Pan och Liv om Kärlek part 5

Pan 30/7-2010

De flesta ljuden på avdelningen skrämmer mig.
Jag kan höra människor som skriker ut sin ångest bakom stängda dörrar.
Utanför mitt rum springer det förbi en vuxen kvinna i femtioårsåldern och vrålar.
”Allt går åt skogen!”, skriker hon och stannar upp när hon ser mig.
Hennes blick fullständigt genomborrar mig.
”Eh..allt går åt skogen?”, säger jag tveksamt.
Hon nickar sakta.
”Det gör det.”
Sedan sätter hon av igen, fortsätter springa fram och tillbaka i korridoren i säkert en kvart innan någon ingriper och tar med henne tillbaka till sitt rum.
Atmosfären på avdelningen gör det svårt för mig att andas, och jag ser fram emot Alessas och Miqes besök senare idag.
Fram till dess vet jag inte riktigt vad jag ska sysselsätta mig med, det finns inte precis mycket här att göra.
Jag saknar Liv så mycket att det känns som om jag håller på att implodera.
Hon ska kanske komma förbi senare idag och jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir så.
Någon knackar på dörren till mitt rum och in kommer Viktoria, en av skötarna på avdelningen.
”Hej”, säger hon. ”Hur mår du, Pan?”
Jag funderar lite.
”Inte jättebra. Jag känner mig rätt orolig i kroppen, men det är väl abstinens antar jag..”
”Antagligen. Jag tänkte att du skulle få dina mediciner i alla fall.”
Hon sträcker fram mina tabletter och en plastmugg med vatten.
Lydigt sväljer jag mina nya mediciner.
Min läkare har satt in Sertralin mot depression och ungefär var tredje timma får jag lugnande för att inte spåra ur totalt.
På kvällarna får jag Stilnoct för att kunna sova.
Det känns rätt konstigt att plötsligt gå från att aldrig ha ätit medicin till att ta det regelbundet.
Jag trodde aldrig att jag skulle behöva det.
Viktoria lämnar mig ensam igen och jag försjunker i tankar.
Förstrött pillar jag lite på stygnen i armen och studerar de gamla, redan läkta ärren.
Dom är fortfarande mörkt lila och skrämmande breda.
Det kommer ta sitt lilla tag att vänja sig, det är då ett som är säkert.
Inklampandes i rummet kommer tjejen jag delar sal med.
Hon heter Elina och är en liten, smal tjej med axellångt svart hår och kalla, blåa ögon.
Hon släntrar fram till mig och kastar sig på min säng.
”Hej Pan!”, säger hon och ser på mig. ”Markus har fått värsta rycket i korridoren. Han typ har slagit sönder alla tavlor, och en stol. Rätt läskigt, så jag tänkte att jag skulle göra dig sällskap.”
Markus är avdelningens vildaste patient. Varje dag är det någonting runt honom.
Han är i tjugofemårsåldern men beter sig snarare som om han vore femton.
”Skit i honom. Han är ofarlig, Elina.”
”Men tänk om han får för sig att slå på mig istället för på tavlorna?”
Hon verkar uppriktigt orolig och jag lägger en hand på hennes axel.
”Markus har inget emot dig, och jag kan inte komma på en enda anledning till att han skulle ge sig på dig. Kan du?”
Hon sitter tyst en stund, men skakar sedan nästan omärkligt på huvudet.
”Nä, egentligen inte.”
Sedan ler hon lite mot mig.
”Ska vi spela kort?”, frågar hon och jag nickar.

Jag ler lyckligt när Alessa kommer gåendes i korridoren.
Vi möts halvvägs och hon omfamnar mig.
En lång stund håller hon om mig hårt och placerar en mjuk kyss på min kind.
”Syrran”, säger hon. ”Nu är jag här, och jag stannar så länge du vill.”
Hon luktar gott, en svag doft av vanilj slår emot mig när vi släpper varandra.
För dagen är hon klädd i ljust blåa, nästan vita, jeans. Dom är ganska trasiga, främst vid knäna. Utöver det har hon en svart t-shirt med Winnerbäck på.
”Du är väldigt fin idag”, säger jag.
”Tack, det är du med, trots omständigheterna.”
Jag har mitt favoritlinne på mig, det vinröda.
Över det har jag min gråa kofta, mest för att inte frysa.
Nu när jag blivit så jäkla mager har jag väldigt lätt för att bli kall.
”Vill du ha kaffe?”, frågar jag.
Alessa tackar ja och jag går för att hämta varsin kopp.
När jag gjort det går vi och sätter oss i rökrummet.
Det visar sig att Alessa köpt ett paket Level åt mig, och det är tacksamt som jag tar emot det.
Cigaretterna går lätt åt när man är inlagd.
”Hur mår du, Pan?”
Jag rycker på axlarna.
”Jag vet inte riktigt. Jag fick lugnande precis innan du kom, så jag känner mig rätt..jag vet inte, typ tom. Dom stänger av liksom.”
Alessa nickar, nästan lite igenkännande.
”Jag förstår hur du menar. Jag gick på mediciner ett tag när jag bodde på Island. Jag hade en rätt jobbig period när jag gick på högstadiet.”
Det förklarar varför hon verkade så förstående.
Vi sitter tysta en stund, kommer inte på något att prata om direkt.
Efter ett tag kryper jag upp i hennes famn och hon håller om mig försiktigt.
Trots att vi bara setts några gånger så känner jag mig trygg och säker hos min syster.
Det är fantastiskt hur det funkar, det här med tvillingbanden.
Det är nästan som om vi känt varandra hela livet.
Alessa verkar känna samma sak, för plötsligt öppnar hon munnen för att säga något.
”Det är så skönt att ha fått tillbaka dig, älskade syster. Du har varit saknad enda sen stunden du försvann. Varje dag undrade jag hur det hade vart att få växa upp med dig..Men vi har hela livet på oss, visst?”
”Ja. Nu tänker jag inte försvinna igen.”
Hon kramar om mig lite hårdare, lutar sig mot mig.
Jag kan känna hennes andetag mot mitt hår.
”Jag var så rädd när jag fick reda på att du låg på sjukhus. Du får aldrig göra så igen!”
”Jag lovar. Allt det här fick mig att komma till insikt. Jag har så mycket att leva för. Jag har dig, Liv..och Envy. Och alla nya vänner jag fått. På tal om det, Miqe kommer hit en stund. Men du får gärna stanna kvar och träffa honom du med.”
Alessa säger att det vill hon gärna, och värmen sprider sig i mitt bröst.
”Tack för att du finns.”
Efter ytterligare en liten stund kommer Viktoria in i rökrummet.
”Miqe är här nu”, säger hon. ”Han är på ditt rum, jag sa att jag skulle hämta dig.”
Vi fimpar våra cigaretter och går för att möta Miqe.
Han lyser upp när han ser mig och ger mig en lång, lång kram.
Sedan skakar han hand med Alessa och presenterar sig.
Jag blir glad av att ha min syster och min vän hos mig.
Men Miqe ser lite bekymrad ut.
”Vad är det, Miqe?”, frågar jag försiktigt.
”Jag känner mig så skyldig, Pan. För allt som hänt..”
”Du har ingen skuld i det!”, säger jag, lite förvånat.
”Ändå känns det så. Jag klev in i ditt liv med mina ärrade armar och psykiska problem..”
”Åh, Miqe..”
Jag slår armarna om honom.
”Det är inte ditt fel någonstans. Jag skar mig långt innan jag träffade dig. Det var omständigheterna som fick mig att falla tillbaka, inte du!”
Han nickar stumt.

Liv 30/7-2010

Trygga armar om mig.
En varm famn som vaggar mig fram och tillbaka i soffan.
Varsamma händer som stryker mig över håret.
”Jag är så stolt över dig, Liv”, säger Amanda.
Med lite rödgråtna ögon ser jag upp på henne, försöker läsa henne.
”Vad exakt är det du är stolt över?”
”Att du är så stark. Du faller aldrig riktigt helt och hållet, du tar dig uppåt i stället. Sådan har du alltid varit, du har det i dig, och det är jag stolt över.”
Amandas ord värmer mig, tänder en liten gnista inombords.
Jag går in i mitt rum och river fram en vit, stickad t-shirt som slutar i midjan och sitter jättelöst på mig.
Jag drar den över mitt svarta linne, sätter på mig ett par svarta tights och vita benvärmare med röda stjärnor.
Radion spelar Lalehs Let’s Start The Fight Inside och hela världen känns betydligt ljusare.
Med ett leende på mina läppar sätter jag upp håret i en tofs i nacken och drar på mig lite ögonskugga.
Jag nästan dansar ut genom ytterdörren, strosar omkring i solen som lyser från en klarblå himmel tills jag möter Müsli på Järntorget.
Han ser glatt överraskad ut när jag slänger mig om halsen på honom, kan inte sluta le.
”Du verkar glad”, säger han och kramar mig hårt.
”Jag är glad över en del saker”, säger jag och rufsar om hans punksvarta hår. ”Bland annat att jag fått tillbaka min flickvän, i alla fall mentalt.”
Staden, människorna och händelserna runt omkring mig verkar så mycket intressantare idag, jag orkar bry mig igen.
Müsli och jag går på spårvagnen när den rullar in på hållplatsen.
Vi ska åka till psyk och hälsa på Pan.
Hon har varit inlagd i fyra dagar nu, och vi har pratat i telefon varje dag.
Det första jag ser när vi blir insläppta på avdelningen är ett långt, rött hårsvall.
Pan står med ryggen mot oss och pratar med en tjej med lika rött hår som hon själv, dom är väldigt lika överlag, bara att den okända tjejen inte är lika smal och har lite kortare hår än Pan.
Kan det här vara hennes tvillingsyster?
”Hej”, säger jag försiktigt, lägger en hand på hennes axel.
Hon vänder sig om och skiner upp, kramar mig så hårt hon bara kan.
Mitt hjärta rusar och jag kan inte sluta le.
Pan är verkligen det vackraste jag någonsin har sett.
”Åh, hej, Müsli”, säger hon och släpper mig.
”Jag hoppas att det är okej att jag typ..hängde med Liv.”
”Det är helt okej.”
Hon kramar om honom också, sen vänder hon sig mot tjejen hon nyss stod och pratade med.
”Det här är min syster, Alessa.”
Pans tvillingsyster skakar hand med oss, säger att Pan har pratat jättemycket om mig.
Hon verkar snäll, inte alls så kall som Pan framställde henne den där kvällen efter deras första möte.
Det känns väldigt bra i mig att dom verkar ha fått närmare kontakt.
”Shit, Pan! Har du en tvilling?”
Müsli ser alldeles chockad ut och drar fingrarna genom Alessas hår, studerar henne med ett brett leende på läpparna.
”Så det finns två isländska skönheter vid namn Månsdottir?”
”Ja, det verkar så”, säger Pan och rycker på axlarna.
”Jag berättade ju för dig att Pans föräldrar är döda. Och det var Alessa som kom till Sverige och informerade henne. Minns du inte det?”
Jag blänger en aning på min bästa vän.
Han medger att han faktiskt har glömt det.
Men det är väl kanske inte så konstigt med tanke på hur stormförälskade han och Sammy har varit den sista tiden.
Det var ett under att dom kunde slita sig ifrån varandra idag.
Alessa ska precis gå, så jag och Müsli går ner en bit i korridoren och sätter oss i ett par tvåsitssoffor så att dom kan säga hej då ifred.
Müsli slöglor lite på tvn som hänger på väggen, jag ser mig omkring på avdelningen.
Det känns så ovanligt att vara på en psykavdelning för att hälsa på någon annan än Miqe.
Han var den enda jag kände som varit inlagd på psyk innan Pan blev inlagd.
Samtidigt som det känns tragiskt att behöva åka hit för att träffa sin flickvän, så förstår jag mycket väl att Pan behöver det här nu.
Och jag ser hellre att hon är här än att hon ramlar runt i drogkaoset och jag inte kan få tag på henne.
Det är väl bäst för både min och hennes skull, antar jag.
Efter drygt fem minuter kommer min vackra flicka gående i korridoren.
Hon har ett par mossgröna strumpbyxor, ett vinrött overzise-linne och en grå, stickad kofta på sig.
Idag är hon mer lik Pan som hon såg ut precis i början, i våras.
Jag tycker verkligen att hon passar mycket bättre i sådana här kläder och färger än det hon hade på sig på Kimberlys fest.
När hon kommer fram till oss, ger hon mig en puss på munnen och säger att det finns fika i matsalen om vi vill ha.

Besökstiden är snart slut.
I sjukhussängen i Pans rum på psyk ligger hon och jag och håller om varandra.
Rummet är nedsläckt bortsett från sänglampan.
Müsli stack från sjukhuset för flera timmar sen, men jag ville vara kvar.
Vi har legat och pratat om allt och ingenting, hur mycket vi älskar varandra.
Och hur vi båda haft det den senaste tiden.
”Så sen jag…försvann har jag i princip varit konstant hög”, säger Pan och drar fingrarna genom mitt svarta hår.
Jag färgade äntligen om det igår så nu är utväxten borta.
När Pan ser på mig sådär kärleksfullt som hon gör nu så känner jag mig ganska fin.
”Och jag kan inte förklara varför jag fastande i det här jävla självskadandet, men det var väl min påverkade hjärnas sätt att hantera saknaden efter dig och allt jag gjort… alla misstag jag gjort.”
Hennes ord gör mig alldeles gråtfärdig.
Samtidigt som jag vill bli arg på henne och fullständigt skrika ut att det inte hade behövt bli såhär om hon inte hade övergivit mig, så vet jag ju egentligen att hon aldrig hade gjort så om hon inte verkligen känt sig tvungen.
Jag måste försöka inse nu att Pan faktiskt inte är frisk.
Att hon har svårigheter, sårbarheter och föringsproblem precis som Miqe, fast av olika anledningar.
Bara det att dom båda äter mediciner nu, och det skrivs inte ut till vem som helst hur som helst, borde vara nog för mig att förstå att Pan inte är så mentalt stark och stabil som jag fick för mig alldeles där i början.
Men att hennes psykiska problem inte behöver vara någonting som står i vägen för vår kärlek.
För Pan är ju ändå samma mystiska flicka som hon alltid har varit, om än något trasigare.
Och jag är väl inte så hel själv längre, men mycket mindre trasig än jag var bara för några dagar sedan.
”Älskling, du behöver inte förklara”, säger jag och kysser hennes vita kind. ”Jag om någon förstår att självskada inte är någonting självvalt, även om man rent praktiskt väljer att göra det. Men man väljer inte att få ett skäl, ett behov, att göra det. Utan det är någonting som bara kommer och det är helt omöjligt att stå emot. Jag har tvingats förstå det efter alla år med Miqe…”
Pan ger mig en näst intill förtvivlad blick.
Hennes fingertoppar känns så fjäderlätta när hon stryker dom fram och tillbaka över min kind.
Beröringen får mig att inse hur oändligt mycket jag har saknat hennes fingrar mot min hud, och hur lätt hon kan få mig att känna mig som den enda för henne igen.
Det räcker att hon smeker min kind såhär mjukt som hon gör nu.
”Men jag önskar ändå att jag hade haft bättre förklaringar, kanske framför allt för min egen del. För egentligen begriper jag ingenting av det här. Jag undrar om jag kanske har en del minnesluckor, för vad jag minns nu så satt jag bara där på Kims badrumsgolv en dag, med en heroinspruta i ena handen och ett rakblad i den andra. Så fann jag mig själv varje dag, det blev som en rutin.”
”Du hade väl ett så otroligt starkt begär, både efter droger och efter blod.”
”Ungefär så”, säger Pan och ryser. ”Men…hur…”
Hon stakar sig, studerar mig ingående, för sina händer upp och ner för min smala kropp.
”Förlåt för att jag lämnade dig till fullständig undergång”, fortsätter hon. ”Jag borde ha räknat ut att det skulle bli såhär…”
”Såhär, hur då?”
”Att du gick ner dig såhär, det är ju mitt fel…”
Jag ger ifrån mig en djup suck, vet inte riktigt vad jag ska säga.
Jag kan ju inte direkt säga ”ja, Pan, det är helt och hållet ditt fel, fy fan för dig”.
För mindre än en vecka sen hade jag slängt ur mig det utan att blinka, och utan några som helst skuldkänslor för mina ord.
Men nu, efter allt som har hänt under dom här dagarna och efter att ha hört allting ur hennes perspektiv, så skulle jag aldrig säga något sådant.
Och den största anledningen till att jag kanske tyckte då att min nedgång var hennes fel var ju att hon lämnade mig i total ovisshet.
Men nu är jag ju knappast oviss längre, snarare tvärtom.
”Pan, det var inte bara ditt fel…” börjar jag. ”Det var mest ovissheten som tärde på mig, och självklart ensamheten. Det enda jag visste var i princip att du befann dig någonstans i Sverige och ramlade runt i drogkaoset. Och när du dök upp både en och två gånger blev jag bara ännu mer förvirrad. Det var först senare som jag insåg att du hade bott hos Kimberly hela tiden.”
Hon ser så liten ut där bredvid mig i sjukhussängen.
Hennes gröna ögon blir alldeles blanka medan hon lyssnar på mig.
Hela jag vill bara hålla om henne, men jag vågar inte riktigt just nu, känner inte att det är riktigt rätt tillfälle.
”Jag gjorde olika val hela tiden”, fortsätter jag. ”Dom allra flesta är jag allt annat än stolt över. Men, Pan, jag hade faktiskt egentligen ingen aning om vi fortfarande var tillsammans eller inte. För i praktiken var vi ju knappast det, men…”
Pan lägger en hand på min kind, kysser mina läppar så försiktigt hon kan.
”Jag slutade aldrig älska dig, och det fanns aldrig någon annan.”
”Jag slutade aldrig älska dig heller, uppenbarligen”, säger jag. ”Och det fanns verkligen ingen annan, men du fanns ju inte heller… Och jag höll på att fullständigt avlida av saknad efter närhet.”
”Åh, mitt älskade Liv… Nu finns jag här, och jag stannar. Den här gången stannar jag.”
”Jag litar på dig, men…”
Hon förstår verkligen inte min lilla vink, vad det är jag försöker få sagt här.
Det där otroligt svarta och svåra som håller på att äta upp mig inifrån.
Och hur ont det hela än gör i mig, så är jag bara tvungen att kasta mig ut för stupet och få ur mig det.
”Men jag säger inte att jag är felfri”, fortsätter jag. ”Eller, alltså, egentligen så hade jag ju verkligen inte den blekaste aning om du hade övergivit mig eller inte, så jag vet inte hur allvarligt det här är, men… jag har legat med Nike. Hon förförde mig trots att delar av mig ville säga nej.”
Pans blick ser lite mer vaken ut när jag säger det.
Tysta tårar rinner ner för hennes bleka kinder.
Mitt hjärta slår så fort att det känns som om det ska hoppa ur bröstkorgen, landa på plastmattan, fortsätta slå.
En lång stund ligger vi bara där, ser allvarligt, nästan uppgivet, på varandra.
Tillslut öppnar Pan munnen.
”Förlåt mig, Liv.”
”Jag förlåter dig. Förlåter du mig?”
Hennes gröna ögon granskar mig någon minut, läpparna öppnas och stängs.
Jag kommer på mig själv med att vilja kyssa henne så innerligt mycket.
”Ja, jag förlåter dig. Jag förlåter dig, mitt älskade Liv!”
Hon hinner kyssa mig först.
Och vi känner att det är vårat och mänsklighetens finaste möte mellan två vilsna själars fuktiga läppar.

Pan 31/7-2010
Varje morgon är likadan när man är inlagd.
Man blir väckt, får sina mediciner, klär på sig och, i vissa fall, äter frukost.
Sedan röker man sin första cigg och har oftast efter det ett möte med sin psykolog.
Ja, åtminstone ser mina dagar ut på det viset.
I fåtöljen mittemot mig sitter Agneta, min tillfälliga psykolog.
Hon ser på mig en bra stund, väntar in mig.
Jag har inget att säga, så jag sitter tyst.
”Nå, Pan..Hur mår du idag?”
Hon verkar ha tröttnat på att bara sitta där.
Jag höjer på ögonbrynet och studerar henne.
Varje dag i en och en halv vecka har jag träffat den här trista typen, grå och alldaglig, bara för att inse att jag aldrig skulle kunna öppna upp ordentligt för henne.
Hon har stripigt, aningen smutsblont hår och en ganska så sjaskig makeup.
Överlag ser hon sliten och trött ut.
”Jag har mått bättre”, svarar jag kort.
Hon hummar lite och antecknar något i sitt block.
”Något särskilt som gör dig ledsen?”
Jag skruvar på mig, vet inte vad jag ska säga.
I ärlighetens namn är jag inte säker på vad det är som gör mig så nedstämd.
Kanske är det lite av allt som smärtar mig under de ensamma dagarna på vuxenpsyk.
”Du vet inte?”, frågar Agneta.
Jag skakar på huvudet, rycker på axlarna.
”Nej.”
”Hur går det med ätandet? Har du börjat äta igen?”
Jag svarar henne inte, ser henne bara trosigt i ögonen.
”Du vet att det blir sond när du håller på såhär”, hotar hon mig.
”Det skiter jag i. Jag bryr mig inte om ni så kör upp en trädstam i näsan på mig.”
Agneta skakar nästan omärkligt på huvudet.
”Okej, Pan..Om det är så du vill ha det. Jag säger till Anders så får han fixa det.”
Jag försöker upprätthålla ett samlat yttre, men inombords blir jag alldeles iskall när hon säger så. Jag har verkligen ingen som helst lust alls att få slangar i näsan som förser mig med näring.
För att inte börja gråta rusar jag därifrån och smäller igen dörren bakom mig.

Miqe har gitarren med sig till sjukhuset när han kommer och hälsar på för tredje gången.
Han lägger den på min sjukhussäng och slår armarna om mig.
Slangarna i min näsa skaver lite när jag lutar huvudet mot Miqes axel.
När vi släpper taget om varandra ser han på mig, lägger märke till sonden.
Han rör försiktigt vid den, ser lite sorgsen ut.
”Pan..Du måste verkligen börja äta.”
Jag suckar.
”Åh, inte du också..! Jag är så trött på de där orden!”
”Förlåt, jag förstår att du fått höra det ett par gånger. Jag ska inte dra upp det igen. Lust att spela lite?”
Han öppnar gitarrfodralet och tar fram sin akustiska Gibson-gitarr.
Jag tar emot den, men kan inte förmå mig att spela på den.
”Jag kan inte, Miqe..”
”Vad menar du?”
Jag rör lite vid strängarna, smeker dom försiktigt, som om de vore av glas.
”Orden har lämnat mig, likaså musiken. Jag är tom.”
Miqe skakar våldsamt på huvudet.
”Nej, musiken har inte lämnat dig, inte heller orden! De har bara gömt sig någonstans långt inne i dig under kaoset för att inte bli skadade. Jag lovar att allt det där kommer tillbaka.”
”Du har säkert rätt, jag får bara ge det lite tid..”
Jag ger honom gitarren och han lägger tillbaka den i fodralet.
”Jag vet att jag har rätt”, säger han och stryker mig över kinden. ”Man ska alltid lyssna på farbror Miqe!”
Jag skrattar lite, suger i mig vartenda uns av lycka.
När han skrattar och ler mot mig lyser solen alltid lite starkare, och varje stjärna på natthimlen tindrar för mig.

Precis när Miqe ska gå kommer Envy indansandes på mitt rum.
”Här kommer jag oanmäld och stör!”, utbrister hon och ler. ”Hej Miqe.”
Idag har hon en svart tyllkjol, rosasvartrandiga strumpbyxor och ett vitt linne.
Hon har dessutom vid det här laget bytt hårfärg för längesedan, och för tillfället är det ljusgrönt, nästan limegrönt. Det är lika stort och sprayat som alltid, och hon pillar lite med det när hon dimper ner på min sängkant och sätter sig med benen i kors ovanpå täcket.
Miqe ser lite chockad ut, men återfår fattningen snabbt.
”Tja!”, svarar han glatt. ”Det var längesen nu. Kul att se dig igen!”
Hon nickar, ser storögt på honom.
”Men jag ska väl dra då. Hejdå Pan, hejdå Envy.”
Han kramar om oss båda innan han går.
När han försvunnit ut genom dörren vrider Envy på huvudet.
”Du, vi måste prata! Alltså, det är knäppt alltihop men..jag har gjort slut med Lukas”, hasplar Envy ur sig.
”Nu gick det lite väl snabbt, Envy, jag hänger inte med. Vad sa du?”
Hon suckar, säger det en gång till, fast saktare.
Jag kan inte låta bli att se frågande på henne.
”Varför?”
”Åh, han var så tråkig! Fan, jag känner mig så hemsk som dumpade honom..Men att umgås med honom var som att leka kurragömma med en sten..”
Envy har tårar i ögonen och jag förstår att hon verkligen är ledsen den här gången.
Andra gånger när hon har haft förhållanden så har hon dumpat personen, eller själv blivit dumpad, men trots det inte brytt sig märkvärdigt.
Men nu ser hon uppriktigt skamsen ut.
”Jag tyckte om honom, du vet..Men jag kunde bara inte, jag kräver åtminstone lite spänning..I alla fall nu när jag är tjugoett och har hela livet framför mig.”
Jag lägger armarna om min bästa vän och drar henne mot mig.
Hon lutar huvudet mot mitt bröst och snörvlar lite.
”Man kan inte vara tillsammans med någon bara för att den inte ska bli sårad, Envy. Du gjorde det enda rätta, det är jag övertygad om.”
Hon sitter tyst en bra stund, snyftar bara till lite då och då.
Plötsligt tar hon ett djupt andetag och ser på mig.
”Men det är inte bara det som var problemet, Pan. Jag är..”
Hon slår ner blicken och drar sin turkosa huvtröja hårdare om sig.
”Jag är kär i någon annan.”

Liv 2/8-2010

Jag sitter på mitt golv med en kolpenna i handen och jobbar med en rödsvart teckning.
Sedan min älskade Pan kom tillbaka har mina alster blivit alltmer hoppfulla igen.
I ärlighetens namn så har jag ännu ingen aning om var vi står, jag och Pan.
Att våran kärlek är starkare än någonting annat jag känner till, det är jag övertygad om.
Men resten, då?
Jag har verkligen inte den blekaste.
Men jag har i alla fall bestämt mig för att ge henne lite tid att bli mer psykiskt stabil.
Hon är ju för det första fortfarande inlagd på psyk, och för det andra har hon bara varit drogfri i drygt en vecka.
Jag avslutar min teckning med att skriva TROTS ATT ÖDET VILLE HA OSS ISÄR, SÅ FINNS DET INGET SLUT, ÄNNU ÄR JAG KÄR i nederkanten.
Medan jag lägger undan pennorna och kritorna lovar jag mig själv att jag snart ska ta mig ut på isen och kasta mig ut för stupet, men inte riktigt än.
För ännu känner jag en tidvis överväldigande rädsla inombords, en rädsla för att bli lämnad och övergiven än en gång.
Min spegelbild är ännu mager och blek därunder den svarta t-shirten jag har på mig.
Jag kommer på mig själv med att undra om jag någonsin kommer att få tillbaka min muskulösa fysik som jag kämpat så hårt för.
Långsamt drar jag av mig tröjan och slänger den på golvet, studerar min kropp.
Revbenen är oerhört synliga, liksom nyckelbenen och höfterna.
Mina axlar känns alldeles för kantiga och jobbiga när jag sveper med handen över dom.
”Nej, skärp dig nu, Liv”, säger jag bestämt till mig själv.
Jag öppnar garderobsdörren och drar på mig en löst sittande, svartmönstrad, vit klänning.
Försöker pumpa mig själv med lite motivation att pallra mig iväg till gymmet imorgon, och jag tror faktiskt att det äntligen kommer att bli av.
Precis när jag fått på mig klänningen hör jag hur någon kommer in i lägenheten.
Någon minut senare stegar Miqe in i mitt rum och lyfter upp mig i sin famn.
”Hej, syrran. Hjälp, vad lätt du har blivit!”
Han sätter ner mig på golvet igen, studerar min klänning.
”Och hjälp vad snygg du är!”
”Tack, det är liksom det som är meningen”, säger jag och kan inte låta bli att le åt hans underbara sätt att vara.
Min bror har börjat vara hemma betydligt mer sedan Pan blev inlagd och vi har spenderat mycket tid tillsammans.
Även om han fortfarande är borta en del sena kvällar och nätter, känns det verkligen att jag har fått tillbaka honom nu.
Jag tror att Pans självmordsförsök tog ganska så hårt även på Miqe eftersom att dom också fått en nära kontakt.
Jag ser på min fina, fina bror och rufsar om hans röda hårbus.
Vi båda brister ut i ett syskonkärleksskratt som inte slutar klinga förrän vi sitter mitt emot varandra i en soffa med varsin kopp te i handen.
Teet som heter Minis Blandning smakar vanilj och kokos, och jag riktigt myser när Miqe hoppar fram till stereon och startar Lars Winnerbäcks samlingsskiva.
”Hur går det med Kimberly nu, då?” frågar jag när han sitter mitt emot mig igen. ”Ni träffas ju betydligt mer sällan nu.”
Han tänker efter en stund, tar några stora klunkar av sitt te, innan han svarar.
”Jag vet inte riktigt…”
Någonting isar till i mig när hans ansiktsuttryck går från alldeles lugnt till otroligt bekymrat på mindre än en minut.
Han blick är fäst på glasbordet, ögonen ganska tomma.
”Vad ska man säga när allting är sagt?”
Jag ger ifrån mig en djup suck och lägger en hand på hans axel.
”Jaså, har det blivit så nu?”
”Ja, det har väl det. Hon är bara så… Allting med Kim handlar bara om droger och sex och mera droger, ungefär. Det är fan det enda hon snackar om.”
Jävla fitta, tänker jag, fast jag säger det inte högt.
Riktigt noga och länge har jag funderat på vad det är Miqe ser hos Kimberly, för hon är fan inte speciellt snygg.
Visst, hon är snäll, men det räcker ju inte, eller?
”Men du visste väl det, gjorde du inte det?”, frågar jag.
”Det kanske jag gjorde. Men jag fattade aldrig hur insnöad hon var på det.”
”Så vad händer nu?”
”Egentligen vill jag dumpa henne och sluta med den här skiten”, säger Miqe bestämt. ”Jag orkar fan inte med fler drogpartyn och heroinsprutor nu, jag är inte sådan egentligen.”
Åh, min lilla, älskade bror.
Jag visste väl att jag inte hade förlorat honom, att han inte hade förlorat sig själv.
Och inte Pan heller, inte riktigt helt och hållet, inte egentligen.
”Men varför gör du inte bara slut, då?”
”Nej, jag är inte bra på sådant”, säger Miqe och möter min blick, hans ögon är alldeles blanka. ”Jag vet inte hur man gör slut med någon, för jag har aldrig behövt lära mig det, som du vet…”
Det är ingen direkt hemlighet hur många tjejer som har dumpat Miqe genom åren, några av dom hade han varit riktigt kär i.
Men det är alltid han som hade blivit lämnad mot sin vilja, så jag förstår att detta är en helt ny och främmande situation för honom.
”Men..Vad hände igår kväll? Har du börjat ta avstånd från henne på något sätt?”
”Nej inte direkt”, suckar Miqe. ”Hon var skyhög, jag grät på insidan och vi kysstes fast jag borde ha bett henne att gå.”
”Så varför gjorde du inte bara det, Miqe? Jag vet att du egentligen har den styrkan, någonstans långt därinne.”
Han pressar fram ett litet leende, ger mig en puss på kinden.
Viskar i mitt öra att vi har styrkan i oss båda två, att det är någonting vi har blivit tilldelande och måste ta hand om.

Pan 8/8-2010
Väskorna står packade och klara vid dörren till mitt rum.
Jag sitter mittemot Elina på hennes säng och hon gråter.
”Jag vill inte att du ska åka, Pan..Jag kommer sakna dig så!”
Jag biter mig lite i läppen, ser på min nyfunna vän.
”Jag väntar på dig, Elina. Där ute i världen..Se till att komma härifrån så ses vi igen.”
Hon tar tag i min arm, drar mig åt sig.
Hennes isblåa ögon ser rätt in i mina gröna, dom utstrålar en vildhet som faktiskt skrämmer mig.
”Du får inte åka, Pan!”
Sedan släpper hon min arm och sätter händerna för ansiktet.
”Jag hatar dig!”, skriker hon rätt ut. ”Fy fan för dig, jävla, jävla Pan!”
Jag har sett henne få ångest förut, många gånger, men jag har aldrig varit huvudorsaken innan.
Det känns jobbigt i mig och jag vet inte vad jag ska göra.
”Elina..på ett sätt vill jag vara kvar här, det är tryggt att vara omringad av människor som vill hjälpa mig..Men samtidigt vill jag hem till mitt liv, till min flickvän, min katt. Jag kan inte stanna här för din skull..Dessutom får jag inte stanna längre, nu när jag är relativt stabil och mina mediciner funkar.”
Hon skakar våldsamt på huvudet, gråter högljutt.
Jag försöker lägga armarna om henne, men hon knuffar bort mig.
Då knackar det på min vår dörr,
Viktoria kommer in och ser på oss.
”Du ska ha utskrivningsmöte nu, så det är dags för er att säga hejdå.”
Jag nickar, ber om fem minuter till.
Viktoria säger att det är okej och lämnar oss ensamma.
”Snälla Elina, jag vill inte att vi ska skiljas åt såhär..Kom igen, ge mig en riktig kram nu!”
Elinas gråt har övergått till dova snyftningar, och hon kryper uppgivet upp i min famn.
”Jag kommer sakna dig, Pan Elvira Milian Månsdottir. Lova att du väntar på mig därute.”
”Jag har ditt nummer, och du har mitt. Smsa när du vill, okej? Och hör av dig när du blir utskriven!”
Elina nickar.
”Hejdå, glöm mig inte..”
Jag ger Elina en sista kram och tar sedan mina väskor, går ut genom dörren och ser mig inte om en enda gång.

Min läkare Anders och min psykolog Agneta sitter mittemot mig, båda ser frågande på mig.
”Kommer du klara dig nu, Pan? Hålla dig borta från drogerna?”, frågar Anders igen.
Jag biter mig i läppen, funderar. Det här är jävligt tufft, och att lova dom att allt kommer bli bra nu är näst intill omöjligt. Men jag bestämmer mig för att kasta mig ut för stupet.
”Ja, nu klarar jag mig. Drogerna är ett avslutat kapitel i mitt liv.”
Anders antecknar något i sitt block. Det är en jävla massa antecknande på såna här möten.
”Det är bra, Pan”, säger han sedan. ”Och dina mediciner, kommer du klara av att ta dom?”
”Jadå, det kommer nog gå bra. Jag vet ju hur viktigt det är att jag tar dom regelbundet..”
Agneta ler.
”Då är vi ju så gott som färdiga här!”, säger hon glatt. ”Du får med dig medicin för en vecka, sen får du gå och hämta ut nya på apoteket.”
Jag nickar, ser ut genom fönstret, längtar ut i solen.
Det känns så..stort, allt det här. Det här är slutet på en resa, och början på en ny.

Taxin stannar utanför mitt lägenhethus, och jag betalar chauffören.
”Hörrudu”, säger han. ”Ta hand om dig!”
Jag ler.
”Det ska jag. Tack så mycket.”
Jag tar mina väskor i bagaget och börjar gå mot porten.
Liv väntar på mig i lägenheten och jag kan inte skynda mig fort nog.
När jag sätter nyckeln i låset och öppnar kommer Edgar rusande emot mig.
Han stryker sig mot mitt ben och jamar belåtet.
Jag tar upp honom och trycker honom mot mitt bröst.
Tätt bakom honom kommer Liv gåendes, hennes vackra ansikte smyckas av det allra vackraste leende jag någonsin sett.
Jag släpper ner Edgar på golvet och tar henne i min famn.
Hon lägger huvudet mot min axel och trycker sig hårt mot mig.
”Äntligen är du hemma..”, mumlar hon och jag tar hennes ansikte mellan mina händer.
Hon ser på mig och hennes isblåa ögon glittrar lyckligt.
”Ja, och nu ska jag ingenstans. Nu stannar jag.”
Hon pressar sina läppar mot mina, dom är svala och sådär underbart mjuka.
”Det måste du verkligen göra. Jag klarar mig inte utan dig igen.”
Jag kysser henne igen, ömt men samtidigt lite brutalt.
Hennes tunga snuddar lätt vid min, hennes händer glider ner för min rygg, lägger sig tillrätta på min rumpa.
Åh, jag har saknat hennes beröring.
Jag för in min hand innanför hennes tröja, smeker henne på magen.
Hon är len och varm under mina fingertoppar, men det smärtar mig lite hur kantiga hennes höftben numera känns när jag tar i henne.
”Jag vet att jag rasat i vikt..”, säger hon. ”Jag vet att jag inte är särskilt mysig att ta i längre..Men jag mår bättre nu, Pan. Jag ska ta tag i det. Jag tror faktiskt att jag ska börja gymma igen. Men då måste du också börja äta..Du kanske kan följa med mig till gymmet någon dag.”
”Det spelar ingen roll hur kantig du är”, svarar jag. ”Du kommer alltid att vara himmelriket förkroppsligat. Och ja, det tycker jag att vi ska göra. Gymma alltså.”
Hon ler och tar min hand, drar med mig in i vardagsrummet.
Jag ställer väskorna bredvid sängen och slår mig ner i soffan.
Liv sätter på tvn och lägger in en film i dvd-spelaren.
”Vad sätter du på?”, frågar jag.
Hon dunsar ner bredvid mig och lägger min arm om sin midja.
”Twilight”, svarar hon. ”Den första filmen.”
Vi har faktiskt inte sett den innan, så det är rätt spännande.
Jag tycker den är helt okej och både jag och Liv sitter i soffan och dreglar över Alice, den antagligen snyggaste vampyren i hela vida världen.
”Jag tycker vi kan kidnappa henne”, säger Liv när eftertexterna börjar rulla på tv-skärmen.
”Haha, absolut.”
Vi skrattar lite båda två och Liv puttar ner mig i liggande ställning.
Soffan är inte särskilt stor, men å andra sidan, vi är inte heller särskilt stora, så vi får gott och väl plats.
”Men jag vet någon som är snyggare än Alice”, säger Liv och gränslar mig.
”Jaså?”
”Ja.”
Jag drar henne mot mig så att hon hamnar ovanpå mig.
”Och vem skulle det vara?”
”Du såklart.”
Hon kysser mig, väldigt passionerat och intensivt.
Inom mig börjar det liksom pirra och spraka, och jag kan inte hindra mig själv från att slita av Liv t-shirten hon har på sig.
Hon har en fin, svart spetsbh under, den framhäver hennes bröst på ett väldigt tilltalande sätt.
”Du..är..så..jäkla..snygg”, flämtar jag fram mellan kyssarna.
Hon fnittrar till, ett lyckligt ljud som fyller mig.

Liv 9-12/8-2010

Dagen efter Pans hemkomst från psyket, träffar vi Miqe och Envy på stan och tar en fika.
Egentligen var det Pan och Envy som hade bestämt att dom skulle träffas, men varken jag eller Pan ville släppa varandra och när Miqe ringde bjöd vi med honom också.
När vi sitter där runt bordet på Espresso House och jag studerar de andra, slår det mig hur mycket vi alla har förändrats under den här tiden.
Både inombords och utombords.
Jag märker det på Envy också, trots att jag inte känner henne särskilt bra alls.
Miqe har, för typ sjätte gången i sitt liv, sminkat sig med tunna kajalstreck runt sina blåa ögon, och det har han gjort de senaste dagarna.
Han passar verkligen i det, men istället för att se sådär mysigt busig och harmlös ut verkar han snarare lite hård och mer punk än indie.
Inte sagt att det är något negativt, det är helt enkelt bara annorlunda.
Och jag tror att det är ungefär så Miqe har förändrats även på insidan, att han har blivit mer uthållig och inte lika känslig som han brukade vara.
Han lutar sig mot Envy och hennes limegröna hårburr och hon låter honom smaka på sin sojafrappino.
Dom verkar nästan telepatisera med varandra, utbyta meningar genom hemlighetsfulla blickar.
Jag ser frågande på Pan, men hon verkar inte märka det jag märker.
Hon bara sitter där med sitt röda hår i två långa flätor och ler mot mig.
Åh, vad jag har saknat denna flicka!
Den föregående natten var verkligen helt magisk, som om vi möttes för första gången.
Jag kände mig alldeles pånyttfödd och nyförälskad i Pan när hon tog i mig.
Och dom känslorna finns kvar, verkar inte vilja försvinna.
Vilket jag är endast tacksam för när hon kysser min kind samtidigt som Envy förgäves försöker fånga vår uppmärksamhet.
”Pan, Liv, tjejer...!”, säger hon och viftar desperat med sin kaffemugg.
Vi ser lite förstrött på henne, kan inte låta bli att le.
”Men, ja, Envy. Vad är det?”
”Lyssna nu då, tjejer”, säger Miqe och spänner ögonen i oss en aning.
Jag får en liten klump i halsen.
Vad är det som händer?
”Vi lyssnar, prata nu då!”
”Jo, alltså”, börjar Envy och drar fingrarna genom sitt långa, stora hår. ”Jag och Miqe… Man kan väl säga att, liksom, vi är ihop.”
Någon tappar en bricka med flera muggar i golvet och det krasar fruktansvärt när de går i tusen bitar och skärvorna sprider sig över stengolvet.
Ett litet leende sprider sig på Miqes läppar när han kysser Envy på munnen och leendet är ännu större när han ser på mig igen.
Jag bara stirrar på min storebror, sedan på Envy.
”Åh, grattis!”, säger Pan, men hennes blick verkar inte riktigt stämma överens med entusiasmen i hennes ord. ”Hjälp, vad underbart! Hur länge?”
”Vi vet inte riktigt”, säger Envy. ”Ett tag.”
”Men känner ni ens varandra?”, kläcker jag ur mig och kommer i nästa sekund på vilken dum fråga det är.
”Tillräckligt bra”, svarar Miqe helt ogenerat.
På Envys begäran utbringar vi en skål för den blomstrande kärlekens fortsatta blomstrande.
Sedan dricker vi upp vårt kaffe och tar en sväng i Nordstan för att kolla i olika affärer.
Och för att både jag och Pan ska komma på att vi är mer efter än vanligt jämfört med klädaffärernas vårkollektioner.
Men det gör absolut ingenting, för vi är kära alla fyra och jag har min Peter Pan hos mig igen.
Jag kan se och ta på henne precis när jag behagar och ingenting kan slå den känslan.
Först när vi står vid hållplatsen i Brunnsparken och väntar på våra respektive spårvagnar tar Pan tag i Miqe och frågar vad som hände med Kim.
”Söker man en översexuell knarklangare så är hon helt perfekt”, säger Miqe och blåser ut cigarettrök. ”För det är verkligen bara det hon är, utan och innan. Men det är inte vad jag söker. Och tack vare Liv så fann jag mod att göra slut med henne.”
Pans blick på min storebror är helt magisk när hon lyssnar på honom.
”Håll dig till mig istället, Miqe”, säger Envy. ”No drugs here, I promise you.”
Precis då rullar spårvagnen som går hem till Pan in på spåren och jag tar det lätta beslutet att följa med henne hem.
Vi hoppar på vagnen, Pan vänder sig om mot Miqe och lägger en hand på hans kind.
”Vi är värda något mycket bättre än världen hon har att erbjuda, det gäller oss båda två.”
Mitt hjärta slår dubbelvolter när hon säger det, och jag övertygas än en gång om att Pan är den mest fantastiska varelse som någonsin vandrat på livets gator med mig.
Och framför allt, att hon var värd att vänta på.
Både en och två och tre gånger.

Sophie Zelmanis album I’m the Rain ligger i stereon och titelspåret strömmar ur högtalarna på ganska lågmäld volym.
Nyduschad och fräsch sitter jag tillbaka lutad i soffan med nyblåst hår och ett glas vin i handen.
En lång, smal pojke med rödbusigt hår dansar omkring på parkettgolvet.
Små, lätta barfotafötter stegar runt i takt med musiken.
Amanda och Alfons har åkt ner till Amandas kompis i Skåne och därmed har jag och min bror lägenheten för oss själva i minst tre dagar.
Det känns mysigt och positivt till skillnad från när dom var i Spanien tidigare i sommar.
Pan var hembjuden till Alessa ikväll, och hon näst intill sprudlade av lycka när vi skildes åt i eftermiddags.
Jag är så otroligt glad över att hon har lyckats få en sådan bra relation med sin tvillingsyster, efter omständigheterna.
Både Pan och jag är helt övertygade om att hon behöver Alessa nu, att hon kom in i hennes liv i precis rätt tid.
Skivan slår över till låten To Be Forgiven och Miqe slår sig ner i soffan bredvid mig med en lätt duns, tar en klunk av sitt vin.
Han har ett nöjt leende på läpparna och det riktigt känns i hela rummet att han njuter.
Både av kvällen, mitt sällskap och sitt förhållande med Envy.
Det är nästan så att små tårar börjar rinna ner för mina kinder när jag tänker på att han bara för några veckor sedan låg medvetslös där i sitt rum med alldeles uppskurna armar för jag vet inte vilken gång i ordningen.
Men så tänker jag på hur snabbt han har tagit sig upp, och dessutom brutit upp med Kimberly och drogerna.
Det är nog alldeles sant som han säger, min underbara bror, att vi båda har styrkan inom oss och vi måste hand om den.
Jag ställer mitt halvfulla vinglas på soffbordet och lägger mig i Miqes knä.
Han drar fingrarna genom mitt nytvättade hår, masserar min hårbotten och jag ryser av välbehag.
”Berätta om Envy”, ber jag min storebror.
”Vad ska jag berätta?”
Min hand åker upp och ner för Miqes smalben, dom gråa jeansen kittlar skönt mot min handflata.
”Ja men, jag vet ju ingenting! När började ni umgås och sådär?”
Han skrattar till.
”Vi har egentligen inte umgåtts sådär jättemycket. Vi har mest smsat och pratat i telefon. Egentligen ända sedan hon var här första gången. På något underligt sätt fick vi en alldeles speciell kontakt redan från början. Hon lyssnar på mig, på ett sätt som bara du före henne har gjort, någonsin. Men ja…. Hon hade ju Lukas, och jag hade redan träffat Kim och nästlat mig in i hennes värld. Och som sagt, tack vare dig fann jag styrkan i mig själv att bryta upp från den där skiten och satsa allt på Envy.”
Jag sätter mig upp och ser på min bror, kan inte låta bli att le stort.
Han ser nästan frågande på mig och ler lika stort tillbaka.
”Jag vill verkligen det här, Liv”, försäkrar Miqe. ”Jag tror att jag äntligen har hittat rätt, precis som du.”
Det går inte att sätta ord på glädjeruset som sprider sig genom mitt inre när han säger det.
Jag vill bara tjuta i ren eufori, men jag nöjer mig med att ge min storebror en riktig bamsekram och säga att jag älskar honom.
Den natten gör vi slut på tre vinflaskor, stannar uppe till klockan tre och dansar loss på vardagsrumsgolvet,
Och jag har inte mått såhär bra sedan…Pan försvann…och kom tillbaka…och vann mitt hjärta än en gång.
När vi sedan ligger bredvid varandra i Amandas säng och försöker sova, ser jag att jag har fått ett sms från Müsli som inkom för tio minuter sedan.
Jag mår inte så bra… Strul med Sammy igen. Var är du, Liv? Kan jag ringa dig?
Utan att tveka en sekund markerar jag Müslis nummer och ringer upp.
Det går fram ganska många signaler innan han tillslut svarar.
”Hej…” ,säger en gråtfärdig Müsli i telefonen.
”Vad är det som har hänt? Berätta!”
Mitt hjärta börjar slå väldigt fort i bröstkorgen.
Jag vill verkligen inte att det ska hända Müsli något hemskt, han är ju min bästa och närmaste vän.
Och jag orkar verkligen inte med att Sammy ska jävlas med honom mer.
Hur många turer har dom haft fram och tillbaka egentligen?
Sammy är en störtskön kille, men är han verkligen rätt för Müsli?
”Ja, vad tror du?”
Han låter trotsig, precis som om jag borde veta vad som hänt.
”Jag är ingen tankeläsare, Müsli.”
”Är det Müsli?”, mumlar Miqe halvt i sömnen från andra sidan sängen.
Jag nickar utan att se på honom.
”Ska jag behöva säga det?”, frågar Müsli. ”Jag gör det helst inte.”
”Men jag kan inte gissa. Berätta nu.”
Jag hör hur han tar några djupa andetag och det brusar i luren.
Hjälp, kan han inte bara säga vad det är nu?
Oron håller på att äta upp mig under dom få minuterarna som Müsli samlar ihop sig själv.
”Sammy har legat med en tjej igen.”

En kvart senare vandrar jag genom stan mot för att möta Müsli vid Lisebergs gästhamn där han har suttit dom senaste timmarna.
Jag ser väl inte så fräsch ut där jag går i mitt långa stjärnlinne och knälånga leggings med håret på ända, men det är ju inte det viktiga nu.
Även om jag fortfarande är ganska full på vinet så är jag relativt fokuserad.
Det är ganska mycket folk ute trots att klockan närmar sig fyra, men det är ju sommar och mitt i semestern så det är väl inte direkt ovanligt när det handlar om Göteborg med sina turister från världens alla hörn.
Mitt huvud snurrar ganska bra när jag äntligen ser Müslis långsmala gestalt uppenbara sig på träbryggan .
Han sitter och hänger med hela kroppen och halsar ur en flaska.
Mitt påverkade tillstånd till trots börjar jag rusa mot honom och slänger mig i hans famn.
Han borrar in sitt ansikte i min halsgrop och gråter mot mitt hår.
Mina känslor är så blandade av hat mot Sammy och frustration och besvikelse för Müslis skull att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen.
Jag älskar min bästa vän så otroligt mycket att det här gör ont i mig också även om det inte är just jag som har blivit sårad.
Müslis andedräkt luktar starkt av vodka när han andas, och även om det inte är jättebra att han försöker supa bort sin skalle så känner jag mig inte så dum nu när han också har druckit.
Det var ett bra tag sedan jag såg honom gråta nu.
Jag är osäker på om jag någonsin har sett honom gråta såhär mycket, men jag kan tänka mig att alla gånger Sammy har sårat Müsli slår emot honom hårt nu, och att det gör ont.
”Tack för att du kom”, är det första han säger.
Jag får fram ett litet leende och pussar hans tårvåta kind.
”Du behöver inta tacka, det fanns inget annat alternativ.”
Müslis hår doftar hårspray och den där välbekanta müslidoften som jag bara älskar.
Jag drar fingrarna genom hans hår och masserar hans hårbotten lite lätt.
Jag vill bara att det svarta och svåra inuti honom ska försvinna, att han ska göra sig av med den jävla Sammy och stå på egna ben igen.
”Vill du berätta hela historien nu?”
Müsli slår ut med armarna och begraver sedan huvudet i händerna.
Varsamt tar jag undan hans händer och lägger ner dom i knäet.
Han ger mig en oerhört uppgiven blick som jag tvivlar på att jag någonsin har sett i Müslis ansikte förut.
Vattnet glittrar framför oss och skapar ett litet lugn, i alla fall i mig.
”Vi hade inte bråkat eller någonting”, började Müsli. ”Vi hade det snarare bättre än någonsin, men så ikväll var vi på fest hos några av hans kompisar… Och det började med att han strulade med två tjejer, och dum som jag var sa jag att det var okej så länge det bara var hångel. Men som jag borde ha räknat ut så blev det mycket mer än så.”
”Hur kan du vara säker, Müsli? Sa han någonting, eller antar du bara nu?”
”Jag kom på dom, för i helvete! Jag hittade dom i ett sovrum när han var inne i henne…”
Hans röst bryts i mitten av meningen och han ger ifrån sig ett frustrerat skrik.
Jag riktigt känner hans smärta när jag ser scenen framför mig.
Och jag förstår verkligen inte hur Sammy kunde göra något sådant mot Müsli.
”Så jag rusade därifrån. Han ringde mig direkt och försökte förklara sig och be om ursäkt, men jag vill inte höra hans undanflykter längre. Okej, jag är tacksam för att han gav oss en chans, men Samuel Wiklund är inte gay.”
”Nej, men då kanske han är bi?”, försöker jag. ”För han måste ju känna eller i alla fall ha känt någonting för dig?”
”Ja, någonting, ja”, muttrar han. ”Men inte kärlek. Intresse och nyfikenhet, visst. Men den här killen är totalstraight, och det har egentligen varit så uppenbart hela tiden men jag har bara inte velat se det.”
Jag tar Müslis hand och trycker den hårt.
Det här får verkligen inte hända min älskade vän.
Om jag hade kunnat göra någonting för att hindra det, vad det hän hade varit, så lovar jag att jag hade gjort det.
Jag skulle gå genom eld och vatten och syra för Müsli, och han är en av dom ytterst få jag skulle göra det för.
Och jag är ganska säker på att han vet om det, det måste han göra efter alla dom här åren.
”Det är inte alls konstigt att det inte velat se det”, säger jag. ”Jag menar, du är kär i honom, eller hur?”
”Så in i helvete. Men jag duger inte åt honom, det är fel på mig, jag ska fan byta kön.”
”Nej, mister, det kommer inte på fråga. Det vill du inte egentligen. You’re just blinded by love.”
”Okej, du har rätt. Jag måste bara förstå att han aldrig kommer vilja ha mig precis så som jag vill ha honom.”
”Ja, och även om det kan verka omöjligt just nu så lovar jag att du kommer klara det”, säger jag och lägger armarna om honom. ”Jag lovar dig av hela mitt hjärta.”
Müsli vänder sig mot mig och ser mig djupt i ögonen.
Medan tårarna faller ner för hans kinder pressar han sina läppar mot mina och kysser mig hårt.
”Åh, nej”, säger han och rycker snabbt bort ansiktet. ”Jag förstår mig definitivt inte på honom.”
Sedan skrattar vi båda två och delar på resten av hans vodka medan solen sakta stiger vid horisonten.

Pan ligger naken på sin madrass till säng och i skenet från värmeljusen tilltalar kvinnan mig till fullo.
Blyertspennan gör linjer på ritblocket i min hand, formar hennes smala höfter, runda bröst, långa hals.
Jag har lite problem med att hålla pennan rakt eftersom att nervositeten håller på att stiga i mig.
Det finns fortfarande en massa känslor som svävar runt i mig, förvirrande tankar som inte riktigt vill lämna mig ifred.
Så mycket tid har ju faktiskt inte förlöpt, så många dagar har inte gått, så många månar har inte vandrat sin väg genom vitt och svart och grått…sedan Pan försvann och kom tillbaka.
Jag vet att ingen direkt förväntar sig att allting ska vara som förut, hela världen vändes upp och ner, både min och Pans, och jag vet inte om jag har hunnit finna mig i att världen plötsligt är rättvänd igen.
”Liv, älskling… Du ser frånvarande ut. Vart tog du vägen?”
”Jag vet inte riktigt”, säger jag och lägger undan ritblocket. ”Allt det här är bara så förvirrande för mig, så nytt på något sätt… Jag menar, du försvann, hela världen vändes upp och ner och nu är den plötsligt rättvänd igen…”
”Det är förvirrande för mig också. Jag vet, det känns så ny-nytt på något sätt.”
Jag tänder en cigarett och drar filten tätare om axlarna.
Pan sätter sig bredvid mig i soffan och lägger huvudet mot min axel, tar ett bloss av min cigg.
”Men vi klarar det här, eller hur? Mitt Liv?”
”Det tvivlar jag inte en sekund på.”
Jag vänder på huvudet och pressar mina läppar mot hennes underbart mjuka.
Hon kysser mig tillbaka på ett sätt som bara hon kan, på ett sätt som får mig att falla för henne om och om igen.
Precis där i vår nyfunna, lite trevande kärleksmagi ringer Pans telefon och det är Envy som säger att hon och Miqe är på väg till oss och har med sig vin.
Det gör mig glad att veta att det går så bra för dom två, Miqe är helt förändrad till en sprudlande förälskad pojke som dansar runt överallt.
Redan när dom kommer innanför ytterdörren sprids en energi av kärlek och lust i hela lägenheten.
Jag ger Envy en kram och hon pussar mig på kinden.
”Här ska det bli dubbeldejt! Eller hur, Pan?”
”What ever you say”, svarar Pan och går efter en korkskruv till vinet.
Hennes långa, röda hår dansar efter henne och jag riktigt känner hur jag bara älskar denna mystiska, isländska varelse.
Miqe drar med mig in i vardagsrummet och ger mig en lång kram.
Han doftar starkt av den där herrparfymen han brukar ha ibland.
”Hej syrran. Är du okej?”
”Jadå, jag klarar mig allt.”
”Sluta med incesten nu”, säger Envy och kör igång en skiva på hög volym. ”Vi ska ju parta!”
Miqe släpper mig och tar tag i sin flickvän, ger henne en sträng blick.
”Du är sjuk i huvudet, Envy, och jag älskar dig”, säger han och kysser hennes röda läppar.

Envy 13/8-2010
Miqe ligger nyvaken bredvid mig i min stora dubbelsäng.

Solljuset har lyckats leta sig in mellan gliporna i persiennen, och ljuset som faller på Miqe får det att se ut som om han glöder, glittrar.
Jag har redan varit vaken en timme eller så, och inte en enda sekund har jag lyckats slita blicken från den vackra pojken bredvid mig.
När han ser att jag är vaken skiner han upp och ler stort.
”Hej”, säger han och sätter sig upp i halvliggande ställning.
Jag smeker honom över kinden.
”Hej på dig själv”, säger jag mjukt.
”Så här ligger du och är snygg..”
Jag fnissar lite.
”Frukost?”, frågar jag.
Han nickar och sträcker på sig.
Åh, han är så snygg!
Han är nästan naken, det enda han har på sig är ett par löst sittande boxers.
Jag lägger armarna om honom bakifrån, smeker honom över magen, närmar mig kanten på hans kalsonger.
Han stelnar till lite, men inte på grund av att han känner obehag, snarare tvärtom.
Vi har inte haft sex ännu.
Det är inte för att vi inte vill, nej, det handlar om att vi båda vill få en lugn start på vårt förhållande som inte är baserat på sex.
Men vi båda börjar känna frustration vid det här laget, det märks väl på oss båda.
Miqe vänder sig om så att vi sitter face to face.
Jag har bra självförtroende, jag vet att jag har snygg kropp, och det verkar han också tycka.
Jag gränslar honom och lägger en hand om hans nacke.
Vi möts i en mjuk kyss, lika vacker och sensuell som solnedgången.
Det tar inte lång tid innan jag kan känna mot mitt lår hur han blir hård.
”Du är väldigt fin”, viskar han
”Det är du med, det vet du att jag tycker.”
Det krävs mycket styrka för att jag ska lyckas slita mig från Miqe och ställa mig upp.
”Frukost, Miqe älskling.”
Han nickar och drar sin t-shirt, en gråsvartrandig, över huvudet.
Tillsammans går vi till ”köket”, och medan jag fixar med kaffe och äggröra ställer Miqe fram bröd och pålägg.
Vi äter framför tvn, ser ett avsnitt av Scrubs samtidigt.
”Jag är så jävla mätt nu”, säger Miqe efter en stor tallrik äggröra och tre rostade mackor med ost.
”Haha, jag med”, säger jag.
Jag börjar röja upp på bordet, bär ut tallrikar och ställer dom i diskhon.
När jag är halvvägs tillbaka möter Miqe upp mig.
Han drar mig mot sig, sluter mig i sin famn.
”Jag kan inte hålla mig borta längre”, säger han lågt.
”Du menar..?”, säger jag frågande.
”Ja, jag menar precis det där.”
Jag tvekar inte en sekund innan jag kysser honom.
En lång stund står vi där och bara hånglar, men till slut står vi inte ut längre.
Jag drar försiktigt av Miqe t-shirten, drar sakta ner hans kalsonger.
Samtidigt knäpper han upp min bh och smeker av mig trosorna.
För första gången står vi där helt nakna inför varandra, och det känns så rätt.
Jag lutar mig mot väggen och Miqe lyfter upp mig, jag virar mina ben runt hans midja.
När han tar i mig, tränger in mig, så är det så försiktigt och mjukt att det känns som om jag är gjord av glas.
Aldrig förut har en kille behandlat mig med sådan respekt och försiktighet, och jag älskar honom för det.
Vi tar det långsamt, drar ut på det, vill inte att det ska ta slut.
Men när jag till slut kommer är det kraftigare än någonsin förr.
Miqe kommer strax därefter, och en bra stund står vi kvar på samma sätt.
Jag är så utmattad att jag inte orkar göra annat än slå armarna om hans hals och luta min panna mot hans.
Han ser mig i ögonen, ler.
”Envy..”, säger han. ”Det där var..”
”Fantastiskt?”
”Ja.”
Han släpper ner mig och tillsammans tar vi en lång, varm dusch.

Jag möter upp Pan utanför centralen. Hon är lite blek, men ser annars väldigt harmonisk ut.
Hennes hår lyser rött i sensommarsolen där det faller fritt över hennes axlar.
Det har blivit så mycket längre på mycket kort tid och når henne numera nästan till rumpan.
För dagen är hon klädd i svarta stuprör och ett stort, turkost linne.
Hon är verkligen vacker.
Det enda med henne som verkligen berör mig illa är armarna.
Dom är täckta av breda, mörka ärr och märken efter alla de gånger hon stuckit sig i armen det senaste.
Men nu är det över med den skiten, och det glädjer mig.
”Hej”, säger hon när hon kommer fram till mig. ”Åh, Envy.”
Hon kastar sig i min famn och jag håller om henne hårt.
”Hej hjärtat”, säger jag och kysser henne på kinden. ”Hur mår du?”
Hon släpper taget om mig och tar min hand i sin.
”Kom, vi tar en promenad. Jag berättar på vägen.”
Så hand i hand strosar vi omkring på Göteborgs gator, och hon berättar för mig, berättar allt.
”Och nu så mår jag väl sådär. Mina mediciner gör mig trött och liksom lite, hm, jag vet inte riktigt vilket ord jag ska använda. Men alltså, typ tom inombords.”
Jag nickar.
”Men jag har Liv, det håller mig uppe. Och så har jag ju dig och Alessa och Miqe också.”
”Jag älskar verkligen dig”, säger jag varmt och stannar till för att krama om henne.
Hon börjar snyfta lite, jag förstår att hon blir väldigt rörd av mina ord.
”Åh, jag älskar dig också”, säger hon. ”Du gav aldrig upp hoppet om mig, du älskade mig trots att jag inte förtjänade det.”
”Jag tyckte att du förtjänade det. Visst, du hade ett stort, svart monster inom dig, ett monster som lyckades ta kontroll över dig. Men bakom det fanns du, min bästa vän.”
Hon börjar snyfta ännu mer, men jag torkar hennes tårar, håller om henne, och till slut dör gråten ut.
”Jag har en grej som jag tycker vi ska göra”, säger jag och öppnar min väska.
Ur den plockar jag fram sju olikfärgade ballonger, en flaska helium, en rulle tråd och en svart spritpenna.
”Hm?”, säger Pan frågande.
Jag drar lite i henne, får med henne till en park i närheten.
Jag slår mig ner på gräset och ber henne göra mig sällskap.
När vi båda sitter ner förklarar jag för henne vad jag tänkt mig.
”Jag har sju ballonger här”, säger jag och lägger dom i gräset. ”Jag tycker att du på varje ballong ska skriva ner något du vill bli av med.”
Jag kan se att hon inte riktigt förstår vad jag vill komma fram till, men hon gör som jag sa att hon skulle göra.
Bestämt skriver hon Ångest, Ilska, Förvirring, Osäkerhet, Smärta, Droglängtan och Tomhet på ballongerna.
När hon gjort det säger jag åt henne att fylla ballongerna med helium och knyta snören om dom så att det går att hålla kvar dom.
”Sådär”, säger hon när hon är klar. ”Nu då?”
”Nu ska vi ställa oss upp, och så ska du släppa iväg ballongerna, låta dom försvinna i skyn. Samtidigt ska du tänka att de saker som du skrivit ner att du vill bli av med försvinner på riktigt.”
”Okej”, säger hon och sväljer lite. ”Kan du hålla om mig när jag gör det?”
Jag nickar och vi ställer oss upp.
I handen har hon sju ballonger som väntar på att få sväva iväg.
Jag lägger armarna om henne bakifrån och vilar mitt huvud mot hennes axel.
Hon släpper iväg en ballong i taget, jag kan höra henne viska ett tyst adjö varje gång en av dom försvinner upp i luften och bort, bort, bort.
När Smärta svävar iväg börjar hon gråta.
”Det här är svårt, Envy.”, säger hon.
”Jag vet, hjärtat, men du klarar det.”
Hon nickar och släpper iväg Tomhet.
När alla försvunnit utom synhåll släpper jag henne och hon vänder sig om.
”Hur känner du dig?”
”Tio kilo lättare”, svarar hon. ”Som om en oerhörd tyngd har fallit av mina axlar.”

Författare:

Publicerat

Dela: