Publicerat
Kategori: Novell

Pojken och drömmen

Kapitel 1

Jag.
Här är jag. Mitt i livet, som jag ser det. Äldre personer skulle kanske skratta åt tanken och säga, absurt, men jag föredrar att tänka den, och den känns mycket logisk. Jag tror att livet har tre faser, barndom, ungdom och vuxenlivet, jag befinner mig i den mellersta. Livet ska inte räknas i år utan i skeenden.

De kallar mig Leo och det råkar också vara mitt namn. Jag är 16, anpassningsbar och en kameleont i åldrar. Jag anpassar mig efter olika tillfällen, drar fördelar av min ålder, ibland ett barn, andra gånger en vuxen. Kan också vara en ungdom om det behövs, men ungdomar som jag vill sällan vara den de är eller stanna upp i den ålder och verklighet vi verkligen befinner oss i. Vi förnekar oss själva, vi vill vara någon annan trots att ingen annan är nöjd med sig själv. Pojken med det fina håret vill vara flickan med de vackra ögonen och tvärt om.

Lever mina dagar i en mindre stad, lugnet personifierat, men också hopplöshetens närmsta allierade. Här kan man skaffa sig en grund, värderingar och en trygghet att stå på.
Det som lärs ut är dock inget vidare, snarare en skola som skolar in alla i samma mall och spottar på dem som vågar sticka ut, ändra sig och bli något annat. Mod ska belönas likaså individualitet, inte tystas ner.

Det finns en sanning här som är osann, det finns en filosofi som inte går ihop, grunden vittrar sönder och världen utanför ändras, men det märker inte vi, vi är så lyckliga. Stadens ideal fungerar på en del, de som blir nöjda lätt, de utan stora krav och de som helt enkelt inte vet bättre. Vi andra, vi som inte anpassar oss, vi är dem sanna rebellerna, vi söker våra egna vägar och vi går dem. Vi är ganska hatade, men vi vet att vi får avundsjuka blickar av dem som tvingas stanna kvar, för tillslut tröttnar man på det förutsägbara, stackars er som förstår det i dödens ögonblick.

Jag tvivlar på att lyckan finns här, men kanske ändå, för lyckan bor på de mest osannolika platser. Vad händer om jag finner lyckan och kärleken här? Kommer jag att stanna upp och leva vidare här, kommer mina nuvarande ideal vara starka nog att överleva? Det är en prövning som kommer.

Det känns ganska tråkigt att vara mig just nu, ingen dramatik och inga äventyr, sån är vardagen och så är människornas liv, det verkliga livet. Allt kunde ha varit så mycket mer, för var finns kärleken och passionen i småstadens villakvarter? Mina vägar är ingångna och trots att jag är annorlunda börjar jag tröttna på det, det har inte gjort mig mycket lyckligare. Det har skapat ett avstånd till andra människor och ett skyddande skal runt omkring mig. Jag tror inte att ensam är stark och jag tror inte att kärlek är solo.

Den som saknar har också mycket att berätta, saknaden är en skicklig historieskrivare och få öden är så fascinerande som de olyckligas. Lyckan är eftertraktad i mitt liv och jag tror att den kommer tillslut. Vägen är jobbig men värd att berätta. Lycka tråkar ut, men olycka berikar.
Många människor är olyckliga, många erkänner inte det, jag vet att jag är olycklig och erkänner det åtminstone för mig själv. Är jag en romantiker och skattar jag kärleken för högt?

Endast den som saknar något får något.

Detta är jag, läs nu och lev mitt liv, för en liten stund.

Kapitel 2

Allt börjar med Lisa.
Morgonen inleds med en gäspning, en snabb frukost och lika snabba avsked. Tar mig mot en skola vars syfte är gott, men vars utförande endast blivit en jakt och en arena.
Jag ser det som en kamp, att slåss med klockan, tävla, värderas, poängsättas och befinnas vara en person jag inte känner. Otillräcklig.

Denna dag som började som en vanlig slutade i en ovisshet jag aldrig känt. Jag slets mellan olika känslor, försökte få ord på det jag kände och avslutade dagen med att konstatera att ordet var kärlek och att jag faktiskt kände så.

Föremålet för denna kärlek var Lisa, hon vars närvaro sken upp min. Hon vars ord förklarade mina. Hon vars kärlek jag ej ännu vunnit, men som jag måste ha.

Jag mötte henne under lunchen, talade med henne, och på 10 sekunder var jag kär. Klychigt, men sant, jag vet för jag känner det nu och jag har känt det sen dess. Vårt samtalsämne var musik och vi delar i alla fall kärleken till den. Jag gav henne mitt nummer, bad henne ringa och avsluta diskussionen. Just nu hoppas jag att diskussionen är livslång och att samtalsämnena aldrig tar slut, att vi om 20 år pratar om samma sak och upptäcker att vi behöver varandra.

Somnar lycklig och med huvudet fullt av tankar, men framför allt henne och hennes underbara väsen dröjer sig kvar och den natten sover jag lite, mycket lite.

Meningslöshet är en grogrund för vackra ting. Då jag känner mig meningslös smyger sig vackra tankar alltid på, som ett motvapen och en kraft. De bryter ner meningslösheten och likt immunförsvaret lagar de min själ.

När allt var hopplöst blev jag kär. Vackrare ting och känsla finns inte på denna jord.

Nu vill jag ha kärleken besvarad. Jag vill att hennes ögon möter mina och att det vi ser är samma sak. Jag borde inte tro på kärlek vid första ögonkastet, det vi då ser är attraktionen, kärlek är större och kräver ett samtal, ett utbyte. Kärlek är inte bara att finna varandra det är också att finna en enhet, en enhet som visar att vi två är starkare än den ensamma individen.

Jag slits mellan förnuft och galenskap, mellan mod och feghet, mellan det trygga och det okända, var ligger sanningen och vad är det rätta?

Tänker på andra saker för en stund.

