Porträttet

PORTRÄTTET
Av Peter K. Andersson


Unge herr Red satt med sina smala ben korslagda, vänsterhanden obekvämt nerfumlad i skötets skrynkliga tyger och med sin slätrakade haka djupt nertryckt i sin högerhand på ett konstlat vis. Han såg ut i tomma luften med en idiotisk blick och sina läppar putande, det hela såg komiskt ut. Han skulle kunna misstas för en vaxdocka där han satt, blickstilla på ett uppenbart arrangerat och ospontant sätt. Mr Red satt för ett porträtt och konstnären stod i andra änden av det lilla vindsrummet. En tystnad höll andan i luften mellan dem och koncentrationen hos den ene fick jämvikt av sysslolösheten hos den andre.
-Paul! utbrast plötsligt Red utan att röra en muskel.
-Var tyst, Red, uppmanade konstnären och tryckte ner den slitna penseln i en av färgklickarna på paletten.
-Jag har varit tyst i flera timmar nu känns det som. Nu vill jag prata.
-Vad vill du? replikerade Paul med en suck.
-Tycker du, i egenskap av porträttmålare, att porträttet har någon konstnärlig funktion?
-Dum fråga att ställa en porträttmålare.
Paul kletade noggrant ner den rena duken med mera brun färg.
-Men motivera, Paul! Varför? Vad har det för funktion?
Red talade med brinnande entusiasm bara genom att röra på ögon och mun. Detta förundrade Paul.
-Ja, började han. Ett porträtt har ju om inte annat ett historiskt värde. Det är en dokumentation av framstående personligheter.
-Du smickrar mig. Men vad har vi för behov av att veta hur framstående personligheter såg ut?
-Ett porträtt har inte som uppgift att visa hur folk ser ut. Det ska ta fram känslor och egenskaper hos den avbildade som ett enkelt fotografi inte kan visa.
-Jag håller inte med. Det enda skälet för folk att få sitt porträtt målat har alltid varit fåfänga och självgodhet. Att man vill ha sig själv som man tycker att man ser ut på sin vägg. Eller än värre, att man ger bort det i present. Du vet väl vad det är för folk som vill bli avbildade. Romantiska diktare, rojalistiska militärofficerer, välbärgade snobbar. Som jag.
-Som du, ja.
Red knöt sin vänsterhand. Den hade somnat.
-Du är inte bättre själv, Paul. Du är fåfäng liksom alla andra. Se bara på ditt perfekta hår, dina trimmade mustascher. Du är en snobb. Konstnär men snobb.
-Jag har inte förnekat att jag är fåfäng. Vårt utseende har stor betydelse. Med det ska bara reflektera vårt inre, och det kan aldrig mäta sig med det i betydelse.
-Varför tror du då Gud har gett oss ett utseende? Utseendet är det enda vi ser av de flesta människor. Vårt inre, vårt allra innersta förstås sällan av andra människor, om ens av oss själva. Varför sitter utsidan på utsidan och insidan på insidan om det nu borde vara tvärtom av betydelsen att döma?
-Vad vill du säga?
-Utseendet är allt vi har. Jag är ingen annan än den kropp och de kläder du ser framför dig.
-Ha.
-Ha?
-Du har fel.
-Jag har fel?
-Skenet kan bedra.
-Det var du som sa att vårt yttre reflekterar vårt inre.
-Jag sa att det borde göra det. Men – lyckligtvis, ibland – gör det inte det alltid.
Paul torkade färgresterna från sin pensel med en grå, gammal trasa. Han trevade i lådan bland sina färgtuber.
-Vårt utseende är viktigt, fortsatte han lugnt. Och vi sköter om det och bekymrar oss över det natt och dag. Men vi måste kämpa, vi måste försöka nå in i människor annars är allt hopp ute. Det påminner mig… Jag ska berätta om när jag var ung, sådär en femton sexton år. Jag bodde varje sommar med min familj i huset i Ridgeby Hills. Det…det var en lycklig tid. Jag minns att vi brukade bada i Lake Feverel om morgnarna. Nåja, det bodde en annan familj i ett mindre hus några kilometer längre ner i dalen och…, jag var lite förälskad i deras dotter jag minns inte vad hon hette. Och vi brukade träffas i en glänta i skogen och där satt vi och pratade och kysstes halvt på lek. Vi var så nära varandra och man kände sig aldrig ensam de somrarna. Vi talade om allt och vi avslöjade våra innersta hemligheter. Och jag minns än idag nästan allt som sades och allt som hon berättade om sig själv, men hur mycket jag än tänker och försöker minnas, så kan jag inte komma ihåg hennes ansikte.
Han målade allt snabbare och snabbare.
-Jag minns inte färgen på hennes hår, om hon var smal eller mullig, minns inte kläderna hon bar. Men jag vet allt om henne.
-Du skämtar.
-Nej. Jag visste att du inte skulle tro mig. Men berättelsen får en viss poäng i det här sammanhanget.
-Då, min vän, är du lyckligt lottad. Du har upplevt något som är få förunnat. Och det är det som jag talar om. Ingen människa är så pass bunden till någon annan. Inte i den här världen som verkar ha som mål att gå fortare och fortare. Vi har bara tid med flyktiga bekantskaper och ytliga relationer och det är väl inget fel på dem.
-Om det är sanning det du säger, vilket jag fruktar att det är, så är det en bister sanning, och vi måste skynda oss att göra den till lögn.
-Det är en sanning.
Det blev åter tyst i rummet. Red vände blicken ut genom fönstret. Han såg de smutsiga taken apatiskt vila under den ljusgrå aprilhimlen. Han såg kall och fabrikstillverkad plåt och sten formad till majestätiska konstverk som gav naturmaterialet tillbaka sin känsla av natur. Det var en vacker värld han levde i. Onödigt vacker.
-Vad är då det vackraste? funderade han. Utsidan eller insidan?
-De får inte jämföras med varandra. De tillhör olika världar.
-Du är en hopplös romantiker, Paul, det har du alltid varit. Jag är rädd att det förblindar dig lite. Du måste se dig om. Se att saker och ting inte är så vackra när man gräver. Det är utsidan som är det vackra.
-Har du inte hört vad jag har sagt?
-Jovisst, men det finns alltid mer än en sida. Medaljens baksida, du vet. En vacker kvinna som visar sig vara en riktig häxa. Har du aldrig stått vid ett fönster och beundrat den vackra utsikten för att sedan få frågan om du tycker om tavlan? Det är tvärtom, Paul. Det är insidan som reflekterar ytan.
-Du har fel. På något sätt ska jag bevisa det.
-Du är full av motsättningar, Paul. Du är ju porträttmålare, för guds skull! Du framhäver utsidan.
-Nej! Jag har ju sagt att jag försöket motarbeta folks fördomar genom att visa att vårt yttre kan vara porten till något. Jag använder utseendet för att förmedla en känsla.
-Varför målar du inte känslor och människors inre, då?
-Det är ju det jag gör!
Paul började bli trött på Reds envishet. Han gnuggade sina färgbefläckade fingrar mot sin feta panna. Han såg ut genom fönstret och fick lust att ta en promenad. Han var snart färdig. Mr Red var en stor oreda av skrynkliga kläder som satt på kanten till Pauls säng. Detta var den femte sittningen.
-Jag önskar att du lät mig se.
-När det är färdigt.
-Visst är det konstigt att du aldrig har målat mig förut. Jag har ett fördelaktigt yttre.
Paul log. Om han bara visste hur många gånger han hade målat honom. Tusentals gånger i sina tankar.
-Men vad tror du folk ser när de betraktar ett porträtt? Det yttre eller det inre?
-Det inre, svarade Paul. Annars är porträttet misslyckat.
-Har du någonsin misslyckats, Paul?
-Ja. När jag var en ung nybörjare, kanske. Det är ett svårt yrke. Du skulle aldrig klara av det.
Red gav ifrån sig ett parodiskt gapskratt.
-Fel inställning, antar jag?
Paul log instämmande.
-Utmärkt, sa Red och återfick genast sitt ursprungliga ansiktsuttryck. Vi har inget att vinna i att tränga in i och förstå andra personligheter än vår egen. Känn dig själv. Så jag tänkte ett porträtt skulle vara en bra början.
Paul log men sa ingenting.
-Min kraftiga näsa kommer äntligen till sin rätt.
-Ja.
-Mina tunna läppar.
-Mm.
-Min…min karakteristiska haka.
-Mhm.
-Mina böljande ögonhav!
-Ah.
Red fick något sakralt i blicken. Paul förde ansiktet närmare duken och drog några gånger horisontellt med den fina penseln. Han log brett, lade ner penseln och tog upp sin trasa.
-Färdigt.
-Är det färdigt?
-Mm.
-Underbart. Helt underbart. Är det bra?
-Ja. Jag är…väldigt nöjd.
Red blev otålig som ett litet barn.
-Får jag, får jag se, får jag?
-Ja visst.
Mr Red reste sig långsamt. Han fick en chock av sin sovande kropp och sina stelnade leder och uppehöll sig ett tag för att skaka liv i sin beniga lekamen. Sedan klev han leende fram och ställde sig bredvid sin vän. Hans ansiktsuttryck förvandlades dock till en illa dold förskräckelse vid åsynen av färgsamlingen på Pauls duk. Framför honom satt en obetydlig, nästan osynlig liten karikatyr och såg på honom med överdrivet groteska drag. Detta var bilden som hans vän hade format av honom, av dessa känslor och egenskaper som han genom deras umgänge lärt känna så väl. Och det var när Red stapplande grep tag i staffliet med ett likblekt ansikte som Paul visste att hans vän trots allt hade känt igen sig.

Skriven av: Peter K. Andersson