Personalomsättning inom hemtjänsten

Ny som han var i stan hade han precis upptäckt ställen som drog folk i hans egen ålder, så han gick ut 2-3 kvällar i veckan.

Att vara ensam i en storstad som Stockholm hade hittils inte varit några problem. Som den här eftermiddan, som han planerat med att promenera i de olika stadsdelarna, för att orientera sig och lära sig hur landet låg, som man säger. Kanske att han framåt kvällen skulle gå på bio och se nån bra film.


Inga var visserligen mer än lovligt snurrig, men hade ändå förmågan att få en att öppna sig om sig själv. Han tyckte mycket om att gå hem till henne.
Inga klädde sig alltid mycket propert, ibland med dubbla klänningar och ibland med
strumporna utanpå skorna, men det var ju nästan lite gulligt. Hon talade med en härlig småländsk dialekt. Vid en gissning kunde man tro att hon en gång sysslat med gymnastik, hon hade en rak hållning och gled fram som en dansös.
En gång böjde hon sig mot golvet efter en tappad syltburk, torkade upp den spilda sylten med ett par svep, stående i en och samma ställning.
Rent fysiskt var det inget fel på henne, hon hade rygg som en gummisnodd och kraftiga
välsvarvade vader. Hon bjöd alltid på kaffe, och han fann sig själv sittande där i den lilla matvrån, berättandes allt om sig själv och sin nuvarande livssituation.
Flickvän? Nej.Föräldrar i livet? Ja, en sjuk mor i Sörmland. I övrigt ensam,
nyfiken på vad stan hade för utbud.


Visserligen kunde han ha förståelse för att folk kände sig less i det här jobbet. Lönen var dålig och likaså statusen.
Men han hade själv, trots sin ringa ålder, redan hunnit prova på tre olika jobb, ett i cykelaffär, ett som tidningsbud och ett i ett vaktmästeri.
Han tyckte att detta jobb var mer fritt och självständigt än något av de andra. Dessutom satte han upp mål med sitt jobbande, för att kringgå känslan av slentrian.

Han visste att han om ett och ett halvt år kunde genomföra resan till Cuba. Han hade räknat ut att han kunde både spara och leva ett drägligt liv här sam-
tidigt. Han hade framtidshopp till max, såg framför sig både flickvän och barn. Kanske att dom saknade det, dom som liksom bara drog?

Denna morgon förstod de att ännu en hade lämnat sitt arbete och inte skulle komma tillbaka. Två veckor hade det gått
nu och de hade inte hört ett ljud. Det var den fjärde personal som gjort likadant sen han började här för omkring ett halvår sedan.
Man kom på morgonen, tilldelades sina dagsärenden, gick iväg. Snacket kretsade nästan
alltid kring arbetsförhållandena, den usla lönen, allt spring ut och in i olika åldringars hem, allt städande, all stress.
Men han förstod det ändå inte. Han ansåg att det bästa var att stanna kvar, att ta strid. Om alla droppade av blev det ju knappast bättre!?
Han personligen gillade friheten med detta jobb, gillade att träffa nya människor, att höra om de äldres liv, historier från andra epoker.
Visst var det mycket som inte funkade, men också väldigt mycket som
faktiskt var BRA. Han antog att dessa personer helt enkelt inte fattade hur bra de egentligen hade det.
Men så var det just de han kallade 'vagabondtyperna' som gjorde en sån sak, bara drog. Dom som var lite konstnärliga, som tycktes komma från ingenstans, tycktes leva för sig själva, tog de jobb som erbjöds med kort varsel

Idag var det ju så att vården riktigt skrek efter personal, att få jobb var lätt. Han skulle säkert själv kunna få ett inom en vecka utan att behöva tänka på referenser, utan bara sköta snacket.
Han antog att det helt enkelt var så dessa människor tog sig fram.De blev aldrig kvar så pass länge att referenser kunde lämnas. Men fyfan, kunde han tänka, vilka svikartyper dessa människor ändå var.Och signalerna bara gick fram när man försökte nå dem.


Inga satt i sin matvrå och åt av fiskgratängen som han hade värmt åt henne. Han hade precis hängt upp hennes tvätt mycket prydligt på torkställningen ovanför badkaret.
Denna gång ville han verkligen inte ha något fika, eftersom han så
fort som möjligt ville ut på sin stadspromenad i det härliga vädret. Han gick ut i den mörka hallen, funderade på hur han skulle lägga fram det hela för att inte framstå som otrevlig, när han plötsligt stötte emot något. Eller snarare, rämnade in
i någonting, någonting så kompakt att han studsade bakåt. Chocken fick honom att skrika till. Ögonen vande sig snabbt i dunklet och han såg att det var Inga.
Hon stod där, orubblig som en staty, med brett särade ben, prydligt klädd som
alltid. Hon såg på honom med vakna, pigga ögon och log mot honom med det för henne utmärkande tandlösa leendet.
Hennes gråa,vackra hår var omsorgsfullt skött, inte ett strå var i oordning. Hon hade armarna utsträckta mot honom och i händerna höll hon en stor korg med en rödvit duk prydligt lagd överst.
Hon sträckte fram korgen mot honom.
'Oj', flämtade han.'Gud, du skrämde nästan livet ur mig, Inga' Hjärtat slog fortfarande oerhört snabbt innanför det magra bröstet.
'Ta för dig', sade Inga med sin vänliga, sorglösa smålandsdialekt.'Låt dig väl smaka av Guds frukter'
Hjärtklappningen började nu avta. Han stoppade ned handen i korgen för att ta en frukt. Det var vanligt att dom bjöd på frukt. Väl ute på gatan kunde han alltid slänga den ifrån sig.
Han fick tag i något som kändes som en mjuk morot och tänkte att hon förmodligen städat ur sitt skafferi.
Han tog upp den ur korgen.
'Jo, Inga, jag hinner tyvärr inte med nåt fika idag, jag tänkte...' Han stirrade på föremålet i handen. Han frös fast, kände hur nackhåret fick eget liv och ställde sig på ända. Glättigheten var plötsligt utbytt mot likblek fasa.
Handen var av vid handleden, han höll den i långfingret, vägde den omedvetet på samma sätt som man rycker lätt i ett fiskespö, kom på sig själv med det, uttryckte ett 'UUuuöööääähh' och lät handen falla till golvet.
Överlevnadsinstinkt kan man nog kalla det som fick förlamningen att släppa och få honom att sakta gå bakåt mot ytterdörren. Inga log. Hennes pigga, vakna ögon var plötsligt tomma och svarta, som ögonen han sett på en bild av en vithaj.
Hon drog bort den rödvita duken från korgen och visade honom. Den var full. Hon gick efter honom, trampade på handen på mattan. Det krasade till i den.
'Inga...J-jag tänkte gå nu...gåbaragågågå lugnt och stilla. Du..Du kan väl..slå på teven...eller..' Här tvärvände han mot dörren, tog tag i handtaget och försökte vrida låskolven runt.
Fast. Det satt fast. Den dörr han öppnat säkert hundrafemtiogånger satt nu som fastmurad.
DEN GICK INTE ATT ÖPPNA...Han kastade sig mot dörren med hela kroppen, slog mot den, skrek.
Ingas nävar slog ned på hans axlar med fruktansvärd kraft. Han kände hur hon tryckte
till nånstans och hur trycket tycktes förlama honom. Han sjönk ihop på golvet som ett hjälplöst kolli.
Han släpades i ryggläge över hallgolvet, tvärsigenom vardagsrummet. Hans fötter hakade fast i mattorna, som drogs med en bit.
'Bered dig på att möta din skapare....jag är din jury, din domare,din bödel, tänk igenom dina synder, skänk en tanke till din hora till mor, din bock till far'
Hon drog in honom i ett rum han aldrig varit in i. Golvet var täckt
av en grön presenning och i övrigt tomt. Han kände hur han lyftes upp. Hon slängde ned honom som en hög ved mitt på golvet.
'Jag är din domare, din jury, din bödel...ta emot Gud, han sträcker sina händer emot dig, ditt liv är slut om ett par ögonblick, tänk igenom allt ont du gjort'
Han försökte röra sig, men varje lem var förlamad.
Han hörde henne mässa därute, hörde henne stöka runt. Inga kom strax in i rummet. Hon
hade dragit på sig såna där gröna gummihandskar som täcker underarmarna. I sin ena näve greppade hon vant en gammal rostig fogsvans.
'INGAAA..', skrek han med ögon som ville tränga ur sina hålor.'IIIIINGGGAAAAAA...'
Hon täckte över hans gapande mun med isoleringstejp.
'Sjung halleluja...syndarnas straff måste utdelas' Hon böjde sig över honom med de där kolsvarta ögonen och det där tandlösa leendet och gjorde sig klar att börja arbeta.
Den där välskötta gråa frisyren var faktiskt det sista han såg.


Författare:

Publicerat

Dela: