Publicerat
Kategori: Novell

Parkbänksdramatik

Parkbänksdramatik
En novell av Henrik Dahlberg oktober 2002

Hjördis Kräpplund var en tant av den sort som bar sitt paraply på samma sätt som en gång grottmännen bar sina klubbor; värdigt, kutryggigt och med den stridslystna glimt i ögat som talade om att hon och ingen annan visste bäst, jämt. Samtidigt kunde hon vara den mest omtänksamma bullmormor man kunde tänka sig, eller i alla fall som hon kunde tänka sig, för hon hade aldrig haft några barn eller barnbarn. Det spelade nu ingen roll för Hjördis, hon var omtänksam och så var det. Den som tyckte annat fick tänka om.
Hon gick klädd i en enkel beige kappa som lika sedligt som alltid räckte ner till anklarna, där hennes svartbruna galoscher tog vid. Hon tyckte egentligen inte om galoscher, men det var senhöst, så hon vågade inte bära annat och för säkerhets skull hade hon dubbar under dem. Hon var som sagt kutryggig, men hade ändå hakan alltid uppkäftigt framskjuten och alltid ögonbrynen antingen missnöjda, skvallervädrande nyfikna eller i sällsynta fall förnöjda, och kompletterades i mycket av den uttrycksfulla munnen som hon allt som oftast begagnade till att häckla sitt senast funna irritationsmoment. Håret var järngrått och hopknutet i nacken med en knut av sådan magnitud att dess gordiska kollega i jämförelse framstod som en prydlig liten rosett.
Just denna svala hösteftermiddag var en ovanligt klarblå sådan, inte ett moln var i sikte och den lilla lugna staden som Hjördis Kräpplund bodde i (hemsökte, enligt vissa) förberedde sig lugnt på ännu en vinters julkortslikt fallande snö och julsångssjungande barn, även om staden givetvis anade att den som varje år skulle få nöja sig med förkylningar och några grusgrå kommunala snödrivor, liksom varje år.
Vinden sände för varje pust brandgula lönnlöv singlande ner att bygga på det redan tjocka täcket på markens gräsmattor och grusgångar, till förnöjelse för alla de i parken som tyckte om lövens vackra singlande men till förtret för den ensamma parkarbetare som stod vid en damm och muttrande försökte motverka Moder Naturs idoga förlövelse. I denna fantasilöst runt formade damm simmade tretton stycken gråbruna änder raskt mot dammens andra ände, men inte för att de ogillade parkarbetaren, utan för att Hjördis Kräpplund stod och slängde brödsmulor åt dem på den motsatta sidan. När parkarbetaren märkte det blev han i alla fall lite gladare.
Maja Lindlund hette en annan pensionär som befann sig mitt i denna sliskigt vackra höstdag, ute i samma ärende som fru Kräpplund. Hon hade en hel liten påse full av gamla brödskivor och kanter, och trippade förnumstigt fram längs parkens knastrande grus, glad av ingen särskild anledning. Hon fick syn på den kutryggiga tanten i beigt när hon nalkades dammen, och blev ännu mer förtjust över tingens allmänna trevlighet. Det fanns inget hon gillade så mycket som att vandra runt utomhus och träffa trevliga, vänliga människor att tala med, och hon hade redan idag träffat på både en gammal väninna och en man med en hund att prata bort några kvartar med.
”God dag, kära ni”, kvittrade hon till den bortvända gestalten vid dammens kant, och fick se ett blängande öga blänga över den beiga kappans axel. Om hon hade tittat efter, ville säga, i själva verket gled hon glatt upp vid fru Kräpplunds sida utan att möta hennes blick. Istället stoppade hon ner handen i sin påse med bröd och slängde ut några smulor därur med en virtuos knyck på handen och ett förtjust litet kvitter. Ankorna snattrade mekaniskt och började plaska med vingarna för att lägga beslag på så stor del som möjligt av härligheten.
Vid det här laget märkte Maja att hon inte fått något svar, och vände ansiktet mot sin medmatare med munnen halvöppen för att säga ”För visst är det en god dag, kära ni?”. Så långt han hon emellertid inte, utan tog ett ofrivilligt steg tillbaka när hennes blick stångades mot den ogenomträngliga mur av knarrig surhet som utgjorde den andra gamla kvinnans blick.
”Är något på tok, kära ni?” frågade Maja då, mycket försiktigt, med ett leende fladdrande osäkert likt ett stearinljus i en vindpust.
”Nog är något på tok alltid”, morrade Hjördis och vände blicken ut mot dammen igen där ankorna brottades. Maja hade nämligen tappat sin plastpåse i vattnet, men det märkte inte hon, för hon stod ännu förbluffad över sin plötsliga omställning från ansvarslös mormorhurtighet till ansvarsfull medmänniska. Vad skulle hon fråga? Vad hade gjort denna stackars människa så tvär och arg?
”Men vad är det som är på tok, kära ni?” frågade hon till slut, men förmådde inte upprätthålla sitt leende längre.
Hon möttes av den skarpögda blicken igen, men denna gången var den inte kall och avvisande arg, utan varm och hetsigt så.
Hjördis höll upp ett pekfinger darrande av ilska. ”För det första har Bengt slarvat bort mina glasögon!” utropade hon, och höll upp ett till finger. ”För det andra kostar köttfärsen på Ica femtionio kronor och fyrtio öre per kilo!” Fingrarna blev tre. ”För det tredje pågår ett blodigt krig i Kosovo!” Lillfingret sällade sig till de andra, och hon avslutade: ”Och för det fjärde blir jag hela tiden kallad ’kära ni’ av någon som jag varken håller kär eller är kär i!!”
Maja såg med tomma ögon på Hjördis, och mungipor som pendlade i planlösa cirklar liksom hennes vimmelkantiga sinne.
”Kära nån…” sade hon, kännande sig lite skyldig över att ha varit så oförskämt glad och inte ha märkt alla dessa problem tidigare.
Hjördis fnös: ”Ja inte är det då jag som är den där nån i alla fall. Jag är inte kär.”
Maja såg sig förvirrat omkring, rädd för att öppna munnen och rädd för att göra något ännu dummare än vad hon redan gjort eftersom hon kände sig så dum att hon knappast kunde vara oskyldig. En vänlig röst fångade hennes uppmärksamhet, och hon fick se, på en bänk rakt bakom Hjördis, en man som hon kände och visste hette Bengt. Hon hade träffat honom på stadsbiblioteket några dagar tidigare, och han var en vänlig pensionär i samma ålder som hon själv. En lite småtjock man som stödde sina händer på en mahognykäpps mässingsknopp och hade ett ansikte som alltid log varmt under en silvrig mustasch och ögonbryn av samma färg. Håret var ännu svart i spetsarna, tänderna var lite gulaktiga, kinderna rosiga och friska och hans kortskärmade keps rutig som en våffla. Han tillhörde den kategori män som kunde tänkas läsa sagor för barn på biblioteket, och det gjorde han också, händelsevis.
”Kom och sätt dig, Maja”, sade han leende och klappade med handen på den åldrade träbänken. Hans hand passade på att sopa bort lite löv därifrån.
Maja såg förvirrat på Hjördis som återigen med militäriskt disciplinerade handknyckar utfodrade de aldrig mätta fåglarna, sedan trippade hon bort till Bengt och satte sig försiktigt bredvid honom, mötte tveksamt hans lugna, betryggande blick.
”Min fru Hjördis kan vara lite irriterad ibland”, ursäktade sig Bengt ännu leende, ”men det är inget att bry sig om, för…”
”För att jag alltid är lika arg!” avbröt Hjördis ilsket utan att vända sig om. ”Visst är det så? Visst var det det du tänkt säga? Att jag är arg som en moderat hos revisorn??” Innan hon hann få svar muttrade hon: ”Det ante mig att det var så. Bara det är skäl nog att vara arg.”
Bengt skrattade hjärtligt. ”Du kan då få till det, Hjördis. Jag hade inte alls tänkt säga det, jag hade tänkt säga att du är för snäll för att man ska kunna tro något sådant som att du alltid skulle vara arg. Arga människor matar inte änder.”
Hjördis snodde runt på klacken och tågade framåt, bestämt som ett ånglok, och ställde sig till sist några steg framför Bengt med armarna i kors. ”Bättre så?”
Bengt skrattade ännu hjärtligare, och Maja log försiktigt medan hon varsamt iakttog Hjördis, som märkligt nog verkade bli lite gladare av makens glada skratt. Då fick hon syn på ankorna, som tydligen härsknat till för att matarna slutat mata dem och nu tågade efter Hjördis i ett snattrande demonstrationståg.
”Jag tror bestämt våra ankvänner kommer för att tacka oss”, vågade Maja sig på att säga och pekade milt leende på de arga fåglarna.
Hjördis snodde runt igen, och all den eventuella lättnad som smugit sig upp på hennes ansikte när maken skrattat försvann igen. Hon fnös ljudligt. ”De är bara ute efter att snylta mer på mitt dyra bröd!” morrade hon, och rev påsen i två delar över ankorna. Några sekunder senare var dock smulorna slut, och ankorna började återigen kvacka uppfordrande. ”Nämen så ouppfostrade de är”, fnittrade Maja.
Hjördis började försöka skrämma bort dem, men det fungerade inte länge, för de återvände snart igen och snattrade oavbrutet. Hjördis var nämligen trots sitt humör ingen skräckinjagande gestalt. Minuterna gick, och de båda på bänken besåg först medlidsamt men snart roat den ilskna kvinnans försök att få bort ändernas ändlösa flock genom hot, svordomar och lismande löften om mer bröd.
”Nu står jag inte ut längre!” ropade hon till slut, röd i ansiktet av förbittring, och leendet försvann från Majas lättoroade ansikte, dock inte från Bengts. Hjördis halade upp en ganska stor mobiltelefon ur fickan och höjde handen för att ilsket börja hamra på knapparna, men hejdade sig. ”Vad är numret till Mikael?” väste hon otåligt.
Bengt sade tio siffror som kunde tänkas vara ett telefonnummer, medan han fortsatte le. Maja frågade lågt vem Mikael var, och fick svaret att det var hans systerson som ägde ett bageri. Han förklarade vidare att Hjördis nyligen gått på en seniorkurs som lärde okunniga pensionärer lite om det nya tekniska miraklet Mobiltelefonen. Sedan dess skickade hon alltid SMS.
Det förklarade för Maja varför den arga tanten stod och hamrade på knapparna långt efter att hon slagit numret. Hon bokstaverade snart högt vad hon skrev: ”S-k-i-c-k-a h-u-n-d-r-a-f-e-m-t-i-o j-ä-v-l-a l-i-m-p-o-r t-i-l-l a-n-k-d-a-m-m-e-n i p-a-r-k-e-n! J-a-g b-e-t-a-l-a-r v-a-d ä-n d-u d-i-n o-c-kr-a-r-e t-a-r b-e-t-a-l-t!”
När hon nöjd med sig själv sände iväg meddelandet med en segerviss tumrörelse lutade sig Bengt förtroligt bakåt och skrockade gott.
”Nu är det bara att vänta på limporna!” kungjorde Hjördis småleende, snodde runt och satte sig ner så kvickt och bestämt på bänken mellan Maja och Bengt att de blev tvungna att snabbt flytta på sig för att den lilla tanten skulle få rum. Det fick hon, och hon såg när hon satt sig tillrätta riktigt lycklig ut där hon satt där och kisade i det kalla solskenet, småskrockande och muttrande för sig själv: ”Nu ska kvackarna allt få se…” Ankorna hade förresten, noterade Maja fnittrande, lessnat och hoppat i dammen igen. Det bekom emellertid inte Hjördis, som satt där och myste över sin egen förträfflighet och den nesa änderna snart skulle råka ut för. Puritan som hon alltid varit tyckte hon nämligen att för mycket av det goda var lika illa som för lite, så vad skulle då inte våldsamt för mycket göra för de stackars änderna? Det var hämnd så det räckte och blev över, det.
Sen blev det tyst. Maja sneglade försiktigt mot först Bengt, som förnumstigt satt och njöt av solskenet med ett sorglöst leende, och sedan mot Hjördis, vars leende snarare var illmarigt än sorglöst men ändå lika tillfredställt. Det gjorde även Maja glad, och en stund satt hon stilla och njöt av den trevliga atmosfär som plötsligt uppstått.
Efter stundens slut kom det en anka förbi, som Maja började locka på med lite bröd.
En halv limpskiva senare var friden slut. Maja stelnade till av ett plötsligt mullrande, som tycktes låta just liksom ett sånt åskväder som omöjligen kunde dyka upp en sån här dag. För säkerhets skull rätade hon på ryggen och betraktade himlen, men hennes aningar var riktiga; den var så klarblå att åskmullret måste ha härrört från någon annanstans.
Hon vände blicken mot Hjördis, och ryckte nästan till av förskräckelse. Nu satt den nyss så nöjda tanten där och såg återigen lika arg ut som det åskmoln som hon lät som; mungiporna var kraftigt nedvinklade, ögonen smala och hon muttrade något med ett tonläge sådant att Maja kände sig glad över att hon hörde så dåligt som hon gjorde.
Bengt fick även han syn på den surande gumman, och ryckte till. Men han slutade inte le liksom fru Lindlund utan log snarast ännu hjärtligare.
Bengt frågade vänligt: ”Varför är du nu arg, Hjördis lilla?”
”För det första är jag inte liten”, sade Hjördis och höll upp pekfingret, ”för det andra är mina glasögon fortfarande borta, för det tredje är köttfärsen fortfarande dyr, och för det fjärde pågår fortfarande ett krig i Kosovo.”
”Men jag kallar dig inte ’Kära ni’ längre, eller hur?” vågade sig Maja på att säga och log i mjugg.
Hjördis gav henne en skarp blick för att se efter om hon blev driven med, men Maja drog ner mungiporna och mötte den sturska blicken, tills den återvändes bort och den lilla arga tanten gav till en kort nick. Maja nickade fundersamt och satte handen för munnen, varbakom hon mycket riktigt smålog åt det hela. Hon började förstå hur Bengt kunde vara så glad jämt.
”För det första är du visst ganska liten”, sade nu Bengt och fick genast Hjördis att slänga runt huvudet åt hans håll och argt spänna ögonen i honom. Han fortsatte med sitt leende oberört: ”För det andra är dina glasögon inte alls borta. Jag har gömt dem för att du inte skulle läsa tidningen och bli arg för tusen saker istället för bara en. För det tredje läste du fel på köttfärsens prislapp, därför att jag hade gömt dina glasögon. Det var därför butiksbiträdet som du skällde ut såg så förvånat ut.” Han gjorde en liten paus, och höjde från käppens knopp en hand med ett påpekande finger utsträckt uppåt. ”Du måste tänka på att låta även andra delta i diskussioner som du startar!”
”Det var ingen diskussion utan en utskällning”, fnös Hjördis.
”Spelar ingen roll”, försäkrade Bengt med sina varma bruna ögon fästa på Hjördis.
Därefter blev det tyst igen. Hjördis vek sakta över huvudet, vilket nyss varit riktat rakt framåt med den skarpa hakan först, mot Bengts håll, och sänkte i samma takt hakan. Snart log hon också, noterade Maja rört. Sånt här var hon så svag för, att en tår undslapp hennes ögonvrå.
”Och det är inte ens krig i Kosovo längre”, sade hon med tröst i rösten för att Hjördis skulle bli ännu gladare, medan hon torkade sig på kinden med en näsduk som hon broderat en fink på onsdagen innan.
Som om en blixt slagit ner blev hon varse om hur dum hon varit, när nu båda makarna Kräpplund stirrade på henne; Hjördis bestört och harmset, Bengt en aning plågat.
”Inget krig!?” utropade Hjördis.
”Nej?” svarade Maja tyst.
”Men… men… Men vad ska jag då vara arg för??” Hjördis vände ansiktet framåt och stirrade rakt ut i luften, skakande vantroget på huvudet som om grunden för hela hennes tillvaro plötsligt ryckts undan. Maja mötte förtvivlat Bengts blick, och fick ännu mer förtvivlat se att han faktiskt inte log längre, men han visade med handen åt Maja att inte vara orolig och lade den sedan på sin hustrus axel.
”Du har visst något att vara arg för”, försäkrade Bengt lugnande och försökte möta hennes stålblick som just nu var riktad mot parkarbetaren som betraktade henne från andra sidan dammen. En flyktig tanke korsade Majas inre; var Hjördis inte redan arg så det räckte?
Tydligen inte, för Bengt fortsatte när Hjördis snart slängde sin blängande blick mot honom istället med en hård vändning på huvudet: ”Det där numret jag gav dig går inte alls till Mikaels bageri utan till min egen mobiltelefon. Det var till mig du skickade ditt SMS.”
Hjördis såg på honom en lång stund, och precis liksom förut mjuknade hennes argt spända ansikte alltmer, som om Bengts varma leende smälte isen i hennes blick och därifrån tinade upp hennes stelnade muskler och leder, tills hon satt helt avslappnad och snarast smålog. ”Det var riktigt lumpet det”, muttrade hon och lutade sig bak mot bänkens ryggstöd, liksom den åter förnöjde Bengt gjorde. ”Ett skäl att bli arg så gott som något”, tillade hon och slöt ögonen med ett tillfredställt smil på de tunna läpparna.
Tystnaden sänkte sig åter. Ankorna snattrade i bakgrunden och gruset knastrade när parkarbetaren körde förbi sin skottkärra, men i övrigt var den svala söndagen helt lugn igen. Solen sken på de två gamlas ansikten, och Maja såg förundrat från först Hjördis ansikte till Bengts, och tillbaka till Hjördis igen.
Häpet satte hon sig rakt och stirrade tankfullt ut i luften. Sedan såg hon upp mot den ljusa himlen, och såg ner igen. Hon såg åter mot de vilande makarnas lugna anleten, sedan ut i luften igen.
Så log hon för sig själv, lutade sig tillbaka med leendet ännu kvar, och slöt ögonen även hon.

Skriven av: Henrik Dahlberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren