Porträtt av en barndom

I vår klass, under nio långa år, gick två flickor. De hade båda långt, blont hår, och de var bästa kompisar. Jag kallade dem för mina vänner, och under rasterna lekte vi tillsammans på skolgården. Vi lekte örnar i lektornet, vi lekte hästar på baksidan av skolan, vi lekte kvastgubbe, vi gungade, och på vintrarna lekte vi Lejonkungen i snögrottorna.
De kallades för Zandra och Therese, och de var mycket duktigare än mig, på många saker. De kunde springa fortare och längre än mig, de kunde klättra allra högst upp i klätterställningen och sitta där. Jag tog mig alltid bara till första pinnen. De kunde hänga upp och ned i en annan klätterställning, som jag inte kunde ta mig upp på överhuvudtaget. De lärde sig klockan före mig, och de sprang inte in på toan och grät varje gång någon sa något elakt.
Ungefär tre gånger varje år träffades vi utanför skolan, för att fira varandras födelsedagar, och jag klagade aldrig när jag fick en godispåse, en cola och ett blankt tackkort, som present av dem båda, tillsammans. Jag klagade aldrig när jag ringde varje helg och frågade om jag fick vara med dem, och de gav mig alla möjliga undanflykter till varför det inte gick.
Trots allt som skedde i vår trio, trivdes jag rätt bra med dem ändå, och under sex års tid lade jag inte ned särskilt många tankar på hur de behandlade mig. Visst störde jag mig på att Zandra förnekade att jag och Therese hade varit bästisar, och att de aldrig någonsin ringde tillbaka, men de var trots allt mina vänner.

Än idag står deras långa hår för deras ovilja att växa upp.

Therese och Zandra hade ett underligt system, de kunde aldrig ha individuella intressen. När den ena slutade fotboll, slutade den andra strax därefter. När Therese började gå på självförsvar med mig, följde Zandra med, och när hon slutade, slutade även Therese. När Therese blev allt mer intresserad av hästar, började även hennes bästa vän rida.
Therese hade en kanin som hette Lucky som var väldigt gammal, och det dröjde inte länge innan Zandra också skaffade en kanin vid namn Cooler, och båda började med kaninhoppning. Det var någonstans här som jag märkte att det egentligen inte fanns någon trio, bara en duo och en monorelation.
Det var någonstans här jag upptäckte att de inte var lika trevliga som de gjorde sken av. Det var någonstans här som jag mötte Ida.
Ida var fattig, bodde långt från skolan, och var inte särskilt duktig i skolan. Hon skrattade väldigt mycket, och därför hade vi väldigt roligt tillsammans. Vi blev snart bästa vänner, vi blev helt enkelt oskiljaktiga. Jag älskade henne, hon var den enda jag hade förutom Therese och Zandra. Och de var inte mycket att ha.
Therese och Zandra hatade Ida, de tålde inte hennes skratt, och gjorde ofta narr av henne. Därför tyckte jag det var väldigt konstigt när de plötsligt bestämde sig för att de ville vara vän med henne. Vi blev en kvartett, så småningom en kvintett, med Idas yngre syster. I skolan blev vi ökända som töntarna, ”hästarna”, eftersom Therese och Zandra brukade rida. Alla visste att det var bara töntar som tyckte om djur.
Varken jag eller Ida red, men fick ändå stå ut med att höra killarna i vår årsgrupp gnägga efter oss i korridorerna.
Samtidigt gjorde sig killarna i mig egen klass sig löjliga över mitt utseende så fort de fick tillfälle, och ett antal gånger fick jag lappar i skåpet där det stod att jag var jättesnygg. Jag visste att de aldrig menade det, det var bara ännu ett sätt att göra mig ledsen. Ibland när jag kom till skåpet hade någon tejpat igen mitt lås, och det tog minst tjugo minuter att få bort tejpen. Ofta när jag kom hem från skolan brukade jag ligga och gråta i min säng.

Jag trodde att jag verkligen var helt värdelös.
Zandra och Therese blev bättre och bättre vän med Ida, men jag lät det hända, trots att svartsjukan sakta gnagde i mitt inre. Hon var min. Ingen fick ta henne ifrån mig.
Det tog inte lång tid innan jag lade märke till vad de egentligen sysslade med.
Ida hade haft en kanin som såg ungefär ut som Cooler, men den hade rymt. Mellan Idas och Zandras hus var det ungefär 6 mil av skog, med både björn och räv. Zandra lyckades övertyga Ida om att det var samma kanin. Jag kände mig helt maktlös, det verkade bara vara jag som förstod att det omöjligt kunde vara samma kanin.
Det var någonstans där det började.

Jag var på väg att bli ersatt.

Ibland brukade Ida sova över i mitt hus över en helg, och åka med samma buss som mig, till skolan. Vi umgicks aldrig med Therese och Zandra, hon sa aldrig någonting om det.
En dag kom deras hämnd. De bjöd in Ida att sova hos Therese, och de lovade att ringa, så att jag kunde vara med dem. Men de ringde aldrig någonsin.
Tillbaka i skolan fick jag höra allting om hur roligt Ida hade haft tillsammans med de två vännerna, och en kniv i hjärtat skulle ha gjort mindre ont än vad det här gjorde.
Det upprepades fler helger. Jag bad Ida ringa, men hon ringde aldrig heller.
Sen var det dags för Zandras födelsedag. Jag fick reda på att hon skulle bjuda in sina bästa vänner, Therese och jag. Inte ett ord om Ida, inte ett enda ord.
En vecka senare frågade jag henne om när kalaset skulle bli av, men hon vände blicken ned i bänken när hon mumlade någonting ohörbart. Therese och Ida. Inte Therese och jag. Zandra fick en örfil, men den som fick mest ont av den händelsen, var jag själv. Jag bad gråtande om förlåtelse, men det är lätt att vara efterklok nu.
Det enda jag hade att se fram emot under hela högstadiet, var att det snart var över, och att jag inte skulle gå på samma gymnasium som Zandra och Therese. Nio år av inrikes mobbing var över.

Någonting annorlunda tog sin början.

Jag träffar dem ibland på bussen, då vi fortfarande bor i samma by. De har inga pojkvänner, de har inga vänner än varandra och djuren. Än idag lyssnar de på musik i sina freestyles, och än idag är det bara djuren och skolan de diskuterar. Än idag köper Thereses mamma kläder åt sin dotter, och än idag är de rädda för att lämna sina mödrar. De går i samma klass, i samma skola, och studerar samma ämnen. Vad jag vet är de fortfarande vän med Ida, och henne har jag sedan lång tid tillbaka tappat kontakten med. Hon är inte längre den Ida som var min.
Än idag vet de inte vad de utsatte mig för, än idag vet de inte att de förstörde mitt liv, men någon gång kanske jag bestämmer mig för att berätta min historia för dem.

Än idag står deras långa blonda hår för deras ovilja att växa upp.

Skriven av: Elizabet Westerlund