Pojken som blev begravd med sin nallebjörn

Pojken som blev begravd med sin nallebjörn

'Ljuset i tunneln kom allt närmre. Jag lättade från min sorgetyngda kropp. En vindpust grep min själ, och jag var ej mer.'

Det var en ljummen septemberkväll. Tystnaden i den lilla viken var kompakt, sånär som på vågornas svallande och någon enstaka fågels klagande kvittrande. För kvällen var allt annat än glad. Den kom att fyllas av salta floder som skulle ringla sig ner för röda ansikten, blomsterdoft, och själars tysta, men ändå hörsammade bön. Kyrkan i viken var inte på något sätt full. Dit hade bara den avlidnes nära och kära anlänt. De ville ge honom det han alltid drömt om: En begravning vid havet. Den avlidne älskade havet. Han älskade solnedgången, han älskade soluppgången. Ja han älskade även att sitta och frysa hela nätter, liggandes på rygg och se upp mot stjärnorna. Och han brukade fantisera om hur han skulle rädda människor i knipa, och hur han skulle göra för att få sina vänner glada på bästa möjliga sätt. Grabben var en dagdrömmare helt enkelt. Han älskade att se mot fjärran och solen, men glömde bort vart han satte sina fötter. Det var just detta som orsakat hans tragiska död.

”Han tog hastigt på sig jackan och sprang ut. Han kunde fortfarande höra allt gapande. Han kunde tydligt höra hur stämband pressades till det yttersta för att få fram så starka ljud som möjligt. Han hade inte stått ut längre. Han orkade inte vakna av att höra sina familjemedlemmar skrika på varandra. Han kunde inte stå ut med att se sina småsyskons ögon i tårar, och heller inte sin faders. Mor fanns inte där. Hon hade ett år tidigare tagit sitt pick och pack och klivit ut igenom dörren för att utforska världen och för att följa sitt hjärta. Han undrade ett tag om hon inte råkat få med sig hans hjärta också. För perioden efteråt kändes meningslös och onödig. Det kändes som om man bara existerade utan något större hopp om lycka.”

Hans död orsakades på grund av att han av naturen hade noll respekt för trafiken. Han gick över gatan, tänkandes på sin mor, utan att se den bil som kom att blåsa ut hans själs ljus.

Prästen hade precis läst upp denne avlidnes tragiska historia. Det blev tyst. Det enda som hördes var de närvarandes snyftningar. Helt plötsligt reser sig ett litet barn upp. Han går fram till den öppna graven. Däri lägger han ner något brunt och slitet. Det är en nallebjörn. Tystnaden i kyrkan bröts av musik. Den musik som den avlidne ville ha spelad för dem som var närvarande vid hans begravning. Det var Sleeping Sun med Nightwish. För den döde var detta en slags tröst. Att veta att solen inte dör när den går ner, utan bara somnar. Och att den istället får lysa klart någon annan stans. Den gav honom ett lugn. Ett lugn så oslagbart och odiskutabelt. Till och med för en död mans själ. Att veta att allt inte är slut bara för att man inte längre är av kött och blod. Att inte liva i tid och rum, utan att få leva i något tidlöst och oändligt stort.

En slutgiltig klockringning ljöd, och världen räknade tyst till åtta.

'Jag flöt, men inte på vatten. Jag kastar en blick uppåt och får se två änglar komma mot mig. Däruppe var det ljust. De kom ner till mig, och bad mig följa dem. Jag tog den ene i handen, och grep ett hårt tag om Holger med min andra hand. Oavsett vad som än hände, skulle jag och Holger aldrig gå skiljda vägar. Jag var pojken som blev begravd med min nallebjörn.'

Skriven av: Sebastian Myrander