Jag tror inte på gud. Jag tror på återfödelse. Själen är stor nog att överleva ett fysiskt nederlag, själens kraft återanvänds och kommer andra liv till nytta. Återföds vi, gör vi det med en obotlig minnesförlust.

Hemsk tanke, känner att den är sann. I denna mörka sommarnatt vill jag leva, göra något innan det är slut. Tänk om livet är meningslöst, allt ska ändå glömmas, städer ska byggas och falla, människor mötas och dö, är då inte allt förgäves?

På natten ställer jag så många frågor, de hindrar min behövliga vila, raserar mitt humör, förstör för mina medmänniskor, trots det vet jag att dem måste ställas.

Kapitel 3

Vakna till vardagen och upptäcka att allt är likadant, nästan.
Dagen gryr, gårdagens frågor är borta och dagens bekymmer gör sig påminda. Svär över en missad läxa, över en missad chans och tvingas även denna morgon se mig själv som en dålig människa.

Min skola är en bra skola, det säger rektorn, det säger personalen, föräldrarna och statistiken. Konstigt nog säger aldrig eleverna det, de har fel som vanligt. Vad kan man begära utöver luftiga klassrum, nya läroböcker och engagerade lärare? En mening?

I dag var alla glada, det smittar, lovet är i antågande och livet känns som luften, lätt. Mötte många leenden, varma vackra leenden, det var dem som berättade allt detta, det var dem som sa att livet var bra.

Jag vet inte hur jag uppfattas, förmodligen ganska tråkig och snobbig. För jag går mina egna vägar, vandrar ensam, har åsikter, tycker saker och gnager de tråkigas världsbild i kanten. För dem är jag ett hot, men än så länge är jag ensam och uthärdlig. Tro mig när jag säger att jag vägrar ge upp. Till sista blodsdroppen ska jag kämpa för mig själv och mina tankar.

Min vardag i skolan följer ett noggrant schema. Det är viktigt att följa det, följden av att inte göra det är skolk och skolk bestraffas med indraget studiebidrag. Det är ett straff jag fruktar, det är dödsdomen för en hel månads nöjen, det är en begränsning och en biljett in i tristessens land. Jag ogillar detta faktum, men pengar är viktigt och pengar betyder mycket för mig. Jag har konstaterat att pengar är detsamma som möjligheter. Utan dem stannar min värld. Som alltid har jag för lite pengar, jag tror inte att jag kan få nog av denna drog. Inte ens den rike nöjer sig med dem pengar han har, alla vill ha mer. Med pengar öppnas också möjligheter, plötsligt kan du resa, köpa och ta del av samhället på ett annat sätt. Med pengar blir du delaktig och aktiverad. Du räknas.

Jag vill räknas och höras.

Första lektionen är svenska, ett ämne jag uppskattar mycket. Jag tycker om att läsa och skriva. Dagens lektion ägnas åt grammatik, ett ämne jag hatar, fast jag förstår att det är viktigt. Jag ser hur glöden i mina klasskamraters ögon dör bort då läraren läser upp dagens uppgifter och jag förstår att kunskap inte alltid är bra. Blå ögon kan bli grå och människor kan dö trots att deras hjärtan slår. Varför inte ägna tiden åt något som folk vill lära sig, istället för att lära ut sånt som ingen orkar eller vill bry sig om. Det första innebär att en viss kunskap fastnar, det andra ingenting alls, det avskräcker och gör människorna trötta på sina liv.

Då timmen slår lektionsslut skyndar sig alla ut ur klassrummet med en förhoppning om att något bättre väntar. Ack så fel ni har, kära vänner.

Märker hur allt övergår i svart, hur mitt huvud sänker sig och inväntar det dödsbringande hugget. Visst drömmer jag och visst vill jag, men alltid krossas drömmarna och alltid får någon annan rätt.

Under rasten skymtar jag hennes vackra hår, skyndar dit, men finner inget förutom saknaden.
Vi går inte samma program, därför ser jag inte henne särskilt ofta, men jag vet vad hon heter, jag vet var hon bor och hon ska bli min.

Växlar några ord med en gammal klasskamrat och finner till min häpnad att han är som förr. Kan inte hjälpa det, men jag är tvungen att inleda en frågeställning och debatt i mitt eget huvud. Är utvecklig nödvändigt eller kan man stanna i den och ändå leva ett lyckligt liv. Jag kommer fram till att det beror på individen och konstaterar att min vän skulle må bra av den.

Varför gå i skolan när man ändå bara vill ha pengar? Varför inte söka till närmaste dokusåpa, bli känd och spela in en medioker skiva som säljer stort? Varför inte gå de enkla vägarna?
Om du hela tiden väljer det enklaste, undviker smärta och tårar, missar du mycket som du behöver. Man behöver känna sorg för att känna glädje och jag behöver gå dem svåra vägarna för att hitta de stora skatterna. Just nu undrar jag om jag inte fått nog av smärtar och tårar, var är min belöning?

Slår mig ner i datasalen, loggar in på nätverket och letar upp min kärlek. Skriver några rader utan att blanda in mina känslor för henne och utlämnar det jag egentligen vill säga, det som är viktigt och det som verkligen betyder något. Känner att en kontakt måste upptas innan känslorna får visa sig. Detta är ett första steg inte ett slutgiltigt. Samtidigt känner jag att jag vill väcka hennes intresse, finna likheter och skapa ett band oss emellan. Få hennes uppmärksamhet om så bara i fem minuter.

Jag vill känna personer väl, upptäcka deras innersta innan jag ger dem mitt hjärta. Därför har jag få nära vänner, därför har jag bra vänner och därför blir jag aldrig sviken av dem jag älskar. Det kan verka fegt och så är det kanske, men jag är ingen spelare, jag tar inte onödiga risker, aldrig. Jag beundrar människor som tar risker, som har modet att kasta sig in i saker. De vinner mest och de förlorar också mest. I slutändan är det ingen skillnad oss emellan, vi får alla samma dos lycka. Det enda vi försiktiga mister är alla erfarenheter vårt sätt bevarar oss ifrån. Är det nödvändiga erfarenheter?

Lämnar datasalen med en gäspning, ägnar omgivningarna en tanke och skyndar mig mot nästa lektion. Så går dagen utan att vara särskilt speciell.

Kapitel 4

Tankar i ensamhet om ensamhet.
I dag är det fredag och en vecka kvar till lovet. Även om denna morgon är mulen ser jag solen och den är inte långt borta nu. Somnade direkt igår, slapp alla tankar och frågor som så ofta plågar mig om nätterna. Jag är utvilad och pigg, det märks, utbyter trevligheter med min familj och de förvånas över mitt humör. Jag är annars väldigt sur och fåordig om morgonen. På morgonen en pessimist, om dagen likgiltig till allt och på kvällen en sann optimist.

Plötsligt ser jag henne, vars namn är Lisa, vars väsen är underbart och vars kärlek jag åtrår. Klockan är tio över åtta, korridoren är nästan folktom och våra blickar möts. Vi ler båda och hälsar, plötsligt stannar vi upp samtidigt. Vad är det vi ser? Är det ett samförstånd som existerar eller ett tidigare möte som gör sig påmint?

Tänker mycket på livet den dagen, varför saker sker och om de ska ske. Finns det ett öde eller påverkar jag?

Hela kvällen försöker jag komma på något som är värt att göra. Läxor, träningar, till och med tv-tittande känns för svårt. Vill egentligen bara sova, lägga mig ner och släppa allt som tynger. Varför är det så svårt att släppa taget, att släppa kontrollen och sluta tänka för ett ögonblick? Efter en timmes försök förklarar jag uppgiften omöjlig och sätter mig istället framför läxorna. De ger ingen mening åt tillvaron dem heller så jag byter snabbt plats och förstör kvällen framför tv-n. Tänk alla vackra ting jag kunde ha skapat och alla fina tankar jag kunde ha tänkt medan jag försökte komma på vad jag ville med min dag och mitt liv.

Allt behöver kanske inte ha ett syfte och en mening, kan jag inte bara göra saker för sakerna och glädjens skull? Jag borde tänka så och ska verkligen försöka att göra det, jag lovar. Det enda som verkligen är uppenbart och faktum är att jag behöver en mening, något eller någon jag finner värdig att ägna min tid på. Det är henne, tänker jag och somnar mitt i tanken.

Jag lyssnar på min bärbara CD spelare. Den börjar spela där jag stängde av senast, det känns fel, jag vill börja på någonting nytt och lämna det gamla bakom mig. Trycker genast fram första låten och allt känns genast bättre. Lyssnar på the Smiths och känner mig mindre ensam, känner att fler än jag delar detta öde och denna längtan. Förstår att lyckan kommer senare och att jag får uppleva den, så småningom.

Jag älskar vackra ting, kläder, smycken, byggnader och tavlor, allt som kan kallas vackert. Det vackra är personligt och det jag nämner i dess samanhang föraktar någon annan, så skild är smaken och så olika är vi. Denna kärlek är en lögn, smycken som fyller världen och tar tanken ifrån det som är viktigt på riktigt. En slags terapi, fyller min själ med krimskrams, det är tomt och jag måste fylla den med något, annars dör den. Egentligen vill jag leva i en tid där det vackra går före det praktiska, där vikten läggs vid smyckning och inte vid funktion, en plats där det är lätt att leva lätt. Kärlek är det vackraste.

I min jakt på lycka tar jag mig ner till stadens secondhand butik. Älskar att gå hylla upp och hylla ner, betrakta, spana, finna och tillslut välja något som lyser upp. Hittar ett par skjortor och en prydnadssak föreställande ett dansande 1700 tals par. En sån vill jag ha för en sån vill jag va. Jag vill dansa en vacker dans med den jag älskar.

Hatar att hata dem, men ändå ser jag dem, dessa uttryckslösa ansikten som pryder dessa människor, människor utan drömmar, mål och åsikter. Anser att ett liv kräver en åsikt och om du saknar den förtjänar du inte att leva. Har du ingen åsikt har någon den åt dig. Därför måste vi alla vakna timmar kämpa för vår åsikt. Utan denna kamp ingen förändring och jag önskar mer än något annat en förändring. Allt känns hopplöst, men så länge jag kämpar vet jag att det är tillfälligt.

Jag träffade dem idag, människorna.

Kapitel 5

Då du och jag blev vi.
Det var försommarens varmaste dag och i skuggan satt jag flämtandes och läste dagens Aftonbladet, då plötsligt hördes ett pip. Det var mobilen som pep och lämnade mig ett meddelande. Jag tog upp mobilen, displayen svarade och tändes. Öppnade inkorgen och läste meddelandet. Kom och möt mig vid stationen, för du vill väll ses? Undertecknat Lisa. Ingen övrig information eller hälsning, ingen av alla dessa kramar och pussar som hela tiden skrivs och skickas vänner emellan. Detta kunde bara betyda en sak, det var på allvar.

Slängde på mig väskan och satte genast av i sommaridyllen. Mina kläder vilka knappast kan betecknas som sommarvänliga kändes som bojor och jag tvingades snart att ta av mig träningsjackan. Jag gick under tystnad den dagen, ingen musik, jag var försjunken i tankar. Vad vill hon, vi känner knappt varandra? Snart var jag framme vid det stora och vackra stationshuset. Människorna väntade i skuggan under Stationshusets beskyddande valv och platsens stämning kan bäst beskrivas som utmattad. Detta är de resande, vad gör jag här, jag ska inte resa? Jag gick in och jag såg hennes blonda hår direkt, trots folkvimlet och det allmänna tillståndet av förvirring jag befinner mig i.

Det tog någon sekund, men sen såg hon mig, vände sig mot mig, log ett leende och vinkade trots att vi båda visste var vi hade varandra. Hej sa hon, lät avslappnad och såg inte alls besvärad ut. Hej sa jag, varför denna brådska? Jag ville träffa dig, du är intressant. Det var vackra ord, ord jag sällan hör, uppskattning är det som gör mig gladast. Vad svarar man på en sådan fråga? Tack svarade jag, jag tycker om dig också. Hon sade, Tycker om? Jag svarade inte och vi gick ut.

Vi gick in på ett café som serverade kaffe och te och slog oss ner vid ett av borden. Stämningen var reserverad och nästan affärsmässig. Hon bröt tystnaden och berättade om vårt första möte, hur vi nog trots allt stod varandra nära. Jag känner förtroende och jag behöver någon att prata med, fortsatte hon. Mina vänner är inga vänner, jag känner dem inte. Vi träffas sällan och jag vet att dem helst skulle vilja lämna mig. Hon berättade att dem kallade henne konstig, hon kände sig inte konstig och jag sa, du är inte konstig du är dig själv. Leendet hon sedan gav var underbart. Så är det, alla vill vara speciella, alla är inte speciella, Lisa är speciell och hon behöver få veta det. Först då kan hon blomma ut och hennes väsen ge frukt. Jag vill vara speciell med Lisa, tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi vara oss själva.

Vi avhandlade meningsfullheter och absurt dåliga ämnen om vart annat.

Hon sa att hon kände sig ensam, jag sa att jag kände mig ensam. Vi hade något gemensamt och trots olyckan vi pratade om vet jag att vi inte alls var olyckliga just då. Vi hade funnit varandra, vi var nu vänner. Efter flera timmar av problem, kriser och depressioner kom vi in på lyckligare områden. Vi talade om musik, vi talade om kläder, vi talade om konsten och vi talade oss rätt igenom kvällen. Solen gick ner och vi lämnade vår tillflyktsort caféet och begav oss hem efter ett farväl och ömsesidiga löften om återseende, detta var början på något stort, något starkare än hatet och ett band starkare än sveket, vänskap mellan två personer.

När jag var hemma var klockan redan halv elva och jag dansade mig sömnig i ett lyckorus.

Kapitel 6

Dagen efter dagen.
Gårdagen var omtumlande. Jag vet inte riktigt vad som hände, jag vet att jag träffade Lisa och att jag måste träffa henne igen. I dagboken den natten skrev jag ett enda ord, kärlek. Hon skrev mycket mer i mig, hon gör intryck som ingen annan. Sån är kärleken, alltid mer än allt annat. Kärleken är speciell och får en att känna sig speciell och utvald. Ingen kärlek är den andra lik, jo förresten, den betyder alltid allt.

Upprymd och berusad försökte jag skriva poesi den morgonen. Utan resultat kan jag berätta. Det är svårt att rimma kärlek med kärlek, kärlek var allt jag hade i huvudet. Dagen gick och jag lugnade mig allt mer. Snart kunde jag äta och jag fungerade normalt. Kanske inte normalt, för vad är normalt? Är det som saker är mest eller är det som saker är menade att vara?

Såg en dålig film på tv. Gick ut med hunden och lyssnade på musik. I morgon är det vardag, tack och lov.

Kapitel 7

Det är snart över, vad kommer sen?
Sista skolveckan är som första, meningslös, lek och trams trots att allas ögon säger - ta mig härifrån. Logiken förklarar att hur du än vänder och vrider, kan varken början eller slut uteslutas. Någon vecka skola vara den första och den sista skola komma.

Visst känns det som om allt går runt, runt ibland. Nog om detta, fokusera nu, tänk på din dag och du kan vara säker på att morgondagen kommer.

Vad händer nu, vad ska jag göra i sommar?

Jag kan jobba.

Jag kan strunta i att jobba.

Har sökt några sommarjobb, men inte fått något. Har egentligen inget alternativ, jag får strunta i att jobba. Måste därför komma på något meningsfullt, allmänbildande och kul att göra. Innerst inne vet jag vad jag vill, jag vill ingenting. Jag vill bara leva utan mål och ambitioner, slukas upp av livet. Det går inte, jag tänker för mycket och har för många måsten. Jag är inte fri, jag är en fånge i mitt eget liv. Alla som säger att frihet existerar har fel. Jag är beroende av mina begär, mina åtaganden och mina behov. Det finns bara ett beroende och ett begär jag aldrig önskar bort, kärleken. Jag vill blir kärlekens slav, när som helst.

En dagdrivare har dåligt rykte både historiskt och i dagens samhälle. Trots detta är en dagdrivare mer än en vanlig människa, en dagdrivare har fler möjligheter och kan göra så många fler val. När viljan förbyts i handling dör dagdrivaren. Underbart är ofta kort och säg den som alltid är fri?

Kapitel 8

En 16 årings hemska sanning.
Tristess, abstinens och alla helvetets plågor drabbar mig i min ensamhet. Sitter ensam och skriver ett kärleksbrev, egentligen en vädjan.

Har idag genomlevt en tisdag utan minsta sandkorn av lycka. Olyckan har kommit närmare och närmare, livets värde ifrågasatts. Jag struntade i skolan idag, mår inte bra, psykiskt. Ingen förstår vad jag lider av, inga läkare och terapeuter, de kan inte hjälpa och de kan inte lindra, inte ens deras piller. De kan inte ens förstå mig. Jag lider av en brist sjukdom. Livskraften och kärleken saknas och jag kan knappt andas. Det enda som lindrar är musik och självömkan, överdoserar båda i min ensamhet.

Jag är bara 16 år, jag ska inte känna så.

Kära du, jag skriver ett brev till dig för jag tycker om dig. Det vet du, men jag tycker om dig mer än du vet. Jag tycker om din personlighet, dina åsikter och ditt utseende, jag tycker om dig lisa.

Dålig början, knycklar ihop papperet och slänger det på golvet. Kärlek kan inte fästas på papper och du kan inte förstå mig så här. Måste träffa dig.

Kan ditt nummer nu, har träffat dig några gånger sen den där gången. Vi känner varandra bättre och vi känner mer för varandra. Slår numret, du svarar och vi ska ses i morgon. Lycka.

Kapitel 9

Skillnaden är du.
Känner mig frisk och glad när jag vaknar. Går inte till skolan, vill inte riskera mitt luftslott. Det klarar inte vardagens bekymmer. Klockan blir aldrig tre, men tillslut blir den ändå det. Möter dig under ekarna i parken, vi sätter oss ner och slickar varsin glass.

Du säger, jag har tänkt mycket. Jag har också tänkt mycket. Du säger, jag är inte mig själv längre. Jag tror du är det. Du säger, allt känns meningslöst. Jag kysser dig. Du vill besvara kyssen, men drar dig undan. Du säger, jag vet inte vad jag vill. Jag säger att jag älskar dig och att du är den enda som betyder något. Du är skillnaden, skillnaden mellan olycka och lycka.

Så är det inte, säger du och ryggar tillbaka. Du är bara blind, du vet inte vad du känner, dina känslor är inte äkta, inget är äkta. Ingen känner något för någon annan, alla är egoister.

Du är bara 16 år, du ska inte känna så.

Du ska tro på kärleken, du ska hysa hopp och inte klä dig svart. Fast ibland tror jag på dig och känner likadant, men så kan det inte vara. Jag vill tro på lyckan och kärleken, om det är en illusion tror jag ändå, för att tro på illusionen är bättre än att dö. Jag lurar hellre mig själv lycklig än jag gråter bittra tårar.

Jag är trasig, sliten i stycken. Vet inte vad som är sant eller vad som är dröm. Drömmer om sanningen och lever i drömmen.

Försöker förklara, men hon förstår inte. Säger att hon inte vet, att hon inte vill veta just nu. Jag vill älska dig Lisa, säger jag, låt mig, snälla, snälla låt mig. Lisa går därifrån och jag sitter ensam kvar och tänker, varför vill du inte bli älskad? Vad skrämmer dig?

Hemvägen är ett återtåg i tårar, en besvikelse som träffat mig rakt i hjärtat och likt en tagg låter mig sakta förblöda. Jag gråter många bittra tårar och vill inte gå hem. Vill bara dö, väljer min döds plats under en ek och lagom till det jag satt mig bestämmer jag mig för att leva. Måste kämpa nu, ska ett misslyckande avgöra hela kampen, säg det krig som förloras i ett enda slag och säg den fältherre som är villig att ge upp efter detta enda slag?

Sitter ändå kvar, tänker i planer. Hur ska hon övertygas, genom ett hjältedåd eller genom ett misslyckande? Ska hon se mig i allt mitt elände och dras till min olycka, olycka är vackert. Eller ska hon vinnas med hjälp av nobelt sätt och förslag hon helt enkelt inte kan tacka nej till? Vad attraherar människor mest?

När kvällen kommer och himmelen mörknar sådär sakta går jag hem. Träffar en vän och växlar några ord, men minns inte vilka. Det är en vacker kväll. Samtidigt sitter du och tycker samma sak någon annanstans, vi har aldrig varit längre ifrån varandra.

Måste ha något nu, något som får mig på andra tankar. Jag går och ser en film, äter en middag och samtalar med några vänner. Inget händer, jag tänker fortfarande på henne. Det är det jag vill innerst inne, det är det jag vill mer än något annat, men det gör ont, väldigt ont.

När klockan är mycket kommer jag hem, någon frågar var jag varit, jag svarar ute och lyssnar inte till följdfrågorna. Det gör så ont, ingen kan förstå. Det är inte manligt att gråta, det visar svaghet och öppnar sår, jag gråter. Jag gråter och gråter tills det känns bättre och jag glider in i sömnen, den befriande sömnen.

Kapitel 10

Vem ska nu rädda mig?
Jag minns min barndom då alla var lyckliga och allt var vackert. Vad hände med den, vart tog skratten vägen och varför ser mina ögon inte allt genom ett lyckligt skimmer längre? När kom olyckan och vem tog glädjen? Att växa upp är att bli medveten, medveten om omvärlden och medveten om misslyckandet. Allt kändes möjligt, likt Columbus reste jag runt i den stora världen. Innan var allt en ny upptäckt och att lära sig något nytt, snart blev jag påmind om mina begränsningar, jag blev jämförd, prövad och värderad. Det var då allt blev hemskt.

Minnen kan inte lindra, jag är olycklig idag.

Vem ska jag söka tröst hos? Jag har många vänner, men ingen som känner mig bättre är jag. Därför blir jag min egen terapeut och därför blir allt värre. Jag kan inte hjälpa mig själv, jag vill tro det, men inget hjälper mig nu. Mycket lindrar, musiken lindrar och jag lyssnar mig trött på den. Vet att jag inte är den första som känner så här och med all säkerhet inte heller den sista. För kärlek är jobbig och kärlek gör ont. I alla tider och i alla öden finns den, verklig eller saknaden efter den.

Det får inte fortsätta så här, kan inte gräva ner mig i självömkan och sorg. Ryck upp mig, ryck upp dig nu. Inte en dag till i detta tillstånd, inte en enda minut till i detta olyckans land. Jag är ynklig och svag. I kväll är det konsert och jag ska gå. Själv. Några lokala band spelar på pubben. Efter en snabb dusch skyndar jag mig dit, ser folk och hör musik, livet börjar återvända. Banden är bra och jag träffar många trevliga människor. De säger, du ser olycklig och trött ut. Jag svarar inte på den frågan, jag vill dansa och glömma. Jag dansar, men aldrig att jag glömmer, jag kan inte glömma mitt allt.

Undrar hur en minnesförlust skulle kännas just nu, inte en vanlig kort en utan en lång som täcker månader och år? Bekvämt. Då skulle jag glömma mina bekymmer, men också viktiga saker och jag skulle aldrig minnas Lisa. Vet inte hur man får en sån minnesförlust och vill inte ha någon heller.

Kvällen är tyst där jag går, djuren betraktar mig, vad är det dem ser, ett djur? Är människan ett djur, om inte - vad skiljer oss egentligen? Jag tror att djur har känslor, så visst kan de känna både lycka och sorg. Jag vet att vi båda följer instinkter och att vi inte kan ändra våra liv helt. Något är förutbestämt. Nej, jag vet verkligen inte.

Morgondagen måste vara bättre.

Kapitel 11

Skatten.
En tanke slog mig idag, jag ska lämna något efter mig. Jag ska samla ihop saker som är jag, symboliska och talande saker. Sen ska jag gräva ner det i en låda och vänta i 50 år, hört den förr, ja, men inte om mig. Hoppas att någon vill höra och läsa om mig, jag tror nog att jag vill. Vem var jag och vad tyckte jag när jag var 16 år?

Tänker länge, vill lägga ner tiden och själen i det. Det ska vara bra, men det ska vara sant, ingen försköning eller romantisering. Jag är inte fantastisk just nu. Den obligatoriska dagstidningen läggs ner, likaså en bild på mina idoler. Lennon, Morrissey och Oscar Wilde ser upp på mig. Dem såg jag upp till när jag var 16 år, dem var en del av mig och jag antar inte att dem är det om 50 år. Ett blandband med mina favoritlåtar läggs till samlingen, soundtracket till mitt liv. Några av mina dikter och texter får symbolisera den litterära sidan. Några foton på mig, min familj och på mina vänner (ett på lisa), kompletterar min värld.

Tillsist lägger jag ner ett handskrivet brev där jag berättar om vem jag tror jag är, vad jag tycker om och varför. En förklaring.
Lådan tillsluts och grävs ner längst bort i trädgården, under blåbärs buskarna vilar lådan, min skatt.

Kapitel 12

Frihet får dig att känna dig tvungen och ofri.
Sparka ut det gamla och välkomna det nya, det är sommar. Glöm problemen och sorgerna, tänk glada och varma tankar. Skitsnack, en depression tar inte semester. Nu är det sommarlov, det är skönt, men livet känns inte mycket lättare. Mer tid, tid att fundera och tid som gör alla tankar så mycket mer invecklade. Det är hemskt att tänka så, men jag är hemsk just nu.

Jag är inte den enda som har problem, men i min egoistiska värld är det oftast mina problem som framstår som dem största och viktigaste. Egentligen har jag det bra, jag saknar inte mat, vatten eller en luft att andas, det som saknas mig är så mycket mer komplicerat och så mycket svårare att få. Inte för alla, kärlek är konstigt, vissa finner den lätt, andra kämpar och slåss för den hela liv utan att lyckas. Vad är skillnaden eller ljuger dem lyckligt lottade? Är det bara en fasad och illusion skapad för att dölja hålen i deras själar? Jag tror inte att alla människor är olyckliga, jag tror att vissa har det svårare, svårare att finna lyckan. Mina vänner säger att jag har fel, men varför är just jag så olycklig och dem så lyckligt lottade?

Min mamma säger, jämför dig inte med andra, det gör dig bara olycklig. Sanna ord, men omöjliga att följa, jag vet att inte ens hon klarar det. Jag jämför mig med människor jämt och överallt, med den tjocka tanten i fiskaffären och med vackra flickan i huset bredvid. Det är en last jag har och som jag desperat försöker bli av med, jag kollar in andra för att se hur de gör det, försöker låta bli, men redan där vet jag att jag förlorat. Det går inte att leva utan influenser i en värld full av människor. Jag beundrar för många och föraktar för många.

Tvn står på och sprider kommersens falska budskap. Köp dig lycklig, köp dig fri på avbetalning. Skjut dem satans lögnarna, tänker jag och lämnar huset full av vrede, reta mig inte i dag. Jag hatar deras budskap och deras leenden, avundas dem.

Fantastiskt vad vacker världen är i solens ljus, jag ser blommor och människor. Samtidigt flyger en duva förbi och dess vita kropp kännetecknar hopp lika starkt som det kännetecknar skönhet. Skönheten finns där, likaså hoppet. Eftermiddagssolen är stark och färgar sakta, långsammare än jag kan se, mig brunare och lyckligare. Människorna i landet avgudar solen, det är lätt att förstå, den känns som en gammal vän, plötsligt uppdykande för att sprida värme och glädje. Solen lyckas och jag lyckas skriva en riktigt bra dikt i dess sken. Går till biblioteket och fäster dikten under rubriken läsarnas dikter på lyrik hyllan. Där hänger den ensam jämte två dikter från 1992. Mina tankar till allmän beskådan.

Lånar Oscar Wilde, läser Oscar Wilde och älskar det. Solen lyser mindre under min återfärd, jag känner för ett bad i sjön. Cyklar ner till sjön och kommer lagom till solnedgången, ögonen tåras av synen, men jag misstänker att den kraftiga brisen har ett finger med i spelet. Ibland tror jag att något är på ett speciellt sätt, sedan kommer jag på att det inte alls är så, trots det håller jag fast vid tanken, för det känns bättre. Drömmen styr mitt liv som alltid. Måste erkänna att drömmarna tröttar ut mig, det ger inget känner jag. Viftar bort tanken och sjunker ner i sjöns våta famn. Tryggheten och kylan omsluter mig och det känns så bra. Vattnet hjälper mig och likt en drog får den mig genast till underkastelse. Stora sjö jag är din, rädda min själ. Inget varar för evigt och efter några minuter börjar jag frysa och tar mig upp ur vattnet.

Kapitel 13

Återseendets nostalgiska och tändande värde.
Dagarna skulle inte få gå så här, jag skulle inte ge upp. Ändå går det en vecka och tre dagar innan kämparglöden tagit kontroll och tvingat mig till ett smärtsamt samtal och möte. Det är fredag i mitten av juni. Lisa låter förvånad och lycklig när jag ringer upp och inleder med ett ordinärt hej. Hej svarar hon, mår du bra? Nej, svarar jag och väldigt dramatiskt lägger jag fram orsakerna, hur hon övergett mig, hur hon ljugit och krossat mina sanningar. Förklarande svarar hon att känslorna är ömsesidiga och att livet inte kan levas efter enbart mina sanningar. Att hon känner sig lika olycklig och tagen. Vi måste reda ut, jag kan inte leva så här. Jag ber om ett möte och hon håller med, vi har något, det ska inte kastas bort, säger hon.

Kramen finns där och blickarna möts som vanligt när vi träffas. Samma café och samma lite fumliga rörelser, trots detta är det andra människor i ett annat land. Kärleken har förvandlat och tystnaden är påtaglig där vi sitter och tuggar kanelbullar som sköljs ner med te. Snart finner vi ett samtals ämne, vädret är trots allt vackert och det går inte att berömma vädergudarna nog. Trivialt i sin älskades sällskap, jag bryter samtalet och lotsar in det på ett meningsfullt spår igen.

- Vi kom hit för att tala om varandra inte om allt annat, säger jag.
- Mm, vad finns det att säga, säger Lisa.
Nu vill jag säga något träffande, men hon hinner före.
- Jag vet att du tycker om mig och jag tycker om dig, det är ömsesidigt. Det är ingen vänskap vi delar, det är mer. Jag är rädd för kärlek och du är rädd för avsaknaden.

Aldrig har hon haft så rätt och aldrig har jag älskat henne mer. Låna mina känslor känn som mig, vad är kärlek att vara rädd för? Kärlek är inte bara jag, kärlek är också du, ett gemensamt ansvar och öde. Ett äventyr som kan sluta i smärta, jag är rädd att den slutar så och vad är då detta försök värt?

Allt har två sidor. I ruset såg jag bara den ena, men jag har vaknat och ser den andra nu. Räds jag motgångar vågar jag aldrig försöka och lyckas. Jag vet att chansen är värd att ta, att vi blir lyckligare med varandra. För olyckan vi nu känner är inte evig. Du tänker, du tänker länge och svarar med tystnad. Efter lång tystnad kommer svaret,
- jag vill ge kärleken en chans, tro mig, detta är sant. Hur ska jag göra, leva efter dina drömmar kan jag aldrig, vi måste hitta en gemensam vilja och tills dess är jag beredd att vänta. Jag ska ge kärleken en chans, säger du innan vi skiljs åt.

Inte kärlek ännu, men samma mål, ett mål som är rimligt, men för dens skull inte enkelt.

Kapitel 14

Tanken är styrd av drömmen.
Världen består av 192 länder, befolkade av sex miljarder människor, vilket innebär drömmar och tankar i det oändliga. Pojken i Indiens gröna skogar vill något lika starkt som flickan i Los Angeles som vill något lika starkt som jag. Kan alla bli tillfredställda och kan vi alla nå lyckan? Måste lycka ske på någon annans bekostnad? Kärleken berättar att så inte är fallet, lycka ska delas, det krävs flera, det krävs ett vi.

Saknaden var påtaglig då jag slog upp ögonen och bättre blev det inte. Önskade hela morgonen, ville ha din närhet och din närvaro, känner du lika starkt, känner du likadant? Jag vet vad jag känner. Jag vill känna dina innersta tankar och dina ytligaste begär. Vem är du?

Hela morgonen satt jag ensam och skrev, dikter, tankar och minnen, allt handlade om dig. Jag börjar känna mig besatt, drogad och fullständigt galen i dig. Känslorna blir bara starkare och min ensamhet är verkligen ensam och du ska veta att ditt namn framkallar gråt, ditt minne nostalgi och din framtid en längtan. Då morgon blev middag övergick drömmarna i handlingskraft. Jag ringde lisa och vi talade länge, om allt. Vi ställde frågor om allt i ett slags spel, lära känna dig spelet. Vilken är din favorit rätt? Vad heter din mamma? Vad tänker du på?

I tidningen hittade jag en bild på lisa, hon var intervjuad, det handlade om droger och det hon sa lät bra. Jag märker hur hon hela tiden dyker upp, överallt. Vill jag ha det så? Jag vet verkligen inte, men hellre gråta över saknaden till bilderna än gråta över ingenting alls.

Det var fredag, jag skulle på fest hos en kompis i stan och ville verkligen inte gå. Men jag gick, som så många gånger förr gick jag för att glömma. Tog inte bussen, ville ha lugn och ro, bestämde mig för att gå mot centrum. Sommarkvällar är vackra på ett speciellt sätt. Dem är så klara och så stilla. Under lampornas onödiga belysning vandrade jag stilla, en ensam man på väg mot gemenskap i ett sommarlandskap så vackert. Det är underligt det där med detaljer, först ser man dem inte, glömmer dem, sen kollar man närmare och upptäcker vackra ting. En blomma är vacker, men också ett grus korn och den som sett en snö flinga falla har sett det vackraste.

Gick halvdrömmande i närmare en halvtimme innan jag kom fram. Festen var i en villa inte helt olik min eller någon annan villa. En vanlig villa som låg ganska ödsligt, något både grannar och festdeltagare gladde sig åt.

Jag vände i trappan, jag orkade inte le. Måste man alltid vara glad? Jag orkade inte och gick samma väg tillbaka. Sånt är mitt liv, jag går länge mot mina mål, när jag väll hittar dem är dem annorlunda och inte alls så lockande.

Kapitel 15

Är känslor äkta och är äkthet en känsla?
Det finns inga känslor som dem äkta, påstår killen i boken jag läser. Jag frågar mig, vilka är det? Jag tror att det finns två typer av känslor, äkta och oäkta, eller är det bara olika grader av den äkta känslan? Kan en känsla vara oäkta egentligen? Du bestämmer inte över dina känslor, det är det som gör dem till känslor. Känslor är oplanerade och oväntade. Fast möjligheten finns, att vi vill känna något och lurar oss själva att känna det. De är kanske de oäkta känslorna?

Hur ska jag orka gör något igen, inget håller mig uppe eller inspirerar mig längre. Allt känns meningslöst, förutom kärleken, och när kärleken vilar då vet jag verkligen inte vad jag ska göra. Ska jag skriva, läsa eller knarka, allt känns lika meningslöst. Inget leder dit jag vill, jag vill älska och bli älskad.

Klockan slår tre innan jag orkar gå upp, läser tidningen en lång stund. Där står inget intressant, de tråkigaste och vanligaste historier framställs som otroliga händelser, händelser i sensations klass. Samtidigt underdrivs det som verkligen påverkar oss, de verkligt intressanta nyheterna hamnar i skymundan och får som mest en 30 ords notis. Sån är vår värld, ingen orkar analysera eller läsa om det jobbiga och svåra, lättast är då att helt enkelt skita i det. När Kicki Danielsson pryder framsidan två gånger i veckan är det dags att reagera, att protestera, att sluta köpa tidningen och göra något intressant själv. Tyvärr saknar jag inspiration och får nöja mig med att läsa historierna och inte skriva dem.

Jag vet att det är fel att förakta och hata, jag har alltid sagt mig att det är fel, men denna morgon i juni hatar jag verkligen allt och föraktar alla. Här händer något, livet får ett spår, en riktning. Hatet blir min inspiration, jag skriver ner mitt hat, formulerar mitt förakt, jag är en mörkrets konstnär och min inspiration återvänder. Hatet föder inspiration som i sin tur föder mitt glada humör. När inspirationen väl väckts vägrar den lämna mig, jag njuter av att finna en mening igen. Meningen är inte att hata, meningen är att ha något att göra. Det vi gör betyder allt, det passiva livet ska föraktas. Så länge jag skapar så finns jag.

Mitt humör återvänder, så är det alltid, det finns något att glädjas åt. Det är fel att tänka i svart, svart är inte en färg, svart är alla färger. Det svarta har inspiration av allt det andra och i det svarta kan du hitta beståndsdelarna, orsakerna och än en gång uppleva dem.

Samtidigt så blir jag smärtsamt påmind om min svaghet, min fallenhet för det svarta. Att jag lätt tänker i svart och att jag aldrig lär mig tänka annorlunda.

Kapitel 16

Vad hände med alla dem som ville något?
Att följa strömmen är vanligt, att drunkna i den också. För hur gärna jag än följer med, vet jag att kvävningsdöden väntar. Det går inte att undertrycka sina egna tankar och impulser, individen är för stark, det är en instinkt, ändå flyer mänskligheten vidare. En ström kräver en källa, vem skapar strömmen, vem bestämmer?

Jag bestämmer över mitt liv.

Kapitel 17

Varför vänta ut något du kan hinna ikapp?
Nu får det vara slut på det här livet, slut på ynkliga gråtnätter, slut på självömkan och förnekelse. Jag ska ta tag i livet, koppla ett hårt grepp och inte släppa, aldrig. Hur kunde jag gråta över något som inte fanns, hur kunde jag ge upp i förväg?

Målmedveten och stärkt av nyvunnen övertygelse går jag dem två kilometerna som skiljer mig och Lisa. Två kilometer, inte mer, och jag som påstod att hon var ouppnåelig. Jag påstod att vägen var längre, att problemen var större och att tiden tog slut igår. Kom ut och hitta den du älskar, allt kommer inte över dig, allt går inte att vinna på en timma och vissa saker tar tid. Att gråta över förlorad kärlek är ingenting jämfört med att gråta över missad.

Hon blir överraskad, men glad, hon bjuder på te och hon ler. Allt det gamla känns gammalt och allt det nya spännande. Det är två nya människor som möts, människor som slagits i ett krig mot förtvivlan och förnekelse, som gått segrande i striden och vars ärr läks på en minut. Smärtan var nödvändigt för kärleken, vi behövde sakna och längta, värdera den vi älskar. Jag känner mig gammal när jag står i hennes kök, ett liv har passerat mig, det har kämpat in i det sista, bardomen och dess frågor har länge dröjt sig kvar, men nu är dem borta. Dem finns inte mer, belöningen är här, svaren. Mitt livs fråga löd; varför är du olycklig? Svaret var; du behöver någon att älska och någon som älskar dig. Vem är det, utvecklades frågan. Svaret finns här i min hand, det sitter på tungan och på en stol, endast en meter bort. Svaret är Lisa, hon är svaret, hon är lösningen.

Jag säger det jag tänkt, att jag älskar henne, hon säger att hon älskar mig. Det känns naturligt, det känns ologiskt och det känns framförallt äkta. Vi är redo för varandra, vi behöver varandra, vi har insett det nu. Reser mig upp och ger henne en lång kram, vi står där och kramas och mina tårar kommer. Hon gråter inte, hon ler, det ser jag, jag ser bara henne. Vi kysser varandra, det är så overkligt. Detta skall bli min melodi, detta vill jag, jag behöver inga drömmar längre, jag har allt. Jag lever i en dröm nu.

Låt oss bara leva utan att likna verkligheten allt för mycket .

Vi är speciella, stjärnor på himmelen, vi är älskande och det gör oss speciella. Det lyser om oss, våra liv är glömda, vårt liv är inlett. En resa är avslutad, en lång och besvärlig resa slutar i himmelen.

Kärleken vinner till slut. Var inte realister eller logiker, det förstör tron på kärleken, kärleken är en dröm, dröm den. Tänk för guds skull inte på konsekvenser eller alternativ, det finns nämligen inga alternativ. Kärleken är det enda målet för den som söker lycka och lycka är det enda resultatet av besvarad kärlek.


Prolog

Detta var mitt liv, 2002.



Skriven av: Anton Wigbrand

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren