Planket

- Ska ni komma på Martins fest?, undrade Camilla. Fabbe ska kanske komma, ni vet han i åttan.
Helene vände sig om av dom höga rösterna. Christoffer, Camilla och Mattias kom gående på vägen bakom henne. Hon skyndade sig för att dom inte skulle hinna se henne, men det var redan för sent.
- Helene!, ropade Camilla så högt hon kunde.
Åh nej, tänkte hon och ökade stegen ännu mer. Hon skyndade sig att svänga in på en annan väg och styrde sedan stegen mot posten. Inte förrän hon hade kommit utom synhåll vände hon sig om. Hon hade skakat av sig dom. Den här vägen blir en omväg till skolan, tänkte hon, men hellre det än att gå med dom andra. Deras snack om fester, discon och liknande gick henne på nerverna.Hennes förut bästa kompis (Camilla) hade ändrats helt när dom börjat sjuan i en ny skola. Tanken på att gå i högstadiet gjorde väl att dom flesta kände sig mer ”vuxna”. Men det var motsatsen till vad dom flesta var. Förut hade dom gjort alla möjliga roliga saker tillsammans, men inte längre. Men nu var Helene och Camilla några av dom ”coola” och då fick man inte vara sig själv och göra som man ville. Då skulle man vara som alla andra, gilla samma slags killar, vara kaxig, strunta i skolan och så vidare. I början hade Helene accepterat det och antagit att det bara var tillfälligt och att det skulle gå över med tiden, men det hade snarare blivit värre. Det hade till och med gått så långt att hon börjat hitta på ursäkter till varför hon inte kunde komma på alla fester och discon. Hon hade börjat ta långa omvägar för att slippa gå tillsammans med camilla och ”gänget”.
Hon gick fram till postens fönster och tittade in på klockan. Den var redan kvart över åtta. Egentligen hade hon tänkt gå in och värma sig lite från höstkylan men det hann hon inte nu. Hon drog upp dragkedjan på fleecen så långt hon kunde och började gå mot skolan så fort hon kunde.
Karina tittade upp från historiaboken, slutade läsa och tittade krävande på Helene när hon stängde klassrumsdörren bakom sig. Helene sneglade mot klockann på väggen. Fem över halv, hon var sen en hel kvart. Det här var inte bra. Karina skulle rapportera till hennes föräldrar så snart som möjligt. Och dom skulle inte bli glada. Alla satt med sina historiaböcker uppslagna medans Karina berättade om slaget vid Lützen. Karina väntade på en ursäkt. Helene tänkte precis be om ursäkt då hon kände Camillas blick på sig. Hon tittade på sin kompis som mätte hennes blick med ett ansiktsuttryck som sa ”skit i den där tanten och kom och sätt dig”. Helene tittade snabbt på Karina och gick och satte sig bredvid Camilla.
- Jag trodde nästan att du skulle be om ursäkt!, sa Camilla och skrattade.

- Varför svarade du inte när vi ropade i morse?, frågade Mattias när dom kom ut från klassrummet.
- Jag hörde er inte.
- Vi skrek ju som galningar. Och varför tog du en sån omväg?, frågade Christoffer.
- Jag skulle posta ett brev på posten, ljög Helene.
- Jaja, sa Camilla. Strunta i det nu. Förresten, ska du på Martins fest?
Det var den frågan som hon visste skulle komma, men det var också den frågan som hon minst av allt ville svara på.
- Jag vet inte. Tror det.
- Klart att du ska gå!, sa Camilla.
- Ja det är klart, vi saknade dig sist, sa Mattias.
Helene insåg att hon antagligen blev tvungen att gå trots att hon inte ville. Hon hade lytt undan med så många ursäkter att om hon skulle fortsätta skulle dom ana något och börja fråga, och det var det sista hon ville. Dessutom hade hon inga fler ideér på undanflykter kängre.
- Jag kommer. När är det?
- Lördag klockan åtta hos Martin.

Helene gäspade. Tröttheten från i lördags satt fortfarnade i. Det hade blivit sent och hon hade inte varit hemma förr’n strax innan tolv. Hennes mamma hade inte varit glad åt det. Hon hade tagit ett långt snack med sin dotter. Numera skulle hon vara hemma senast halv elva och gå och lägga sig direkt. Dom reglerna skulle gälla tills hennes mamma tyckte att det var okej att komma hem senare. Därefter hade hon skickat Helene i säng. Helene som var trött orkade inte diskutera så hon gick och la sig direkt och somnade innan hon hunnit byta om.
Discot hade varit lika tråkigt som vanligt, men det hade inte Camilla, Linda och Sandra tyckt. Det verkade som om hon var den enda som inte gillade festerna.

- Nu är klockan kvart över. Ni slutar.
Alla slog ihop sina matteböcker och gick ut ur klassrummet.
- Jag måste på ota, sa Camilla.
- Vi går i förväg till Sandra och Linda, sa Christoffer.
- Jag följer med er, sa Helene.
Camilla försvann in på toan och dom andra gick till Sandra och Linda.
- Jag går och kollar vart Camilla är, sa Helene när det hade gått en kvart.
Hon gick runt i korridoren och letade. Men hon var inte där så Helene gick ut. När hon inte hittade henne där heller gick hon och satte sig på en bänk lite avsides. När hon satt där såg hon att det stod en massa saker på väggen. Det var inget konstigt med det eftersom nästan alla skrev på väggarna i korridorerna. Hon började läsa. Det stod mest grejer som ”AIK är bäst” ”Karim+Linn=sant” och sånt. Helene tog fram sin penna och skrev. ”Är det någon mer än jag som är trött på allt?” Hon titttade på vad hon skrivit. Hon hade gjort om stilen med flit så att ingen skulle se att det var hon som skrivit det.
Tanken på att någon kanske skulle svara flög genom hennes huvud. Inte för att hon trodde det men det var ju kul och testa. Hon bestämde sig för att gå dit igen så fort hon fick chansen.

Dagen efter smet hon iväg så fort hon kunde. Hon blev besviken när hon kom dit och det inte stod något svar. Men vad hade hon egentligen väntat sig? Besviken gick hon tillbaka till sina kompisar. Men hon bestämde sig för att inte ge upp och gå dit igen. Två dagar senare var hon tillbaka vid väggen. Hon letade bland all text efter sitt meddelande. Snart såg hon det. Under stod ett svar! ”Jag håller med dig. Allt känns bara så meningslöst ibland. Förresten, går du här på skolan?” Helene skyndade sig att ta fram penna och skriva ett svar. ”Meningslöst är verkligen rätt ord” Hon övervägde att svara på frågan men struntade i det. Det var inte nödvändigt att svara på den ändå. ”Tycker du om fester, discon och sånt? Det gör inte jag”. Helene hoppades att hon skulle få ännu ett svar.

Helene började allt oftare smita iväg till ”planket” som hon kallade det. Det blev nästan som om hon och den andra personen brevväxlade. Dom tyckte lika om väldigt mycket. Han var som Helene på många sätt. Med tiden blev Helene mer och mer säker på att det var en kille. Varför visste hon egentligen inte. Nyfikenheten på vem hon skrev till blev bara störe och större. En dag när hon kom till ”planket” stod frågan som hon både längtat efter och fruktat. Den frågabn som hon själv inte vågat fråga. ”Jag vet ju inte vem du är. Kan vi inte träffas”. Helene drog efter andan. ”Jag väntar vid torget klockan 6. Du behöver inte svara, jag är där vare sig du kommer eller inte. Jag kommer från och med nu sluta skriva här.” Meddelandet tog slut tvärt. Helene trodde inte vad hon såg. ”jag kommer sluta skriva här”. Det fick han inte! Han hade blivit som en bästis för henne. Hon var tvungen att se vem det var. Men hon var både nyfiken och rädd. Fast viljan och nyfikenheten var starkare än rädslan. Hon bestämde sig för att gå dit. Det var alltid mycket folk vid sextiden som handlade och så, så inget kunde hända. Det var bara fyra timmar tills klockan var sex.

Helene satt i fotöljen på sitt rum. Hon var nervös. Medans hon skrev till personen hade hon fått speciella känslor för den. Det gick inte riktigt och förklara. Känslan var nästan mest som att vara kär, men det skulle hon aldrig erkänna för sig själv. Klockan var redan kvart i sex. Hon visste att hon var tvungen att gå nu för att komma i tid. Hennes rädsla brottades med hennes nyfikenhet. Hon reste sig och gick ner till hallen.
- Vart ska du?, frågade hennes mamma.
- Till Camilla, sa Helene och satte på sig jackan. Hejdå!
- Men vi ska snart äta…
Helene låtsades inte höra och stängde dörren bakom sig. Kylan slog emot henne och fick henne att rysa. Jag blir varm av att gå, tänkte hon. Vägen kändes lång men till slut var hon framme. Ingen var där. Klockan var antagligen lite efter sex. Han är nog bara lite sen, tänkte hon och lutade sig mot en lyktstolpe. Plötsligt hörde hon höga skratt. Hon vände sig om och såg en röd jacka i buskarna. Camilla, Mattias, Christoffer, Sandra och Linda ramlade skrattande ut ur buskarna. Dom sprang därifrån skrattande. Kvar stod en skamsen Helene som var högröd i ansiktet.Allt hade varit ett stort skämt av Camilla, Mattias, Christoffer, Sandra och Linda. Hon hade skämt ut sig totalt. Ryktet skulle snabbt spridas som en löpsedel. Snart skulle hela skolan veta allt. Deras skratt ekade över hela torget, hon visste att hennes liv inte skulle bli som förr…

Skriven av: Jessica