Presidentens tackbrev

President Putins tackbrev

De som kämpat för frihet får inte obemärkta sjunka i historiens djup. Många ryssar satsade sina liv i försvaret av Ryssland 1941 -1945. De försvarade samtidigt rätten att leva, oberoende av ras och social klass. Några av dessa tappra försvarare lever idag. Med vördnad och sann tacksamhet tecknar Rysslands president sitt brev till dem.

År 1941 belägrade whermacht staden Leningrad, som idag kallas S:t Petersburg och är kulturmärkt. De stod tre kilometer från stadens centrum. Hitler skickade inbjudningskort till vänligt sinade statschefer och generaler. De skulle fira triumf i Vinterpalatset. Belägringen varade i 900 dagar. Män, kvinnor och barn kämpade med dödsförakt mot : den vitala tyska nordarmen, kyla, svält, stanken från döda, demoralisering, sjukdomar och infiltratörer.
Leningard hade sommaren 1941 tre miljoner innevånare. Juldagen samma år tog svältdöden 3700 liv. Tyska flygblad regnade över staden till ackompanjemang av dånet av bombflyg och granateld. På flygbladen stod att läsa: - Överkommandot önskar inte bereda civilbefolkningen onödiga lidanden. Men kapitulation är enda alternativet till fullständig förintelse eller svältdöden. Övertyga era ledare att bolsjevismen måste offras på fredens altare. Det är bättre att vara en frisk undersåte till era säkra besegrare än svältande bolsjevik. Stadens innevånare visste inte att fältmarskalk Ritter von Leeb hade order att förinta dem.
Befolkningen tog del av upplysningen med stoiskt lugn. Femtonåriga Klavdia Golubchikova deltog i allt som hade med stadens överlevnad att göra: Hon bar trävirke från bombade hus, pysslade om gamla och barn, lastade bomber i ballongkorgar, grävde försvarsverk, deltog i nattliga raider. Sina unga år till trots visade hon ett mod och en kampvilja, som öppnade dörren till hjältinnornas skara.
Allt elände har ett slut. 1944 släppte järngreppet om Peter den stores stad, som var grundad på en tidigare svensk bosättning. Sovjet gav Klavdia nya uppgifter, som hon energiskt utförde. 1945 dekorerades hon med Sovjetunionens högsta utmärkelse, Leninorden.
Under firandet av den vunna fred stod Klavdia öga mot öga med en ung kapten. Vänstra sidan av hans uniformsrock var täckt med ordnar. Han hade i fyra år kämpat i främsta frontlinjen. Tyskarna hade tagit honom till fånga och bränt in hammaren och skäran i hans rygg. Han rymde från fånglägret och tog med sig några tyskar som fångar. Paret var utsvultna på mänsklig värme och ömhet. Pjotor Golubchikov och Klavdia knöt samman sina öden med äktenskapliga band.
Tiden skulpterar nuet under dess resa mot framtiden. Klavidia och Pjotor välsignas med två barn, en flicka och en pojke. Familjen flyttar till den estniska staden Narva och får arbete i ortens textilfabrik. Även här får de utmärkelser för insatser i arbetet. Paret går varje dag i arbetsveckan till och från fabriken fram till det pensioneringen öppnar dörren för tidigare vilande intressen.
Pjotor lämnar de jordiska konflikterna, när Sovjetunionen lämnar existensens rymd. Klavdia avnjuter lugnt sin sociala sfär, där barnbarn har ett stort utrymme.
Under detta års vårmånad knackar brevbäraren upprört på klavdias dörr. Hon öppnar och brevbäraren överlämnar ett kuvert försett med det ryska stadsvapnet. Med darrande händer vecklar hon ut brevet. Brevbäraren står kvar och betraktar henne upprört.
- Det är från president Vladimir Putin!
Hon läser brevet och tårar börjar leta sig ner för hennes kinder.
- Hör här!
Högt aktade Kavdia Golubchikova!
Han skriver att mina osjälviska insatser under försvaret av Leningrad alltid skall vara vägledande för maktens handlingar. Han beklagar att min man gått hädan. Presidenten ber mig att i tanke och känsla omsluta minnet av min make med Vladimir Putins aktning och vördnad för hans handlingar under de mörka åren. Av rörelse orkar hon inte läsa längre. Men efter någon dag visar hon stolt upp brevet för vänner och bekanta med orden:
- Tänk! Presidenten vet att jag finns.
Putins brev kommer att som en sol lysa över hennes återstående dagar på jorden. Ja, ett uppskattande ord betyder så mycket och kostar så lite.
Kan det vara något att tänka på?

Skriven av: Adam Rohdin