Publicerat
Kategori: Novell

Paris






”Jag hade den där drömmen inatt igen”, sa Julia och petade ut den sista marlborocigaretten ur det sönderskavda paketet. Will tittade på Julias magra ansikte och tänkte:
”Det är sex år sedan vi träffades senast men hon ser likadan ut ännu, samma bleka hy, samma svarta slitna hår och samma häxliknande utseende.
”När vi faller tillsammans”, fortsatte Julia och blåste ut rök ur sin lilla mun.
”Vadå hade den där drömmen inatt igen”, sa Will och tittade nästan lite argt på Julia och fortsatte:
”Det är ju nästan sex år sedan vi träffades senast. Vad menar du med att du hade den drömmen inatt igen? Har du haft den drömmen i sex års tid eller?”
Julia tittade upp på Will med en tom blick och ett nästan viskande svar:
”Ja det har jag och det tror jag att du också har haft.”
Will stod och tittade ut genom fönstret och när Julia yttrade detta vände han sig om och nästan skrek:
”Vad fan vet du om det, det är sex år sedan vi sågs, så hur kan du veta det?”
Will vände sig mot Julia men mötte aldrig hennes blick, han försvann bara bort i tankarna:
”Hon har alldeles rätt det har nästan inte gått en dag utan att jag har haft den drömmen. Men vad menar hon egentligen, har hon tänkt att vi skall genomföra det? Varför ringde hon mig egentligen? Vad gör jag här?”
Will tittade ner på Julia där hon satt i den svarta slitna skinnfåtöljen, hon hade lagt benen i kors och Will tyckte att hon log lite. Han vände sig om med en olustig känsla i magen och kikade in i köket, där såg han att frysskåpsdörren och kylskåpsdörren stod på vid gavel och allt porslin, inklusive knivar och gafflar, låg utspridda över bordet och över större delen av golvet. Det såg precis ut som om någon hade låtit två schimpanser bo och äta inne i köket i två veckor med stängd dörr. Will kände som om han fick ett hårt slag i mellangärdet. Han tänkte:
”Hon är alltså allvarlig? Hon tänker alltså att vi skall genomföra det?”
Efter Will hade undersökt klart i köket och vänt sig mot Julia med en hopplös blick, sa Julia:
”Som du ser så bryr jag mig inte om det här livet längre, det intresserar mig inte längre och så har det gått sex år nu sedan vi hade vår lilla överenskommelse. Eller hur?”
Benen bar inte Will längre, benen kändes som två överkokta strån. Han bokstavligt ramlade ner i fåtöljen mitt i mot Julia och begravde sitt huvud i sina bleka händer.
”Vad vill du”, sa Will, fortfarande med huvudet begravt i sina bleka och torra händer.
”Vad jag vill?” sa Julia tyst.
”Ja just det”, sa Will, fortfarande i samma ställning.
Julia tog det sista blosset på cigaretten och sa:
”Just nu vill jag ha nya cigaretter, vill du gå ner och köpa ett paket till mig?
Will tog bort sina händer ifrån ansiktet och tittade förvånat på Julia och sa med rispig röst:
”Ja visst”.
Will kände att han kunde behöva lite luft och han märkte att han fortfarande hade på sig sin jacka. Han gick med tunga steg mot dörren, och tog på sig sina skor. Han öppnade dörren och gick ut, men innan han hann stänga dörren hörde han Julia säga:
”Tack Will.”
”Visst”, svarade Will håglöst på vägen ut.


När Will steg in i hissen kände han att hur luften blev lättare att andas och han tryckte på knappen som skulle ta honom ner till bottenvåningen. Hissen började sin vingliga färd neråt. Will började undersöka knapparna för respektive våning, alla knappar var målade med en sliten grön färg förutom den översta knappen som visade nr sju där Julia bor. Där hade någon eller några målat knappen svart och skrivit ordet: ”Jesus lever”, bredvid.
”Jaså det gör han och hur mår han då?” Tänkte Will, när han hade fått syn på orden och ett lite leende dykte upp i hans sinne.
När han vände sig om så fick han syn på hisspegeln, Will gick fram till den. I spegeln såg han att svetten i sitt mörka kortklippta hår hade torkat in till ett vitt skimmer.
”Fy fan”, tänkte Will och skulle precis ta och köra sin hand genom sitt hår för att försöka rätta till det. När han tänkte till:
”Vad spelar det för roll nu, ja vad fan spelar det för roll nu? Vad är det för mening?”
Will skrattade till och sa högt:
”Ja vad fan är det för mening, jag är ju snart borta och glömd ändå.”
Han hoppade till, hans egna ord hade skrämt honom. Det var inte det att han hade sagt orden högt för sig själv, utan det var själva orden: ”Jag är ju snart borta och glömd ändå.”
”Är det så?” sa Will tyst för sig själv, nästan ljudlöst, samtidigt som han tittade i spegeln.
”Är det så?” sa han igen och den här gången i normal samtalston och frågan riktad till sin spegelbild.
Will vågade inte titta på sin spegelbild längre så han sänkte sitt huvud och lät blicken utforska golvet. Där såg han massvis med cigarettfimpar, hela golvet var fullt av cigarettfimpar och alla var av samma märke: Marlboro.
Han höjde blicken sakta mot spegeln och sin spegelbild och den sa:
”Ja, så är det.”
Will kunde inte röra sig, det var precis som om han hade fryst fast.
Wills spegelbild fortsatte:
”Jag hoppas på att du har levt ditt liv precis som du har önskat?”
Will skakade på huvudet och sa långsamt:
”Nej.”
Spegelbilden fortsatte med en arg ton och ett leende:
”Nej, vad menar du med det? Har du inte levt ditt liv precis som du har önskat?”
”Nej, säger jag. Jag har inte gjort allt jag önskat och sett allt jag velat se, sa Will nästan viskandes och fortfarande med samma långsamma tempo.
Wills spegelbild blev ursinnig och skrek:
”Du får skylla dig själv, det finns inget mer jag kan göra för dig.”
Will tittade ner på alla cigarettfimparna och kände hur en stor sorg fyllde hans hjärta, eller var det någon sorts lättnad?
Hissen hade stannat och Will tvekade en stund innan han tryckte ner det kalla järnhandtaget och steg ut.
Efter han hade stängt hissdörren upptäckte han att hade en pall på sin högra sida och han
tvekade inte för en sekund att slå sig ner. Den röda pallen var inte den mest stabila pallen som Will hade upplevt men den dög mer än nog för Will just nu. Så fort han hade satt sig ner begravde han ansiktet i sina nu darrande händer.
”Hallå där”.
Will ryckte till och flämtade. Rösten kom ifrån lång man som stod ett par meter ifrån Will.
”Hej”, sa Will förvånat.
”Stör jag?” sa den långe mannen.
Will visste inte vad han skulle svara, han ville verkligen bara sitta och andas lite för sig själv. Men han svarade:
”Nej.”
”Du kanske inte såg mig? det är ju ganska mörkt här”, sa främlingen.
”Ja, så kan det ha varit”, sa Will reserverande.
”Det är jag som är vaktmästaren på det här stället”, den långe mannen sa detta samtidigt som han tog ett steg närmare. Will flämtade till, han såg att den långa mannen saknade öron och istället hade två hål där öronen suttit. Främlingen märkte att Will granskade honom och sa skrattandes:
”De var lite elaka mot mig i skolan, två killar höll fast mig, samtidigt som en stor tjock kille skar sönder båda öronen. Jag och min mor åkte akut upp till sjukhuset men doktorn sa att det inte fanns något att göra, han var tvungen att operera bort båda öronen.”
Den långe mannen böjde huvudet bakåt och gapskrattade men fortsatte, trots att han var besvärad av sitt skratt:
”Jag fick gå med ett stort bandage runt hela huvudet, i en hel termin.”
Vet du vad kallade mig samtidigt som de slog mig med linjaler på bandaget?
”De kallade mig ”tändstickan” , jag vet inte varför men det var det de kallade mig”
Mannen hade väldigt svårt att uttala denna mening, för efter nästan varje ord så var han tvungen att hämta luft för hans skratt var så kraftigt.
”Hur var din skolgång?”
Mannen skrattade så våldsamt när han ställde den här frågan att saliven stänkte ifrån hans kraftiga mun.
Will visste inte vad han skulle säga.
”Bra antar jag”, fick han ur sig efter några sekunders betänketid.
”Jaså din skolgång var bra, men det var ju bra”, sa vaktmästaren och hans skratt lugnade ner sig lite.
Will tittade ner i golvet och sen bredvid sig och upptäckte en stor tavla på väggen föreställande ett stort svart hav.
”Den tavlan har jag hängt där, den har jag fått ärva av min kära mor”, sa den långe mannen och pekade på målningen. Vet du vad den föreställer?”
Vaktmästaren väntade inte på att Will skulle svara utan fortsatte:
”Det är dit man kommer när man dör, till det oändliga svarta havet.”
Will rös till och tittade på den stora vågen som var precis i mitten av tavlan, så vackert men ändå så ondskefullt. De stod näsan tysta i en minut och bara begrundade tavlan, så härlig var den. Men helt plötsligt avbröt mannen och sa:
”Så du skall åka?”
”Vad menar du, sa Will, fortfarande hypnotiserad av tavlan.
”Ja, du skall väl åka till Paris ?”
Will tittade på den långa mannen i några sekunder. Han var faktiskt inte förvånad över att den långe mannen visste om hans och Julias plan. Istället frågade Will:
”Är det ett fint ställe att hamna på?” och nickade med huvudet mot tavlan.
Vaktmästaren fick något allvarligt i blicken och vände sig mot Will och sa:
”Ja, det är det, du kan vara lugn.”
Nu var det Wills tur att skratta till.
”Tack skall du ha”, sa han leende mot mannen.
”Ja, jag skall åka, jag har bestämt mig.
”Ja, det är du som bestämmer, mumlade vaktmästaren.
Will fäste återigen blicken mot tavlan och ett lugn spred sig i hans själ och kropp.
”Ni skall alltså åka till Paris och till Eiffeltornet för att hoppa?”, fortsatte vaktmästaren.
”Ja”, sa Will, som var helt uppslukad av tavlan.
”Ja det skall vi. När vi skildes åt för sex år sedan så lovade vi varandra det.” , fortsatte Will.
”Jag vet om allt det du berättar för mig”, sa den långa mannen och vände sig mot tavlan.
Will fortsatte som om han inte hade hört vaktmästaren:
”Om våra liv var lika meningslösa och tomma, så skulle vi åka. Det finns ingenting kvar här, det här är slutet”
”Jag kan inte göra något annat än att hålla med dig. Men jag är rädd att för egen del så kommer jag att vara kvar här i många år till, jag har ett jobb att sköta”, skrattade vaktmästaren.
”Det är bäst att du går nu, Julia väntar på dig där uppe”, fortsatte mannen, nu vänd mot Will.
”Ja det är väl det”, sa Will och skulle just öppna hissdörren, när vaktmästaren sa:
”Will, glömde du inte något?”
”Vad då för nåt”, undrade Will.
”Det här, sa mannen” och tog upp ett paket cigaretter av märket Marlboro ur fickan.
”Ja just det, tack så mycket”, sa Will och tog i mot paketet.
Will steg in i hissen och igenom glasrutan såg han att vaktmästaren hade ställt sig och tittat på tavlan igen.
Han tryckte på den svartmålade knappen som tog honom upp till Julia igen.
När han stod utanför Julias dörr hörde han tongångarna ifrån Miles Davis vilda trumpetspel komma inne ifrån lägenheten.
Will log när han öppnade dörren och steg in.




Skriven av: Karl H M

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren