Pan och Liv om Kärlek part 10

Miqe 25-27/12-2010

På juldagen åker jag, Amanda och Alfons till mormor på Svalan i Kungälv.
Liv följer inte med, jag får något litet sms om att hon och Alessa är alldeles nyförälskade och det är väl bra för dom, så jag låter dom vara.
Det är riktigt mysigt att fika med lussebullar och pepparkakor trots min systers frånvaro.

På kvällen på annandagen blir det fest med killarna i bandet, och Liv och Alessa hänger med.
Den här gången är vi i Villes lägenhet i stället för hans föräldrars stora hus som vi var i efter spelningen i våras.
Det blir ganska mycket folk i hans lilla tvåa under kvällen och man får trängas ganska bra men som tur är får vi röka inomhus.
Bandet kör några låtar och folk blir som galna, en tjej som jag tror heter Lina klänger på mig hela kvällen.
Tillslut får jag nog av henne så jag smiter ut på gården med Alessa och tar en cigg där.
Hon är väldigt snygg i kväll i sina svarta baggyjeans och sin svartvitrandiga tröja.
”Fan, tänk att jag skulle få en sådan snygg bästis!”, säger jag och ler mot henne, tar en klunk ur mitt glas med vodka och Fanta Exotic.
”Ja, du har tur”, säger hon.
Jag vill fråga henne om Liv, vi har inte riktigt fått chans att prata om det.
Det märks på Alessa att hon är gladare och lugnare än hon brukar vara, men jag får ändå en känsla av att det är något som grämer henne.
”Så, är du och Liv ihop på riktigt nu, eller?”
”Ja, vi är väl det”, säger Alessa och suckar lite. ”Det känns underbart mellan oss, men...”
”Men? Vad är det som är fel, Alessa? Du kan inte ljuga för mig, jag genomskådar dig.”
Hon tar ett sista bloss på sin cigarett och fimpar den på asfalten, ser upp på mig.
”Vad i helvete ska jag säga till Pan egentligen? Jag måste ju berätta för henne nu, jag vill berätta för henne...”
”Jag vet inte riktigt”, medger jag. ”Du kanske ska försöka lägga fram det på ett så enkelt sätt som möjligt. Och var tydlig med att ni båda verkligen har hittat rätt nu.”
”Ja, det får väl bli något sådant... Jag ska försöka prata med henne i morgon.”
”Var inte för nervös, hon kommer att klara det.”
Jag fimpar min cigg och vi går in igen.
Vi ställer oss vid Villes diskbänk och tar ett par shotar Tequila med honom och Liv.
Min syster säger att det är första gången hon dricker Tequila, men att det är riktigt gott.
Vi andra håller med henne och shotar lite till, skrattar åt varandras roliga miner.
Efter en stund försvinner Liv och Alessa mot sovrummet och jag vill inte veta vad dom tänker ha för sig.
Så jag tar fram en av mina starköl ur kylskåpet och öppnar den, går ut på den nästan igensnöade balkongen och ringer till Envy.
”Hej Miqe”, säger hon lugnt. ”Vad har du på hjärtat?”
”Jag ville bara tacka för senast, det var astrevligt!”
”Är du full?”, frågar hon misstänksamt.
”Jag är på fest hos Ville, men det är inte så farligt.”
Jag mekar upp mitt ciggpaket ur byxfickan med min ölfria hand och får efter lite trixande tänt en cigarett.
”Hur mår ni?”, frågar jag sedan.
”Vi mår väl helt okej, skulle jag tro. Hur mår du själv?”
”Jag är lite orolig, måste jag erkänna.”
”Jaså, över vadå?”
Jag sparkar till en snödriva med min ena Conversebeklädda fot och svär tyst över smärtan i tårna, försöker samla mina tankar medan jag blossar på ciggen.
”Du vet om det här med Alessa och Liv, eller hur?”
”Vad syftar du på? Jag vet att dom knullar eller har knullat, även om ingen har sagt det till mig.”
”Det är lite mer än så”, säger jag och blir plötsligt nervös. ”Envy, dom är ihop.”
”Skojar du med mig? Säg att du skojar.”
Jag ger ifrån mig en djup suck och tar en klunk av min kalla öl som isar i halsen.
”Nej, jag skojar inte. Och grejen är att Alessa inte har någon aning om hur hon ska berätta det för Pan.”
”Nej, det förstår jag. Alltså, hela helvete, hur ska det här sluta?”
”Alessa ska försöka prata med Pan i morgon, lägga korten på bordet...”
”Det är nog bra om hon får gjort det så fort som möjligt”, säger Envy bestämt. ”Men hur gick det här till egentligen?”
”Riktigt hur det gick till vet jag inte”, svarar jag. ”Men om du frågar mig så tror jag att dom har hittat helt rätt i varandra. Jag tror att Liv kom lite vilse hos Pan, att hon egentligen ska vara med Alessa.
”Hm, ja, du kanske har rätt... Jag borde lägga på nu, Miqe. Men vi hörs snart igen, okej?”
”Ja visst, hej då. Hälsa Pan! Jag älskar dig.”
”Hej då”, säger Envy och lägger på.
När jag har pressat ner mobilen i byxfickan känner jag mig plötsligt väldigt dum för att jag slängde ur mig att jag älskar henne.
Jag antar att det var för att samtalet flöt på ungefär som om vi fortfarande var tillsammans.
Snabbt skakar jag av mig den känslan och går in igen, slår mig ner i soffan bredvid Anton.
Klockan blir långt över tolv innan Liv och Alessa kommer ut ur sovrummet med varsitt belåtet leende på läpparna.
Jag kramar om dom båda och sedan drar vi hem till Liv och sover.

Nästa eftermiddag lämnar jag och Alessa min kära syster och hennes kära flickvän och tar en fika på stan för att hon ska få samla sig lite innan hon går hem till Pan.
Det går en alldeles obeskrivlig känsla genom min kropp när vi sitter på cafeét och jag studerar min bästa vän.
För det är just det, jag och Alessa har blivit bästisar utan att någon av oss riktigt har märkt det.
Men nu känns det helt naturligt, som om vi alltid känt varandra.
När vi har sagt hej då och hoppat på varsin spårvagn åker jag hem och sätter mig i mitt rum med en gitarr i famnen.
Efter några minuter har jag kompat ihop en ny melodislinga och känner hur det börjar bildas meningar i mitt huvud.
Jag sitter där med gitarren och skrivblocket jag fick av Pan i flera timmar, skriver ner ackord och textrader.
När Amanda knackar på min dörr och säger att hon har gjort i ordning lite julmat till kvällsmat är jag nästan klar med min låt till Alessa.
Så fort jag bara kan slänger jag i mig lite Janssons, köttbullar och julskinka innan jag återvänder till mitt rum och spelar igenom låten gång på gång.
Jag blir så exalterad att jag måste smsa texten till Alessa.
Med ett belåtet leende på läpparna halar jag upp mobilen och öppnar ett nytt meddelande.
I have all these thoughts in my head
Picutre you in a white dress
Whiping all the tears that I shed
Know that we will be a freaking success
Because everytime I think of you
I skip a heartbeat
You make me see it clear, I know what to to
You’re so fucking sweet
Let’s walk this world together
You and me - forever
Jag skriver bara första versen och refrängen, resten får hon höra när vi ses och jag kan spela den för henne.
Nöjd med mig själv och min instats skickar jag i väg smset och spelar igenom låten några gånger till.

Alessa 27/12-2010

Min hand darrar kraftigt när jag sätter fingret mot dörrklockan och ringer på hos Pan.
Hon öppnar efter några sekunder, ser lite förvånad ut.
”Alessa?”
”Ja, hej. Jag vet att jag inte hört av mig, men kan jag komma in?”
Hon nickar och släpper förbi mig.
På andra sidan rummet sitter Envy, hennes blick på mig är svår att tyda.
Hon ser glad ut att se mig, fast samtidigt rör sig något irriterat och bekymrat innanför hennes blå ögon.
”Vi behöver prata..”, säger jag till Pan och sätter mig på deras säng.
”Jaha..eh, okej..ja, jag lyssnar.”
Jag sväljer hårt, vet inte ens hur jag ska börja.
”Alltså, jag har..jag tycker om någon väldigt mycket..”, börjar jag.
”Men det är väl bra?”, inflikar Pan.
”Vänta lite”, ber jag. ”Du kommer nog inte alls gilla det här..denna någon..åh..”
Hennes ögon är starkt gröna och väldigt misstänksamma, hon ser spänd ut.
”Denna någon är?”, frågar hon sammanbitet.
”Det är Liv..åh, Pan..det..jag förstår hur det måste kännas! Det är inte meningen att..grejen är att vi typ är tillsammans nu..eller inte typ, vi ÄR det.”
Hon spärrar upp de där misstänksamma ögonen, ser så förtvivlat på mig att det känns som om jag ska ramla ner från sängen.
”Det är..Liv?”, spottar hon ur sig. ”Min Liv?”
”Pan, snälla..ja, det är den Liv, men låt mig förklara..”
Men det gör hon inte, innan jag hinner reagera är hon på fötter och rusar iväg mot badrummet.
Envy är snabbare än jag, men hinner inte fram innan Pan smäller igen dörren framför näsan på henne.
Jag ser på Envy, som stirrar ursinnigt tillbaka.
Det är en kort sekund våra blickar möts, men jag kan ändå känna det svarta och svåra i Envy rinna över på mig.
”Pan, öppna!”, befaller hon och slår handflatan upprepade gånger mot badrumsdörren. ”Kom igen, kom ut, vi fixar det här!”
Jag vet inte själv vad jag ska göra, paniken rusar i min kropp.
Kanske borde jag förberett mig lite bättre, förstått att det kanske skulle bli såhär.
Hur mycket jag och Envy än bankar på dörren så öppnar inte Pan.
Efter en liten stund ber Envy mig hämta en kniv.
Snabbt som ögat kilar jag iväg och börjar desperat rota igenom kökslådorna.
När jag kommer tillbaka ger jag kniven till Envy som börjar lirka upp låset.
Det går upp med ett klickande och vi sliter upp dörren.
Därinne, uppkrupen bredvid toastolen, sitter Pan och skakar med ett rakblad i handen.
Hennes mörkgröna linne är indränkt i blod och jag tappar fattningen, vet inte vad jag ska göra.
Envy däremot sätter sig bestämt på knä bredvid henne och lirkar rakbladet ur hennes hårt hopknutna hand.
”Såja, älskling..”, viskar hon lugnande. ”Sch, det går bra..”
Pans ögon ser på mig över Envys axel.
Dom är svarta och fyllda av förakt.
”Pan..”, säger jag sakta.
Plötsligt flyger hon upp och ställer sig några centimeter från mig, hennes ansikte är tätt intill mitt.
”Jag..vill..att..du..ska..gå”, pressar hon fram, men jag rör mig inte.
Det blixtrar om henne när hon ser mig djupt i ögonen.
”GÅ! FÖRSVINN! JAG VILL INTE SE DIG!”, vrålar hon och puttar till mig. ”DRA ÅT HELVETE, ALESSA!”
Jag rycker förskräckt till och stapplar bakåt några steg.
Envy dyker upp bakom henne och tar tag i Pans fäktande armar.
Det skvätter blod i ansiktet på mig och jag har fläckar på tröjan efter att Pan puttat till mig.
I bröstet knyter det ihop sig till en hård, smärtsam knut.
”Alessa, kan du sätta dig ner lite? Jag får försöka prata med henne.”
Motvilligt går jag bort till soffan och slår mig ner.
Jag kan inte sitta still, har svårt att inte stirra på Pan och Envy där dom står och diskuterar, Envy ganska lågt, Pan med högljudd, arg röst.
”Alessa?”, säger Envy efter en bra stund. ”Kan du hämta fyra stesolid ur burken ovanpå fläkten i köket?”
”Ta femtio stycken!”, skriker Pan. ”Ta hela burken! FÖR..NU..VILL..JAG..DÖ!”
Med tårar i ögonen skyndar jag fram till fläkten, häller ut några av dom vita tabletterna i handen.
När jag räcker fram dom till Pan sliter hon åt sig dom och kastar in dom i munnen, sväljer ljudligt.
Försiktigt tvingar Envy ner henne på en stol, går iväg för att hämta grejer så att hon kan lägga om Pans sår.
När hon kommer tillbaka sitter Pan och ser apatiskt rakt ut i luften.
”Tror du inte hon behöver sy?”, frågar jag Envy.
Envy ser trött ut.
”Om jag skulle åka med Pan till akuten för att sy varje gång det var nödvändigt så skulle jag lika gärna kunna börja betala hyra och flytta dit mina grejer.”
Under tystnad tvättar hon och lägger om Pans massakrerade handleder.
Det är med smärta som jag ser på, utan att egentligen kunna göra något.
När hon är klar skjuter hon bort grejerna över bordet och lägger handen under Pans haka.
”Älskling, reagera, snälla.”
Sakta vrider Pan på huvudet och möter först Envys, sedan min, blick.
”Hur kunde du?”, frågar hon och hennes röst låter liten och sprucken.
”Jag..jag ville inte skada dig. Det var aldrig meningen att det skulle..du vet hur sjuk och oförutsägbar kärlek är..”
”Men jag skulle aldrig göra såhär mot dig..”, viskar hon.
”Det var ju inte meningen att ’göra något mot dig’..det förstår du väl?”
Pan slår händerna för ansiktet och börjar snyfta ljudligt.
”Hon är ju min!”, utbrister hon och snörvlar lite. ”Eller inte alls! Men hon var det och nu gör det ont!”
Jag lägger handen på hennes axel, trycker den hårt.
”Jag vet att det gör ont! Och jag vill inte vara den som åsamkar dig smärta! Förlåt, Pan, förlåt..jag älskar dig så, du är den finaste jag vet..men förtjänar inte jag också lycka?”
”Jo, visst gör du det..men med Liv? Nej! Eller jo..klart, även med Liv, särskilt med Liv..ni förtjänar båda någon! Och ni passar säkert perfekt ihop, men jag tänker INTE vara glad nu..”
”Jag begär inte det..”
”Bra, för jag är ledsen! Och ganska hög!”
Som för att understryka sina ord sluter hon ögonen och Envy fångar upp henne när hon sjunker ihop.
”Vänta, jag tar henne”, säger jag snabbt och lyfter upp Pan.
Hon väger inte mycket i min famn när jag bär bort henne och lägger ner henne på sängen.
”Jag är väldigt..väldigt..arg..på dig.”, säger hon utmattat. ”Men jag älskar dig, Alessa..”
Jag kryper ner bredvid henne och hon gråter mot min axel.
Envy lägger sig på andra sidan, håller om min syster hårt.
Det är inte första gången vi ligger såhär, men det som smärtar mig allra mest är att jag är orsaken till Pans tårar den här gången.
Jag önskar väldigt intensivt att det hade kunnat bli på annat sätt, men jag vet att det här var det enda sättet.

Liv håller om mig hårt utanför porten till hennes lägenhetshus.
Jag har gjort klart för henne att jag inte vill prata om saken, men att jag inte vill vara ensam.
Hon är snäll och förstående och frågar inga jobbiga frågor.
Snön faller sakta över våra vinterkappor och landar på min svarta mössa, men jag kan inte känna av att jag fryser.
”Ska vi ta oss en jävligt stark drink?”, frågar Liv och lyfter lite på min haka med handen.
Jag nickar.
”Ja tack, det skulle jag verkligen inte tacka nej till.”
Vi borstar av oss snön och går in i hennes lägenhet.
Medan jag tänder en cigarett hämtar Liv vodka och cider i köket.
När hon kommer tillbaka häller jag upp ett stort glas rent och halsar det.
”Du borde kanske inte dricka det rent..”, protesterar hon svagt.
Jag grimaserar lite, men svarar inte.
Nästa glas fyller jag på med 80 procent vodka och 20 procent starkcider.
Det smakar rätt äckligt, men jag är inte så jäkla känslig längre.
Egentligen borde jag väl skämmas inför Liv, så som jag håller på, men det här är verkligen inte min dag och hon får acceptera det.
Liv slänger in en skiva med Placebo i spelaren, och låten Infrared fyller lägenheten.
Vi säger inte så mycket alls, men det passar mig ganska bra. Jag är rädd för att börja babbla på om Pan annars.
Och om det är något jag inte vill prata med Liv om så är det Pans reaktion på vårat förhållande.
”Alessa, räcker det inte med alkohol nu?”, frågar Liv när jag sätter mitt sjätte glas till läpparna.
”Uh..kanske..”, sluddrar jag och ställer ifrån mig det igen.
”Hur mår du egentligen?”
”Men det märks väl?”
Jag låter argare och elakare än vad jag menade att göra, och ser ursäktande på Liv.
”Förlåt..jag mår inte så bra..”
”Jag märker det”, säger hon och lägger armarna om mig. ”Och du behöver inte berätta varför, men låt mig åtminstone trösta dig.”
Jag gör mig liten i hennes famn, låter henne hålla om mig.
Under tystnad sitter vi sådär en mycket lång stund.
Många gånger hinner jag undra hur Liv egentligen orkar med mig just nu.
När jag frågar henne ser hon bara på mig.
”Hur många gånger har det inte varit ombytta roller?”, frågar hon ömt. ”Herregud, tänk inte på det.”
Det är först när jag ska föra håret från mitt tårstrimmiga ansikte som jag inser att jag faktiskt gråter.
Det märks så väl att hon vill fråga mig varför jag är ledsen, men hon gör det inte.
Och tur är det, annars hade jag bara blivit arg.
”Jag tror kanske jag vill sova..”, säger jag. ”Får jag sova här?”
”Men klart du får! Jag vill ha dig bredvid mig, Alessa.”
Vi bäddar tillsammans ut soffan och kliver ur kläderna.
När vi ligger där bredvid varandra under täcket ser jag på Liv.
Hennes svarta hår är sexigt busrufsigt, och jag drar fingrarna igenom det.
Hon ser tillbaka på mig, kysser mina läppar hårt.
En av mina händer letar sig ner längs hennes mage, smeker henne ovanpå trosorna.
Hon är så otroligt fin och det pulserar i mitt mellangärde.
”Om jag hade orkat så hade jag älskat med dig hela natten och hela dagen imorgon”, viskar jag i hennes öra.
Hon stönar lågt och trycker sig hårt mot mig.
Hennes väldigt mjuka händer smeker mina bröst, min mage, min rumpa.
”Jag älskar dig, Liv.”, säger jag allvarligt. ”Jag tänker hålla fast vid dig, i både med och motgångar.”
”Jag älskar dig också!”, svarar hon och låter sina händer vila på min höft. ”Jag har dig nu, och jag släpper inte heller taget.”
Vi somnar sådär, bredvid varandra, hud mot hud, hjärta mot hjärta.

Miqe 28/12-2010

Jag träffar Alessa redan nästan dag, även om det känns som en evighet sedan jag sist såg hennes vackra gestalt.
Hon kommer hem till mig, vi sätter oss i mitt rum och jag spelar låten för henne.
Hon blir tårögd och kramar om mig jättehårt när sista ackordet har klingat ut.
”Jag vet inte vad jag ska säga, Miqe. Det där var...den var...magisk.”
Jag tackar henne med ett leende och hon ber mig spela den igen.
Sedan tar vi varsin lussebulle och en kopp kaffe och Alessa berättar hur det gick igår.
Hon säger att Pan blev helt hysterisk, låste in sig i badrummet och skar sig en del.
Pan blev tydligen först ganska arg på både Alessa och Liv, men när Alessa gick därifrån hade hon lugnat ner sig igen och dom hade pratat om det på ett mer sansat sätt.
”Det kommer nog ta ett tag för henne att smälta det här”, säger jag och tar Alessas hand. ”Jag är inte alls förvånad över att hon reagerade som hon gjorde. Men jag tror faktiskt att hon kommer att acceptera det tillslut.”
”Vi får väl hoppas på det bästa”, säger Alessa.

Liv 29/12-2010

Jag vaknar ensam i min utbäddade soffa av att min telefon ringer.
Det är Müsli som nästan gormar på mig att det var alldeles för längesedan vi träffades nu.
Han har tydligen jobbat sedan i måndags, men nu är han ledig fram till andre januari.
Med skratt i rösten påminner han mig om att det bara är en månad kvar till min utställning och att det börjar bli dags för oss att tillsammans välja ut målningar.
Jag ber honom lugna ner sig en smula och frågar om han vill komma förbi och käka om några timmar.
Müsli skulle aldrig tacka nej till att bli bjuden på mat, så vi bestämmer att han ska komma om två timmar och lägger på.
Genast får jag lite bråttom eftersom att jag knappt har någon mat hemma.
Så jag bäddar in soffan, tar en snabb dusch och drar på mig ett par svarta stuprör, ett vitt linne och min svarta, stickade tröja.
När jag har sminkat mig och fixat håret lite snabbt rusar jag ut ur lägenheten och springer bort till Netto för att handla.
Jag konstaterar att Tacos passar Müsli perfekt och plockar åt mig allt som behövs.
Efter femton minuter kommer jag ut ur affären med en tung, gul matkasse i ena handen och bestämmer mig för att lugna ner mig lite.
Jag ställer ner plastkassen i snön och tänder en cigg.
När jag står där och drar ner röken i lungorna får jag syn på någon jag känner igen.
En liten, smal tjej med långt, rödlysande hår och svarta kängor är på väg åt mitt håll.
Vid första anblicken tror jag att det är Alessa, men när hon kommer lite närmare ser jag att det är Pan.
Först vet jag inte riktigt hur jag ska reagera.
Vilket håll ska jag titta åt? Ska jag stå kvar eller bara vända mig och rusa därifrån?
Innan jag riktigt hunnit bestämma mig är hon över gatan och framme vid ingången till Netto-butiken där jag står och ser förvirrad ut.
Vi ser på varandra en kort sekund innan hon flyger fram och slår armarna om mig, kramar om mig jättehårt.
”Liv!”, utbrister hon och släpper mig snabbt. ”Oj, hjälp, det är ju du...”
Jag tappar nästan andan, vet inte om jag ska skratta eller gråta.
”Min systers flickvän...”, mumlar Pan och gör en grimas. ”Jag skulle bara in och köpa billiga cigg här... Förlåt.”
Hon sätter av mot ingången och börjar nästan småspringa.
”Pan, vänta lite”, säger jag för nu har jag lyckats samla mig lite.
Vi måste ju hitta ett sätt att sköta det här som vuxna människor.
Hon stannar upp och vänder sig om, men har lite svårt att fästa blicken på mig.
”Ja, jag väntar”, säger hon och låter lite manisk. ”Eller, vad väntar jag på? Alltså, du är mitt ex som numera är tillsammans med min syster och jag vet inte riktigt...”
”...hur du ska ställa dig till det?”, avslutar jag. ”Nej, inte jag heller. Men det känns, trots allt, helt rätt.”
Pan ser på mig en stund, rynkar pannan, formar flera gånger munnen för att säga någonting, men ångrar sig i sista sekund.
Tillslut öppnar hon munnen i alla fall.
”Jag försöker vara glad för er skull, men det är lite svårt. Och nu har jag bråttom, så...hej...då...Liv!”
Hon vänder sig tvärt mot ingången och försvinner in genom glasdörrarna.
Kvar på trottoaren står jag och vet inte riktigt vad jag heter.
Mitt huvud snurrar runt, runt, och jag bestämmer mig för att skynda därifrån innan Pan kommer ut igen.
Väl hemma sätter jag in maten i kylskåpet, ramlar ner i soffan och ligger där och skakar ända till Müsli ringer på porttelefonen knappt en timma senare.
När han kommer in i hallen genom den olåsta ytterdörren och får av sig skorna och jackan ligger jag fortfarande i soffan, så han går fram till mig och frågar vad i helvete det är som händer.
Jag får fram mellan snyftningarna att jag träffade Pan och hur det minst sagt udda mötet gick till.
Han får mig att sätta mig upp och lägger sedan armen om mig, pussar min kind.
”Hon hatar mig nu, eller hur?”, snyftar jag.
”Nej, Pan älskar dig Liv”, försäkrar Müsli.
”Och det är så jävla sjukt alltihop. För jag vill ju inte vara ovän med Pan! Jag vill ju inte att vi ska stänga varandra ute eller bråka på det här sättet. Hon är fortfarande en väldigt viktig del i mitt liv, även om jag nog trots allt inte är kär i henne längre...”
”Låt henne smälta det här ordentligt, sedan kommer det att fixa sig, jag lovar.”
Det tar säkert tjugo minuter för mig att sluta gråta, men jag känner fortfarande paniken ticka i bröstkorgen när vi går ut i köket för att steka köttfärs och skära grönsaker.
Medan Müsli står vid spisen och jag fyller en skål med finhackad lök hör vi hur min mobil ringer i vardagsrummet.
Utan att möta Müslis blick på mig rusar jag dit och lyfter upp telefonen från soffbordet.
Det står Min Peter Pan på displayen, men jag hinner inte tänka efter innan jag svarar.
”Hej Liv”, säger hon bestämt i luren och låter anfådd. ”Jag vet inte riktigt varför jag ringer dig, men...”
Det är som om tiden och hela världen stannar när jag hör hennes röst.
Jag kan varken se, höra eller uppföra någonting annat.
Det är som om vår telefonförbindelse är det enda som existerar och någonsin kommer existera.
”Hur mår du?”, frågar jag.
”Va? Vad sa du?”
”Hur mår du?”, säger jag lite högre.
”Jag mår...nej, jag...jag mår.... Fan, jag mår inte alls bra, Liv. Inte nu längre.”
Hon låter minst sagt påverkad, eller rättare sagt hög som ett hus och det är ganska obehagligt.
”Varför får inte jag ha Alessa? Du får ju ha Envy.”
”Du FÅR ha Alessa, det får du gärna, varsågod, hon är din.”
Mitt hjärta slår så otroligt fort nu och hela min kropp bara pulserar.
Vad är det hon vill egentligen?
”Jag vill gråta, jag vill kyssa dig och jag vill låtsas...”, slänger Pan ur sig.
Hon låter nästan ursinnig på rösten och jag blir lite rädd.
”Vad vill du låtsas?”
”Jag vill låtsas att det fortfarande hade kunnat vara vi.”
Med dom orden klickar hon mig och jag känner hur jag faller ihop där på vardagsrumsmattan med mobilen i handen.
Helt tyst och blickstilla ligger jag där tills Müsli ropar på mig från köket.
Då flyger jag upp med ett ryck och går in till honom, fortsätter med löken.
”Vad var det som hände? Vem var det som ringde?”
”Det var Pan, och jag förstår ingenting, och jag vill inte prata om det.”
Jag märker att min röst är mycket vassare än han egentligen förtjänar, men jag orkar inte bry mig om det och han frågar mig inte mer om händelsen.
Istället äter vi tacos i soffan och ser på Girl Interrupted, en film vi båda tilltalas av.
När maten på våra tallrikar är slut för längesedan och vi har sett ungefär hälften av filmen, kryper jag upp i Müslis famn och viskar att jag behöver honom.
Han viskar tillbaka att han inte har för avsikt att försvinna på sisådär tusen år, och sedan skrattar vi.
Jag älskar verkligen min bästa vän och är så tacksam för att han finns hos mig.
Men jag blir inte klok på mitt kära ex just nu och vill gärna få rätsida på det här innan jag sätter foten utanför dörren igen.

Müsli går hem runt klockan fem, men jag klarar inte av att vara ensam särskilt länge.
Så jag ringer Alessa och Miqe som är kommer en halvtimma efter att Müsli lämnade lägenheten.
Jag berättar om Pans minst sagt knäppa upptåg under dagen och säger att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen med mig själv.
Alessa gungar mig varsamt fram och tillbaka medan Miqe stryker mig över håret.
Allt det här med Pan måste vara precis lika jobbigt för Alessa som för mig, men jag är tacksam för att hon bara koncentrerar sig på mig just nu.
När vi ber honom springer Miqe i väg till Systemet och återvänder snart med en flaska vodka, några starkcider och en röd vinbox.
Sedan tar vi fram varsitt glas och slänger in en skiva med The Sounds i stereon.
Det kanske inte är bästa sättet att hantera det här på, men det funkar i alla fall.
Vi sitter där i soffan och spelar ölspelet och det drar faktiskt tankarna ifrån mitt kära ex.
Jag kysser Alessas mjuka läppar och bara njuter av sällskapet.
”Just det ja, Miqe”, säger Alessa och öppnar vinboxen. ”Envy undrade om du ville följa med henne på ultraljud i morgon.”
”Ja, det vill jag!”, tjoar han och slår armarna om henne. ”Tänk, jag ska bli pappa, för i helvete! Och ni ska bli mostrar och fastrar och allt vad det nu heter!”
Vi ler ikapp där i soffan.
Ego börjar ljuda ur högtalarna och jag drar med mig dom båda upp ur soffan, dansar runt på golvet.
Jag studerar min flickvän och min bror, myser vid tanken på att dom finns i mitt liv.
Och tanken på att Envy ska ha barn, att Miqe ska bli pappa och Pan någon slags mamma och att det verkligen är nära nu det...gör mig alldeles snurrig.
Men trots allt är det en lycklig tanke mitt i allt kaos.

Miqe 30/12-2010

Snön faller från himlen och färgar marken vit när jag möter Envy utanför barnmorskekliniken.
Klockan är bara halv elva på förmiddagen, men trots det känner jag mig relativt pigg.
Envy ger mig en lång kram och jag vilar kinden mot hennes röda kappa några sekunder.
Vi går in genom glasdörren och tar hissen upp till tredje våningen, sätter oss i ett litet väntrum med vita tygstolar.
”Egentligen skulle väl Pan följt med också”, säger Envy och tar av sig kappan, ”Men hon är ett helt kaosmoln just nu...”
Det knyter sig i magen på mig, stackars Pan.
”Hon kommer att smälta det, eller hur?”
”Ja, men det kommer nog att ta sin lilla tid”, suckar Envy och tar min hand, kramar den hårt.
Efter bara några minuter kommer en kvinna i vit rock och hämtar oss, visar oss in i ett rum med en brits där Envy krånglar upp och lägger sig på rygg.
Hon får dra upp sin svarta tröja och kvinnan pressar ut en genomskinlig gel på hennes nakna mage.
”Det är riktigt iskallt det här, Miqe. Var glad att det inte är du som bär på ungen!”
”Men du sköter ju det här jättebra!”, säger kvinnan och ler mot oss.
En stund senare dyker en mörk, ganska suddig blid på vår bebis upp på en liten tvskärm bakom kvinnan.
”Ser ni? Det ser jättefint ut.”
”Vill vi veta könet, Miqe?”, frågar Envy mig.
Jag tvekar inte en sekund, självklart vill vi det!
”Ja, absolut”, säger jag nästan lite för ivrigt.
”Det är en flicka”, säger kvinnan i den vita rocken med ett oerhört tryggt leende på läpparna.
Mina ögon fylls nästan med tårar och jag kramar Envys hand.
Hjälp, vi ska alltså få en dotter.
En dotter som kommer att växa upp till en liten tjej och om många, många år en vuxen kvinna.
Jag bara ler, för jag vet inte riktigt hur jag ska reagera.
Allt det här är bara så oerhört mäktigt att ta in.
När vi är klara på barnmorskekliniken tar vi en fika på Espresso House, gör upp lite hemliga planer inför morgondagens nyårsfirande.
Vi skrattar och pratar och det känns jättebra i mig.
Jag älskar verkligen Envy, men måste lära mig att göra det på ett annat sätt.
Och jag är på riktigt god väg.

Pan 30/12-2010
Stesoliden jag tagit gör mina tankar dimmiga och liksom lite gråa.
Envy är på barnmorskekliniken, och jag sitter ensam i fönstret, ser ut över staden.
Någonstans därute finns Liv och min syster, i varandras armar.
Klart jag är glad för deras skull, men det gör fan så jävla ont ändå.
Jag skäms som en idiot efter … samtal till Liv, varför var jag tvungen att ringa henne?
Antingen fattar hon hur hög jag var, och det vore riktigt pinsamt, eller så fattar hon inte, och det vore minst lika pinsamt..
På fönsterbrädet ligger den färdigrullade spliffen jag fixat.
Jag sätter den mellan läpparna, tänder den.
Röken sticker och bränner i halsen, men det är skönt och jag njuter av den intensiva känslan.
I mitt huvud finns bara en enda önskan, och det är att bli så hög att himlen hamnar snett.
Först då kan jag kanske andas ut.
Och det tar inte lång stund innan jag blir precis sådär borta som man kan bli innan man faktiskt däckar.
Telefonen ringer någonstans, men ljudet når mig inte riktigt.
Ändå hoppar jag ner från fönstret och hämtar den på sängbordet.
”Hallå?”, sluddrar jag när jag svarar.
”Pan, är du okej?”, frågar Alessa på andra sidan luren.
”Nej, för fan! Inte jag inte..”
”Ska jag komma över?”
”Det vill jag inte, tack så mycket.”
Hon suckar ljudligt, låter ledsen när hon svarar.
”Snälla, kan jag inte få komma över?”
”Eftersom du ber så snällt..”, mumlar jag, telefonen glider ur min hand.
Nästa sak som jag kommer ihåg är att Alessa och Envy båda två står lutade över mig där jag sitter ihopkrupen bredvid elementet.
”Hon har rökt på igen.”, konstaterar Envy.
”Det har jag inte gjort!”, säger jag högt. ”Eller det kanske jag har! Shit..”
Båda två slår sig ner på golvet bredvid mig, Envy har tydligen hittat den andra spliffen jag rullade, för hon tänder den och tar några bloss innan hon skickar vidare den till Alessa.
”Hallå, ska ni inte skälla på mig?”, frågar jag förvirrat och studerar fascinerat Alessas rökringar.
”Nä. Varför då?”, frågar Envy och börjar nästan skratta.
”För att..för att..jag förväntade mig det!”
Alessa tar sista blosset och släcker sedan spliffen.
”Fy dig Pan!”, säger hon och hötter sedan med fingret åt mig. ”Fy dig för..något!”
Envy börjar skratta högt nu, och Alessa stämmer in.
Jag fattar ingenting, men känner mig väldigt lättad när det faktiskt sjunker in att dom inte är arga på mig.
Så lättad att även jag börjar fnissa lite.
Vad sjukt det blev helt plötsligt.
”Är du fortfarande arg på mig, Pan?”, frågar Alessa.
”Ja. Nej. Lite..”
Hon lägger armen om mig.
”Vi löser det här, syrran.”
”Klart vi gör. Kan vi kolla på Fightclub?”
Envy nickar och reser sig, drar upp mig från golvet.
Jag i min tur hjälper Alessa som är lite vinglig på benen.
”Det där..det där var bra röka.”, konstaterar hon och lutar sig mot fönstret.
”Vet jag väl.”, svarar jag.
Medan Envy och Alessa sätter på filmen drar jag i mig ytterligare tre stesolid och poppar popcorn.
”Vill någon annan ha popcorn och söta små piller?”, frågar jag.
Alessa räcker upp handen, och jag skakar ut två stycken till ur burken innan jag häller upp popcornen i en skål och gör henne och Envy sällskap i soffan.
Envy lägger armarna om mig och Alessa sväljer ner Stesoliden, startar filmen.
I 149 underbara minuter sitter jag bara där mellan mina favorittjejer och njuter av ruset, njuter av filmen.
Även om det kanske inte är så bra att mina dagar återigen flyter förbi i total drogdimma så känns det rätt okej för tillfället.

Eftersom det är nyår imorgon puttar jag till Alessa i soffan, där vi suttit dom senaste timmarna, och hon sliter blicken från Sweeney Todd på tvn, ser på mig.
”Hallå, vad händer imorgon?”, frågar jag henne.
”Spriten är fixad, ett ställe likaså. Men mer säger jag inte, det blir en överraskning.”
”Varför får inte jag veta?”, protesterar jag.
”Men därför.”
Hon fjantar sig och rufsar om mitt redan toviga hår.
”Men fan, jävla tönt är du.”, säger jag, men ler lite.
Om hon så gärna vill hemlighålla morgondagens planer, så fine för mig.
”Aja, bara du ger mig en tid så blir jag nöjd.”
”Jag hämtar upp dig och Envy vid åtta. Resten behöver du inte oroa dig för.”
Envy, som gjort kaffe, återvänder till soffan och glider ner i mitt knä.
Trots att hon är gravid så väger hon inte särskilt mycket, och jag lägger armarna om henne.
”Hej tjockis”, säger jag och borrar in näsan i hennes hår.
”Jag är inte tjock.”, klagar hon.
”Jo, lite.”
Hon lutar huvudet bakåt mot min axel, lägger handen på mitt lår, klämmer till lite.
Jag hoppar till eftersom det kittlas, och ramlar nästan ur soffan.
”Hörru tjejen, sitt still!”, fnissar Envy.
Men det är svårt att sitta still med världens finaste tjej i knät, och när Alessa säger att hon ska gå hem känns det rätt bra, för nu vill jag bara vara med Envy.

Liv 30/12-2010

Müsli sitter och flinar mot mig från andra sidan bordet.
Han lyfter sin tekopp och svingar den fram och tillbaka mot mig så att teet nästan skvalpar över kanten.
Nu är det så att min bästa vän är väldigt nöjd idag, han träffade nämligen en kille igår.
”Så ni knullade?”, frågar jag och ler mot honom.
”Ja, det gjorde vi”, svarar han och skiner upp.
”Och ni har haft kontakt på Facebook ett tag?”
”Ja, det har vi.”
Jag skakar på huvudet åt honom, han är bara så väldigt underbar.
”Men vad heter han då?”
”Det vill du inte veta. Tro mig.”
”Jo, jag vill verkligen vet! Hallå, Müslimannen!”
Han ser lite granskande på mig, gör mig galen av nyfikenhet.
”Okej då, han heter Erik.”
”Är det den Erik?”, slänger jag ur mig, alldeles chockad.
”Ja, det skulle nog kanske vara så att det är den Erik som jag var tillsammans med på högstadiet”, säger Müsli och flinar ännu större.
Jag spärrar upp ögonen en aning, flämtar till.
”Men har inte ni haft kontakt sedan han bytte skola när vi gick i åttan?”
”Nej, det har vi faktiskt inte. Men vi ser varandra på ett helt nytt sätt nu, och han är helskön.”
”Menar du sexuellt så ville jag inte veta det där!”
Sedan skrattar vi båda två, ett mjuk klingande skratt som kittlar i hela mig.
Jag är verkligen glad för Müslis skull om han nu äntligen kan få det att funka med någon.
”Ska vi träffas i morgon, kanske? Skåla in 2011 tillsammans?”
”Jag pratade med Miqe förut och han föreslog att vi skulle vara hos honom, Amanda och Alfons har tydligen åkt till Skåne.”
”Ja, det visste jag. Okej, men då kanske vi ska dra ner på stan och fixa sprit.”
”Miqe bad oss göra det så det låter som en underbar idé.”
Vi diskar i ordning lite efter våran mackfika, jag byter om från mjukiskläder till röda stuprör och Thåströmtröja och sedan går vi den ganska långa biten bort till Systemet i snöfallet.
Jag beordrar Müsli att hämta vodka och cider, själv sätter jag av mot champagnehyllan.
Länge står jag där och läser på dom olika flaskorna.
Tillslut bestämmer jag mig för att ta den billigare eftersom att den är lite söt och det låter tilltalande.
När jag går runt hyllan ramlar jag nästan in i Müsli som letar efter mig.
Han har två stora vodkaflaskor och sex starkcider i sin korg.
Jag konstaterar att vi behöver vin också så jag hämtar en flaska rött och en flaska vitt.
Hela kalaset går på sjuhundraåttio spänn, men vi bestämmer att vi ska dela det på tre senare.
När vi har köpt slödryck på Coop går vi förbi en pizzeria och köper med oss kebab hem till mig.
Vi slänger i oss maten och sedan går vi igenom några av mina målningar för att bestämma vilka jag ska ha med på utställningen.
Müsli vill prompt att jag ska ha med två stycken från serien Pantumultet, och det vill egentligen jag med eftersom att dom är riktigt bra.
Men det är nästan för känsligt eftersom att dom målningarna bara handlar om Pan.
Så Müsli får nöja sig med ett ”kanske”.
Han blir kvar hos mig hela natten.
Vi sitter och diskuterar mina teckningar och bara pratar om livet till långt in på småtimmarna.

Alessa 30-31/12-2010

När jag kommer innanför lägenhetsdörren blir det första jag gör att ringa Miqe.
”Ah det är Miqe!”
”Hej, det är jag.”
”Hej, jag har försökt få tag på dig! Inför imorgon och så, menar jag.”
”Kunde inte svara, var hos Pan. Men blir det hos Amanda eller?”
”Yes, jag bestämde med Müsli att vi ska vara där.”
”Fan, dom kommer bli så paffa när dom inser att dom är på samma fest.”
”Ja, dom blir kanske sura först. Men dom måste lära sig att umgås med varandra.”
Jag kan inte direkt säga att jag är orolig för att ta Pan och Liv till samma fest.
Dom klarar sig, det vet jag, och dessutom tror jag att en fest med deras närmsta är ett bra tillfälle att fösa ihop dom.
”Det kommer gå bra.”, säger Miqe. ”Det blir kul.”
”Ja, jag hoppas det. Succé eller kaos, det märker vi.”
Vi pratar en liten stund till och lägger sedan på.
Eftersom jag inte ätit så mycket bestämmer jag mig för att göra en sallad med fetaost, som jag sedan äter framför tvn.
Kvällen förflyter så sakta att jag håller på att gå upp i atomer.
Nä r jag ännu en gång slår Miqes nummer så är det för att bjuda över honom.
Han svarar glatt ja och vi bestämmer att han ska köpa med sig thaimat och komma över.
När han klampar in i min hall fyrtio minuter senare slår jag armarna om honom och kramar honom hårt.
”Schyst att du kunde komma, jag hade så jävla tråkigt. Bra mycket trevligare att mysa med sin bästis då.”
Vi skrattar lite och slår oss ner i soffan med varsin stor tallrik thaimat.
Salladen jag åt innan var inte särskilt mättande, och min wok är så god att jag nästan slänger i mig den.
Miqe å andra sidan petar i sig sin friterade kyckling, ler lyckligt mellan varje tugga.
”Du ska äta sakta och njuta!”, förmanar han mig.
”Det smakar likadant oavsett!”
Han skakar lite på huvudet, synligt road, och stoppar in en hög ris i munnen.
”Knasfia.”, säger han ömt när han tuggat och svalt ner maten.
”Ja, nog är jag bra knasig alltid. Men du gillar’t.”
”Klart jag gör.”
Han skjuter undan tallriken och lägger armen om mig.
Jag lutar mitt huvud mot hans bröst och blundar.
Det är verkligen skönt att ha en vän som Miqe, någon som alltid finns där.
Och mysigt är det verkligen att spendera kvällen med honom.
När vi smält maten lite föreslår Miqe att vi ska ta en promenad, så vi pälsar på oss både jacka och halsduk, mössa och vantar.
Eftersom Miqe glömde allt utom jacka hemma får han låna lite grejer av mig, och jag måste säga att han är väldigt söt i min gula, stickade mössa.
När vi kommit ut och jag påpekar det ser han en kort sekund väldigt busigt på mig, och sedan träffar en snöboll mig i pannan.
Jag skriker till lite och borstar bort snön från håret.
”Du..nu ska du..dö”, lovar jag och tar upp en handfull snö, kramar ihop den till en boll.
Innan jag vet ordet av bryter ett våldsamt snöbollskrig ut, och jag tror inte att jag skrattat så mycket på flera veckor som jag gör nu.
Det slutar med att vi båda utmattat ramlar ner i snön och ligger kvar där, tätt intill varandra.
”Är det inte lite konstigt?”, frågar jag Miqe och vänder på huvudet lite så att jag kan se honom i ögonen.
”Vad för något?”
”Ja, alltså..vi beter oss som värsta kärleksparet, fjantar oss och grejer, fast som kompisar..om du fattar vad jag menar. Det är coolt.”
Han lägger armarna om mig och kramar mig.
Någon går förbi, och stannar upp en kort sekund.
”Hallå, get a room!”, skriker denna någon och börjar sedan flabba högljutt, ett typiskt manligt målbrottsskratt.
Jag och Miqe brister ut i skratt vi också, det är ganska komiskt alltihop.
”Nä, vad säger du? Ska vi ’get a room’? Det börjar bli rätt kallt.”, frågar Miqe och flinar lite.
”Visst, vi drar hem igen. Det ska gå en bra film på tv nu inatt. Vi hinner fortfarande om vi skyndar oss.”
Jämte varandra småspringer vi över snötäckt asfalt, skrattar en hel del.

Envy 31/12-2010

Pan ser ganska bekymrad och lite sur ut där hon står framför spegeln och drar i sin svarta, tighta klänning.
”Jag tycker inte alls om att inte veta vart jag ska!”, säger hon bestämt. ”Du är dum.”
Jag går fram till henne och lägger armarna om henne, med viss svårighet, magen är lite i vägen.
”Det kommer bli bra, Pan. Vi kommer ha kul. Tänk på stackars mig, jag som inte får dricka ens.”
”Nej, men du vet i alla fall vad som väntar!”
Jag ler mot hennes spegelbild, kan se hur hon anstränger sig för att inte le tillbaka.
Det resulterar i en ganska så förvriden och komisk min som får oss båda att börja skratta.
”Jag hatar dig som får mig att börja skratta när jag är sur.”, säger hon och vänder på sig så att vi står ansikte mot ansikte istället.
”Nej, du älskar mig.”, svarar jag och kysser hennes svala läppar försiktigt.
”Tusan, det gör jag ju!”
Hon tar min ena hand i sin och börjar dansa runt lite med mig, samtidigt som hon med klar röst sjunger på någon mysig låt jag inte riktigt kommer ihåg namnet på.
Behaglig till mods låter jag Pan dra med mig in i den virvlande dansen.
”Kommer vi att få dansa ikväll?”, frågar hon viskandes.
”Chansen finns nog”, svarar jag.
”Och när klockan slår tolv ska jag kyssa dig så innerligt jag bara kan! Jag ska kyssa dig och aldrig någonsin släppa taget.”
”Det låter perfekt.”
Pan börjar sjunga på en lite lugnare låt, lägger sin kind mot min.
Mitt hjärta slår extremt hårt innanför bröstkorgen, och jag finner det fascinerande, för Pan är den enda som fortfarande, efter nästan tre månader, får mig att känna så.
”Jag vet att nästa år kommer bli bäst. För oss alla.”, säger jag.
Pan slutar inte sjunga, men det gör inget, jag vet att hon känner som jag.
Det känns som om jag skulle kunna stå där med armarna om Pan hela kvällen, hela natten till och med, men tiden går och jag måste slita mig från min älskade en stund, måste sminka mig.
Jag lägger ett tunt lager guldfärgad ögonskugga på ögonlocken, drar några streck med kajalpennan.
Pan trängs framför spegeln bredvid mig och försöker att inte kladda allt för mycket med den mörkt gröna ögonskuggan hon har i handen.
Hennes rörelser är ganska ryckiga, och jag kommer på mig själv med att undra om hon tagit sina mediciner idag.
När jag frågar skakar hon sakta på huvudet.
Inte bra, det förvärrar situationen en aning.
Nu kommer hon definitivt ha lite svårare med att Liv är där.
Trots det ska jag allt se till att det blir bra ändå, det förtjänar vi alla som kommer vara där.
Men för säkerhets skull lägger jag ner Pans burk med Stesolid i hennes väska.
Jag stänger igen väskan precis när hon kommer indansandes i vardagsrummet.
”Är du klar?”, frågar hon glatt.
”Jadå, ska bara sätta i örhängen.”
”Och dom ligger i min väska eller?”, frågar hon misstänksamt.
”Eh..nej. Jag la bara i din medicinburk.”
”Kommer jag att..behöva den?”
Jag rycker på axlarna.
”Jag vet inte, Pan. Det är bättre att ta det säkra före det osäkra.”
Hon lägger armarna i kors över bröstet, dom är bleka och ärriga mot det svarta tyget.
Jag får lite ont i magen, men försöker hålla modet uppe.
”Jag menade inget illa..”, säger jag.
Hon mjuknar avsevärt, kommer fram till mig.
”Jag vet väl det”, svarar hon mjukt.
Hon för en turkos hårslinga från mitt ansikte och lägger handen på min kind.
”Om du är redo att dra så kan vi möta Alessa utanför om tio minuter. Hon sa att hon var på väg.”
Jag nickar och Pan drar på sig koftan som ligger på sängen.
När vi båda tagit på oss skor, klackskor för Pan och lågskor för mig, lämnar vi lägenheten tillsammans.

Liv 30/12-2010

Klockan börja närma sig sju när jag lämnar min lägenhet med ett dussin skivor trängandes med kvällens outfit i väskan och tar spårvagnen hem till Amandas.
Vinet och champagnen har jag med mig, resten av alkoholen tog Müsli i morse.
Han är redan hos Miqe när jag kommer upp i lägenheten.
Dom har pyntat hela vardagsrummet med glitter och serpentiner och dukat jättefint på matbordet, vit duk med en massa guldkonfetti.
Jag blir riktigt imponerad.
”Det är ju riktigt snyggt här!”, säger jag och ställer in alkoholen i kylen.
”Fast vi har inte gjort allt själva, Alessa var här och hjälpte till förut”, säger Miqe.
”Åh, jag saknar henne verkligen... Men hon ska självklart vara med mitt kära ex i kväll istället för att fira nyår med sin flickvän...”
”Se inte så sur ut, syrran”, säger Miqe och ger mig en kram, ser lite busigt på mig.
”Öhm, nej visst, vi får väl träffas i morgon, antar jag.”
Jag går in i badrummet och byter om till en rödsvart klänning utan axelband och drar på mig ett par svarta nätstrumpbyxor.
Sedan sprejar jag upp håret och fixar till det, hårdsminkar mig i silver och svart runt ögonen.
Müsli som sitter på golvet i dörröppningen och studerar mina rörelser skrattar till när jag stryker illrött läppstift på mina läppar.
”Värst vad du anstränger dig för en kväll med mig och din bror”, påpekar han roat.
”Men det är ju nyårsafton och jag vill vara fin. Du har ju för fan skjorta på dig, det brukar du inte ha!”
”Vadå? Den är ju snygg”, säger han bestört och drar lite i sin blåsvartrutiga skjorta.
”Vad gör Erik i kväll, då?”, frågar jag och drar igen min sminkväska.
”Han är med sin familj nu, men kommer hit typ halv tolv och skålar med oss. Det är väl okej för dig?”
”Självklart, vad kul! Jag saknar faktiskt honom.”
Vi går ut i köket där Miqe håller på att förbereda toast med räkor och annat smått och gott.
”Tror du verkligen att vi äter så mycket?”, frågar jag skeptiskt och studerar dom tio redan färdiga toasten på uppläggningsfatet på bänken.
”Det klarar vi nog av, jag är vrålhungrig!”, svarar Miqe och ger Müsli en blick.
Jag får för mig att dom har något skumt i görningen, men viftar bort tankarna och gör istället i ordning varsitt glas med vodka och cider till oss.
Sedan slänger jag in en skiva med La Roux i stereon och dansar loss till Bulletproof, känner mig jättepepp och vill bli full.
När klockan blir ungefär tjugo över åtta ringer det på dörren där i Amandas lägenhet.
Miqe går och öppnar, och in genom dörren kommer Alessa, Envy och Pan.
Mitt kära ex har ögonbindel på sig så jag förstår att dom har lurat hit henne.
Mitt hjärta verkar stanna och stå still i några sekunder innan blodet börjar forsa genom mina ådror igen.
”Tjena tjejer!”, tjoar Müsli och vänder sig sedan till mig. ”Är du okej, Liv?”
Jag ser nästan ursinnigt på honom.
”Vad fan är det här? Hade ni planerat det här?”
Jag vänder på huvudet och ser hur Alessa och Envy tar av Pan ögonbindeln och hon ser sig förvirrat omkring, fäster blicken på mig.
”Vad i helvete gör vi här?”, frågar hon utan att se bort.
”Nu är det såhär, älskling”, säger Envy, ”att vi gärna vill ha kul hela gänget i kväll, så du och Liv får helt enkelt hitta ett sätt att komma överens.”
”Kunde ni inte ha varnat mig i alla fall?”, muttrar hon och sänker blicken, börjar snöra av sig skorna.
”Då hade du bara vägrat”, påpekar Alessa.
”Just precis”, säger Pan.
I nästa sekund skuttar Envy in till mig och Müsli i vardagsrummet och ger mig en kram.
”Åh, jag har saknat dig!”, säger hon och ler.
”Shit, du är verkligen gravid nu...”, får jag ur mig.
”Japp, det är jag”, säger hon glatt.
Vi märker att Miqe och Alessa har lite svårt att få Pan att lämna hallmattan, men tillslut gör dom oss sällskap i vardagsrummet.
Alessa kramar om mig och kysser mina läppar lite snabbt, ser frågande på sin syster.
”Jaha”, säger hon långsamt. ”Hej allihopa. Eh, vänta lite, jag ska bara hälla i mig några Stesolid.”
Hon återvänder ut i hallen och drar upp en pillerburk ur sin väska, sväljer ner tre tabletter.
”Pan, måste du verkligen det?”, frågar Envy.
”Ja, det måste jag, Envy”, snäser Pan och tar fram en cider ur en av tjejernas systemetpåsar.
Dom första timmarna är ganska stela.
Vi äter Miqes goda toasts under tystnad, jag vågar knappt se åt Pans håll.
När vi har gjort slut på maten slår dom andra sig ner i sofforna medan jag hämtar dom två vinflaskorna och tar fram sex vinglas ur vitrinskåpet i vardagsrummet.
Jag fyller glasen med vin och studerar människorna framför mig.
Jag bestämmer mig för att kasta mig ut för stupet och sätter mig bredvid Pan.
Alla utom vi är inne i någon ivrig diskussion om lämplig nyårsmusik.
Pan vänder långsamt på huvudet och ser på mig med smått glansiga ögon.
En stund sitter vi där och bara ser på varandra, vilket dom andra inte verkar märka.
Tillslut är det något som brister i mig, och tydligen i oss båda, för vi slår armarna om varandra och hon håller om mig hårt.
”Jag älskar ju dig, Liv...”, viskar hon mot mitt hår. ”Förlåt...för precis allting.”
”Förlåt själv”, säger jag och ser ingående på henne. ”Jag älskar dig med, Pan.”
”Åh, titta, dom pratar med varandra!”, utbrister Envy och pekar på oss från soffan mitt emot.
Jag ser att Pan börjar rodna och kan inte låta bli att tycka att hon är väldigt söt.
Resten av kvällen flyter på ganska bra, även om det stundvis är ganska spänt mellan mig och Pan.
Vi lyssnar igenom alla skivor jag tog med, spelar ölspelet och trivs så som bara riktigt bra kompisar kan göra.
Jag och Alessa går ut på balkongen och tar en cigg, hon ler mjukt mot mig.
”Det är så underbart att se att du och Pan kan umgås”, säger hon.
”Ja, jag är väldigt förvånad själv. Men det känns faktiskt helt okej.”
Alessa lägger en hand på min kind, biter sig i läppen och närmar sig mig.
Hon kysser mig så intensivt att jag blir alldeles tänd på henne, jag lägger armen om hennes rygg och drar henne till mig.
Vi hör hur det ringer på dörren och jag antar att det är Erik som kommer, men jag kan nästan inte slita mig ifrån min underbara flickvän.
När vi väl kommer in i vardagsrummet igen har han redan tagit plats i soffan bredvid Müsli och hällt i sig ett halvt glas vin.
”Hej Erik!”, säger jag glatt, går fram och ger honom en kram. ”Vad kul att se dig igen!”
”Det samma”, säger han. ”Jag kommer fortfarande ihåg dina söta fredagslappar, haha!”
”Dom minns jag också!”, skrattar Miqe. ”Du var så himla söt på den tiden, syrran. Eller alltså, det är du fortfarande, men ni fattar.”
Hela gänget stämmer in i hans skratt och kan knappt hejda oss, men några minuter senare måste vi hämta champagnen och sätta på tvn för att se Ring Klocka, Ring.
En minut i midnatt öppnar Müsli champagnen och korken flyger i taket, och precis på tolvslaget reser vi oss upp och höjer våra glas.
Jag ser djupt in i Alessas ögon och säger att jag älskar henne, sedan ger jag Pan en kram och säger att jag vill ha henne i mitt liv.
Hon ler mot mig och pussar min kind, klingar sitt champagneglas mot mitt.
Och jag har mina förhoppningar om att 2011 kommer att bli ett väldigt bra år.

Müsli 28-29/1-2011

Det är ganska mycket folk på det lilla galleriet där Livs målningar pryder alla väggar i kväll.
Jag gläds åt att annonsen vi satte in i tidningen lockade så många besökare.
Liv ser ganska så spänd ut där hon står vid bordet med salta pinnar och cider och ler mot alla som går förbi.
Miqe, Envy, Pan, Alessa, jag och Erik spatserar runt i lokalen och studerar Livs alla fantastiska alster.
Jag märker att Pan blir väldigt känslosam när hon ser teckningarna på ”henne” och dom från den tiden när dom var ifrån varandra i somras, så jag går fram till henne och kramar hennes hand.
När utställningen är över skriver Liv kontrakt med galleriet och får sålt fyra målningar för sju hundra kronor styck.
Riktigt stolta över vårt lilla Liv går alla, utom Envy och Pan som vill hem och vila, ut på krogen för att fira.
Vi sätter oss på en liten bar på Avenyn och tar ett par drinkar, Liv och Alessa hånglar loss där på sina barstolar och jag sliter tag i Erik.
”Vad säger du, ska vi följa deras exempel?”
Jag pressar mina läppar mot hans, smeker honom över ryggen.
Miqe som sitter mellan oss bara skrattar och skämtar med bartendern om att det här är det nya homostället.
Vi lämnar baren ganska snart och jag och Erik åker hem till hans lägenhet.
När vi kommer in i hallen har vi redan börjat få av varandra kläderna.
Jag vill känna hans nakna kropp mot min så jävla hårt, så jag puttar ner honom på dubbelsängen och han för fingrarna genom sitt blonda hår, ler utmanande mot mig.
Med bestämda rörelser drar jag av mig t-shirten, lutar mig fram och knäpper upp knappen i hans jeans.
Min hand stöter emot hans kön och jag känner att han är hård.
Han sliter av sig sin långärmade tröja, tar min hand och placerar den på sin ena bröstvårta.
Han stönar lågt och jag gränslar honom, kysser hans läppar så att skäggstubben kittlar i mitt ansikte.
Det känns nästan som om jag är hög när jag drar av mig mina vita stuprör och han lägger en hand på mitt stånd ovanpå boxerkalsongerna.
Han kysser mig ner över bröstkorgen och ger mig den antagligen bästa avsugningen jag fått hittills i mitt liv.
Jag stönar ljudligt när jag kommer, han ler mot mig.
Även om jag och Erik har alldeles underbart sex, är jag tyvärr ganska säker vid det här laget på att jag inte är kär i honom.
Den tanken gör ganska ont i mig, och när han någon timma senare har somnat bredvid mig i sängen smyger jag mig upp och klär på mig.
Utan att väcka den tungt sovande Erik lämnar jag lägenheten och åker hem.
När jag sitter på spårvagnen skickar jag i väg ett sms till honom.
Jag åker hem, behöver tänka lite. Ärligt talat vet jag inte om det här funkar så bra, Erik. Jag ringer dig i morgon.
Jag får svar från honom precis när jag kommer in i hallen.
Det är lugnt, jag känner samma sak. Du är helskön, Müsli, men vi kanske bara ska vara vänner i stället?
Det lättar mitt hjärta en aning att jag inte är ensam att känna såhär, så jag svarar att det låter bra och sedan kryper jag ner i sängen och somnar.

Miqe 31/1-11/3-2011

Tiden flyter fram så fort just nu och jag hinner egentligen inte riktigt med.
Jag jobbar över så mycket jag kan för att tjäna ihop en del pengar, och samtidigt har jag börjat övningsköra.
På annons hittar jag en billig, begagnad Volvo som jag köper med hjälp av arvet efter mamma och pappa.
Liv och Alessa hjälper mig att lacka om den från gul till svart med silvriga detaljer och den blir faktiskt riktigt snygg.
Det är verkligen ett riktigt stöd för mig att jag har Alessa så nära, jag vet inte riktigt om jag hade klarat allt det här annars.
Jag börjar kolla lite på lediga lägenheter, och sätter upp mig i kö på några hyfsade tvåor i centrum.
Till min stora förvåning blir jag erbjuden en visning redan den tjugoförste februari.
Alessa följer med mig och vi konstaterar att lägenheten duger ganska bra, så jag ska få nyckeln om en månad.
Nästa helg blir jag bjuden hem till Envy och Pan för att fira allt jag åstadkommit och att Envy varit gravid i nästan exakt sex månader.
Liv och Alessa blir självklart också bjudna, men till Pans stora lättnad väljer dom att umgås på egen hand den första delen av kvällen.
Sedan dyker dom upp runt elvasnåret och är ganska fulla, vilket även gäller Pan.
Så det blir ändå en väldigt trevligt kväll, trots omständigheterna.
När vi ska dra oss hemåt, bestämmer vi att jag ska åka med Alessa hem och Liv ska hem och sova eftersom att hon ska upp tidigt och jobba nästa morgon.
Jag och min bästa vän slänger in en film i dvdspelaren och placerar madrassen till säng på golvet framför tvn, och sedan ligger vi där i flera timmar och pratar och myser.
”Miqe”, säger Alessa i mörkret när vi har stängt av tvn för längesedan.
”Vad är det?”
”Hur känns det, egentligen, att jag ska bli moster till din dotter trots att Pan inte riktigt är mamma till henne?”
Den här frågan hade jag inte förväntat mig, och jag vet inte heller om jag har något svar på den.
Det är ju liksom bara så det är, något som jag bara måste vänja mig vid.
”Självklart är det helt underbart, på ett sätt”, säger jag trevande. ”Men samtidigt lite underligt, ja, det måste jag erkänna.”
”Jag tror att det kommer bli bra”, säger Alessa och tar min hand. ”Du har ju liksom två mammor att dela ansvaret med istället för en.”
”Jo, visst, men Pan är inte babyns biologiska mamma.”
”Vad spelar det för roll, då? Ingen alls, Miqe.”
”Nej, kanske inte.”
Sedan somnar vi i famnen på varandra och jag drömmer om livet som pappa.
Det går relativt snabbt för mig att ta mitt körkort, eftersom att jag redan har övningskört en del under åren.
Den nionde mars har jag uppkörning och klarar det galant, så till helgen firar hela gänget det med att gå ut på restaurang och sedan krogen.
Vi har våra traditioner när det gäller att fira saker, men det är i princip enda gången jag går ut på krogen nu för tiden.

Müsli 12-13/3-2011

Det är som vanligt ganska mycket folk på Gretas när jag, Liv, Pan, Alessa och Miqe ramlar in på klubben efter att ha varit ute och ätit middag för att fira Miqes körkort.
Envy var med på restaurangen, men hon kände sig trött och höggravid, som hon sa, så hon åkte hem men insisterade på att Pan skulle hänga med oss.
Vi hänger in våra ytterkläder i garderoben och banar vägen fram till baren för att beställa varsin drink.
Men jag hinner inte fram dit innan någon ramlar in i mig.
Så fort jag ser denne någons blonda hår vet jag att det är Erik.
”Åh, ursäkta”, säger han skamset. ”Men åh fan, det är ju du! Tjena Müsli!”
Jag känner på hans andedräkt att han är ganska så full, och det förvånar mig lite eftersom att klockan bara är tio.
”Du, vill du veta en sak?”, frågar han och drar mig till sig. ”Jag är här med en kille, Max heter han, och han är skitfrän och sådär... Men nu ska jag i väg och träffa en riktig hunk, så skulle inte du kunna täcka upp för mig lite?”
”Vadå, ska jag vara med honom, tycker du?”
”Ja visst, för fan!”, tjoar Erik och ser sig om i lokalen. ”Där är han!”
Han pekar på en asiatisk kille i kort, mörkbrunt hår med lång synthlugg och svart tröja med tre uppknäppta knappar.
Max tränger sig fram till oss och hälsar på mig.
Det känns nästan som om mitt hjärta stannar när han trycker min hand.
Hjälp, han måste vara något av det sötaste jag någonsin har sett.
”Max, det här är Müsli”, säger Erik stressat. ”Och jag måste dra, så ni kan ju bekanta er med varandra. Tja, då!”
I nästa sekund har han stuckit därifrån och kvar står jag och studerar den söte, asiatiska pojken som ser tillbaka på mig med bruna ögon som jag håller på att drunkna i.
”Jaha... Där försvann han. Inte mig emot, han verkade inte så intresserad ändå.”
”Han är mitt ex”, slänger jag ur mig med en grimas.
”Åh, då förstår jag.”
Han ger mig ett leende, ett alldeles underbart leende.
”Får jag bjuda dig på en drink?”, frågar jag.
”Det får du gärna!”
Vi går bort till Liv, Alessa, Pan och Miqe som sitter i baren och har precis fått sina drinkar.
Jag presenterar Max för mina kompisar och säger att han blev dumpad av Erik.
”Då är det mycket bättre att du hänger med oss!”, säger Liv glatt.
Jag köper varsin Sex On The Beach till mig och Max och han ler uppskattande mot mig.
Drinken är ganska stark, men det spelar ingen roll, för jag står där med världens sötaste asiatiska pojke och kan inte titta mig mätt på honom.
”Så, hur gammal är du, Max?”, frågar jag.
”Jag fyllde tjugo i tisdags”, svarar han.
”Åh, så det kan vara därför jag inte har sett dig här förut?”
”Precis, det är första gången jag är här. Och hur gammal är du, Müsli?”
”Jag fyller tjugotvå i mars.”
Utan att säga ett ord tar han min hand och frågar om vi ska dansa, och i nästa sekund är vi ute på dansgolvet och svänger loss till Lady Gaga.
Max placerar sina händer på mina höfter, det känns som om jag sprakar under hans handflator.
Jag kan höra att Miqe ropar på mig, men jag kunde verkligen inte bry mig mindre just nu.
Allt jag bryr mig om är att Max ska vara nära mig och att jag får andas hans luft.
Jag sänder en tacksam tanke till Erik för att han lämpade av sig Max på mig, vilket nog är det bästa han någonsin gjort för mig.
Folk och timmar virvlar förbi, men det är knappt så att jag uppfattar det.
När mobilen vibrerar till i min byxficka och jag sliter upp den ser jag att klockan redan är tio över tolv.
Jag har fått ett sms från Liv där det står att dom har gått hem och att jag ska ha det så kul.
Och det är precis vad jag har med Max kropp tätt intill min på dansgolvet.
Eller, kul kanske inte riktigt är rätt ord, utan snarare som han viskar i mitt öra;
”Det är helt magiskt att vara här med dig...”
Vi lämnar klubben och skiljs åt när dom stänger.
Men först byter vi nummer och kramas en lång stund.
Jag drar in hans doft i mina näsborrar så noga jag bara kan så att jag aldrig ska glömma hur gott han doftar.
När vi tillslut släpper varandra för att gå åt varsitt håll, kan jag inte tygla mig själv.
Jag kysser hans bleka läppar så hårt jag bara kan och han besvarar kyssen.
Vi bestämmer att vi ska höras när vi vaknar nästa morgon och hans lysande, bruna ögon är det sista jag ser innan jag vänder mig om.

Liv 22/3-2011

Mina senaste målningar ligger uppradade på gallerigolvet och blir grundligt studerade av min så kallade manager och chef Robert, en fyrtioåtta-årig kostsamlare och hobbykonstnär.
Man kan väl säga att jag i det närmaste har slutat jobba i min älskade tebutik med café i Haga eftersom att jag numera kan försörja mig på min konst och lönen från galleriet.
Jag är fortfarande där på fredagar och lördagar, men Camilla säger att det är väldigt tomt utan mig.
Fast jag känner mig hur nöjd som helst med att kunna försörja mig helt på konsten, det har ju varit min stora dröm sedan jag kladdade ihop små teckningar hos dagmamman när jag var typ fyra år gammal.
Det roliga är att jag tjänar mycket mer nu än jag någonsin gjorde på cafeét och det enda jag behöver göra är att leva ut min ständiga inspiration på målarduk.
Robert kunde väl inte vara mer nöjd med mig.
Tre av mina alster, som numera är riktiga tavlor, hänger alltid i galleriets skyltfönster och jag har egna utställningar ungefär var tredje månad.
Flera konstkännare kallar mig en känslosam världssensation, och jag blir lika överväldigad varje gång jag tänker på det.
”Alltså, jag fattar inte hur du kan göra så klockrena målningar”, säger Robert imponerat och lyfter upp en av dom. ”Den här får mig att tänka på framtidsvisioner och tillbakadragenhet på samma gång. Är jag nära din tanke?”
”Den är till Envy som är gravid med min brors dotter och ska väl försöka spegla alla mina känslor kring det, så du är nog ganska så nära faktiskt.”
”Underbart!”, säger han och ler med hela ansiktet. ”Och du vet att jag älskar alla dina porträtt av din flickvän. Alessa, vilket namn, säger jag bara...”
Jag försöker suga åt mig varje ord han säger, men jag är inte riktigt van vid att få såhär mycket bekräftelse eftersom att jag aldrig förut har visat alla mina alster för någon på det sättet som jag gör nu.
Men det känns bra, självklart gör det det, jag är bara lite ovan.
Någon halvtimma senare tittar Müsli och Max förbi galleriet för att dra med mig ut på en fika.
Dom två väldigt söta pojkarna ser alldeles nyförälskade ut och mitt hjärta tar ett skutt i bröstet när jag kramar om dom båda.
Jag säger hej då till Robert och bestämmer att vi ska ses på torsdag och sedan går jag ut i vårsolen med en gaykille på var sida.
Det tar inte lång tid för oss att bestämma att fika är godast hemma, så vi ringer Miqe som kommer och hämtar upp oss på vägen hem från jobbet.
Han verkar väldigt nöjd som får bjuda oss på kaffe och kladdkaka som han bakat själv.
Müsli, som inte har varit hos honom förut, gillar lägenheten skarpt och Max instämmer.
Så vi sitter där i Miqes mysiga vardagsrum nästan hela kvällen.
Alessa kommer över och joinar oss runt klockan åtta och hon har med sig vin.
Miqe tackar nej och erbjuder sig att köra oss hem senare, något som jag nog aldrig trodde att jag skulle få höra min bror säga.
Jag blir väldigt glad när min älskade flickvän hoppar upp i mitt knä och kysser mig minst ett dussin gånger.
Men jag får en liten föraning om att min käre bor känner sig en aning utanför där han sitter i fåtöljen och studerar dom två kärleksparen i soffan mitt emot honom.
Därför föreslår jag att vi kanske ska tacka för i kväll så Miqe skjutsar hem både mig, Alessa, Müsli och Max.
När jag sedan ligger ensam i min sköna, utbäddade soffa slår det mig att det antagligen inte alls är långt kvar innan Miqe blir pappa, på riktigt, utan återvändo.
Det kanske handlar om några få veckor.
Jag ska stötta både honom, Envy och Pan så mycket jag kan och jag vet att Alessa kommer att göra det samma.

Envy 4-5/4-2011

Pans ansiktsuttryck hos barnmorskan är oslagbart.
Dom senaste månaderna har varit något av en pina.
Graviditeten har tagit hårdare på mig än jag trodde den skulle göra, men samtidigt fattar jag ju att det inte ska vara superenkelt att vara med barn.
Men nu, med sju veckor kvar, vill jag bara att det ska ta slut.
”Är det konstigt att barnet vänt på sig?”, frågar Pan oroligt.
Barnmorskan ler lite, ett tryggt leende som verkar lugna Pan.
”Inte ett dugg, för förstföderskor brukar barnet vända sig rätt runt vecka trettiotre.”, svarar hon.
”Jaha..”
Hon ser fortfarande lite förvirrad ut, och trycker min hand hårt.
”Det är ingenting att oroa sig för.”, flikar barnmorskan in. ”Det är helt normalt. Och Ylva, jag vill att du kommer hit på regelbundna kontroller fram tills förlossningen, bara så att vi kan hålla koll och se så att barnet inte vänder på sig igen.”
Jag nickar, och sen får vi lov att gå.
Vi har bestämt med Miqe att vi ska komma över och hälsa på honom i hans lägenhet efter mötet med barnmorskan, så vi sätter oss på spårvagnen och åker dit.
Han ser väldigt glad ut när han öppnar för oss.
”Hej tjejer! Kom in för fan!”
Vi kliver in och tar av oss ytterkläderna.
Miqes lägenhet är jättemysig, och jag och Pan sätter oss ner i Miqes soffa, han sätter sig mittemot i en fåtölj.
”Hur gick det på mötet?”, frågar han nyfiket och snurrar lite på kaffekoppen han har i handen.
Jag berättar allt om mötet och Miqe ser väldigt intresserad ut.
”Tänk att barnet redan förbereder sig för att födas..”, säger han drömskt.
”Jaru”, svarar jag. ”Snart är du pappa Miqe!”
”Shit alltså, det är så spännande och skrämmande på samma gång.”
”Lite sjukt, men coolt..”, håller Pan med.
Jag skrattar lite och lägger handen på magen, smeker den ömt.
Om dom är nervösa, vad är då inte jag?
För det första ska jag klämma ut den här ungen, och bara det borde ta halvt som halvt död på mig.
Och för det andra..nej, mamma Envy låter bara så konstigt.
Men jag längtar ändå.
”Förresten, kan inte vi åka till Ikea någon dag?”, frågar jag och ser på Miqe. ”Du har ju bil och sådär..tänkte att vi kanske kunde köpa babygrejer.”
Miqe ser lite fundersam ut, men svarar snabbt.
”Imorgon?”
Så vitt jag vet är både jag och Pan lediga, så vi bestämmer oss för att ta oss en liten tripp redan nästa dag.
”Det blir ju helmysigt!”, utbrister Pan. ”Stora lilla familjen som ska storshoppa!”
Miqe ser road ut och jag fnissar lite, lägger armen om henne och kysser hennes mjuka kind.

Miqe pekar på en spjälsäng, ser frågande ut.
”Den där då?”
I över en timme har vi suttit fast här vid barnavdelningen på Ikea eftersom jag inte kan bestämma mig för vilken jag föredrar.
”Jag vet inte..”, tvekar jag och studerar den vitmålade spjälsängen.
Pan slår handen för pannan och ser trött ut.
”Envy! Vi har tittat på över tjugo stycken nu, alla kan väl inte vara lika fula?”
Jag ler ett ursäktande leende, går vidare till nästa, en i mörkbrunt trä, för tredje gången.
”Nej, den här gillar jag inte.”, säger jag bestämt efter att ha tänkt efter en liten stund.
”Åh! Då kan vi ju stryka den, bara tjugofyra sängar kvar nu!”, säger Miqe ironiskt.
Jag puttar till honom lite lätt.
”Tyst. Vår dotter förtjänar det allra bästa, om jag så ska stå här fram till förlossningen.”
Efter många om och men bestämmer jag mig för den vita trots allt, och Miqe väljer en annan vi alla tre tycker ganska bra om till sin lägenhet.
”Då är det barnstolar då!”, säger jag glatt, och Pan ser alldeles förstörd ut, men följer lydigt efter mig när jag går för att välja ut en stol.
Miqe, som går bredvid Pan, viskar något i hennes öra.
”Ska vi droga ner henne och bära ut henne i bilen? Ta en barnstol och dra liksom..”
Jag får kämpa hårt för att inte brista ut i gapskratt, men jag vänder mig om och ser strängt på Miqe.
”Jag hörde det där!”
”Klant-Miqe”, säger Pan och springer ifatt mig. ”Nu kom hon ju på oss!”
Hon tar min hand och trycker den lite.
Mina ögon smalnar och jag ser misstänksamt på henne.
”Försöker du lura mig nu? Smyga upp här bredvid mig och hitta på dumheter?”
Hon ler ett leende som är väldigt svårtolkat, antingen betyder det ”absolut inte!” eller ”du skulle bara veta.”
”Hm”, fnyser jag och fingrar lite på en gosedjursnalle.
När vi till slut plockat ihop lite lakan, en barnstol, några söta lampor och ett gäng gosedjur ser Miqe bedjande på mig.

”Kan vi äta lunch nu?”
”Ja, Miqe, det kan vi.”, ler jag.
Han nästan skuttar iväg mot restaurangen, ställer sig i den ganska så korta kön.
”Jag ska äta köttbullar, för det ska man göra på Ikea!”, säger han glatt när jag och Pan gör honom sällskap.
Pan beställer honungsglacerad kapkummel med quinoamix och paprikasås, medan jag håller mig till kycklingfilé med pasta, eftersom det låter..normalare.
Pan skrattar hjärtligt när jag påpekar det.
”Det är fisk, Envy.”, säger hon.
”Men jag vet väl det..”, svarar jag och känner mig lite dum.
”Se inte sådan ut!”, utbrister Miqe. ”Ta en köttbulle istället!”
”Det gör jag ju inte!”, säger jag, men kan inte låta bli att dra på smilbanden, stoppar in köttbullen i munnen.
”Se där, problemet löst!”
Miqe ser så barnsligt glad ut att jag bara inte kan låta bli att tänka att han utan tvekan kommer bli världens bästa pappa.
För det är så jag tänker.
Hur ska man kunna ha ett nära förhållande med ett barn om man inte vågar vara barnslig?
Just därför vet jag att det här kommer bli bäst, för mitt barns pappa är verkligen den mognaste, barnsligaste killen i världen.

Författare:

Publicerat

Dela: