Påväg

En tår som lämnat ögat känner ingen smärta. Det är inte den som gråter, den känner inte tiden, den ger endast uttryck åt en känsla.

Ögat: Än är den inte stor nog för att ge sig av.
– En dag ska du och jag alltid vara tillsammans, aldrig behöva skiljas åt.
Men nu är inte den dagen, jag darrar och fryser när jag tänker på det. Men jag gråter inte, det rullar inte stora blanka tårar ner för min kind. Mina ögon är endast fuktiga av vatten och salt, precis som dina.
– Vi ska ha ett stort hus, och bil, och barn. Saltet försvinner.
Men nu är inte den dagen. Idag är den dagen då du ska försvinna för ett tag.

Kinden: Den rullar nu, sakta men säkert har den lämnat sitt bo. Den söker sig neråt.
- Mm, jag kommer alltid att älska dig
Vi tittar på varandra, du ler ett leende. Jag förstår; var inte ledsen, sakna mig lagom, glöm mig inte. Nu är det lugnt, nu ler jag, men jag fryser.
- Ska vi gifta oss då?
Det blir tyst. Jag blir tyst.

Munnen: Kontrast uppstår, vatten och salt kolliderar med torra läppar.
- Någon gång, älskling.
Du böjer dig framåt och ger mig en kram. Den är fylld av kärlek och styrka. Jag vill försvinna in i dig. Borra mig djupt in i ditt innersta, och bara vara. Vill följa med dig vart du än åker, alltid.
- Kommer sakna dig alldeles på tok för mycket.
Det vet vi båda, saltet och vattnet gör det allt för uppenbart.

Hakan: Den rör sig långsammare nu, den börjar bli gammal.
- Jag vet.
Du kramar mig inte längre. Du sitter en bit ifrån mig nu; alldeles för långt bort. Men det är inte långt om man ser till det avstånd du snart ska befinna dig på. Du ska försvinna, så fort ska det gå, för fort.
- Jag vet att du vet, ville bara säga det.
Det gäller att passa på, så länge vi slipper skrika, flera mil från varandra.

Halsen: Den är liten igen, har lämnat det mesta på vägen.
- Det här är människoplågeri.
Du ställer dig upp och börjar packa. Jag sitter kvar, orkar inte röra på mig. Du är så vacker. Jag sluter ögonen och tänker tillbaka. För bara några timmar sedan var världen gladare.
- Jo, det är nog det.
Världen är plötsligt grå, saknaden har kommit

Bröstkorgen: Den är död nu, har lämnat plats för en annan.
- Jag saknar dig redan.
Väskan står klar på golvet. Klockan tickar. Du kommer närmare igen, ger mig en kyss. Den tröstar för stunden, men gör samtidigt så att sorgen växer. Vi vet vad vi har. Vi vet exakt hur mycket vi kommer att sakna det, vi vet vad vi har att förlora.
- Jag kommer tillbaka.
Men nu är inte den dagen. Idag är den dagen då du ska försvinna för ett tag.

Tårar trillade, timmar gick. De går fortfarande, men långsammare nu än förut. Nu är det timmar av saknad

Skriven av: Nanny Hiort