Parallella världar

PARALLELLA VÄRLDAR
En parallell verklighet. Så kändes det. Det var som om att hon levde ett liv samtidigt som hon såg på från andra sidan av en glasruta. Allting rörde sig sakta genom rutan, som i slow motion. Så som det kan göra i filmer, när man vill förstärka något. Ett möte kanske. Men hon såg inga som möttes, ingen lycklig omfamning. För det var ingen film. Det enda hon bevittnade, var sitt eget liv. Och det gick sakta, sakta.

Varje morgon vaknade hon med ett ryck. Klockradion var alltid ställd på samma tid och det var alltid samma hemska ljud som strålade ut från den lilla högtalaren och rakt in i hennes sömndruckna öron. Som en pil sköts hon upp ur sängen för att sedan utföra de vanliga rutinerna. På med kläderna, som alltid tycktes lika opassande och skrynkliga. Titta i spegeln och åter igen känna känslan av att vara på den andra sidan.
Hon tuggade förstrött på en ganska torr smörgås. Som alla andra morgnar skulle hon sedan borsta tänderna och gå genom snöyran till Konsum, för att genomlida dagens arbete. Det var där hon spenderade den mesta av sin tid numera. På Konsum alltså. Det kändes faktiskt som att det var hennes andra hem ibland. Hon tyckte inte längre att det var en tragisk situation, då hon hade tagit in att det var hennes faktiska verklighet. Alla kunde ju ändå inte bli sånna där webdesigners. Hette det så? Hon var inte riktigt säker. Ja, och inte kunde man heller bli någon slags högteknologisk människa. Betygen för något liknande var inte nådiga hade hon allt läst. Själv hade hon gått något så simpelt som samhäll, och inte ens då kunde hon skaffa sig bra betyg utan hoppade av efter andra året. Någon gång skulle hon läsa in det sista året, men när skulle hon ha tid. Det var ju så mycket på Konsum nu och hon tjänade trots allt sina egna pengar, även om många i hennes ålder inte såg med blida ögon på hennes yrkesval.
Nåja, vem bryr sig om vad precis alla andra tycker då? Om man skulle lägga ner all sin tid på sånt skulle man ju faktiskt inte ha någon energi kvar. Men även om hon försökte tänka stärkande tankar så brukade hon ändå kika nervöst på kunderna och hoppas att ingen från hennes gamla skola skulle komma in på just hennes Konsum.

Den soldränkta gatan var full med folk i de mest spännande kreationerna, lustiga hattar och stora leenden. Gatuförsäljarna höll som bäst på att montera ner sin stånd , men fortfarande hördes något rop då och då om billiga sandaler eller de färskaste stjärnfrukterna. Alla människor såg på samma gång upptagna ut som de lika gärna kunde stanna till för en pratstund med, tja, vem som helst egentligen. Det var så de var, folket i Italien. Det hade hon alltid vetat. Ända sedan hon farit dit den där gången efter ettan i gymnasiet. Resan till Rom. Det hade hittills i hennes liv varit den bästa tiden i hennes liv. De lyckligaste tre veckorna hon någonsin kunde tänka sig. Men nu var hon där igen. Hennes solglasögon trillade ur hennes väska utan att hon märkte det. En solbränd italienare ropade på henne. 'Miss, you dropped these'. 'Oh, thank you. I didn´t notice...' Han var vacker. Det italienska folket var vackra. Egentligen passade hon inte in, med sin glåmiga hud och blåvattniga ögon, men här i Italien var det som att det inte märktes. Hon fick uppmärksamhet här som hon aldrig sett tillstymmelsen av där hemma. Hon fortsatte gatan ner med ett leende. Kanske skulle hon stanna för att ta en kopp kaffe någonstans...
- Du, tjejen! Ska du sitta där och pimpla kaffe hela dan eller kan du ta över min kassa nån gång? den skarpa ropet brände i hennes trumhinnor och hon höll på att tappa muggen. Vilket
i och för sig inte gjort något. Kaffet var slut och det var ju bara en plastmugg. Konsum lät bara de som var fast anställda ha riktiga muggar, de som var timanställda fick hålla sig med
plast. Om man inte tog med sig en egen mugg hemifrån vill säga. Men det hade hon inte hunnit med trots att hon faktiskt hade jobbat där i ett halvår.
En snabb titt på klockan fick henne att inse att rasten var slut sedan fem minuter. Det hade varit en härlig tanke på Italien. Tur att hon hade sina minnen. Tur att man kunde ta sig bort med bara tanken. Tur att det fanns raster.
- Nää, jag glömde visst bort tiden. Förlåt. Jag ska bara hämta kassanyckeln.
- Det är nog bäst det. Jag har ingen lust att chefen får syn på en tom kassa när det är jag som lämnade den, okej? Skynda dig då. Fan, jag vill inte få nån skuld i det här. Maska lite mer hörru! han försökte visst vara ironisk, Stefan. Det uppfattade hon nog, men låtsades inte om hans kommentarer. De hade arbetat på Konsum båda två i ett halvår och fortfarande tilltalade han henne'tjejen'. Nog måste han väl veta hennes namn vid det här laget? Det var en förnedrande känsla, att inte bli ihågkommen vid namn. När hon hade varit i Rom hade minsann alla hon presenterat sig för kommit ihåg henne. Både för-och efternamn. Vad hade hon gjort för att bli så här blek och färglös som alla uppfattade henne här hemma? Hon ilade ut i lokalen för att slå sig ner bakom kassa nummer två. Två paket oxfilé, ett kilo potatis- kroketter, grönsaker, exotiska kryddor... någonstans, i något hem vankades det fin middag. Själv skulle hon värma på en pirog till kvällen.

Där satt hon. Det var Roms finaste, ja mysigaste fik i alla fall. En kopp starkt italienskt kaffe hade hon framför sig på det minimala bordet. Det var så det såg ut på kaféerna i Italien. Det var så små bord att det inte var sant. Men människor slog sig ändå ner i stora grupper kring ett enda litet bord. Det blev mer känsla så, sades det. I Rom tyckte hon inte det kändes dumt att fika själv, det var en vanlig företeelse här. Inte alls som det skulle kännas där hemma. Då skulle hon bara känna sig ensam, eller möjligen en aning pretentiös. En av alla de vackra italienarna slog sig ned vid bordet bredvid. Av den lilla koppen att döma hade han en espresso framför sig. Hon vände åter blicken ut över folkmassan som cirkulerade utanför. Människor i alla åldrar skyndade förbi. Hon lade märke till att de flesta slängde ur sig glada hälsningsfraser både här och där. Åh, alla var så trevliga. Inte alls som där hemma.
Då hon blickade ut genom fönstret ännu en gång var motiven utanför misstänksamt lika utsikten från hennes egen lägenhet. Snöblasket och de trista kala träden var tillbaks. Åter en gång fick hon besviket erinra sig om att det bara var i hennes inre som Italien var så nära. Så nära att det kändes som en verklighet. Den varma känslan som fyllt hennes kropp bara någon minut tidigare flög sin väg och lämnade henne, som alltid, i en tom och kall tillvaro. Tvingad att inse hur allt låg till. Ibland kunde det kännas som om hon höll på att bli galen. Tankarna som fick henne att glömma tid och rum gjorde henne tokig. Helt jävla galen. Hon ville skrika rakt ut ibland. Då skulle hon synas. Folk skulle se henne och reagera. Kanske skulle hon bli ett namn då.

Nästa gång hon befann sig bakom kassan på blåvitt var en onsdag. En riktig onsdag. Mitt i veckan, och det var lika lång tid kvar till helgen som skulle komma, som det var till den som redan varit. Tänk om hon skulle behöva komma på lördagen också. De var ju en man kort nu för tiden. Dagarna segade sig fram, som om hela livet fastnat på ett kladdigt kolapapper. Så kändes det. Hon satt fast på ett kladdigt kolapapper och kunde inte komma bort från det. Det
satt fast under hennes skor. Och sparkade hon av sig skorna så fanns det ett nytt lika kladdigt kolapapper därunder. Var hon är sprang så fastnade hon på nytt. Livet går sakta när man sitter fast på ett kladdigt kolapapper.

En tanke som ibland slog henne var på hur mycket vissa egentligen handlar. De bara stoppar på sig varor tills man kunde spy. Hon kunde titta på alla varor och känna en helt ofattbar
frustration över bergen de lassade upp på det gråsvarta bandet som rullade framför henne. Varför handlade folk så mycket? Här hemma var det rutin på veckohandlingen på snabbköpet runt hörnet. Så var det. Har alltid varit och kommer alltid att vara. I Italien spontanhandlade folk. Det visste hon. Där var människorna inte så inrutade och trista som här. Där var man, ja, spontan. Men vad var väl spontanitet? Åh. Hon hatade det här landet. Hur kunde hon ha blivit född här. Hon var italienska i blodet. Ända ut i fingerspetsarna. Det hade hon alltid vetat. Ja, åtminstone sen resan till Rom. Efter ettan. Det var minsann den bästa tiden i hennes liv. Men en dag skulle hon återvända till sitt land. Så såg hon det hela. Det var ju Italien som var hennes land. Det här var bara en mellanlandning, på blåvitt, bakom kassan, där hon var 'tjejen'. Jodå. Nog var det en mellanlandning allt. Allt skulle få en lösning. Nån dag. Vilken dag som helst. Snart egentligen.

Ibland kunde hon sitta i timmar med sina foton från Rom. Och ibland, men bara ibland, tillät hon sig att glutta försiktigt på Brevet. Men det var inte ofta hon tog fram det. Bara ibland. Det var inte vilket brev som helst, utan ett brev från Giovanni. Det hade varit riktig kärlek mellan dem. Det visste hon. Annars skulle hon ju ha hittat någon annan vid det här laget, inte sant? Det var ju han som var menad för just henne, det var så han hade uttryckt sig i Brevet också. Hon visste att de skulle ses igen. När hon återvände till Italien. Vad gjorde väl några år. Sen om det var fem, sex eller kanske, tio...när det var fråga om äkta kärlek spelade sådana saker ingen roll. Det visste hon. Han skulle aldrig älska någon annan, det hade han sagt, Giovanni. Nåja, allt skulle få sin lösning när hon flyttade hem.

Tiden gick allt bra sakta när man satt inne på Konsum. Luftkonditioneringen var inte den bästa heller och kunde orsaka otaliga hostattacker. Hon hade faktiskt gjort sin röst hörd på personalmötet härom veckan och tagit upp det. Men det verkade inte som att chefen skulle göra något åt saken. Hon suckade och harklade sig.
- Det blir etthundrafyrtionio och femtio, tack.
- Jag säger då det. Det är hutlösa priser ni tar. Det är väl det här kooperativet. Ja, jag säger då det. Den äldre kvinnan som tilltalat henne såg irriterad ut och vad som var värre var att damen verkade skylla på henne. Egentligen ville hon skrika rakt ut att kärringen skulle hålla käften och om det inte passade kunde hon sticka nån annanstans. Men så kunde man ju inte göra.
- Jo, jag vet. Hon försökte sig på ett leende, men damen besvarade det inte utan snodde åt sig växeln och försvann muttrande ut i kylan för att sekunden efter vara borta.
Hon insåg att tiden på något sätt hade gått och det började närma sig hemgång. Underbart. Hon stängde kassan och gick in bakom svängdörrarna för att äntligen få ta av sig det hemska förklädet man var tvungen att ha. Eller, förkläde, det var ett plagg som inte hade någon egentlig definition. Fult och obekvämt var det i alla fall. Hon ropade hej då till mer eller mindre döva öron och traskade ut.
Hon virade halsduken hårt och drog på sig de tjocka vantarna. Tankarna flög iväg igen, undrar vad en flygbiljett kostade nu för tiden. Till Rom. Kanske man bara kunde beställa en plats på planet och sen hitta nån billig bostad. Någonstans skulle det säkert finnas. Om inte annat kunde man ju semestra ett tag och sen kunde man ju se hur allt fortlöpte. Hon drog in den kalla luften. Den kändes alldeles ren nu, när den virvlade genom hennes hals. Hon andades lättare. Vilken skillnad. Nu kändes allt jobbigt som bortfluget. Problemen var långt,
långt bort. På något sätt var det som att den tjocka glasskivan var borta. Verkligheten fanns som en enhet. Hon var mitt i livet och det gick fort. Fort, fortare, fortast.

Skriven av: Lisa