. Han hugger in på den första omgången fläskfilé och ris och undrar om jag har käkat. Jag nickar till svar även fast jag bara åt några tuggor.
Var inte hungrig idag bara. Efter maten röker mister Y en av sina långa cigaretter och jag fixar kaffe innan vi båda två matar in tvätt i tvättmaskinerna. Mister Y tycker att vi ska ta hissen från källaren upp till första våningen men jag väljer ändå trappan. Sitter ju stilla så mycket annars.Uppe i lägenheten visar dom reklam för Lukas Modisons senaste film. Verkar lite intressant men det säger jag inte högt. Mister Y tycker att LM måste vara en riktig psykopat och tycker mister Y något så gör man klokast i att hålla med. Annars kan mister Y bli sur och det får absolut inte hända. Funderar på vad han kommer att säga när han får se den saltade telefonräkningen. Har lagt den underst i högen räkningar och hoppas att det dröjer innan han hittar den. Är ju bara en parasit som för tillfället lever på hans bekostnad. Har ingen annanstans att ta vägen. Nog för att jag jobbar på den detaljen men det går långsamt.Speciellt nu när socialförvaltningen avslog min ansökan om bidrag igen också. En ond cirkel är väl vad min läkare anser att det är. Jag vet inte om jag kan hålla med. Men visst har jag fastnat i en nedåtgående spiral. Det kan jag också erkänna. I bland undrar jag om det inte är kört i alla fall. Såna som jag hör hemma i kloakerna och ska stanna där. Inte tro att dom på något sätt kan klättra uppåt på samhällets statustege. Börjar bli trött fast att det fortfarande är relativt tidigt.
Så jag antar att det är så här den slutar, den första dagen i mitt nya liv.
Ligger i min säng och funderar.
Skulle nog kunna klassificeras som samhällsfara. En sådan som tänker mord, planerar mord och så småningom också kommer att utföra mord. För det är allt jag vill. Allt jag väntat på under alla dessa år av smärta. Dagen då min hämnd ska komma. Då dom alla kommer att sluta skratta. Jag tror inte att jag är någonting annat än en blivande dödsmaskin. Har en plan för dom alla. Och jag vet att jag kommer att njuta när varje droppe av liv rinner ur deras sargade kroppar. Bara det att jag har börjat tvivla på min förmåga att verkligen göra det. Att verkligen döda någon annan människa. Jag har krympt inombords, blivit mindre, räddare på något sätt som jag inte med ord kan förklara. Det är det jag försöker reda ut. Kanske är det här en blivande mördares dagbok. Eller en blivande tönts sista tankar i livet. Det är jag eller dom. Något av det måste jag slutligen välja. Något av dom kommer det att bli. Men vilket
av dom kan inte jag själv svara på så här tidigt. Det måste dagarna få utvisa, med tiden kommer vi att veta det båda två. Klockan har tickat fram till sju. Dags att följa rutinerna och stiga upp ur den knakande dubbelsängen jag ligger i och möta en ny dag.

Skriven av: Linda Odelmar