Preteritum 10

*
I det att den förestående måltiden skyndsamt blevo till ett avslutat kapitel och efter att ha beslutat mig avstå den sedvanliga morgonpromenaden, styrde jag så mina steg mot mitt bibliotek för att där, i en av skrivbordets lådor, finna vad jag sökte – en till denna stund aldrig tidigare nyttjad dagbok.
En dagbok i vilken jag från denna dags dato och nota bene, utan någon för mig vid denna tidpunkt uppenbar avsikt, lät föra anteckningar över de märkliga tilldragelser för vilka mitt liv, tycktes det mig, i en allt tilltagande utsträckning kommit att utgöra ett epicentrum.
Här lät jag nedteckna mitt samtal med Madame Daudet och tack vare dessa rader är det mig nu möjligt att, i det närmaste i detalj, återge denna liksom härpå följande händelser. I detta herbarium av förvirrade tankar har jag, likt en arkeolog vilken söker rekonstruera det förflutna, sökt efter och sedermera funnit, skärvor av tankar och händelser, vilka jag sökt sammanfoga till en, förhoppningsvis för en utomstående betraktare, begriplig helhet.
Men oaktat dess roll i historien, oaktat dess betydelse som kunskapskälla, finnes få sysslor jag
erfarit mer desillusionerande än studiet av denna - min egen dagbok. Att tvingas återse det egna förflutna, att tvingas ta del av de nedtecknade tankarna, dessa lämningar efter ett svunnet jag, har för mig varit likt att vandra längs en redan utforskad stig.
Åter i preteritum finner jag mig motvilligt nödgad att erkänna faktum, att Madame Daudet, detta allseende öga, bör uppfattas som en ytterst reputerlig källa till kunskap rörande vardagen i detta hus – något som icke kan sägas gälla för undertecknad, vars excentricitets signum närmast bör beskrivas i termer av en total oförmåga att överblicka och organisera vardagens trivia - och givetvis har hon helt rätt i sitt konstaterande, att jag stundtals tycks förlora all kontakt med den faktiska verkligheten.
Hur ofta har jag icke, under min yrkesutövning, låtit mig fångas av den tillvaro, vilken jag för ögonblicket är i färd med att skapa? Hur ofta har jag icke, för ett ögonblick, låtit det egna jaget lämna plats för en inkarnation av den karaktär vilken jag är i färd med att ge liv? För att icke tala om alla dessa aftnar då jag bekvämt tillbakalutad i någon av bibliotekets fåtöljer låtit mig fångas av något litterärt verk vilket på mitt mottagliga sinne utövat en dragningskraft, för mig omöjlig att tygla. Alla dessa aftnar då jag förlorat grepp om tid och rum och av någon mästares penna blivit bortförd, för att i främmande land bibringas njutningar av det mest raffinerande slag
Med litteraturens hjälp har jag givits möjlighet att besöka flydda tider och sedan länge utplånade världar och dessa reflektioner leder osökt mina tankar till en av antikens mästare – Petronius. Detta geni har genom sin Satyricon givit mig en levande bild av en verklighet vilken livet aldrig kommer kunna bjuda mig. En bild av det romerska imperiet vid tiden för dess förfall. Med Petronius som ciceron har jag låtit mig förflyttas i det närmaste två tusen år och givits en möjlighet att studera vardagen i det romerska imperiet. En civilisations rikedomar och prakt, likväl som dess laster och förfall, fattigdom och misär.
Men att jag stundom, under dessa resor i tid och rum, icke längre förnimmer vare sig mitt inre, den kropp mitt jag bebor, tillika det rum i vilket jag befinner mig, synes mig icke betyda att jag i bokstavlig mening upplöses och förflyttas. Oaktat litteraturens suggestionskraft synes mig, märk väl, dess förmåga att influera den yttre verkligheten ytterst begränsad och knappast som en möjlig förklaring till min bortavaro under gårdagens afton.
I det jag beslutade mig överge de ur morgonens händelse sprungna tankarna föll min blick plötsligt på den grå anteckningsbok vilken under gårdagens afton varit föremålet för mina tröstlösa studier och funderingar. Jag tog boken i min hand, öppnade den, lät blicken falla på dess första rad och började läsa.

Skriven av: Pierre Bouleau