PISTOLSKOTT!... ALLT VAR MÖRKT & TYST

Det fanns inte längre något ljus i korridoren.
All trygghet försvann och ett pistolskott hördes.
Rädslan spred sig i kroppen.
En rysning kröp längs ryggraden och vidare ut i armar och ben.
I den långa korridor där hon befann sig fanns många dörrar som bland annat ledde till vårdtagarnas egna lägenheter.
Hon visste att alla var psykisktstörda, aggressiva och inte ett dugg pålitliga.
Frågan om det var någon av dem som gjort detta for om och om igen runt i hennes huvud och isåfall vem och varför.
Hon tog sig till personalrummet och fann telefonen,
hon skulle ringa polisen.
Hon tittade på telefonen och försökte trycka på lurknappen för att lyssna om det fanns någon ton,
men den var helt död.
Ingen mobiltelefon hade hon så det alternativet var helt uteslutet och ingen av de boende fick ha telefon på rummet.
Vad skulle hon göra?!
Hon var den ända som var personal i huset denna natt.
Psykboendet hade 2 våningar med 4 vårdtagare på varje våning och hon hade hand om allihop ensam, så var det alltid för den som hade natten, trots många klagomål så hade det fortfarande inte blivit någon ändring.

Hade hon tillräckligt med mod för att gå in i varje rum för att se vem det kunde vara?!
Det var kanske för riskabelt?!
Hon kunde kanske mötas med en pistol riktad mot huvudet.

Hon kände vårdtagarna så pass väl så hon visste att de fick panik så fort de kände sig pressade eller hotade och då kunde de utföra vilka handlingar som helst för att ta sig ur den pressade situationen.

Försiktigt gick hon ut från personalrummet för att sakta arbeta sig igenom byggnaden.
Hon satte örat mot den första dörren, rum 01, kanske kunde hon höra någonting.
Allt som hördes var höga snarkningar, så den vårdtagaren var i hennes ögon utesluten från brottet.
Hon lyssnade genom dörrarna till rum 02, 03 och 04 också, även de tre vårdtagarna blev uteslutna.
Hon öppnade dörren till trapphuset för att ta sig till andra våningen med rädsla för att mötas av någon i trappan.
Hon smög så tyst hon bara kunde upp för varje trappsteg.
När hon kom upp till dörren som ledde in till avdelning två greppade hon handtaget med en väldig försiktighet och öppnade dörren lika försiktigt för hon visste att den hade förmåga att knarra och gnissla en del.
Hon lyckades ta ner handtaget och öppna dörren tyst men det gnisslade till lite precis när den öppnades och stängdes och hon bad tyst för sig själv, 'Hoppas att ingen hörde, hoppas ingen hörde'.

Precis innanför dörren blev hon som förfrusen, hon kände hur rädslan gjorde henne alldeles stel.
Hon kunde knappt andas.
Hon tvingade sina ben att ta henne ett par steg framåt.
Hon stod nu precis vid personaltoaletten.
Någon fanns där inne, det hörde hon och dörren var olåst!
Denna någon kippade efter luft.
Hon tog mod till sig och knackade på dörren och fick ur sig ett frågande hallå?.
När hon inte fick något svar tog hennes darrande hand ett stadigt och hårt grepp om
handtaget och med en kraftig knyck tryckte hon ner det, hon kände hur hennes hjärta
började slå ännu kraftigare, och hon frågade sig vad hon skulle mötas av.
Hon öppnade dörren.
Hon såg ingenting!
Det var kolsvart, för även här fungerade inte strömmen.
Tanken slog henne, 'Just det, ficklampan, var fanns den lilla ficklampan någonstans, var, var, var?'!
Paniken och stressen gjorde så att hon inte kunde tänka riktigt klart.
Nu kom hon på det 'På höger sida om dörren!'
Hon sträckte sig åt höger och letade förbrilt efter den förbannat lilla ficklampan och hittade den till slut.
Hon tryckte in den lilla knappen så att den skulle börja lysa.
Hon riktade ljuset mot golvet och försökte leta upp ansiktet på den person hon såg ligga där.
Det var ju ingen riktig människa…
Det var bara den docka som personalen använde sig av när de övade hjärt – och lungräddning som någon klätt med vanliga kläder och precis under handfatet hade någon placerat en bandspelare som spelade upp det ljud när man kippar efter andan.
Nu började hennes rädsla övergå till panik.

Vad var det för en typ som höll på såhär?
Hon visste att hon inte kunde lämna byggnaden nu när alla de andra vårdtagarna befann sig i den, hon kunde inte heller väcka allihop och ta dem med sig ut för hon skulle aldrig kunna hålla koll på allihop samtidigt och lyckas hantera dem så att de inte rymde sin väg, så hon var tvungen att klara upp detta helt på egen hand hur rädd hon är var och hur dumdristigt och farligt det än kunde tänkas vara.

Hon stod kvar inne på toaletten en stund för att försöka samla sig men det var dåligt att det gick när hon befann sig i denna situation.

Hon tog ett djupt andetag och fortsatte ner längs korridoren.
Hon satte sitt högra öra mot varje dörr för att lyssna om det hördes något annorlunda men inget hördes.
Allt var fortfarande tyst det ända man kunde höra var hennes steg.
När hon arbetat sig genom hela avdelningen kom hon till den gemensamma salen där man kunde sitta och spela spel, titta på tv och umgås med varandra och där fanns ett stort fönster.
Hon tittade ut genom fönstret, ner på gräsmattan och hon upptäckte att parkbänken var helt förstörd, någon hade sparkat sönder den, gatlyktan sken på den och något vitt lyste, hon skärpte sina ögon för att försöka se vad det var.
Hon tyckte att det såg ut som en lapp, men kunde det verkligen stämma?!
Vem skulle sätta fast en lapp på en söndrig bänk?
Var det kanske ett meddelande till henne?
Hennes nyfikenhet växte och hon bestämde sig för att ta risken att gå ut i mörkret för att se efter trots att hon kände och visste att det var fel och alltför farligt.

Hon smög sig försiktigt till trapphuset, trippade sakta ner för trappan och smög vidare genom nästa korridor tills hon kommit till huvudentrén.
Hon kände efter i sina fickor om hon hade nyckeln med sig så att hon skulle kunna komma in igen, den var där så hon öppnade dörren och tog försiktiga steg ut och stängde dörren med en väldig försiktighet.
Benen bar henne väl och innan hon visste ordet av så befann hon sig vid bänken och såg det vita, jo visst var det en lapp.
Innan hon tog loss den från det gula snöre som det var fastsatt med så såg hon att det stod något på framsidan… hennes namn.
Hon kände en krampaktig känsla över bröstet.
Hon fick återigen svårt att andas.
Med darr i handen tog hon tag i lappen och ryckte snabbt loss den.
Det var ett vitt A4 som blivit vikt på mitten.
Hon vecklade ut lappen och läste texten som fanns där inne och som var skrivit med rött bleck.

”Jag vet att du jobbar här, jag vet att du är ensam inatt!
Jag har länge förföljt dig.
Jag vet allt om dig.
Du är rädd för döden, det vet jag så väl,
men lugn det behöver du inte vara.
På det sätt jag har planerat
din död kommer det att gå fort,
du kommer inte märka något!”

Ett skott hördes igen.

PANIK!!!

Hon tittade på klockan, den var 05.47 och det började så smått att ljusna.
Den andra personalen skulle vara här klockan 07.00.
Hon fick helt enkelt försöka hålla ut och befinna sig inomhus till dess.
Hon sprang mot huvudentrén igen.
Nyckeln försökte hon ta upp, men hon skakade så mycket så det var nätt och jämt att hon fick upp den.
Hon satte den i nyckelhålet och öppnade dörren och rusade in.
Dörren smällde igen och hon började springa igen, hon sprang till personalrummet.
Hon satte sig ner och tittade med en tom blick rakt in i väggen.
Tankarna på vem det kunde vara och vad han eller hon skulle göra for i hennes huvud.

Dörren öppnades, hon tittade på klockan och såg att den redan hunnit bli lite i sju så det var Mia som kom.
Hon hörde hasande steg i korridoren och snart såg hon henne komma närmare personalrummet.
- Hej, Emmi!
Ett tyst hej hördes som svar från hennes mun.
Mia såg att något inte var som det skulle, Emmi såg rädd ut och ögonen var glansiga av de tårar rädslan fått fram.
- Har det hänt någonting Emmi?
- Mmm…
- Får man fråga vad?
Emmi kunde inte längre hålla tillbaka tårarna.
Hon berättade hela händelsen för Mia.
Mia stod där helt skräckslagen och försökte få fram något att säga.
Allt som hördes var Emmis snörvlande.
Mia gick fram till henne och kramade om henne länge, länge.
Emmi började så småningom lugna ner sig.
- Ska jag ringa polisen så du kan prata ut med dem och så kan de köra dig hem?
- Ja, det får du hemskt gärna göra.
Mia ringde polisen från hennes mobiltelefon, de var där ett par minuter senare, Emmi berättade hela händelsen ännu en gång och polisen frågade en massa frågor som hon gav svar på så gott hon kunde.
De sa att de inte kunde göra något för tillfället eftersom det inte fanns någon misstänkt för dådet, hon fick dock skjuts hem.
Hon bodde i en marklägenhet, den var belägen nära inpå en skogsdunge där hon ofta brukade gå och sätta sig på somrarna och bara njuta av solen, fåglarna, doften från tallarna och läsa en bok.
Marklägenhetens tegelfasad var vinröd, takplattorna svarta och dörren var gjord i massiv ek.
Hon hade bott där i 17 år.
Hon hade haft turen med sig, när hon sökt jobbet på psykboendet för 17 år sedan så var denna marklägenhet ledig och på jakt efter en ny ägare och hon hade lyckan och turen på sin sida när det var visning, hon hade varit först på plats och mäklaren hade sagt ”först till kvarn”.
Den bestod av en liten mangofärgad hall, tittade man åt vänster fanns det naturvita köket, och vidare fanns tv-rummet som var målat i en krämfärgad färg som liknade himmelsblå, en trappa ledde upp till andra våningen där en liten gästtoalett fanns som var inrett precis efter ett hotell, med kakel på väggar och golv, kranarna till handfatet, duschen/badkaret var i guld och belysningen bestod av spotlights.
Hennes sovrum var inrett som en gudinnas, det fanns en enorm säng, ett sminkbord med tillhörande stor spegel med en mörk träram, väggarna var bruna med tavlor, en del stora och en del små med guldramar med vackra äldre motiv.
En stor klädkammare hade hon där det fanns massor av kläder och skor.
Hon hade lagt ner mycket av sin tid på att inreda bostaden och hon hade varit väldigt stolt över att få visa upp den för familjen, släkt och vänner och alla hade blivit lika imponerade av hennes kreativitet.

När hon satt i polisbilen kände hon sig trygg men så fort hon hoppade ut för att gå den lilla biten till hemmet kände hon direkt hur tryggheten försvann och rädslan tog över.
Hon lyckades att tvinga benen att röra sig framåt, hon nådde målet, hon kom fram till dörren, nycklarna plockade hon återigen upp med darrande hand, satte den i nyckelhålet, vred om, öppnade, gick in och stängde dörren.
Väl inne stod hon bara på hallmattan och stirrade med tom blick rakt fram på väggen.

Hon tog ett djupt andetag och bestämde sig för att inte låta rädslan och denna person ta över hennes liv.
Hon gick ut i köket för att göra i ordning lite kaffe, öppnade kylskåpet och tog ett knippe vindruvor och när kaffet var klart gick hon till sin skinnfåtölj och satte sig där och satte igång tv:n och tittade på nyheterna på TV4.
Det ena reportaget efter det andra avslutades och den sista nyheten chockade henne!
Någon hade berättat för dem vad som hänt henne.

”En kvinna i övre medelåldern har natten till idag blivit utsatt för förföljelser, hot och blivit skrämd av två skottlossningar av en okänd gärningsman.
Polisen söker nu vittne som möjligen skulle ha sett någon eller hört pistolskotten som kan ha med dådet att göra och de vill isåfall att ni hör av er snarast möjligt till dem så att de så fort som möjligt kan börja arbeta på detta fall och hitta gärningsmannen.”

Det kunde bara betyda att det antingen var Mia eller polisen som meddelat media att detta hade inträffat.
Vad skulle ske härnäst, mer osäker kunde hon knappt känna sig.
Han eller hon kunde ju dyka upp precis när som helst och utföra det som denne planerat.
Tiden gick och solen hade gått ner och det fanns inte längre något program som intresserade henne.
Hon reste sig och gick fram till tv:n och stängde av den på den lilla knappen.
Med koppen i handen gick hon ut till köket och diskade den och släkte sen lampan och gick upp för trappan, in på toaletten, borstade tänderna, bytade om till pyjamas, drog undan täcket och lade sig ner och tog täcket om sig, hon blundade men hade väldigt svårt för att somna.
Händelsen från den gångna natten spelades upp i hennes huvud hela tiden.
Hon tittade på klockan och upptäckte att hon var mycket, redan 02.26.
Hon skulle upp tidigt för hon hade morgonen på boendet, och med den tanken gjorde så blev hon stressad av att inte kunna somna, men kollegorna hade säkert överseende om hon skulle vara trött med tanke på vad hon gått igenom.
Efter många om och men så somnade hon.

Långt, långt bort hörde hon klockan ringa.
Hennes ögonlock kändes tunga som bly.
Hon fumlade med handen för att försöka hitta avstängningsknappen på klockradion och stängde av den.
Motvilligt föste hon undan det varma täcket och satte sig upp på sängkanten.
Hon kände inte alls för att gå till jobbet idag.
Hon hävde sig sakta upp och gick och tog fram dagens kläder och gick in på toaletten.
Hon skruvade på vattnet i duschen och tog av sig pyjamasen och klev in.
Vattnet var ljummet, precis som hon ville ha det, hon duschade av sig, masserade snabbt in duschkrämen på kroppen och schampot i håret och spolade av det.
Hon stängde av vattnet och gick ur duschen, sträckte sig efter handduken och torkade av vattnet.
Hon tog på sig kläderna, fönade håret och tog på lite mascara bara för att det skulle så vara.
Hon gick ut från toaletten och gick vidare ner för trappan och ut till köket och gjorde lite frukost i form av en kopp kaffe, en smörgås med ost och tomat.
Hon satte sig ner vid köksbordet och slog på radion.
Frukosten gick sakta men säkert ner, hon kände inte någon direkt hunger.
På fem minuter var hon färdig och slog av radion igen, gick ut i hallen och tog på sig skorna och den tunna beiga jackan och öppnade dörren och gick ut.
Det var endast tio minuters gångväg till boendet.
När hon började närma sig kände hon rädsla igen men bestämde sig för att inte låta den ta över och fortsatte gå.
Väl inne så möttes hon av två leende kvinnor, det var Marja och Nilly.
De hade varit arbetskollegor i 13 år och de hade alltid roligt och trevligt tillsammans.

Hon fick en känsla av trygghet i deras närhet.
Hon intalade sig att gärningsmannen eller kvinnan för den delen inte skulle våga göra någonting då risken för vittnen fanns.
Men hon visste också att det inte fanns en chans i världen att hon skulle klara av att undvika att vara ensam och det oroade henne, men hon kände att hon kunde känna sig någorlunda trygg nu på jobbet i alla fall och det fick räcka så länge.

Dagens arbete gick på rutin och allt flöt på hur bra som helst, hon tänkte inte på händelsen så länge hon hade och göra eller när hon hade någon av kollegorna eller vårdtagarna att prata med.
Tiden sprang iväg och när det var 20 minuter kvar tills hon skulle sluta för dagen kom den obehagliga känslan för hon visste att hon skulle gå hem och vara ensam där hemma.
Både Nilly och Marja sa att hon hemskt gärna kunde ringa så fort hon kände för det och det tackade hon så mycket för.

Hon gick hem och sneglade oroat kring sig hela vägen.
Hon försökte också intala sig att han eller hon kanske bestämt sig för att ligga lågt nu eftersom händelsen blivit uppmärksammad och det gjorde henne lite lugnare trots att det bara var en tanke som kanske inte ens stämde men det hjälpte och det var det hon kände var det viktigaste.
Väl hemma så flöt allt på, hon lagade sin mat och tittade på tv i vanlig ordning.
Klockan tickade som vanligt iväg och klockan hade hunnit bli lite över tio.
Det var kolsvart ute och hon hade bara sin lilla lampa i fönsterkarmen tänd.

ETT FÖNSTER GICK SÖNDER

Hon reste sig hastigt upp från skinnfåtöljen.
”Det måste vara… det kan inte vara någon annan, det måste vara han eller hon, vad ska jag göra?!”
Hon sprang till telefonen, slog 112 och sa gråtandes av rädsla att någon klirrat ett av hennes fönster.
Polisen kom genast och sökte efter några spår som kunde vara till hjälp men fann ingenting det ända de hittade var den sten som gärningsmannen kastat och runt om den stenen var ännu en lapp även denna var skriven med röd bläckpenna och fastsatt med ett gult snöre.

”Polisen skrämmer inte mig!
Du förtjänar inte att leva, jag vill se dig död
och jag kommer inte att ge mig
förrän ditt hjärta slutat slå!”

Men trots den lappen så kunde de fortfarande inget göra, de frågade henne om hon ville att de skulle stanna en stund eller ringa någon som kunde komma och hålla henne sällskap men hon tackade nej.
Hon trodde att personen i fråga säkerligen hade skrämts iväg och inte vågade göra något ikväll.
Hon frågade ifall det var de som kontaktat media och berättat om händelsen och de svarade ja.
Hon frågade varför och de svarade att det kunde vara till hjälp för dem att få fast gärningsmannen.
Så polisen begav sig ut till hallen och hon följde efter för att låsa efter dem, de sa att så fort det var något så var hon tvungen att ringa dem igen och det sa hon att hon skulle göra.

Hon gick och satte sig igen och tittade på tv:n.
Plötsligt knackade det på hennes dörr och hon gick för att öppna, hon trodde att det var polisen igen som hittat gärningsmannen eller något som hade med brottet att göra.
Hon öppnade dörren… men där fanns ingen.
Hennes hjärta pumpade så hårt så att hon riktigt kände vartenda ett i hela kroppen.

- BAH!, En person hoppade fram bakom dörren.
Hon hoppade till och började skriva och slå omkring sig och tårarna flödade längsmed kinderna.
- Ta det lugnt, det är ju bara jag! Sa den kvinnliga röst som hon kände igen, det var hennes arbetskollega Tina.
- Vadå ta det lugnt?! Har du inte hört?! Jag har blivit mordhotad och förföljd!!!
- VA?!, förlåt men det hade jag ingen aning om annars hade jag givetvis inte gjort så.
- Nää, det är klart, du kunde ju inte veta, jag har ju inte pratat med dig, förlåt min reaktion men för bara ett par minuter sedan klirrade någon, antagligen gärningsmannen, mitt ena fönster på övervåningen och på den sten han eller hon kastade så fanns där en lapp där det stod:
”Polisen skrämmer inte mig!
Du förtjänar inte att leva, jag vill se dig död
och jag kommer inte att ge mig
förrän ditt hjärta slutat slå!”
Så därför reagerade jag som jag gjorde, förlåt mig.
- Du ska absolut inte ursäkta dig Emmi, det hade ju mycket väl kunnat vara mördaren.
- Ja, det är sant men ändå.
- Tänk inte mer på det nu, jag tog ingen skada av det, du hade ju en orsak till varför du reagerade så som du gjorde så glöm det nu.

Hon bjöd in Tina på en kopp kaffe, det var ändå rätt skönt och ha lite sällskap nu.
Hon tittade lite misstänksamt på Tina, tänk så var det hon som gjort det?!
När hon kom på sig själv efter en stund så fick hon skuldkänslor direkt, så kunde hon ju inte tänka om en god arbetskollega.

Tina stannade i ett par timmar och så fort hon skulle gå hem så gick Emmi upp och lade sig.
Hon hade precis somnat när ett fönster på bottenvåningen gick sönder.
Hon vaknade på stutts och smög tyst ut från sovrummet och ner för trappan, när hon kommit halvvägs ner så stannade hon, hon hörde någon som rörde sig där nere.
Hon bestämde sig för att gå ner för att se vem det var, om det så skulle leda till hennes död.

Sakta, sakta smög hon ner för trappan och såg en skugga på golvet som kom från köket.
Hon gick med raska steg till köket och skrek:
- VAD FAN VILL DU MIG???
Personen vände sig hastigt om, det var en kvinna, hon hade en mörk, lång skinnrock på sig och ett par mörkblå jeans.
Emmi kunde inte se vem det var för hon hade maskerat ansiktet med en rånarluva, men ögonen kände hon igen men kunde inte placera vems de var.
Hon hade en pistol i handen.
Hon riktade den mot Emmi utan att säga ett endaste ord.

Emmis hjärta slog så hårt så att hon kände vibrationerna i hela kroppen.
Hon började kallsvettas och tårarna började visas i hennes ögon på grund av den fruktansvärda rädsla hon kände inom sig.
”Hon kommer döda mig, snart finns jag inte mer, kommer jag att lida eller kommer hon döda mig på stuts?”
Ett pistolskott avlossades och träffade henne i armen, sen avlossades ett till och träffade henne i benet.
Vilken fruktansvärd smärta hon kände!

- Vad har jag gjort dig? Varför gör du såhär mot mig? Vem är du?
Kvinnan harklade sig och tog av rånarluvan, det var hennes syster.
- Du har alltid fått allt, jag har alltid fått vara i skymundan och aldrig fått någon uppmärksamhet, jag har alltid tyckt illa om dig!
Det var så härligt innan du kom till världen.
Jag har alltid hatat dig och jag vill se dig död!
Emmi öppnade munnen och fick ur sig ordet förlåt och precis då tog hennes syster pistolen och riktade den mot Emmis huvud och sköt henne.
Hennes syster stod kvar och tittade på hennes lillasysters döda kropp som låg där på köksgolvet.
Vad hade hon gjort, nu fanns det ingen återvändo, nu var det gjort, nu hade hon dödat sin syster som hon genom alla år hade hatat.

Polissyrener hördes, det var en granne som vaknat av ljudet av skottlossningen och hade då ringt polisen och polisen hade känt igen adressen så de hade anat att det hade hänt något med Emmi.
Trots att hon visste att hon skulle fly därifrån så stod hon kvar och lät polisen ta henne.
De tog henne till stationen, förhörde henne och hennes advokat försökte försvara henne så gott han kunde och det slutade med att hon fick sluten psykvård på det boende hennes syster under 17 långa år jobbat på.
Trots att det var hennes syster som hon dödat så ångrade hon sig aldrig, hon kände aldrig någon skam, ånger eller ledsamhet för det hon gjort.



Skriven av: Jenny Globinder

Skriven av: Jenny Globinder