Politiskt möte och kärlek i Tartu

Kommer jag finna henne igen? Vet inte om hon bor kvar i samma studentrum. Så förvirrat och jobbigt mot slutet, nu fem månader sedan. Jag och Oksana. Så fint, så varmt och… Älskade jag henne? Känslan av längtan mellan raderna i de brev jag fick under det år vi hade kontakt brände i mitt hjärta. Minns första mötet under en tågresa genom landet juli 1992. Hade stannat till i Tartu efter ett dramatiskt dygn innanför en osäker gräns med Ryssland. Jag hade av vissa historiska skäl velat besöka en plats nära den estniska staden Petseri. Vid tillfället hade jag hamnat i ett ingenmansland. Utan möjlighet till övernattning där valde jag att raskt cykla tillbaka till estniska gränsen. Innan avresan från Tartu dagen innan kände jag mig varm av feber. Lyckades få tag på Paracetamol fast inte som tablett utan i pulverform. Några apotekare i vita mössor och rockar vid Raekoja Plats lyckades till slut förstå vad jag behövde. Stod i ett rum med glasskåp, gamla medicinflaskor och en våg. Pulvret vägdes upp med hjälp av en liten skopa. Märkligt men mycket intressant. Minns det inte ens under min barndom. Kanske för att jag var rätt liten i slutet av 60-talet. Någon gång under 70-talets slut började tabletter komma i små paket. Det fanns även som flytande. Senare kom flera olika märken. Här stod tiden lika stilla, som på många platser jag besökte under åren. Egentligen borde jag ha stannat på hotellrummet någon dag men biljetten var redan köpt och jag ville bara snabbt iväg.

Dagens resa tillbaka till Tallinn via Tartu hade skett från Valga vid lettiska gränsen, dit jag kom med morgontåget. Ville göra ett kortare stopp här i väntan på nästa tåg. Var hungrig och behövde äta. Visste redan att det inte var lätt att hitta något. Inga McDonalds, pizzerior eller våra gamla svenska korvkiosker som fanns när jag var liten. Detta från början oplanerade stopp fick mer långtgående konsekvenser än jag då kunde ana. Efter en kortare promenad i Tartu hade jag från en traditionell estnisk gatuförsäljare fått tag på lite Coca Cola och några småsmörgåsar. Colaflaskan såg ut som originalet men hade rysk text. Smörgåsarna stillade för ögonblicket hungern något. Skyndade sen till järnvägsstationen. Hade en avgångstid att passa. Fortfarande kurrade magen men det går inte att jämföra med mitt första märkliga besök här.

Satt en decemberdag 1989 på en restaurang i centrala Tartu med Mart Orau, ung representant i den lokala folkliga frihetsrörelsen som trots allt hade fått tillstånd att verka i landet. Jag vet inte om det var helt sant men så uppfattade jag det. På eftermiddagen, efter mötet med några studenter vid Tartus skandinaviska fakultet knackade jag på en dörr på andra våningen i ett av husen mittemot Universitetet. Där hade folkfronten sitt kontor. Tänk två år senare, efter det första fria valet och utropad självständighet, satt de själva vid makten i Tallinn. Mart öppnade. Vi hade redan innan avresan från Stockholm haft kontakt om detta möte. Minns samtalet från min arbetsplats på folkpartiets huvudkontor i Stockholm. Det var bara ett år efter jag flyttade från min hemstad och jag hade tills nyligen arbetat på Årsta sjukhus.

Steg in i ett stort rum. Väggarna var prydda av tavlor med estniska motiv, några pamfletter för folkfronten och en väggmatta längs ena långväggen. Folkfronten hade sitt lokalkontor på Ülikooli 17. En dramatisk tid. En folkräkning pågick. Alla ester och estländare med medborgarskap före rysksovjetiska ockupationen registrerades. Allt skulle avslutas med en allmän folkkongress. Slutmålet var förstås att återupprätta den fria demokratiska republiken. Det talade man inte så högt om. Myndigheterna fick inte störas alltför mycket. Den nya Sovjetledarens glasnost (öppenhet) och perestrojka (omdaning) kunde när som helst avbrytas. Man var här i lokalen ändå försiktigt optimistisk. För att få resa utanför huvudstaden krävdes då visum till varje plats. Ett tillstånd som man bara kunde söka från dem som hade lämnat en inbjudan att över huvud taget få besöka landet. I mitt fall var det min dåvarande reskamrats kontakter med estniska journalistförbundet. När alla hade kommit samlades vi vid det stora avlånga konferensbordet. Kaffe serverades. Vi hade haft med oss svenskt Gevalia, en åtråvärd vara i detta fortfarande till stora delar slutna landet. När man ville äta fanns det nästan inget i landets butiker.

Restaurangbesöket. Plötsligt fick jag en lätt knuff. Några dyngfulla ryssar hade börjat skräna bakom oss. En av dem hade ställt sig upp och kommit fram till vårt bord. Kanske de förstod att vi var utlänningar. Vi pratade både engelska och svenska. Ja faktiskt, min värd Mart kunde lite svenska. Han hade studerat lite på universitet och fått tag på några svenska tidningar. Imponerande men han var ju inte ensam. Mart ville att vi skulle nonchalera dem. De kom fram till vårt bord. Alkoholstanken var påträngande. Snart kom personal som fick bort dem. Även våra bekanta från skandinaviska fakultetet talade behjälpligt svenska. Även på våra egna universitet fanns möjlighet att lära sig grannspråken. Kanske inte estniska men ryska och polska. Maten var inte så märkvärdig. Det var även matbrist den här tiden, som så mycket annat. En liten slamsig köttbit, små lite hårda potatisar och några skämda grönsaker. Betalningen? Mart insisterade på att folkfronten bjöd men till sist övertalade vi honom att låta oss. Jag hade en tjock bunt med ryska rubel, för mig inte värt något men här. För 100 svenska kronor fick man flera månadslöner i rubel.

Tillbaka till resan mellan Tartu och Tallinn efter äventyret i Petseri tre år senare, sommaren 1992. Med viss ansträngning fick jag upp cykeln på tåget. Ett gammalt rysksovjetiskt tåg i mörk spygrön färg med kraftig grå rand. Ställde ner ryggsäcken och baxade in cykeln i vagn kupén. Ställde den med framhjulet upp mot närmaste säte till vänster. Såg till att den stod stadigt, låste den och hämtade in ryggsäcken. Min blåa 70kilos Fjällräven hade jag köpt i samband med ett scoutläger 1978. Den hade fått vara med om mycket tills nu och skulle få vara med om mer många år framöver, som fjällvandringar och scoutläger som vuxen. Lutade den svarta ramen av lättmetall mot ett säte och satte mig bredvid. Pustade ut. Cykeln var ställd vid ingången till vagnen, före man går in i passagerarutrymmet. Det hade varit en varm sommardag. Såg mig omkring. Gillade trots allt vad jag såg, lång rad av tråkiga mörka säten med hård obekväm läderklädsel. Väskhyllor längs sidorna som hängde utan krokar eller hade försvunnit. Svaga matta lampor som gav en skum belysning. Några trasiga andra med bara ett märke kvar i taket. Härligt nostalgiskt om man ser på bilder från svenskt 50-tal.

En äldre dam i 60års åldern satt mitt emot mig. Enkelt kläd med sjal som min mormors mamma före andra världskriget. Tänk efteråt slängde kvinnorna i Sverige av sig allt som förknippades med bondesamhället. Samma tid ockuperade ryssarna Estland. Så mycket kändes fortfarande ett år efter friheten så slitet och föråldrat likt en plats på nordiska museet. Hon började efter en stund, på mycket hackig och torftig engelska, fråga lite om Sverige. Hade sett min flagga på ryggsäcken. Kul att under resan återigen spontant prata med okända estländare.

På andra sidan av gången satt en ung kvinnlig student, Oksana. Såg hur hon satt en stund avvaktande och observerade vårt samtal med sina vakna runda mörka ögon. Runt hennes avlånga ansikte, som avsmalnade något ner mot en liten smalt avrundad mun med fylliga läppar, låg hennes mörka hår vilande över sina skuldror ner mot ryggen. Såg direkt att hon hade ett ryskt slaviskt ursprung. Hon var på väg hem till sina föräldrar i Keila, fick jag snart veta. Vi började också prata. Hon var intresserad av Sverige och vårt moderna samhället. Oksana berättade att hon studerade ukrainska språket på universitetet i Tartu. Vi pratade om hur jag såg på skillnaden till Sverige, var jag bodde, vad jag jobbade med, vad man gör på fritiden i våra länder. Hon berättade om sina föräldrar. Hon var mycket nyfiken på vad jag gjort under min resa denna sommar och vart jag skulle vidare. Hon var mycket ung. Åldersskillnaden var dryga 12 år. Pirrigt. På något vis kände jag hennes intresse av mig. Kan vara svårt att tolka kroppsspråk, kanske lättare för en kvinna. När vi skildes åt i Tallinn, bytte vi adresser och jag lovade att besöka henne under min fortsatta resa denna sommar.

Innan hemresan hann jag med ett besök hos hennes föräldrar i Keila. Lämnade kvar min cykel, som varit med mig hela resan, hemma hos min värd Jaan Puusaag i Tallinn. Tog tåget. Stationen kändes mycket nedsliten och lite ödslig. Minns inte att jag hade någon karta med mig. Litade helt på Oksanas vägbeskrivning på ett litet papper jag fick när vi skiljdes åt. Promenerade runt en stund innan jag snart hitta huset. Högst upp i trapphuset fann jag, i ett dolt mörker, dörren och ringde på. Oksanas mamma Maria öppnade. En stor och stadig kvinna med mörkt lockigt hår och en liten kvissla på vänstra kinden. Hon blev glad att se mig och lämnade plats. ”Någon” måste ha prata glatt om mig? I hallen stod även hennes pappa, Dimitri. En rund mörk man med en stor mustig mustasch. Leende bjöd han mig över tröskeln till vardagsrummet. Kände en äkta värme och gästvänlighet. Fanns det någon liten osäkerhet i deras blickar, jag vet inte. Visade mig att sitta i soffan. I nästa ögonblick stod ett litet glas vodka på bordet. Det sätt på vilket slaviska familjer hälsar främlingar välkomna förstod jag. Ingen av dem kunde engelska. Maria kunde lite tyska då hon, fick jag senare veta, hade studerat lite. Hennes pappa var ingenjör på en liten firma som nyligen hade sagt upp personal. Dimitri var arbetslös.

Det blev två ytterligare glas vodka innan de var nöjda. Sedan blev det kaffe med några småkakor och två presenter. En liten blommig duk från hennes mamma som jag tyvärr inte längre har kvar. En jaktkniv från hennes pappa ligger idag kvar i min källare. Trots språksvårigheter hade vi en trevlig stund tillsammans. Innan jag skulle gå fick jag av Maria ett brev från Oksana. Hon förklarar där att hon försökt hitta mig den dag vi kom överrens om men inte lyckades. Hon hade under dagen sökt mig på järnvägsstationen och på några hotell. Sedan var hon tvungen att återvända till sina studier i Tartu. Brevet finns kvar.

Åter till Tartu, universitetsstaden i hjärtat av södra landet. Första resan dit gjorde jag med bil en tidig decemberdag 1989. Stora öppna fält så långt ögat nådde. Tomt och öde. Vinterdvala. Frös lite i fingertopparna. Satt i en taxi från Tallinn på väg till bland annat ett besök på landets universitet och, om möjligt, en träff med några personer ur den nyligen godkända folkfronten. Hela den här resan till Estland ordnades först i Stockholm av min reskamrat Mattias Reinholdsson, som var journalist på Missionsförbundets tidning. Resedokumenten behövdes dock ändå hämtas ut på Journalisternas hus i Tallinn. Behövde hela tiden röra på mig. Vi åkte i en sovjetisk Lada. Hård brun läderklädsel. Dålig ventilation. En tunn kylig dimma rörde sig när man pratade. Hennes engelska var knagglig. För att få resa utanför Tallinn tvingades man ha med sig en kontaktperson. Vår var en lång och smärt 25årig ung kvinna som arbetade på estniska journalistförbundet. Själv var jag just 26 år fyllda. Genom sin roll satt hon framme vid chauffören. Med honom pratade hon ryska då han var ryss. Ibland vände hon sig om och berättade något om resan eller frågade om varför vi var här. Hon var mycket försiktig. Hur mycket förstod chauffören? Hon berättade lite om journalistens vardag i dagens sovjetiska samhälle, om ransonering på allt och var mycket nyfiken på vad vi verkligen ville göra i Tartu. Klädseln var oklanderlig för den här tiden i landet, lätt utsvängda jeans med en lila knytblus.

Resan gick rätt fort då det var mycket vi ville hinna med innan vi skulle vara tillbaka i Tallinn samma kväll. Om vi skulle klara det? Bensinransonering också. Köer till allt nödvändigt här i landet som bröd, skor, kylskåp och mycket annat. Trafiken var rätt gles. Det var inte lätt för ester att resa runt i sitt eget land. Myndigheterna hade stort behov av full kontroll. Vi befann oss i ett ockuperat land sedan andra världskriget. Misstänksamheten var stor. En fri marknad existerade inte. Centrala femårsplaner styrde behoven. Öppen åkermark. Skogsdungar och lite större skogspartier längre bort. När vi närmade oss Tartu svängde vi av huvudvägen E263. Passerade ett större område med tät låg bevuxen skog och stora öppna åkerfält. Det sovjetiska plansystemet krävde gigantiska jordbrukskollektiv.

Vid infarten kom vi fram till en rondell där vi sedan skulle köra in till centrum via Ilmatsalu tänav. En ofantligt lång kö med bilar längs vägen. Kanske drygt hundra meter. Flera stod med dörrarna öppna. Personer rökte och pratade med varandra. Ingen visade något tecken på irritation. En vanlig situation i den tidens Estland? Alla väntade på att ny bensin skulle komma till macken. Sverige under andra världskrigets isolering?! Då löste vi det med gengasbilar. Här väntar man tålmodigt. Flera står med sina dunkar i händerna och pratar. Cigarettstumpar hänger från mungiporna. Vid bensinstation! De som fyllt på lägger sina stora dunkar i bagageluckorna och rullar sakta iväg. Sovjetunionen är en av länderna med mest olja i världen. Ransonering?

Tidig förmiddag stannar vår taxi utanför universitetet i centrala gamla staden. Luften är grå och fuktig. Några få personer promenerar längs promenaden utanför entrén. Sätter ner foten i en kladdig grå snösörja. Fukten kryper in under byxorna och under kragen. Försöker röra på mig för att hålla värmen. Det är inte kyligt men fukten kryper in överallt. Början av december och vintern har svårt lägga sig. Står framför den vita nyantika byggnaden. Den svenska, finska, västtyska, sovjetiska, amerikanska och estniska flaggan är hissade bredvid varandra. Byggnadsställningar på flera platser i närheten vittnar om ett försök att renovera de gamla stadsdelarna. Förfallna fasader. Puts har fallit i stora bitar på marken blandat med mycket rost och annat skräp. Ser inga hantverkare. Kanske för tidigt eller så har ransoneringen gjort att de inte kunnat komma. Känslan av förfall är påtagligt. Kontaktpersonen följer med in.

Hennes estniska och ryska hjälper oss hitta fram till skandinaviska institutionen. Trappan var bred och tung. Sten. Betongväggar med marmorreliefer. Några av institutionens klassrum låg på andra våningen. På den stora vita trädörren kunde jag läsa på estniska och svenska. Kan det vara någon här just nu. Knackade. Öppnade försiktigt och tittade in. Hörde röster. En kvinnlig lärare satt med några ungdomar i en ring mitt i det stora rummet. Diskussion pågick som avbröts av mitt besök. Ett välkommet när det förstod att jag var från Sverige. Fick komma fram och presentera mig. Några kvinnliga studenter ville gärna visa mig runt i staden och prata. Lämnade dem och väntande utanför. Övertalade nu kvinnan från journalistförbundet att vi klarar oss själva. Hon säger sig då vilja besöka några släktingar. Kommer överrens om att träffas igen tidig kväll i universitetets foajé. Till dess ska hon även ha hunnit träffa vår förare igen med hopp om bränsle för resan tillbaka till Tallinn.

Jag och min reskamrat Mattias satte oss på en bred tung stenbänk utanför. Dröjde väl en dryg halvtimme. Trädörren öppnades och alla vänliga studenter lämnade lektionen. Många leenden. Två av de kvinnliga studenterna hade tid att under någon timme visa oss runt i staden. Vi började med att vandra runt i den stora vackra parken som omgav bland annat universitetet. På baksidan fanns en liten park bestående av några träd, buskar och ett par vackra men mycket slitna flagnade bänkar. På gräsplätten stod en litet stenblock som saknade sin staty som, enligt studentskorna, var den tidigare svenske stormaktskungen Gustav II Adolf. Fortsatte förbi ett stort f.d. krutmagasin från svensktiden. Idag är det ombyggt till ett av de populäraste inneställena med dans och en liten restaurang. Besökte platsen själv för första gången några år senare. Rundturen tog en sväng ner mot de centrala delarna och floden Emajögi innan vi tidig eftermiddag sa adjö utanför universitetet. Nu väntade någon timme på eftermiddagen innan vi skulle söka upp ett möte med den lokala folkfronten.

Emajögi, floden där jag flera kvällar vandrade längs tillsammans med Oksana Tatarina när jag äntligen började besöka henne sommaren 1993. Det hade sedan mötet på tåget året innan varit en tid av ett allt tätare brevväxlande. Mörkt vatten genom åsynen av några skorstenar en bit bort. Nya stadsdelarna från 60-talet såg redan slitna och smutsiga ut. Kontrasten. Den smala gångbron med sirade järnräcken. Gräset som kantade floden var grönt. På den äldre sidan av floden, där stadens centrum låg, kunde man promenera på vackert knastrande grus. Solens kind låg mot bron. Värmde upp medan mörkrets täcke sakta la sig ner över staden. Hennes varma mjuka hand omslöt behagligt sval min. Strök fingrarna mot hennes hud. Såg hur hon långsamt lyfte blicken smygtittades på mig. Varmt leende. Blyghet eller lätt osäkerhet. Jag var tio år äldre. Kom från ett främmande grannland. Fortfarande var det rätt ovanligt att västerlänningar på egen hand träffade ester, eller som hon var, ukrainska. Småpratade om våra liv. Jag arbetade vid tiden på folkpartiet.

Berättade om hur jag bodde och vad jag gjorde på dagarna. Kände att nyfikenheten var mer på hur livet i allmänhet var i Sverige. Hon hade sin familj i det lilla samhället Keila utanför Tallinn. Berättade om sina yngre syskon och föräldrarna. Både hade bott i landet sedan 50-talet. Det jag berättade om min resa i landet och upplevelserna som matjakten i Narva, osäkra cykelturen tillbaka till den estniska gränsen vid Petseri och förkylningen intresserade henne mycket. I vart fall såg jag det i hennes ögon. Mjuknade av hennes ljusa spröda varma röst. Hennes mjuka smala ansikte med de mörka ögonbrynen fick mig att bara tystna. Stannade till. Sökte djupt in i hennes ögon meningen med hennes plats i mitt hjärta.

Vid mitt första besök hos henne i Tartu hade jag knappt någon aning om vart jag skulle leta efter henne. Hon studerade vid universitets lingvistiska institution. Den enda byggnad jag kände till sedan första besöket i staden vintern -89 var huvudbyggnaden nära centrum. Jag begav mig dit, sökte mig fram till informationen och frågade efter henne. Ingen visst något. Jag minns inte riktigt hur vi kom i kontakt men på något vis tog jag mig runt bland universitetets byggnader, frågade mig fram, och fann nog rätt plats för institutionen. Där frågade jag mig fram tills jag någon kände till henne och visade mig rätt. Plötsligt stod jag där när Oksana kom mig till mötes. Någon hade sökt rätt på henne. En underbart pirrig känsla att få en kram från henne medan andra studenter såg på. Under mina flertal resor till Oksana, besökte jag henne flera gånger i både Tartu och Tallinn. Ja, jag föll för henne fullständigt. Oksana var en 17årig tjej med långt mörkt hår, pigga ögon, brett leende och runda kinder ovanför en avsmalnad haka. Jag upplevde henne som sval men samtidigt något ivrig och blyg. Målmedvetet studerade hon sitt ukrainska språks lingvistik. Oksana hade en ett år yngre syster, Natacha, och en fyra år yngre bror. Att jag föll för Oksana berodde delvis för att hon påminde mig om Josefina Lindblom från ungdomsårens politiska verksamhet i folkpartiets ungdomsförbund Köping. Sedan var det någonting mer hos henne, kanske en viss skörhet?

Och vi skulle ju ses snart igen, rätt ofta, tills allt plötsligt tog slut något år senare. Jag vet inte hur hon verkligen upplevde vår tid. Kände ibland en svalhet från hennes sida. Hon var bara 17 år, född och uppvuxen i ett tidigare slutet land och föräldrar som inte var ester. Jag var 28 år med egen bostad i Stockholm och arbetade på ett politiskt kansli med stark drivkraft för politiskt arbete. Ändå när blodet började bubbla så vill man bara inte se åldersskillnaden och våra olika världar. Jag kysste aldrig henne på munnen. Jo, det hände spontant vid ett tillfälle. Vi befann oss i Tallinn en sen vintereftermiddag. Det var lite kallt ute. Vi hade suttit med en av hennes väninnor och druckit choklad. Jungfrutornet i gamla staden. Det var då hon för första gången, inför någon utomstående, sa att jag var hennes pojkvän. Kompisen såg mig i ögonen. Kände blicken. Utanför, nedanför en trappa från tornet, kysste jag henne. Hade tittat henne djupt i hennes mörkbruna ögon, dragit henne till mig och höll fingertopparna runt hennes öron. Ville inte något annat, bara känna fukten av hennes läppar och närheten till hennes kropp. Att det dröjde så länge innan jag visade min kärlek till henne vet jag inte riktigt. Kanske var jag rädd att förlora henne om jag gick fram för snabbt. Kanske var jag inte säker på mig själv. I staden Kuressaare, på ön Saaremaa, fanns en annan estnisk kvinna, Lisu. Hon var mer i min ålder och också oerhört attraktiv. Hon var samtidigt mamma till en sexårig pojke och då fortfarande olyckligt gift. Förbannat att jag skulle ställa till det så svårt för mig när Oksana fanns så nära mig. Det var nu några månader sedan. Allt kändes så förvirrat och tomt. Något hände. Allt tog slut.

Vid min första avresa från Tartu, i samband med återbesöket några månader senare, var vi redan ett. Hennes djupa blick och leende fick mig så när att avbryta avresan, hoppa av tåget och stanna hos henne ytterligare en tid. Hon behövde plugga rätt mycket, det visste vi båda två. Ville promenera mer i parken nedanför universitetet. Särskilt minns jag när hon tog mig till Inglised. Den mycket vackra stenbron över Lossi tänav. Kände igen den från mitt första besök i staden december -89. En svensktalande estniska visade mig runt. Kärleksbron kallades platsen. Förstår varför. Sen augustikväll. Blåste kyliga vindar. Fukt i marken. Oksana hade på sig sin tjocka svarta kappa. En så vacker och elegant ung kvinna. Uppe på bron sög hon tag i min hand och förde in den innanför kappan. Höll om henne en lång stund. Fick en varm kyss på kinden.

Gud, vad jag längtade efter henne lång tid efteråt. Så smärtsamt att känna hur hon gled ur min famn. Jag tappade henne, så måste det ha varit. Min blyghet och osäkerhet jag länge haft i mitt liv var nog det som fick henne att dra sig undan. Eller kände hon på sig att en annan kvinna fanns i mina tankar? Den här dagen, minns den så starkt, hade jag bestämt mig för att själv promenera till järnvägsstationen. Ville inte lämna henne men Kunde inte stanna. Mitt arbete väntade hemma. Sakta rörde jag mig mot stationen. Besökte henne flera gånger i Tartu, sova över några gånger hos henne och hennes familj i Keila, fira jul med dem och ta emot henne hemma hos mig i Rinkeby, Stockholm. Hon kom även med mig hem till mina föräldrar i Köping några dagar.

Jag vet inte vad som fick henne att göra slut. Kan det vara att jag kysste hennes lillasyster efter att ha mött henne utanför ett dansställe i Keila en sen kväll? Natacha var ett par år yngre än Oksana. Det var vid ett av de få tillfällen som jag hälsade på hemma hos hennes föräldrar innan jag åkte vidare till Oksana i Tartu. Natacha hade vid tillfället ingen pojkvän. Det var disko i den stora samlingssalen nära deras bostad. En ungdomsgård. Föräldrarna undrade om jag kunde följa henne dit och se att allt var tryggt och bra. Vi pratade en del på vägen dit. Hon var bara 15 år. Före vi gick hade hon snyggat till sig i badrummet och sedan bytt om till en vacker ljusbrun klänning. På fötterna hade hon ett par vita dansskor med liten klack. Det gjorde henne lite längre. Maskaran var inte så påtaglig, lite rouge och mildrosa läppstift. Satt mest på en stol i det lilla rummet med skum belysning. Musiken kom från en bandspelare. Såg henne då och då skymta till bland ungdomarna. Så stod jag där och dansade med henne. Tror det var hon som hade bett mig.

Några timmar hade gått och dags att gå tillbaka hem. Vi hade kommit ner för trappan. Vad tänkte jag på, vet inte. Det bara hände. Vi hade fortfarande händerna på trappräcket då jag fick mina fingrar på hennes hud. Hon drog inte bort handen. Den vilade i min hand medan vi rundade trappan. Kände en mild värme i kroppen. Drog henne till mig. Hon tittade upp. Lutade mig fram medan hon hade slöt sina ögon. Våra fuktiga läppar möttes. Kände hennes tunga. Hon lyfte upp sina händer runt min nacke medan mina höll om hennes midja. Tiden stod still. Kan det ha gått någon minut. Kände en pirrande lycka. Sedan var det över. Sakta vandrade vi tillbaka sida vid sida under tystnad. Hur kunde det hända? Ännu hade jag inte visat samma ömhet för hennes storasyster. Sista gången vi var tillsammans var med hennes föräldrar på julaftonen -93. Under förmiddagen hade jag och hennes mamma Maria varit och köpt granen vid järnvägstorget i Keila. På något vis kände vi en viss samhörighet då hennes dotter på olika sätt hade visat mig stor ömhet. Något senare under dagen fick jag en känsla av att det var något annat hennes mamma ville visa mig, möjligen en förstående vänlighet. På kvällen hade vi besök av några vänner till familjen. Allt var uppdukat till julbord i familjens vardagsrum. Även rödbetssallad stod på bordet.

Atmosfären var något spänd. Deras vänner hade även en son i ungefär samma ålder som Oksana, Andrej hette han. Såg att familjerna var mycket nära varandra. Kände mig lite utanför då de flesta inte kunde så mycket engelska. Själv var jag lite avvaktande blyg och visste inte vad jag skulle säga. Var det där som jag började misstänka något. Jag och Oksana träffades inte så tätt. Hon studerade mycket, jag arbetade i Stockholm och Östersjön låg mellan oss. Mot slutet, vad som nu var nära känner jag mig lite osäker på, kändes hennes brev alltmer avmätta. Något måste jag göra. Skulle jag bjuda över henne till mig. Hon hade ända sedan vi träffades första gången pratat så mycket om sin nyfikenhet av Sverige.

Tidig förmiddag. Några minusgrader och lätt snö på marken. Stod denna dag och väntade i Frihamnen. Så stod hon där i samma mörka kappa hon bar under våra småkyliga höstkvällar i Tartu några månader innan. Tog emot henne med en kram, inte samma spänning i luften som när hon mötte mig första gången efter avskedet vid Tallinns järnvägsstation sommaren -92. Vi hade lovat att snart ses igen. Hon hade inte kunnat möta mig när jag återkom med tåget från Haapsalu denna sommar. Jag bestämde mig då att själv söka upp henne i Tartu och så blev det under detta minnesvärda och laddade möte där hon kom mig till mötes och gav mig den varmaste kram jag dittills fått av en kvinna.

Det är nu sen eftermiddag april -94. Bilen rullar genom de yttre stadsdelarna Raadi och Ülejöe och sedan över floden Emajögi, som rinner genom Tartu. Jag är på genomresa i Estland med mina bröder Leif och Erik. Närmast ska jag visa dem den vackra staden där jag har så många minnen ifrån genom åren. Leif frågade mig något. Vaknade till från mina tidigare minnen. Första stoppet denna dag blir Pepleri 10, där Oksana har sin studentlägenhet. Korridoren, det svagt upplysta studentköket med den slitna spisen, hennes ansikte, dörren till hennes rum, rumskamraterna och hennes varma händer… Allt snurrar runt i minnet medan Leif följer min vägbeskrivning fram till huset där hon förhoppningsvis fortfarande bor. Bostadshotellet på Pepleri 10 är en trevåningars länga som till det yttre är täckt av vitkalkad betong. Här och var har den spruckit ordentligt. I fönstren hänger gardiner i gråvitt, orangerött och ljusbrunt. Innanför entrén till höger ligger ett studentkafé, där det serveras både kaffe, smörgåsar, soppa och starkare saker med alkohol. Belysningen är svagt gulaktig, luften instängd och lätt rökig. Kaféet består av 3-4 runda bord, två längor med sittplatser längs väggarna och en bardisk rakt fram. Om man från entréns perspektiv, istället går rakt fram och uppför den trasiga halvtrappan med ett järnräcke, ligger det en studentkorridor åt båda hållen. Till vänster finns Oksanas rum vid de tillfällen som hon är i staden. Övrig tid tillbringar hon hemma hos sina föräldrar, i Keila, en förstad till Tallinn.

Passerar man den hängande trädörren befinner vi oss i en lika dunkel korridor som jag minns från mina möten med henne sommaren -93. Flera trasiga taklampor. Oksanas rumsnummer är 110. Delar det med tre andra studentskor, i vart fall var det så när jag senaste lämnade henne där i början av september med min ryggsäck till hälften hängandes över högra axeln. Hennes säng i mörkt slitet trä låg längst in till höger om fönstret. Mellan hennes och en annan rumskamrat stod ett lika mörkt och slitet skrivbord. Där brukade hon sitta och plugga till sent på kvällen. När det var lite lugnare med studierna kom jag på besök. Minns särskilt ett av mina otaliga besök under de månader som allt var som starkast. Oksana delade rummet med två andra unga kvinnor, de var båda från Uzbekistan eller möjligen ursprungligen därifrån. Fram till året innan existerade det mäktiga Sovjetunionen, en påtvingad sammanslutning av flera olika etniska folk från esterna i väster till närbesläktade till mongolerna i öster. En tidig kväll satt jag där i rummet och sjöng några svenska visor medan de spelade på sina stränginstrument och sjöng uzbekiska.

Sitter i militärbilen och ser som staden såg ut under alla mina besök. Grå. Trista postmoderna byggnader med slitna smutsgrå fasader, misskötta rabatter, sprucken asfalt med flera större hål i gatorna. Hus som förut varit målade i pastellens olika färger. Mestadels unga personer syns promenerande fram och tillbaka. Liksom Oksana är de nog studenter från olika platser i landet. Över det lilla torget, där bokhandeln låg, gick vi flera gånger. Gnisslade till bakom oss. Dörren stängdes. Stort rum. Fyllt med böcker liggande, stående, staplade och uppställda på väggen. Mörkt och slitet. Något unken bok lukt. Dämpat solljus genom de smutsgrå otvättade fönstren. Hade beställd någon litteratur, förstod inte vad. Hon behövde ibland köpa någon litteratur för sina lingvistiska studier i ukrainska. Lämnade tomhänt denna gång. Kanske de kommit nästa gång. Oksana gick mycket målmedvetet in i sina studier, och där mellan rörde jag mig.

Nu var det ett halvt år senare. Många brev. Flera minnesvärda och ljuva möten både i Tartu och Tallinn. Vad skulle hända nu? Tog hennes väska och följde henne till bussen mot centrala Stockholm. Vi skulle hem till mig i Rinkeby… Hon sluta i vart fall att svara på mina brev och familjen släppte inte in mig när jag reste runt med en svensk kompis, Anette, kring nyåret -94. Några år senare, när jag gjorde min sista rundresa i Estland, blev jag hembjuden till henne utanför Tallinn. Även hennes lillasyster Natalia var där. Vi gick tillsammans ner till den lokala butiken för att handla grönsaker…

Författare:

Publicerat

Dela: