flickan i Kärdla, en olycklig romans

1781 stod estlandssvenskarna på den lilla landsvägen. Prästen stämde upp till en sista spontan psalm. Vagnarna lastade. Djur som inte kunde följa med slaktade. Dörren till man-gårdsbyggnaden låst och högaffeln ställd mot ladugårdsväggen. Kanske de sista minnena man bar med sig när hjulen började rulla iväg söderut mot det utlovade landet.

Först skulle de ta sig över det blåsiga sundet till fastlandet med riktning mot Haapsalu. Katarina den stora, kejsarinna av Ryssland, hade lovat de som gav sig iväg fin bördig jord nere vid Svarta havet.
Ristimägi. Namnet på skogsgläntan. En sommardag ´95 står jag där tillsammans med en amerikan bosatt på Dagö och en ung estnisk kvinna. De arbetar båda vid Kärdla turistbyrå. Inrymd i en gammal brandstation.

Kom äntligen till den sista av de stora estniska öarna, Hiiumaa. Med färja från Veere på det estniska fastlandet. Samma hamn som har färjor till den största ön Saaremaa.

Under mina resor de senaste åren har jag satt min fot på flera av både de stora och små öarna; Stora- och lilla Rågö, Ormsö, Ösel och Runö i Rigabukten. Platserna påminner om Gotland. Karga klippor, lågväxande torrt gräs, hedar och glest växande tallar. Finns även skogar och åkermark på de större.

Innan jag satte min fot här visste jag inte så mycket annat än att svenskar hade bott här i århundranden. Till vänster den stora Saaremaa och till höger den mindre, men mer kända, Ormsö. Här bor bland annat Maria Murman som är en av de mest kända estlandssvenska profilerna.

Som vanligt kom jag med mig min cykel. En blåvit Crescent med fem växlar och en smalare sportsadel. Kartan visade att öns huvudort Kärdla ligger på öns norra sida.

Bör inte vara så svårt att trampa dit på några timmar. Var nu van med de estniska grusvägarna. Den svåra backen upp från järnvägsstationen i Petseri på gränsen till Ryssland, några vändor på ön Saaremaa, en sväng runt Ormsö och flera dagar längs västkusten. Rullgrus, dunsar, ond svanskota, dammigt, ingen punktering men några vurpor.

Vad som väntade mig efter Kärdla visste jag inte. Enligt turistbroschyrer finns bland annat en vacker fyr på öns västra sida samt det redan nämnda Ristimägi.

Rullade smidigt längs den asfalterande vägen norrut. Passerade några avsides snidade hus på vänster sida. Även här fanns ett stort behov av renovering. Ett gult postkontor var öppet.

Tidig förmiddag. Ville trampa på när jag kände mig som piggast. Solens värme la sig som en filt över min rygg. Kepsen skyddade ansiktet. Cykelväskor baktill. Liten vit plastkorg på styret. I packningen en sovsäck, ombyte i dubbla plastpåsar och en kartbok. I plastkorgen brukade jag mestadels ha mat som jag köper från någon lokal lanthandel.

Timmar passerade medan vägen blev smalare. Övergick till finare grus. Här och var låg en enklare lada längs vägen. Såg inte mycket folk. Var ännu inte hungrig, men törstig. Så svenskt det kunde bli. Sköna vägar. Åkrar. Skog. En bäck. Avtagsvägar som slingrade sig in i skogen eller korsade en åker. Solen värmde. Vinden fläktade lätt min kortärmade tröja. Tog försiktiga svängarna. Hade inte bråttom. Njöt.

Bromsade snabbt in. Ordet ”Ölu” stod på det gula garagets kortsida. Kanske skulle jag prova ett glas. Ställde ifrån mig cykeln. Hittade någon som förstod vad jag ville köpa. Satte mig på en vit stol vid ett campingbord som man har i husvagnar eller på kolonilotter. Gick över till cykeln för att rigga kameran och lyckades ta en ”selfie” på mig sittandes och njuta av ölen med fjärrutlösaren.

Kände snabbt att värme med ett litet för stark öl ger viss dåsighet. Lämnade glaset och trampade vidare. Minns efteråt inte mycket av cykelturen annat än att bena kroknade.

Skymtade utkanten av Kärdla. Ett turistcentrum skulle finnas i centrum. Hus från ockupationstiden finns även här. Huvudintrycket är ändå en idyll liknande Trosa vid svenska ostkusten eller Vadstena. Turistcentret. Inrymt i en gammal brandstation. Ställer ifrån mig cykeln.

Tar kartan och kliver in. Receptionsdisk mitt i rummet med glasfönster baktill. Hälsar på en ung kvinna. Strax därpå kommer en något rundnätt ung man som pratar engelska med amerikansk accent. Efteråt fick jag veta av kvinnan att han var från USA. Han hade valt att åka hit som volontär.

Hon var estniska. Bästa sättet att få se en ny plats är att visas runt av de som kan området och som har egen bil. Jag visste inte mycket. Var så sliten efter cykelturen. Sen eftermiddag. Hade som vanligt inte ordnat någon övernattning. Personerna vid turistcentret ordnade en sängplats hos en bekant.

Amerikanens bil stod utanför. Motorn var igång. Hade sovit bra under natten. De ville visa mig runt. Mannen hette Douglas Wells och var från Nebraska.

Hon Kairit Männiste med föräldrahem i Kohila en bit öster om Tallinn. Dit skulle hon senare ta mig när jag vid nästa tillfälle kom. Hade brevväxlat. Hon skrev mycket kärvänligt och öppet.

Hade gått knappt två år sedan min sista kontakt med Oksana och Lisu, två unga kvinnor som på olika sätt betydde något för mig vid den tiden. Oksana, ukrainska som studerade vid universitetet i Tartu. Bodde några gånger hos henne i föräldrahemmet. Kysste henne en sen kväll nedanför Domberget i Tallinn. Lisu, gift estniska och mamma. Blev några härliga nätter i Mustamäe utanför Tallinn. Hon bodde på Saaremaa men ville inte vi skulle ses där. Var det mina drömska känslor för trevliga kvinnor?

Douglas la in en växel och hans ”vrålåk” drog iväg så grusat tappade fästet. En verklig amerikanare med armen utanför förardörren och tofsvimpel i antennen.

Kairit satt bredvid honom och pratade med halv vänt huvud. Hennes blonda hårteser fladdrade till, kinden rödlätt av vinden och ett brett vackert leende.

Vi var på väg till korskullen (Ristimägi, på estniska). Platsen där estlandssvenskarna enligt legenden mot slutet av 1700-talet höll sin sista friluftsgudstjänst innan avfärden till Ukraina, i södra Ryssland. Flera år senare var jag själv på eget besök till platsen dit svenskarna drog; Gammelsvenskbyn.

Åren har nu gått sedan första mötet med Kairit och Douglas. Några minnesanteckningar finns inte. Det jag i övrigt minns är att vi efter Ristimägi drog vidare västerut mot den berömda fyren i Köpu. Klättringen upp till dess torn var mer än krävande. Flera stopp för att hämta andan. Utsikt genom de små gluggarna över skogbeklädd mark och horisontlinjen.

Märkligt hur mycket minnet väljer bort. Kairits ljusa mjuka ansikte med det breda vita leendet mellan de runda kinderna. Jag promenerade kort med henne längs vägen vid ett av stoppen tillbaka till Kärdla. Högt gräs. Varmt väder. Doft av åkerblommor och torrt grus. En skön lantlig känsla.

Douglas stod en bit bort med en annan amerikan. Minns inte vad jag pratade om med Kairit. Något hände. Dagen efter lämnade jag Dagö med hennes adress i fickan. Hon hade min.

Tänkte bara på henne dag som kväll under cykelturen mellan Haapsalu och Tallinn. Hon hade mardrömmar och beskrev sina känslor med en rädsla för svarta korpar i sina brev. Jag anade inte riktigt, eller ville inte? Efteråt förstod jag att vad hon sökte var en trygg famn. En stabil man som kunde ta hand om henne. Fick det rakt i ansiktet när hon berättade det mot slutet. Skit också!

Douglas fick inte veta om vår kontakt, han var hennes pojkvän. Hon var tveksam kring känslorna för honom, särskilt efter vårt möte.

Vid juletid hälsade jag på min bästa vän, Jaanus Kaljurand i Padise. Han ställde mig mot väggen, såg att jag hade henne i tankarna hela tiden. Berättade. Ring henne och bjud över henne, sa Jaanus. Så blev det.

Mötte upp henne vid vägen, där min vän första gången jag kom ensam med cykel tog emot mig. Kairit fick sova med mig i Jaanus bastu, alltså förrummet som brukade värmas upp med kaminen.

Tillsammans reste vi sedan till hennes föräldrahem i Kohila. En lite sömnig småstad några mil öster om Tallinn. Byte i Rakvere, en knutpunkt söderut till Tartu eller österut till Narva och ryska gränsen. Passerat här flera gånger under mina tågresor runt i landet.

Från stationen i Kohila var det inte långt till Kairits föräldrahem. Passerade bland annat en större å och, vad jag minns, en liten park. Huset ligger i ett mindre villaområde med likadana små gårdar. Möttes av hennes moster, tror jag det var.

En trappa upp och till vänster låg hennes rum. En liten spaljé skilde trappan med den smala korridoren. Rummet var inte stort. Hon erbjöd mig att sova i hennes säng. Av artighet föredrog gästrummet.

Skulle nog ha tackat ja. Också detta var nog ett djupt tecken från hennes sida, som jag inte vågade förstå. Hon var verkligen en mjuk och spröd 24årig kvinna med ljus och strävsamt behaglig röst.

Fram emot våren tog jag emot henne i Värtahamnen. Hon hade kommit på besök. Bodde fortfarande kvar i den norra Stockholmsförorten Rinkeby. Lägenheten låg i ett rätt slitet hus nära centrum. Hade ett rum med kokvrå på dryga 20 m2 och en säng. Minns inte hur hon sov över bara att det var någon vecka.

Vi gick bland annat på ett diskotek med några av mina vänner från olika länder. Ett misslyckat tillfälle. Hon dansade mer med några av mina vänner än med mig. Kanske en signal. Istället blev jag sur och lämnade stället utan henne.

En av mina latinamerikanska vänner tog hand om henne. Reste hem i upprördhet. Sov nästan inget under natten. Tänkte bara på henne. Hur kunde det bli så här? Vad tänkte och kände hon?

Morgonen därpå ringde hon på. Det var redan planerat att vi skulle ta tåget till min hemstad Köping och så blev det.

Även där gick vi på ett diskotek, ovanför dagens Hemköp, som var mer lyckat. Hade aldrig dansat i Köping, inte ens under min uppväxt. Förbannat också för min osäkerhet och ständiga oro att göra bort mig. Nu stod jag här i baren. Hon ville dansa och jag bjöd upp henne. Tafatt. Några berusade gjorde närmanden efteråt. Ställde mig aldrig mellan.

Hon kände sig inte bra ”omhändertagen” fick jag snabbt höra på vägen hem till mina föräldrar. Jag stod inte upp för henne tydligt när andra närmade sig.

Längs Köpingsån beskrev hon sina tvehågsna känslor. Ville hålla mig hårt och samtidigt hålla mig undan. Så blev det. Tillbaka i Estland blev det Douglas. Någon månad senare gifte de sig. Vad jag senare på Douglas hemsida fick läsa var att hon även hade haft en rysk pojkvän före honom.

Avskedet från henne skedde i Tallinn sommaren ´96. Bestämde träff med mig vid Viru väljak, bad att få tillbaka alla sina brev och sa adjö.

Författare:

Publicerat

Dela: