Pastell flickan

Det är hans fel, det är hans fel att den vackraste flicka är död.

Avbitna naglar en gång svartmålade och klädda i svarta skinn handskar med nitar så fulla av attityd för att skrämma bort människor. Nu är de nakna, avbitna och blodiga av alla slag mot honom. Det är han som borde vara död han är ondskan själv. All färg ur hennes värld har han målat över med ett svartvitt filter. Hon har blivit straffad oskyldigt inlåst med sin sorg och en mördare.

En spegel i hörnet, hon tittar på den i timmar ser ett litet ansikte och en för smal kropp som är full av kotor, höga kindben mörka ögon utan slut. Mörka ögon på samma kropp som ett par blodiga händer. Hon försöker undvika att se bakom sig för hon vet vad som finns där, känner det.

Hon skriker ibland när hon inte står ut hans viskningar i hennes öra likt ormar ringlar de in hundratals tar över henne, ett obeskrivligt oljud. Hon orkar inte stå emot hon vet inte on någon skulle kunna göra det, ingen kan fly från sitt eget huvud. Hon har ett svart hål inom sig. En mördare är vad han är det har hon själv sätt.

Hur han högg kniven djupt in i en vacker levande kvinna med pastell rosa hår och blå klänning. En stark och fyllig kvinna som var den mest levande hon någonsin träffat.

Hon skriker för att det gör ont. Eko hennes enda vän i detta dukla liv, i detta dunkla ljus. Ormarna viskar. Deras röda lysande ögon och vassa giftiga tänder skrämmer henne inte men det gör orden, de trakasserar henne med minnen om hur en kropp låg i hennes knä och hur blodet pulserade ur bröstet. Ett hjärta med en blank vass stålkniv i och ett brustet, obotliga.

De var samma kropp pulserande av smärta. En liten rännil av blod rann från munnen och hennes livlösa, matta ögon tittandes desperat i hennes. “Vad har du gjort” viskade de blodiga läpparna. Hon hade viskat i hennes öra att det var han men hon visste inte om hon hade hört för hennes röst sprack. Hon var oskyldig men trasig med darrande händer.

SLUTA! ropar hon och slår mot metall dörren, den är låst. Hon vill springa bort, långt bort från sig själv men hon är fast. Klaustrofobi. Inga fönster bara dunkelt kallt ljust och en spegel. Det enda som finns här är hon själv och mörkret själv den värsta tortyren någonsin. Pastell Flickan brukade få henne att glömma honom om så bara för sekunder, men hon är död och nu är de ensamma precis som han ville. Han står bredvid henne och tittar på hur hennes ärrade sår på händerna spricker och trots att hon inte ser honom vet hon att han ler med ena mungipan.

Ingen öppnar så hon sätter sig på britsen vet inte hur länge hon orkar kämpa. Hon vågar inte vända sig om för hon vet att han står precis bakom kan känna hans kalla andedräkt bakom vänstra örat. Den påminner henne viskande om de rosa pastell färgade håret och blå ögon. Hon försöker igen vända sig om i en snabb rörelse och sparkar slår men får bara mer sår och blodet det rinner. Men hon känner inte längre någon smärta för hon vet att hon är immun, hon har passerat en punkt.

hon orkar inte mer för ormarna är för många och som många gånger tidigare tänker hon att det vore lättare att bara göra slut på allt och han viskar uppmuntrande i hennes öra. Men hon har bestämt sig ikväll att han inte ska få som han vill. Trots det är en lockande känsla att slippa honom och tankarna på henne. Men ändå kämpar hon genom att berätta högt om det käraste minnet hon har, för ingen och för sin värsta fiende.

Med en sax klipper hon noggrant ut minnena och lägger bitarna långt undanstoppat i hennes inre där de inte kan blekas av verklighetens ljus.

Små fluffiga moln dansar på en blå himmel. En doft av lavendel når henne när hon borrar in huvudet i det pastellfärgade håret, Hon hör det hesa skrattet som så många gånger förut, vita tänder i ett rött äpple.

Han kan inte avbryta henne nu.

Blodröda naglar mot nattsvarta möts med en stöt genom båda.
Hon pratar högt och vägrar höra mer än sin egen röst. Hon kan inte fly undan verkligheten. Pastell flickan var rädd för mörkret men visste inte vem hon var hos. För själv är hon en flicka med mörka ögon utan slut och själv har hon honom bakom sig mörkret själv alltid där med kall andedräkt.

För det var av det mörkret den mörkrädda flickan skulle dö. Det skulle komma att omringa en glad flicka som bara ville hjälpa och de skulle hugga en kniv rakt i hennes hjärta.

Dörren öppnas och ljuset bländar hennes ögon. Det blir tyst i hennes huvud. En mörk man tittar på henne, han ser självsäker ut på ett falskt sätt och sätter sig på en stol och nickar åt vakten som stänger dörren. Han ska berätta för henne att hon ska dö.

Han visar upp mappen den är grå som allt annat. Men inuti den finns ark många vita bländande ark ödesdigra ark. “Du har dödat Elizabeth Clermont” det gör ont att höra hennes namn, hennes fulla kraftfulla namn i samma mening som du har dödat. Hon tappar andan och vill kräkas.“Det var han” säger hon som så många gånger förut.

Mannen tittar på henne och frågar vem han är. Hon kan inte hindra sig nu skriker hon åt honom att titta bakom henne för där står han. Mannen tittar bakom henne och ser oförstående ut. “Snälla hjälp mig, viskar hon bedjande åt honom, annars dödar han mig också, och han säger så hemska saker!” Hon tittar bakom sig och ryser. Känner att hon skakar tänder.

Han ler med ena mungipan och hans bleka hy ser död ut, han har lika mörka ögon som hon, lika svarta. Kostym mannen tittar på henne och säger att det inte finns någon där. Han ser nu lite rädd ut. Men hon ser också ett stråk av medlidande i hans ögon men det gör lika ont för det får henne att förstå att det hon är galen. Att hon inte ens kan lita på sig själv. För hon vet att pastell flickan inte heller såg honom men han blev riktigt verklig för första gången när hon och han var ensamma, inlåsta.

Hon skakar och han tar hennes hand påpekar inte att den är kall fast hon vet att den är det. “det vad du som dödade Elizabeth, mannen du pratar om är ingen du kan skylla på. Du får försöka minnas vad som hände, jag kan försöka hjälpa dig” Hans röst skär in i henne och ord studsar mot henne och de är för mycket att ta in: Bevis, DNA, blod, Kallblodigt, Dödsstraff. Hon är galen men hon förstår och allt exploderar.

En bok slås upp och hon önskar att hon inte kunde läsa men de lärde hon sig när hon var en liten flicka, när rättvända bokstäver hade varit hennes enda problem. Hon höll i kniven och den enda människan hon någonsin älskat hade hon mördat. Hon blir äcklad av sina händer rädd för sitt ansikte eftersom att hon ser honom i sig själv. En blänkande kniv skulle komma att döda de båda. Nu skriker hon rakt ut utan ljud. Och hon känner hur stämbanden spricker faller sönder tillsammans med allt som är hon och alla minnen som varit pastell flickans, nu ska de dö tillsammans och hon förtjänar det, inte en oskyldig flicka med blå klänning, hes röst och med en enorm livsglädje. En flicka med rosa pastellfärgat hår förtjänade inte att dö men det gjorde hon för att hon blev kär i en ensam flicka med mörka ögon.

Hennes straff är att dö och det ska hon. Med sig till helvetet ska hon ta med sig honom.

Författare:

Publicerat

Dela: