Pelle Pinvins underbara resa del 3

Edinburgh

I dag tog vi tåget från Paddington Station till Skottlands huvudstad, Edinburgh. Vi fick sitta i en brevkorg framme hos chauffören så att vi såg bra. Vi turades om att tuta vid övergångsställena men mest fick Petra Papegoja dra i snöret eftersom hon fyllde 2 år. England är fint, massor av små hus och gröna rugbyplaner. Med på tåget fanns det också en massa glada skottar i kilt. De läste på universitet i London och Cambridge och nu var de på väg hem för att tävla i Highland Games. Steve skulle putta en träbit och James tänkte kasta en tung sak längre än alla andra. Svettigt!

Vi frågade om vem som helst kunde vara med och tävla. Alla som ville fick vara med, men det fanns antagligen ingen klass för deltagare som var 15 centimeter eller kortare, så vi fick nog inte vara med. Men vi var hjärtligt välkomna att titta på. Leo försökte rycka loss ett armstöd för att visa hur fantastiskt stark och lämplig deltagare han var, men det gick inget vidare. Dessutom fastnade han i ett tuggummi som satt fast på undersidan av stödet. Han gläfste skamset när han andfådd och jordgubbsdoftande satte sig på sin plats igen. Han surade i flera mil, ända tills Steve bjöd på en kapsyl äkta skotsk whisky. Sedan tog det inte många sekunder innan han var skogens konung igen.

På hotellet ordnade vi våra egna Highland Games. Vi stötte glasspinnar över hela golvet, brottades med bara överkroppar på en rund bordsduk, använde små körsbär med stam som slägga och besteg kuddberget på snabbaste tid. Petra och de andra flickmagneterna tyckte att vi var larviga. Själv hade de lagt sig runt en broschyr om litterära Skottland och åt te och scones samtidigt som de 'dreglade' över Robert The Bruce och grabbarna. När vi hade kastat tillräckligt många tops och praktiskt förpackade duschmössor på dem gick de till sist med på att vara publik. De applåderade entusiastiskt när jag fick iväg min glasspinne ointagliga 32,1 centimeter. Jag vann hela tävlingen (!) och fick en chokladguldpeng som pris. Dessutom fick jag Petra till bordet när vi åt skotsk mat på kvällen.

Vi hade nämligen blivit inbjudna till Edinburgh Castle. Slottets kylskåpsmagneter, säkert 50 stycken, bildade hedersvakt på den tjocka röda mattan. William Wallace anförde de uppspelta magneterna och visade oss runt på slottet, som var jättestort. Vi hade gett kylskåpsmagneter över hela världen ett ansikte och det måste firas, sa våra skotska värdar. De bjöd på små urgoda laxsandwichar till förrätt och nationalrätten Haggis till varmrätt. Jag vet inte vad Haggis består av, men det var ganska gott om man sköljde ner allt med öl och andra starka saker.

Efteråt klädde vi ut oss i kilt, som inte klär mig, och knallade ut på en stor ljunghed för att kika på fyrverkerier. När fyrverkeriet var över hade vi tappat bort hälften av gänget. Så vi fick springa runt med röd ljung upp till öronen likt Heathcliff från 'Svindlande höjder'. Vi hittade alla utom Kalle Kalkylator. Tore Tyrannosaur blev orolig och satte igång att organisera en skallgång. Tillsammans bildade vi en mer än tio meter bred kedja som finkammade åkern. Efter en stund hörde vi svaga rop. Leo och Sune var först på plats och vi övriga såg ett jättestort dammoln och ljung som flög åt alla håll när de gav sig på ett stort elakt djur. Det var en grävling som höll på att dra ner Kalle i sitt gryt. Wallace och de andra i gardet gav upp blodisande tjut och slängde sig in i striden. Skottar är ett tufft folkslag, men det måste man väl vara när man tillbringar sina dagar halvnakna i midjehöga tistelsnår. Tolv ilskna magneter blev i vilket fall för mycket för grävlingen som släppte Kalle och sprang sin väg.

Det elaka monstret hade tuggat lite på Kalle så att hans fina display var alldeles geggig. Men värre ändå var att ena benet hade gått rakt av alldeles nedanför plus/minusknappen när grävlingen släppte honom. Men Kalle var modig, han sa knappt ett pip när vi bar benet, och honom, i ilfart till närmaste hobbybutik. Tack och lov fick vi snabbt tag i en tub Plastic padding. Vi putsade brottytorna och kletade på rikligt med lim innan vi satte fast benet. Kalle fick ligga några minuter och torka innan vi reste upp honom. Han tog några försiktiga steg och benet fungerar. Fast full rörlighet återfår han nog aldrig, stackarn!

Skriven av: Björn Mattsson