Peace and quiet, please?

Cafeterian låg öde, allt var lugnt. Hon andades ut. Tjugotre minuter av tystnad sedan skulle helvetet braka loss. Hon smuttade på sitt kaffe. Tysta steg ekade i korridoren. Skit också. Aldrig en lugn stund.
”Hej” Klara stod där med armarna hängandes utmed kroppen. Jävla korv tänkte hon när hon såg henne men sa inget.
”Kommer provet bli svårt?” hon satte sig ner jämte henne.
”Inte om du har tränat” sa hon och skakade på huvudet. Hon ville sitta här och lyssna på tystnaden, inte på en pratande korv.
”Jag skulle faktiskt ha gjort det om jag visste att vi skulle ha prov just idag, när vi frågade sa du att det kunde bli vilken dag som helst nästa månad.” Klara såg bedjande på henne, hon hoppades säkert att hon skulle ändra datumet för provet till nästa vecka istället. You wish tänkte hon och drack upp den sista kaffeklunken.
”Det är därför det kallas oförberett prov” sa hon och reste sig upp. Hon lämnade Klara till att sitta där och se förvånad ut. Sakta gick hon upp två våningar till en tyst korridor och satte sig på en bänk.
Tolv minuter kvar, ljudet av steg hördes i trappuppgången. Hon suckade högt, får man aldrig vara ifred? Annika, tyskaläraren kom emot henne.
”Sitter du här?” sa hon ”jag trodde du hade lektion nu.”
Hon skakade på huvudet, tio minuter kvar. Annika satte sig jämte henne, de satt så i fem minuter.
Hon började bli otålig, hon bet på naglarna och önskade tyst att Annika skulle gå därifrån.
Måste få lugn och ro, klarar inte mycket mer.
”Jag måste gå, lektionen kallar.” Med snabba steg gick hon en våning ner, eleverna hade redan samlats utanför klassrummet. Tre minuter kvar, vad gjorde de här så tidigt? Ångesten vällde upp inom henne och hon torkade bort en ensam tår som sakta sökte sig ner mot munnen.
Skramlet av nycklar satte fart på eleverna. Tusen frågor avfyrades mot henne och hon var nära att ramla av överraskning. ”Är provet svårt?”, ”hur många frågor är det?”, ”kommer jag att klara det?”, ”vad betyder 'mammal'?”. Nu för tiden betyder visst oförberett prov att alla vet om det men ingen tränar, hon andades tungt. Med skakande händer låste hon upp dörren och lät eleverna gå in först.
Bänkarna skrapade mot marken när de flyttades isär. Hon gick in och ställde sig vid katedern.
Bänkarna fortsatte att skrapa. Hon var nu så nära till tårar att hennes röst knappt bar när hon lågt vädjade till klassen:

May I have some peace and quiet, please?

erik

Erik är medlem sedan 2017 Erik har 6 publicerade verk