Pengarna

Du måste låna mig pengar, hennes stora bruna dåliga filmklichés ögon fylldes med teatertårar. Vad gör man? Jag var inte rik men för att vara 22 år gammal så hade jag en sund ekonomi, arvet efter min biologiska far bestod av fyra fonder i Nordea alla placerade av en käck och trevlig banktjänstekvinna i fyrtioårsåldern från Härnösand. Naturligtvis borde jag insett att placera pengar med hjälp av personalen på Nordea var ett misstag, att bo i Härnösand är ett misstag som att leva på psykakuten men dina medpatienter är antingen bandyspelare eller miljömuppar med fjällräven tatuerat i ansiktet. Låna pengar, självklart trots att jag blivit dumpad för en wannabehiphopare från söder som var oskuld, bara för att jag trodde att han hade en stor kuk, paradoxalt nog visade det sig att den var liten som en tändsticka. Men hon kunde ju inte hjälp att studiemedlet bara räckte i en dag, det är ju så dyrt att handla på Axara.

Visst teoretiskt sett var det möjligt att säga nej, men allt hade slutat så trist, mitt missionsuppdrag hade fått ett allt för abrupt slut utlåningen skulle sätta henne i en beroende ställning till mig och integrationsarbetet skulle då få en större effekt. Naivt, i samma stund som mina läppar klämde fram ett pojkaktigt ja och teatertårarna upphörde skulle färden emot avgrunden inledas. Intalade mig att det faktiskt handlade om ett lån och la upp en utbetalningsplan med tillhörande avbetalningsplan, tårarna hade nu bytts emot entusiasm och hon intygade att allt skulle vara tillbaka betalt efter sommaren. Vilket innebar att jag Mr. Higgins hade ett halvår på mig att integrerar henne mentalt och sexuellt.

Fyra år efter det ödesdigra beslutet söker jag fortfarande en förklaring, en ledtråd till varför jag tänkte eller snarare inte tänkte så som jag gjorde. Svarsalternativ har blivit många och alla lika usla och ångesten har funnit sin plats i mitt tarmsystem. Det enda jag ville vara att berika den värld vi lever i, bryta fördomsbarriärer skapa ett nytt system. Jag var redo att betala med ångest och förtvivlan men inte med min självkänsla. Varför denna bitterhet, detta enorma självförakt all denna osäkerhet bara för att jag ville kunna säga jag tror hon kan det.

Skriven av: Martin Cöster