Pavlovs hundar, indian style

PAVLOVS HUNDAR

Sent på kvällen kommer de förbi. Kastar sten på fönstret precis som barn. De viskropar; kom ut. Vi ser på varandra och säger visst tyst. Klär på oss och smyger förbi vakten som sover i tältsängen brevid dörren. Vi krånglar upp dörren. Det är en tung plåt dörr målad i orange färg. Lite avskavd, lite buklig. Nån har väl sparkat på den för att komma in. Eller ut.

Väl ute står de där och väntar och ler mot oss. Vi vet inte om det är vi som busar eller de. De vet nog inte det heller. Eller så har de gjort allt förr och vet allt.

I vilket fall är de hungriga och vill äta. Även vi är hungriga. Följer med till en resturang. Det är samma färg inne i resturangen som på dörren, fast blå. Lysrör och träbord, inga servetter eller dukar. En man i ett hörn med pengarna framför sig och där bakom känslan av ett kök. Med förmodligen en man i, möjligtvis två.

Vi äter maten som serveras, vi säger inte mycket. Ler mer. Maten smakar kryddor så det kittlar i munnen och mättar i magen men ger inga minnen.

När vi ätit klart betalar hon och jag mannen framför och vinkar till de troliga männen bakom. Går ut, tänder våra ciggaretter och står kvar. Talar med de andra som inte heller gått och lagt sig. Tiden går och det är det vi gör, står så som barn gör, står och hänger. Vi blir färre ju längre tiden blir. Sen är vi bara tre. Hon och jag och han. Vi följs åt tillbaka mot dörren och mannen i tältsängen och vår tilltänkta trygghet.

Han sjunger lite. Lågt utan ton eller dramatik. Han är en romantiker som sjunger tänker vi för vi har inte hört sången förrut. Men han däremot sjunger inte för oss utan för hundarna.
De kommer ut ur alla portar som har stängt och låst för natten. De kryper ut ur det disiga mörkret och kommer ut ur sina viloplatser för att möta upp sången som inte säger nåt mer än välkomna. De hör honom och travar lite lätt fram mot oss alla tre. Gatan krymper för det finns minder luft där nu. Vår andning blandas med hundarnas, vår krydd doft blandas med deras köttade andedräkt. De äter sånt som finns bakom dörrarna och det vi slänger.
Asfalten blir mer och mer lappad och ljuset från resturangen försvinner. Hundarna håller distansen. Vi ser inte hur många, vi känner bara mängden, många hundar med tänder. Svarta ögon och alla är bruna. De saktar ner. Och blir fler ju längre vi går. Framför oss smyger de fram och bakom oss travar de på. Vi säger inget, hon och jag. Han sjunger för hundarna. Ingen melodi eller text bara sång. Hundarna närmar sig sången, inte oss. Samlar sig kring oss och vi tror att de följer oss till dörren. Men de följer honom som de har hört förr. Gatan är full som på dagen, ser ut som på dagen fast ingen människa utom hon och jag och han är där och en väldigt massa hundar.

I hotet finns en självklarhet att detta är som på dagen fast tydligare. I mörkret ser de mjuka ut, hundarna som bor på gatorna. Det enda som kan anas är tänderna. Trygghet utan att betala för det. Utan sömnen eller drömmen som tillflykt. Med sång och hund. Ingen labrador så långt ögat når. Bara hund.

Tillbaka vid porten. Han böjer sig ner med handen mot gatan, reser sig sen fort upp. Handen är knuten och han leker attt han slänger sand. Utan att nåt kommer, lite som när man leker med barn. Eller som magikern som trollar bort kaninen - Inget här, inget där. Och i samma ögonblick skingras alla hundar, utan att stoppas rusar, stormar de frenetisk, hysteriskt bort därifrån. Ner för gatan, in i gränderna som vi inte ens märkt. Mot portarna där de bor. Inga ljud, inga skall, inga tänder, inget utom mannen bakom porten som sover ljudligare nu. Vi står kvar och ser på ingentingheten som blev kvar av alltet; en kvart av sång, hundar och så tryggheten.

Hundar är vana att det kastas sten på dem. Ser de en knuten hand som reser sig från gatan springer de. En vanesak helt enkelt. Med eller utan sten i näven.

Författare:

Publicerat

Dela: