Pojke eller flicka.

- Det är en härlig tisdagskväll! Solen syns ännu till och visst känns det som om sommaren äntligen är här? Min termometer visar på hela nitton grader utanför fönstret och jag hoppas att ni folk ute i stugorna njuter rejält av nästa låt jag tänker spela för er. Här kommer Sonny and Cher med ”I’ve got you babe”…
- Fyfan, mumlade han för sig själv och stängde irriterat av radion som hade stått och dånat i flera timmar nu. Kanske var det hungern i honom som gjorde honom så rastlös och ilsken. Han kände för att slita ner väggarna i rummet för att sedan sätta upp nya igen. Det var varmt också. Riktigt varmt. Skjortan klibbade på den bleka huden och under tyget rann svetten. Svettpärlorna bildade ett landskap av fläckar längs med ryggen. Hur länge hade han suttit här nu? Klockan på väggen hade stannat på halv sex, men den måste ha varit i alla fall en bra bit över nio nu. Hur lång tid kunde det ta?
Han harklade sig och gav motvilligt upp tanken på mat. Han hade försökt äta hela dagen utan att det smakade någonting. Han hade bara stoppat in bitarna och svalt. Nu mådde han illa och tog istället upp ett tuggummipaket ur fickan. Ett blått, spearmintpaket. Hans tredje för dagen. Tuggandes grabbade han tag i en dagstidning som låg bredvid honom. Han bläddrade igenom den snabbt utan att uppfatta ett ord av vad som stod i den. På sista sidan fastnade dock blicken på en italiensk cyklist vid ett cykellopp i Frankrike. Det här var ju förra veckan, tänkte han irriterat medan han läste datumet i tidningens högra hörn. Fem dagar gammal! Vem låter en dagstidning ligga kvar så länge? Det är ju inte klokt, mumlade han argt för sig själv medan och knöt sitt skosnöre.
Undra hur lång tid det skulle ta innan han kunde återvända till sitt arbete.
De behövde honom på kontoret. Han hade precis presenterat en ny kalkyl för nästa år som han verkligen lagt ner arbete på. Han var bland de dugligaste och mest effektiva på avdelningen tyckte han själv. Chefen delade nog hans åsikt för han såg väldigt nöjd ut på förra veckomötet. Kanske han t.o.m. skulle få en del av bolagets bonus nästa år. Han visste att fem av de mest produktiva anställda fick ett rejäl belöning på årsinkomsten. Det skulle inte sitta fel.
Plötsligt kom han på sig själv. Hur kunde han tänka på jobbet och bonuspengar nu! Sanslöst.
Han försökte koncentrera sig på något annat. Han såg sig omkring i det bleka rummet som för närvarande var tomt.
Väggarna pryddes av torftiga akvarellmålningar med landskapsmotiv. Fönstrets gardiner hängde smutsiga och lama ner i golvet som förvisso var rent.
Hur kunde han vara den enda här? Han som trodde att det gick bättre för Sverige nu. Det hade han sett statistik på i tidningen. Kanske hade de bara prickat in fel månad.

Alla bakrundsljud från den asfalterade parkeringen utanför och fotstegen från korridoren smälte ihop till ett dovt mullrande läte. Med svettiga händer stödjandes i nacken dåsade han till. Han drömde om eventuellt kommande S:t Erikcupsmatcher, klassresor och kvartsamtal. Sen var plötsligt Angela där. Hon bar en ljusblå linneklänning och hennes alabasterfärgade, pärlemohud blänkte i solskenet.
Hon smekte omsorgsfullt hans axlar och han log försiktigt. Det var länge sedan hon tog på honom med den ömheten. Han blundade och njöt. Omvärlden rann av honom inom loppet av några få sekunder.
Plötsligt ryckte någon häftigt tag i hans axel.
- David?….David!
Han vaknade hastigt till och där stod den högutbildade kvinnan med en penna bakom örat.
- Såja…jag förstår att du är trött. Men nu är väntan över för den här gången, sa hon med ett utmattat leende.
Sedan fortsatte hon tala, lugnt och metodiskt, om att allt var under kontroll. Den nyvakne mannen andades ut och ställde sig upp. Han var blöt av saliv på kinden och försökte torka bort det så smidigt som möjligt.

Han slapp äntligen det torra rummet med lanskapsmålningar. Svetten hade torkat in och han försökte stoppa ner bomullsskjortan i jeansen medan han följde kvinnan med rocken ut i korridoren. Det var näst in till tomt med undantag av en städare och några kvinnor som stod och samtalade lågt vid receptionen. Han ökade farten och nu sprang han nästan. Endorfinerna skulle snart överta hans kraftlösa kropp.
Kanske det äntligen skulle bli ishockeymatcher och fotbollscuper, tänkte han upprymt när han passerade kafeterian.

Skriven av: Tove Meyer