Piren

Solens strålar hade ännu inte hunnit värma pirens yta när hon satte sig vid kanten. Marken kändes sval mot hennes lår, nästan för sval. Hennes strumpbyxor var alldeles för tunna för att kunna skydda henne mot den kylan som marken utstrålade. Hon tittade ut över havet och fylldes av fascination. Hon älskade havet. Det var som henne, lugn, mystisk, visade aldrig mycket utåt. Åtminstone när det gällde den spegelblanka ytan. Under ytan kryllade nämligen havet av liv, begär, lust, passion. Hon visste inte hur många gånger hon hade fått höra att hon var mystisk, svår att begripa sig på, kontrollerad. Hon hade en stor makt över vilka känslor hon ville förmedla och vilka hon ville dölja. Hon kunde förbli helt tyst och reserverad även i de allra svåra situationer. Hon kunde verka helt kall och oberörd till ytan fast inuti skulle hennes hjärta vrida sig av smärta. Om det fanns något som hon skulle vilja dölja, skulle det aldrig komma ut. Aldrig.
”Men han då? Varför var du så uppenbar när det gällde honom? Varför kunde du inte hålla dina känslor i styr? Varför lät du honom få veta? Hade du inte visat något, inte tagit första steget, hade du inte suttit här och suktat efter någon du inte kan få. Någon du aldrig får.”

Hon gav ifrån sig en ansträngande suck när dessa tankar fyllde hennes huvud. Ja, varför? Den frågan hade hon ställt sig många gånger och fått exakt samma svar tillbaka. Det var inte det att hon inte kunde dölja dessa känslor som han, av alla människor på jorden, hade väckt hos henne. Så var verkligen inte fallet. Det var hennes vilja. Hennes vilja som ville visa dessa känslor för honom. Den viljan ville blotta sig för honom. Öppna sig för honom. Visa hur mycket hon begärde honom, beundrade honom, fascinerades av honom. Hon ville att han skulle få veta. Hon ville vara hans egen solstråle. Hon ville få honom att känna sig älskad, begärd, åtrådd. Hon brydde sig alldeles för mycket om honom för att inte låta honom ta reda på det. Han behövde det. Även om hon redan från första början visste att det aldrig skulle kunna uppstå något seriöst mellan dem, ville hon att han skulle vara medveten om hennes känslor för honom. För vad hade hon att förlora egentligen? Sitt ömtåliga hjärta? Det var inget i jämförelse med vad hon kunde vinna. Hon kunde vinna hans välmående, för visst kände han sig ärad, rörd? Hon fick ju honom att må bra. Hon var som en frisk vind, likt denna som lekte med hennes hår precis. På sätt och vis var han också fängslad av hennes spralliga personlighet. Hennes sätt att alltid verka glad och uppåt. Hennes en aning elaka och sarkastiska natur, att alltid vilja reta någon, få någon att börja tjura. Men det räckte inte. Det räckte inte att bryta igenom hans mur, få honom att lita på henne, få honom att inse att hon faktiskt var äkta, att hon inte körde med några lekar, även om hennes personlighet inte var av det lättaste slaget.

Vem var hon egentligen? Vem gav henne rätten att vilja tränga sig på hans liv? Han hade säkert utvecklat en del mönster, en del beteenden vilka han kände sig trygg med. Vilka gav honom stabilitet, kontroll. För visst var han som henne? Även han var det stora havet. Han var sarkastisk. Sprallig och positiv. Känslosam. Mystisk. Att hans personlighet var så lik hennes, var något som fångade henne från första början. Sådant existerade bara inte. Hon hade alltid haft svårt för att hitta människor vars personlighet efterliknade hennes, fast det var ju inte så konstigt. Hennes personlighet var någonting utöver det vanliga. Hon kunde vara öppen, men ändå inte. Hon kunde uttrycka sin glädje väldigt bra, hon kunde förmedla dessa känslor till andra, få dem att känna sig glada och lyckliga som hon själv. Dock visade hon endast de känslor som hon ville att andra skulle uppfatta. Om det var någon som försökte sig på att få ur henne några andra känslor än glädje, möttes de av en väldigt sammanbiten person som inte gav sig, lät sig inte öppnas, blottas, få någon annan att utforska hennes svaga sidor och sedan använda dem emot henne när hon minst skulle ana det. Ja, hon var på tok för misstänksam av sig. Det var alltid någonting hon misstänkte. Ibland tyckte hon att det var fel. I för sig har flera av hennes misstankar varit korrekta. Intuition var något hon litade på. Visserligen var det inget naturligt och visst kände hon sig bra onormal när hon gjorde så men i slutändan visade det nästan alltid sig att hennes intuition hade haft rätt och hon hade nu lärt sig att lita på den. Detta hade fått henne att inse att folk skickade ut signaler utan att vara medvetna om att de gjorde det och hon kände sig lyckligt lottad som kunde uppfatta dem.
”Kunde du läsa av honom? Det kunde du inte eller hur? Han är den människan som vet hur man kontroller sitt kroppsspråk. Denna kunskap besitter även du, men bara när du är med andra, inte med honom. Inte med honom.”
Hon hatade att hennes kroppsspråk avslöjade så mycket när hon befann sig i hans närhet. Hon hatade att hennes talförmåga blev en aning begränsad när hon pratade med honom. Hon hatade att hennes hjärta, likt en fågelns, slog 150 slag i minuten, när han tittade på henne, betraktade henne. Hon hatade att hon inte kunde se honom i ögonen utan att känna sig blottad, flådd, naken.

Det var hans blick som avslöjade honom och det verkade som att det var inget han kunde kontrollera heller. Han hade de mest uttrycksfulla ögon som hon någonsin hade sett. Hon insåg tidigt att han inte alltid kände sig så som han sa att han gjorde. Att han sa saker som han egentligen inte menade. Hon kunde avläsa sanningen i hans ögon. Dock verkade det som att hon var den enda eftersom ingen annan kunde se när han var sårad fast han såg helt oberörd ut, när han var elak fast han inte menade något av det han sa. Folk tog honom på orden, de tänkte inte vidare. Det gjorde hon, även om hon egentligen inte hade några bevis på hennes påståenden. Bara hans ögon och den känslan som hon fick när hon såg in i dem. Var det hennes känsla eller var det hans? Tidvis var hon inte säker på om det verkligen var hennes egna känslor hon upplevde.

Hon tog ett djupt andetag. Den kyliga luften kittlade henne lätt i näsan. Doften av tång fyllde hennes lungor och befriade henne från alla slags tankar. Hon hade en tendens att tänka för mycket, låta hennes hjärna gå på högvarv. Nu njöt hon av den friska doften, luften, solen, vars strålar äntligen hade börjat värma hennes bleka ansikte så här tidigt på morgon. Klockan var inte ens sex. Ändock älskade hon att vara ute så tidigt.

Den härskna doften av tång ersattes plötsligt mot någonting annat. En tung doft, fylld av kryddor hon först inte kände igen. Hennes näsborrar vidgades, hon andades djupare. Det var en parfymdoft. Hans parfymdoft. Hans, hans, hans.
Hon kände hur hon rös i kroppen. En varm känsla spred sig längs ryggraden. Vad gjorde han här och så här tidigt? Hon vågade inte vända sig om, hon visste att han måste ha känt igen henne. Hennes handflata vilade på pirens betonggolv. Genom den kände hon vibrationerna i marken. Dunk, dunk, dunk. Han gick mot henne. Hans steg var bestämda, självsäkra men samtidigt smidiga likt en katts.
Hjärtat slog hårt i hennes bröst, fågelhjärtat. Hon kände sig vimmelkantig, tusentals tankar snurrade runt i hennes huvud på en och samma gång och hon visste inte vad hon skulle fästa blicken på för att samla sig. För att verkar normal. Oberörd. Hon bet sig hårt i läppen, kände metallsmaken sprida sig i munnen. Hennes andhämtning blev ansträngd, luften kändes plötsligt tunn och syrefattig.

Stegen närmade sig och doften av hans parfym blev allt starkare. Hon andades ännu häftigare, dels för att nervositeten spred sig i kroppen och dels för att hans parfym luktade oemotståndligt gott. Hon vidgade näsborrarna, lik en ursinnig tjur. Hon ville ha den doften i sina lungor, smaka på den med tungan. Låta den kittla hennes näsa.
Hon kände hur han satte sig bredvid henne, hur värmen ifrån hans kropp strålade mot henne. Doften av hans parfym var kraftig nu, den slog emot henne likt en vindpust. Hon bet sig ännu hårdare i läppen för att dämpa smärtan i bröstet som hjärtat hade orsakat med dess ansträngande slag. Hon försökte andas obemärkt fast hennes andetag var djupa och spända. Hon vågade inte titta på honom, hon ville inte tappa kontrollen helt, nu när hon äntligen hade hittat en punkt att fokusera på. Den vita måsen som stillfullt stod på en sten. Så lugn, så fridfull. Om hon ändå kunde behärska sådan fridfullhet.

”Hej”, sa han. Hans röst var lugn, självsäker och mjuk. Hon vände sitt ansikte mot honom. Det högg till i hennes hjärta när hon mötte hans blick. Hans ögon. De tittade utforskande in i hennes. Log mot henne. Han var förvånad, märkte hon. Förvånad över att se henne här.
”Hej”, svarade hon. Rösten var ansträngd, tyst, fylld av ängslan. Hennes läppar formade ett blygt leende. Hon skämdes, skämdes över att hennes röst inte kunde behärska samma rofyllda ton som hans. Han log roat åt henne, hans ögon sneglade för en dels sekund på hennes läppar vilket fick henne att känna sig ännu mer generad. Hans ögon skrattade vänligt åt henne, nästan som om de sa ”Det är okej, jag vet att du är förälskad i mig”.

”Vad gör du uppe så tidigt?”, frågade han. Det fanns en allvarlig betoning i hans ord. Hans blick var fortfarande fäst på henne, väntade på ett svar. Hon gned sina läppar mot varandra, försökte samla kraft för att försöka få sin röst att låta så oberörd som möjligt.
”Jag kunde inte sova”, svarade hon. Rösten verkade mer stadig denna gång vilket fick henne att jubla inuti. Hennes blick mötte inte hans, hon var för rädd för att komma av sig igen. Istället fokuserade hon på sina skor. Förvisso ingen trevlig syn, då de var utslitna efter många promenader, men hon gillade dem. De var ju bekväma.
”Brukar ha problem med sömn såhär års”, tillade hon tyst efter en stund och sneglade försiktigt på honom. Han tittade inte på henne, blicken var fokuserad på havet, på den fridfulla måsen på stenen.
”Jag också”. Han mötte hastigt hennes blick som om han ville försäkra sig om att hon fortfarande lyssnade och satte fokus på måsen igen. Sakta drog han handen genom sitt tjocka hår, en vana som han hade en tendens att utföra ofta. Hon märkte att hon slutade andas för en sekund och bara betraktade hur fingrarna grävde ner sig i det mörka håret. Hon önskade att det var hennes hand som strök honom över håret. Hon ville känna hans hårbotten mot sina fingrar, känna värmen från hans hud, hans kropp. Hon började trumma nervöst med fingrarna mot marken, för att distrahera sig, för att inte ge vika. Han fick en aning tilltufsat utseende efter att ha rufsat om sitt hår sådär. Det fick hennes hjärta att fyllas av värme och kärlek. Han såg så komisk ut, nästan som ett litet, barnsligt barn. Hon la huvudet en aning på sned och gav ifrån sig ett fniss som liknade mer vid en suck, än ett fniss. Han tittade förvånat på henne, hans ögon undrade vad det var som hon fnissade åt. Hon svarade inte utan bara log till svar och lät blicken röra sig upp mot hans hår för att visa honom att det var det hon skrattade åt. Han log stort åt henne, hans ögon var glada. Lekfulla.
”Brukar du vara här ofta?”, frågade hon glatt och dinglade lätt med benen. De somnade så lätt.
”Varje söndag”, svarade han. Hans röst lät annorlunda nu, mer ljus, mer lekfull. Hans ögon tindrade, hon hade sett det uttrycket i hans ögon ett fåtal gånger. Oftast var det när hon skämtade med honom, retade honom. Det roade honom och han njöt av det lika mycket som hon.
”Fast jag hade inte föreställt mig att du skulle vara här.”, lade han till efter en stund och lät nu hans blick sakta vandra över hennes hår och sedan mot hennes klänning. Se honom utforska henne, fick henne att bita ihop tänderna, hon kände hur begäret av att röra vid honom växte allt starkare inom henne. Visserligen var begär ingenting som skulle kännas fysiskt, men hon kunde nästan svära på att tyngden i bröstet och hjärtat som slog 150 slag i minuten, var känslan av begär och lust. Hon drog ett djupt andetag och gav ifrån sig en suck genom näsan.
”Jag brukar vara här ofta, fast vid olika tider” sa hon och for en hårslinga bakom örat. Han betraktade handens rörelse och tittade sedan bort. Det gav henne ett perfekt tillfälle att låta sin blick gå på upptäcktsfärd. Han hade den blå polotröjan på sig. Den hon gillade mest eftersom den framhävde färgen i hans ögon. Inte för att det egentligen behövdes, hans ögon var ju redan så sällsynta med sin ovanliga klarhet och uttrycksfullhet, men den tröjan ingav dem mer intensitet. Hon betraktade hans solbrända nacke och förstod varför en författarinna skrev att hon fann nacken så intimt hos en man. Den var sannerligen intim. Hennes hand hade passat utmärkt där, likaså hennes läppar, tryckta mot den lena huden.
”Jag brukar oftast vara här på morgonen”, sa han och rörde på sig lite, antagligen för att även hans kroppsdelar hade somnat en aning. Han förflyttade sin hand närmare hennes och hon kunde känna värmen komma från den.

Det var en impulshandling. Hon insåg inte vad hon hade gjort förrän hon satt med hans hand mellan sina. Huden var mjuk och len, precis som hon hade föreställt sig det. Handen var sval och kändes väldigt skön mot hennes egna som var varma. Hon lät pekfingret leka med linjer i hans handflata, utforska formen på hans fingrar. En njutning fyllde hennes inre, det var så skönt att röra vid honom. Hon kunde inte sluta. Om hon njöt så mycket av att endast röra vid honom, vad skulle inträffa om han rörde vid henne?
Hon kunde se i ögonvrån att han betraktade henne men han flyttade inte handen. Han lät den vila i hennes. De omslöts av en tystnad men ändå var det inget som störde henne. Det kändes som att de fortfarande kommunicerade, fast på ett mer subliminalt sätt.
”Anna”, viskade han hennes namn och hon slet blicken från hans hand och tittade honom rakt i ögonen. Hans ansikte fick ett allvarligt uttryck. Han rynkade på ögonbrynen. Hans ögon tittade intensivt på henne, nästan som att de sa ”Gör det inte mer jobbigt för mig, än vad det redan är”.
Hon lät sin blick svepa förbi hans läppar, kindbenen, håret, ögonbrynen för att sedan åter stanna på hans ögon och titta djupt i dem, försöka läsa av de känslor som gömde sig bakom det klara, spegelblanka havet i dem. Hon bet sig i läppen igen och fick ett plågat uttryck i ansiktet. ”Jag vill ha dig ju”, försökte hon säga med sina ögon, ”Varför kan du inte förstå det? Varför ger du inte mig en chans för att göra dig lycklig?”.
Han måste ha förstått hennes blick för att hans läppar formade de orden hon hade hört tidigare ”Det kan inte uppstå något mellan oss, det vet du!”. Rösten var mörk, allvarlig men ändå vänlig.
”Fast det beror på vad du menar med vad som inte kan uppstå mellan oss”, svarade hon. Hennes röst lät mogen nu, sansad. Han rynkade på ögonbrynen än en gång och hon fortsatte, ”Jag vet att ett förhållande kommer aldrig upp på tal, men jag nöjer mig med att träffa dig ibland. Så länge jag vet att det är mig du håller kär, bryr jag mig inte om hur ofta jag träffar dig”. Hon darrade lätt på rösten när hon sa det sista, luften i lungorna räckte inte till för att säga allt det där. Det var alldeles för känslosamt.
”Anna”, sa han igen leende och lät sin hand glida ur hennes. Ögonen lyste av godhet, även om hans uttryck förblev allvarligt. Hon äventyrade till hans liv, det visste hon. Hon skulle bryta hans mönster, hans rutiner som han blivit fäst vid, som ingav honom trygghet. Hon fick ett vilt uttryck i ansiktet, hon knep ihop munnen och tittade hetsigt på honom. ”Ge mig en chans!”, ville hon yttra, ”Säg till mig hur länge jag måste kämpa för att få dig, vinna din tillit och jag gör det.”. Han förblev tyst. Antingen förstod han inte hennes blick eller ville inte förstå. Hon kände hur tårarna brände bakom ögonen, hon kände sig uppgiven. Han ville inte ge sig. Han ville inte ge henne en chans. Hon var inte värt det. Hon svalde hårt, blinkade bort tårarna och tittade bort. ”Jag hatar det här”, tänkte hon bittert. Hon hade blottat sin svaghetspunkt för honom. Svaghetspunkten som hette ”jag-vill-ha-dig-och-är-beredd-på-att-kämpa-för-dig”.
”Du hör ju själv hur orealistiskt det låter”, sa han efter någon minuts tystnad, ”Du måste fokusera på någonting annat”, han gjorde en paus, ”någon annan som du kan få ett fulländat liv med!”. Orden lät som en order i hennes öron.
Det blev åter tyst mellan dem. Hon svarade inte. ”Dummer”, tänkte hon, ”Ofta jag kommer få ett fulländat liv med någon annan, när det är dig jag vill ha!”. Hon kände hans hand på sin axel, den värmde henne för hon frös något otroligt nu men flyttade instinktivt på sig, dit han inte kunde nå henne. Hon ville inte ha hans hand där. Det var en kamrataktig gest, en sådan som sa att han ville trösta henne, säga att hon skulle glömma honom och vandra vidare inom kort.
”Det är ju inte så, det vet jag”, tänkte hon och åter fokuserade blicken på sina skor, ”och det vet även han, innerst inne där någonstans.”.

Hon kände hur han reste på sig och hon klandrade honom inte. Hon tog avstånd från honom, ville inte att han skulle fortsätta prata för han förstod tydligen ingenting. Han kunde lika gärna gå nu. Han hade bestämt sig för att aldrig låta någon komma i sitt liv igen. Lika bra att lämna det så.
”Jag måste fortsätta med min promenad nu”, sa han och försökte låta glad och oberörd. Hon kände hans blick bränna i ryggen men vände inte sig om, gav ingen respons utan stirrade rakt på sina skor. Han dröjde kvar, verkade vänta på att hon skulle säga något men hon var fast vid sitt beslut att förbli tyst. Lika fast vid sitt beslut som han var vid sitt och de båda två var väldigt envisa människor.
Hon hörde att han började gå tillbaka, mot skogen. Hans steg var långsamma, han skyndade sig inte bort från henne. Kanske tänkte han mycket nu, reflekterade, resonerade, undrade, frågade, svarade. Doften av hans parfym blev allt svagare och hon fann sig själv sakna den redan. Sakna honom. Hennes ögon började se suddigt, hon skulle börja gråta inom kort men brydde sig inte särskilt mycket om det. Hjärtat slog fortfarande lika fort och orsakade en outhärdlig smärta för varje slag. Hon drog krampaktigt efter luft, klumpen i halsen hindrade henne från att andas normalt och hon kände bröstkorgen hävas och sänkas med en sådan styrka att hon trodde att den skulle punktera hennes lungor. Hon svalde gång på gång, och drog i sin klänning för att göra någonting av händerna. För att för en gångs skull fokusera på någonting annat än honom. Hon märkte att hon darrade i hela kroppen, hon visste inte om det var deras konversation som var orsaken till det eller om att hon frös. Solen hade ju gått i moln och vinden ökade i styrka, den lekte med hennes hår och lät det fladdra åt olika håll. Måsen hade för länge sedan flugit iväg och kvar blev en kall, grådassig sten.
”Såhär kommer mitt hjärta att se ut”, tänkte hon och kände plötsligt någon slags frid sprida sig i kroppen. Hon andades normalt och slutade darra. Fågelhjärtat förvandlades till ett vanligt människohjärta och luften passerade fritt i hennes lungor. Hon tvekade.
”Såhär kommer mitt hjärta att se ut om inte jag tänker ge det ännu en chans. Han har mycket att förlora, men det har inte jag!”. Hon reste på sig och vände sig mot den riktningen han hade försvunnit i.

Hon tänkte inte på någonting alls förrän hon rörde vid hans axel. Förrän han vände sig om och tittade förvånat på henne. Förrän hon tog ett steg mot honom och lade sina händer på hans axlar. Hennes fingrar sökte sig mot hans nacke för att sedan vandra vidare mot hans hår, gräva sig i det. Han stod orörd och tittade på henne. Blicken var mörk, allvarlig och obegriplig. Även om hon var rädd för att han skulle stöta henne ifrån sig vilken sekund som helst, tryckte hon sig tätt intill honom. Hennes andhämtning blev tyngre när hon kände hans kropp emot sin, kände värmen från den. Hennes hjärta blev åter till ett fågelhjärta. Hon undrade om han kunde känna hennes hjärtslag mot sitt bröst. Det borde han göra, hon själv kände hur kraftiga de var, nästan som om någon gick loss med en hammare. Hans händer vilade lätt och stadigt på hennes midja. Det var inget frivilligt grepp, utan något som han hade gjort automatiskt när hon tryckte sig emot honom.

Hon förflyttade sina fingrar mot hans tining och lät pekfingret glida längs skuggan som hade bildats precis under de markerade kindbenen. Huden kändes silkeslen mot hennes finger, slät och skör. Hon andades påfrestande och okontrollerat, de kraftiga hjärtslagen hindrade henne från att andas ordentligt. Hans ansikte var inte mer än några centimeter ifrån hennes. Hans varma andetag kittlade henne skönt på kinden. Hans ögon var fokuserade på hennes, de släppte inte henne och hon lät sig hållas. Hon älskade när de tittade på varandra utan att yttra några ord. Hon älskade när deras ansiktsuttryck inte avslöjade något och de lät sina ögon kommunicera istället. Det uppstod så mycket passion, så mycket spänning när hon tittade djupt i hans ögon. Hans blick var alltid kraftig och intensiv, nästintill röntgenaktig. Ibland kunde hon få för sig att han kände till alla hennes begär, även de som låg gömda i det allra mörkaste hörnet av hennes själ. Det var därför som hon ibland inte klarade av hans blick och tittade bort, hon gillade inte att känna sig som en öppen bok.

Hennes händer fortsatte vidare mot hans hals för att sedan åter stanna vid nacken, där hon låste dem. Hon böjde sitt huvud en aning åt vänster och tryckte lätt sina läppar mot hans. Att känna hans varma andetag så nära fick det att explodera i kroppen på henne. Hon kände värmen sprida sig genom hela kroppen, hon kände hur magen gjorde uppror, hur dessa magfjärilar ville ut, ut i det fria. Hon tryckte sina läppar mot hans igen, hårdare denna gång och kände hur hans tag om hennes midja hårdnade, hur hans händer omslöt sig allt tätare runt hennes revben och drog henne närmare sig. Hans läppar besvarade hennes kyss med en sådan styrka att hon var nära på att tappa greppet om honom. Det fick henne att trycka sig ännu tätare mot honom, även om hon inte var säker på om det längre gick. Hon lät sina händer smeka hans rygg, dra i hans tröja. Hon ville ha honom så nära som det bara gick. Om människan hade, likt apor, en förmåga att klättra, hade hon gjort det nu. Hans läppar omslöt sig runt hennes överläpp och hon lät tungan leka med hans underläpp, utforska insidan av den. Båda andades häftigt genom näsan, det var omöjligt att någon luft kunde passera genom deras hårda omfattning. Hade inte deras läppar varit hårt sammanbundna med varandra, hade man trott att de brottades, för det var så det såg ut.

Hon visste inte att en kyss kunde vara så smärtsam. Så lidelsefull. Så utmattande, men samtidigt så underbar och ljuvlig. Hon visste inte att en kyss kunde orsaka två olika känslor, att den kunde vara bitterljuv. Vid flera tillfällen var hon nära på att skrika, eftersom längtan i hennes bröst var så outhärdlig och hon visste inte vad hon skulle göra för att dämpa den. Hon hade ju honom så nära sig som det bara gick, men ändå ville hon ha mer, mer och mer. Hon kände sig som ett rovdjur, som attackerade sitt byte för att stilla sin hunger. Hungern i hennes fall var hennes begär, hennes längtan efter honom. Hans grepp om henne lättade inte för en sekund, tvärtom blev det allt mer hårdare och även om det åstadkom en viss smärta, kunde hon inte låta bli att kvida av välbehag. Det betydde att han längtade efter henne, lika mycket som hon efter honom. Längtan i hans händer när han smekte hennes midja, hennes rygg, höll henne i ett stadigt grepp om nacken. Längtan i hans läppar som sökte svultet efter hennes, smakade på dem, utforskade dem. Hon hade fel, han ville ha henne.

Hans ansikte var en aning fuktigt när hon smekte hans kind och tittade honom nöjt i ögonen. Hans läppar breddes ut till ett stort, uppspelt leende och han lät sin hand smeka henne lätt över ryggen. Hon log också, generat och rodnade lättsamt. Hon placerade sitt ansikte mellan hans öra och axel och lät sina läppar smaka insidan av hans hals. Hon kände hans varma andetag mot sitt öra och det fick henne att uppleva en obeskrivlig njutning.
”Nu är mitt liv fulländat”, sa hon häftigt när hon åter tittade honom glatt i ögonen. Rösten var hes, oförberedd på att prata. Han svarade inte men hon kunde avläsa svaret i hans ögon. Han var lycklig. Åter på nytt såg han ut som ett litet barn, ett barn som hade fått en present det velat ha, det önskat, det åtrått. Hon gav honom en lätt kyss på munnen och släppte taget. Han betraktade henne när hon gick tillbaka mot piren. Himlen var molnfri. Solen lekte med färgen i hennes hår när hon åter satte sig på kanten. Ytan var varm, nästan för varm och hon insåg att det var hennes kropp som stod i lågor. Måsen hade återvänt till stenen och skriade nu euforiskt.

Skriven av: Lisnow