Pajen

RECEPTET
Den här berättelsen handlar om familjen Fredriksson, en paj, mormor Augusta Karlsson och en rektor. Familjen Fredriksson består av den alkoholiserade och något våldsbenägna Jörgen, den lite naiva och känsomässigt underkuvade mamman Bodil och två små bortskämda, men samtidigt av fadern strängt hållna barnen Lukas och Kristina. Dessutom en söt liten hundvalp. En riktigt kramgod njutning för barnens ömhetsbehov och kärlekslängtan. Ja, barnen är högt älskade och lite 'bortklemade' av mormodern och av deras mamma. Faderns kärlek är stundtals väldigt intensiv, när han är nykter, och tvärtom rå och känslokall emellanåt. Pajen blir mycket omtyckt och ger stor heder åt sin upphovsman. Mormodern avgudar barnen och bor ensam i en liten hyreslägenhet i grannstaden.
Hon förväntas snart få ett 'veckobesök' av Fredrikssons som hon är mycket fäst vid. De brukar besöka henne ungefär en gång i veckan. Dvs alla utom Jörgen, som hon avskyr och samtidigt är lite rädd för. Han kan vara ganska elak både mot barnen och Bodil. Men Bodil älskar honom ändå och i grund och botten älskar han även Bodil. Ofta har Augusta beklagat sej inför Bodil och påtalat oron inför vad illa han skulle kunna göra de små barnen. Flera gånger han har visat synnerligen olustiga våldstendenser och förgripit sej illa mot de små barnen. Allt de vill är ju att bli älskade och känna trygghet hos sin far, men kan han ge dem det? Nej, och åter nej. Men hoppet om att han ska visa dem stor och fast kärlek och 'faderskänslor' med ett ansvar, anammas in i det längsta av mamma Bodil som avgudar sin man och verkar överse med hans negativa sidor. Han brukar visa lita aggressiva tendenser och utbrott av rent fysisk slag mot dem. Mer än en gång har han slagit dem. Deras mor är,som sagt, den s tändigt förlåtande och hoppas som alltid på hans kärlek. Det förekommer ibland mycket harmoni och kärlekslycka inom familjen och Jörgen kan då vara den mest bedårande snälla och hängivet stolta familjefadern. Det är det Bodil ser och bygger upp hela sin tillit på. Men så ibland .... Ja, då byts hans i sin motsats och blir riktigt besvärlig och farlig för sin omgivning. Dock ej inför Bodil, som han älskar över allt annat. Därför blir ingen ett dugg förvånad när detta sker:
- Lukas, Kristina, får jag prata några ord med er.
Det är skolans rektor Berg som lite diskret och med en bekymrad min, kommer in i klassrummet precis när det blir dags att sluta för dagen. Skolklockan ringer just och alla elever skyndar fort förbi rektorn på väg ut. De undrar väl varför han kommit. En viss uppståndelse blir det dock. De andra barnen undrar väl vad som nu ska ske. Nästan alla är nu ute ur salen och rektorn går fram mot Lukas och Kristina som fortfarande dröjt sej kvar. Undras vad han kan vilja dem? Vad har de nu ställt till med?
- Vad gäller saken, frågar Kristina med lite ängslig och darrande röst?
- Vi får ta detta på mitt kontor. Jag skulle vilja ställa några frågor om hur ni har det egentligen. Vi är lite bekymrade här på skolan. .
Barnen tittade lite skrämt på varandra men följde efter rektor Berg in i hans kontor, som för övrigt inte hade blivit städat på väldigt länge då städerskan hade gått och blivit sjukskriven för obestämd tid framåt. Men det verkade liksom helt ovidkommande nu.
- Jag är orolig för er, säger rektor Berg lite lågmält.
- Hoppas vi inte förstört något, säger de både lite nervöst och ängsligt.
- Ni har hållt er för er själva på rasterna och verkar inte vilja ha kontakt med de andra barnen. Jag nämner detta för er därför att jag pratade med er lärarinna Fru Wikander, som har lagt märke till hur otrygga ni verkar vara och hur trötta ni ser ut varje dag. Ni verkar okoncentrerade och liksom går i andra tankar hela tiden. Ni ser lite bleka ut och verkar inte må så bra som man kunde vänta sej. Säg, hur är det fatt egentligen? Tala om hur det är, vi är lite oroliga och jag vill gärna hjälpa er! Ni kan lita helt på mej och tala om allt som ni känner.
Barnen säger inget utan sitter på varsin stol nästan tomma i blicken samtidigt som de försöker ha ögonkontakt med sin rektor. De tycks tänka; 'Törs vi? Ska vi prata? Varför är han så nyfiken?'
- Har ni det dåligt hemma på något vis? Säger herr Berg och rynkar sina ögonbryn.
Flickan som hittills suttit mycket tyst och reserverat, börjar nu berätta för sin rektor om sina hur de har det hemma.
Så här berättar Kristina:
- Vi har en hund som vi älskar jättemycket och som bara är vår, jublar Kristina med ett nästan tillgjort leende. Den tycker om att man kramar den. Men den gillar inte när någon sparkar på den.
- En sådan hund ska man inte sparka. Vem är det som gör så?
- Det är ......
Hon tittar på sin rektor som ger henne en blick och som nog vill att hon bör fortsätta sin berättelse. Orden liksom stockar sej, men hon fortsätter att prata. Nu går det som i en forsande ström och orden liksom bara väller fram.
- Mamma är snäll, alltid, börjar hon. Pappa är snäll han också men oftast sur och vill nästan alltid bara titta på tv, fortsätter hon. Han är vresig och luktar sprit, men ibland kramar han oss och köper fina presenter och leker med oss mycket ... Ibland blir han jättearg på Pluto, vår hund, utan att han har gjort något. Men det värsta är när mamma och pappa bråkar. Ibland kramas de och pussas och ibland grälar de och då slår pappa på mamma. Mamma gråter jättemycket då. En gång kom jag upp på morgonen, fortsätter Kristina, och då satt mamma i köket storgråtandes med en stor fläskläpp och säger till mej att allt är bra, att pappa är det bästa hon vet och att pappa bara blev lite arg på henne för att disktrasan hängde på fel plats.
Så här fortsätter Kristina, som nu ohejdat pratar på, medan Lukas förblir tyst och sluten som en mussla:
- Det här vet jag ej om jag vågar säga, börjar hon och tittar på sin bror som inte riktigt har hängt med i konversationen och som nu nästan sitter gråtfärdig på yttersta kanten av sin stol. Precis som om han helst skulle vilja vara någon helt annanstans nu.
- Fortsätt berätta, säger Herr Berg uppmuntrande till henne!
Och hon fortsätter.
- Jo, det är så här........ eh ...... p-pappa har på den senaste tiden kommit in till oss på nätterna, stammar hon fram. Han tror att vi sover och börjar ta på oss när vi ligger där i sängen, överallt, säger hon och börjar gråta.
I ungefär 7 minuter framåt så sitter Kristina i tårar men fortsätter sedan.
- Saken är den att vi faktiskt ändå är vakna, men vi vågar inget säga för då slår han oss. Vår hundvalp som ligger hos oss i sängen rör lite oroligt på sej och så sparkar han iväg den över golvet så att den börjar gnälla. Den kurar darrande ihop sej och håller svansen tätt mellan bakbenen. Det är väl inte bra? Tänk om han tar livet av vår lilla söta goa hund! Han gillar inte vår valp......
Ungarna sitter nästan i upplösningstillstånd medan rektor Berg tålmodigt försöker lugna dem.
- Det här kommer att lösa sej, säger han. Gå nu hem med er och be era föräldrar att komma hit på det där sedan tidigare bestämda kvartsamtal kl 19 nu i kväll. Det är mycket viktigt. Vi måste få ordning på det här. Jag vill er bara gott och jag tror säkert er mamma och pappa älskar er. Ni ska inte behöva vara rädda, säger rektorn.
Väl ute på skolgården förstår inte ungarna riktigt vad det är de egentligen har gått och berättat för sin rektor och ångrar sej nu genast. Lukas är nu den ivrigaste att prata:
- Jag vågar inte gå hem, säger Lukas och tittar ner mot marken. Varför skulle du säga allt det där? Rektorn har väl inte med att göra vad papppa gör mot oss och mamma! Du vet ju att pappa bara blir arg och då åker vi alla på stryk!
- Ja, pappa kommer att bli alldeles galen om han får reda på vad vi har berättat för vår rektor, säger Kristina och börjar skaka.
- Varför gjorde du det då? Vad det nödvändigt? Nu ligger vi illa till.....
- Vi rymmer, vet jag!!!
- Lukas, det är ingen bra idé, fortsätter Kristina. Vi gör bara saken ännu värre då och vi vill väl inte lämna mamma i sticket, eller hur?
Barnen går med långsamma steg mot sitt hem som de avskyr.Tysnaden är ett faktum när de nu går hand i hand över asfalt och grus för att till sist möta den man som ska kallas för 'deras älskade' pappa och som de föraktar mest av allt.
Väl hemkomna finner de sina föräldrar som vanligt i tv-rummet.
Kristina säger med hög stämma:
- Mamma, pappa!!! rektorn på vår skola vill prata med er.
- Det är en fotbollsmatch i kväll på tv som jag ej vill missa, protesterar pappa Jörgen.
Varav Mamma Bodil får ge med sej och lovar, inför barnen motvilligt, att gå och besöka rektorn medans barnen fick stanna hemma med pappa Jörgen. Bodil traskar sedan senare iväg för att möta 'barnens öde' hos skolans rektor. Inte fanns det väl något att anmärka på i skolan? De skötte sej som alltid exemplariskt, antog hon.
Lite vresigt och buttert slog sej Jörgen åter ner framför bilderna från sin fotbollsmatch. Han mådde inte särskilt bra vid sådana här tillfällen och kände sej liksom bestraffad, lurad och utelämnad. Det var som om han var en börda för alla sina medmänniskor och att Bodil kanske bedrog honom med andra karlar. Men han skulle nog visa dem! Han var minsann inte Jörgen Fredriksson inte för inte! Nej, det var ett misstag av andra att behandla honom så här illa!
Han passar liksom inte in bland andra människor. Dels beroende på att han inte vill att någon annan ska se eller röra vid det som han anser som sin egendom, Bodil, och dels för att hon nog tycker han inte kan uppföra sej på ett lugnt sätt. Ibland liksom verkar det som om Bodil skulle skämmas för honom då de är ute bland andra.
Då föreslår Lukas att de skulle leka med familjens lilla nyinskaffade labradorvalp. En hund som de älskade enormt. Dvs, alla utom Jörgen, som anser den bara vara ivägen och dessutom är lite svarsjuk på den för att inte barnen istället vänder sej till honom. Han är ju ändå deras far och pappa och det måste de förstå! Den fångade därför barnens intresse för mycket, ansåg han. Knappt hann de ägna sej åt hunden, förrän Jörgen ropade från tv-rummet att de skulle göra i ordning njurpajen som mormor Agusta hade lämnat.
- Vad vill han nu då, suckar Lukas och låser upp köksdörren som hade varit låst i rädsla av att Jörgen skulle börja klaga på oljud där han nu sitter försjunken i tv - soffan. Ty ungarna leker hejvilt med lilla Pluto som hade saknat dem under dagen och som enbart fått sitta i sin ensamhet i hundkorgen inunder köksbänken.
- Se nu till och fixa lite käk, ungar! Mormor Augustas njurpaj står färdig i micron, bara att värma på, vrålade Jörgen åt Lukas som smygit in i tv-rummet där tv-n för övrigt är uppvriden på högsta volym.
- Se till att få tyst på odjuret också, annars jävlar!!
Nu verkar Jörgen riktigt arg och farlig. Minst sagt högröd i ansiktet av ilska och svär och domderar. Samtidigt så öppnar han en ny öl från den sexpack som står på bordet vid sidan av soffan. Han dricker som besatt och tycks bli mer och mer berusad och oregerlig.
Lukas försvinner av rädsla väldigt fort tillbaka in i köket, Han liksom skakar av ängslan inför vad Jörgen kan komma att ta sig till. Han är alldeles blek, men försöker hålla 'skenet uppe' och spela tuff inför sin syster Kristina.
- Pappa är skitsur och full!! Vi måste göra i ordning pajen som står i micron och det nu!!!
Lukas hinner knappt uttala detta förrän lilla Pluto börjar skälla högt och ljudligt. Han sitter för tillfället på en av stolarna i köket och har tydligen fått syn på en katt utanför.
- Tyssst, Pluto, hyschade Kristina med låg ton! Men hunden fortsätter med sitt skällande och har nu dessutom börjat yla också. Läget börjar bli alltmer desperat och när som helst kan Jörgen komma och då skulle väl helvetet braka löst ordentligt!
I detsamma så hör de kraftfulla steg snabbt närma sig dörren från andra sidan. Genast så öppnas köksdörren med brutal kraft.. Ungarna hade förstås glömt att låsa dörren efter Lukas 'visit' i vardagsrummet. Nu gäller det att tänka snabbt. Vad kommer nu att hända? Jörgen är säkert inte särskilt god att tas med nu!
- Fort Lukas, hjälp mig nu, skrek Kristina.
Ungarna skyndar fort mot andra dörren och smäller igen den kvickt efter sig. Men Pluto hinner de inte få med sig, utan han blir istället ensam kvar med Jörgen. Vad ska hända nu?
- Stackars Pluto! Nu slår väl pappa ihjäl stackars oskyldiga Pluto, snyftar Kristina.
Lukas gör allt för att försöka trösta sin syster, men han är minst lika rädd och gråtfärdig som hon.
- Ppp..paa-ppa kommer att döö-öda Pluto, nästan gallskriker han.
Inifrån köket hörs nu hemska skrik, ylningar och gnällande från Pluto. Därpå smäller det kraftigt till och en våldsam duns hörs. Ett utslocknat gnyende och sedan blir det tyst en lång stund. Därefter hörs dörren in till vardagsrummet åter slå igen och nu vågar sig de två förskrämda barnen fram igen. Vad kommer de att få se?
I kökets ena hörn ligger Pluto helt stilla på ett konstigt sett. Hans ansikte ser liksom onaturligt förvridet ut och han verkas inte andas.
- Vvad var det som hände, stammade Lukas i nästan viskande ton efter att chocken lagt sig.
- Gå inte dit! Han är död! Vad ska vi göra? Oh, stackars lilla rara Pluto.
- Hur kan han bara göra så! Han har dött och det är vårt fel! Lilla Pluto, snyftar Kristina och kramar om Lukas.
I det ögonblicket återkommer så Jörgen från sitt tv-rum och raglar in i köket. Nu märks en tydlig spritdoft som omsveper honom och han luktar starkt av öl.
- Ut härifrån! Iväg med er! Djävla ungar! Försvinn genast ut från köket och det nu på momangen! Annars.....!!!! Ska laga färdigt pajen och se till att snygga upp här innan mamma kommer hem, vrålar Jörgen och praktiskt taget slänger ut ungarna genom köksdörren samtidigt som han smäller igen dörren så att det dånar i hela huset.
Lukas och Kristina hamnar med en duns på hallgovet och börjar snyfta högt och ljudligt. Alldeles livrädda är de och skakar av gråt och rädsla som blandas om vartannat.
- Pappa är vidrig!!! Muttrar Kristina. Kom så går vi in på vårt rum, det är säkrast. Snart kommer mamma hem och då blir nog allt bättre. Det är inte värt att vi irriterar honom nu. Undrar förresten vad han gör med avlidna Pluto? Han kan väl inte bara kasta honom, eller ...?
De båda går med darriga steg mot sitt rum.
Samtidigt i köket:
- Nu ska vi se, säger Jörgen, och börjar med resoluta tag att skära upp stackars Pluto som en död fisk som precis gått sitt tarvliga öde till mötes. Han blandar sedan ned valda delar av kroppen i stuvningen. Alla benbitar och själva pälsen avlägsnar han exempelvis.
Tydligen har han bestämt sej för att spela dem alla ett ordentligt spratt.
- Jag har aldrig tyckt om dej, säger Jörgen och flår upp den stackars hunden. Du ska minsann få komma till nytta. Dej ska de nog få äta upp!
Han fortsätter muttra, samtidigt som han slinter hit och dit med kniven över paj och djurrester:
- Hade inte du funnits så hade jag minsann haft det mycket bättre. Barnen hade brytt sej mer om mej men du har sett till att de hatar mej vilket du ska få sota för och det ordentligt!
Jörgen påbörjade sin tillagning av den nu stora och saftiga pajen åt sej och familjen och plötsligt så hörs Bodil vid ytterdörren. Jörgen tittar nervöst omkring. Ska han hinna få in pajen i ugnen igen, innan Bodil kommmer infarande i köket? Han raskar på och ska just föra in pajen då han allvarligt råkar slinta till med kniven och skär sej kraftigt i handen.
- Djävlar! F-n, nu skar jag mej.
Men på grund av sitt berusade sprittillstånd, känner han inte smärtan, utan blodet flödar fritt från handen och ner i köttstuvningen.
Han lyckas få in pajen och döljer snabbt handen för Bodils blickar.
- Hej älskling!! utropar Jörgen på lite halvonykter sluddrigt språk, jag har gjort i ordning maten nu.
Bodil säger inget till honom utan sätter sej vid matbordet och tittar sorgset ner med tom blick. Hon har tydligen mycket att berätta. Och säkert också sorgliga nyheter. Vågar hon berätta vad rektorn sagt till henne om Jörgen och på vad sätt det hela nu ska ske? Vågar hon berätta att hon redan tagit kontakt med sin mor och vad Augusta föreslog för Jörgens del? Ja, nu börjar hon alltmer inse det ohållbara i familjesituationen. Som rektor Berg sa, så måste Jörgen ändra sej radikalt om det hela ska kunna gå i framtiden. Hon måste tänka mera på barnen. De tycker nog ändå om Jörgen emellanåt och det gör minsann hon själv också. Mycket. Men ändå så måste hon få Jörgen till att förstå sin egen situation och sitt familjeansvar. Kanske ändå ....
- Vad är det nu då, säger Jörgen medan han börjar duka bordet för fyra personer.
- Vad har du nu ställt till med! Jag kan visst inte lämna dej utan uppsikt för länge. Men detta får vi prata om sedan. Nu ska vi äta och vara glada! Pajen är snart färdig och jag hoppas den ska smaka. Jag ska bara städa undan lite på diskbänken först.
- Men du har ju skadat dej! säger Bodil som nu fått se handen.
- Jag ska genast binda om.
- Åh, det behövs inte, säger den nu motsträvige Jörgen. Det ordnar sej nog. Ingen fara.
Men Bodil lyckas fösa in hans hand under vattenkranen och tvätta av det värsta blodet.
- Nu ska jag binda om ordentligt. Det gäller att stoppa flödet i tid.
Att det verkade vara ett djupt och allvarligt sår som säkert skulle sätta sina spår, vågar hon inte säga, utan bryr sej inte om att berätta det. Jörgen skulle ändå inte lyssna, resonerade hon. Snart är dock pajen klar att serveras och Bodil ropar åt barnen att komma.
Under tiden står Jörgen och skär upp lagom stora bitar av pajen, medan han med ett bestämt ryck sliter av bandaget som Bodil just bundit om hans hand med.
- Jag behöver minsann inte sån här skit, muttrar han, och slänger diskret bort resterna av bandaget.
Vad Jörgen ej har märkt är att han, när han tog av bandaget, slet upp såret ännu mer så nu droppar blodet i strilar ner över pajbitarna. Men i sin fylla så märker han inget utan vilar blicken på sina två barn som precis har anlänt till köket.
- Vad säger ni barn, ska vi äta nu?
De sätter sig vid bordet och tar varsin stor bit av den paj som Jörgen har tillagat.
- Åh vad jag är hungrig! utbrister Bodil.
Men barnen anar det värsta och kan inte förmå sej äta, utan tittar ner i sina tallrikar med avsky. Samtidigt vågar de av rädsla inför Jörgen inte säga någonting - inte just nu i varje fall.
- Var har ni gjort av Pluto?
Jörgen svarar då snabbt:
- Han stack ut för en stund sedan. Han kommer nog till oss snart igen....
Tystnaden som följer på detta blir liksom förlamande. Att döda Pluto var nog inte så smart ändå för att främja familjelivet, tänkte han. Plötsligt börjar han känna sig yr och började se suddigt. Hade han vid detta tillfälle tittat under matbordet och sett den stora pöl blod som hade ansamlats där från hans skärsår i handen så hade han nog förstått varför han kände sej så konstig helt plötsligt.
Och utan förvarning så ramlar han ner från stolen och faller på golvet med en duns och slår dessutom huvudet hårt i ena bordsbenet. Plötsligt tittar de övriga vid bordet på varandra utan att notera Jörgens fall. Stämningen blir lättsammare. Och plötsligt utbrister Bodil som ännu inte har fått äta:
- Jag är såå hungrig måste bara smaka på pajen.
Barnen tittar fortfarande äcklat på varandra men hinner inte säga något, utan vänder blicken mot sin mamma som nästan i exalterat tillstånd utbrister:
- Åhh så gott!!! Snälla ni, ring er mormor Augusta och be henne om receptet!
....................................................................
förf. Tijanza

Skriven av: 'Tijanza'