Preteritum 2

Det jag här söker ge en bild är ingalunda den typ av enklare bok för snabba anteckningar, vilken en författare förväntas bära i sin rock. Nej, vad jag här söker beskriva är en bok av betydligt exklusivare snitt, den typ av bok man förväntas ge bort i present till någon vän eller närstående. Faktum är dock att jag fann den mycket tilltalande och att jag, då jag vidrörde den, upplevde något som närmast kan liknas vid fysisk njutning, en plötsligt framvällande våg av oförklarligt välbefinnande.
Där fanns tre anteckningsböcker, alla i olika färg och efter en stunds tvekan, under vilken jag lät blicken glida mellan de på hyllan – en svart och en grå – och den bruna, vilken vilade i min hand, lät jag lägga sistnämnda åter och valde den grå. Varför vet jag ej, men möjligen var det för att färgen korresponderade så väl till denna senhöstdag.
Jag ägnade ytterligare uppskattningsvis fem minuter åt att finna de för författaren nödvändiga rekvisitor vilka jag, av ögonblickets ingivelse, beslutat mig införskaffa och styrde därpå mina steg mot butikens främre del. Då jag närmade mig disken lämnade den gamle mannen med blicken sin anteckningsbok, reste sig och mötte mig med ett leende.
Det var först nu jag lade märke till hur liten denne man var. Icke bara det faktum att han var kortväxt, gissningsvis strax över en meter sextio. Hela hans gestalt, det smala insjunkna ansiktet, den gråbleka hyn, de sluttande axlarna, de smala armarna och de små, nästintill kvinnolika händerna kom honom att utstråla ett slags skörhet och han påminde snarare om ett i förtid åldrat barn än om den ålderstigne man han i själva verket var. Men det som främst fångade min uppmärksamhet var ögonen och den ångestladdade blick som mötte mig, en blick vilken tycktes berätta historien om en man som sedan länge givit upp allt hopp.
Den gamle mannen hade, under det korta ögonblick jag ägnat åt att studera hans yttre, börjat räkna samman summorna för de varor jag placerat på disken. När turen är kommen till den grå anteckningsboken väcks jag ur mina funderingar av att han stannar upp och med en ljus, tunn, knappt hörbar stämma yttrar vad jag uppfattar som: ”En underbar bok, men aldrig mer, en sorglig historia.”
Jag är icke säker på den exakta ordalydelsen. Icke för att minnet av detta ögonblick sviker, tvärtom. Det som i denna stund tedde sig som en detalj, om än märklig sådan, visade sig senare vara en viktig länk i den historia som skulle följa. Det som får mig att tveka kring ordalydelsen är att jag helt enkelt hade svårt att uppfatta vad den gamle mannen sade och då jag ville undvika att genera honom genom att be honom upprepa sig, mumlade jag istället något om bokens enkelhet och skönhet som svar.
Jag minns ej huruvida vi utväxlade några ytterligare fraser och vad dessa i så fall bestod i. Jag har sökt i minnet efter en eventuell borttappad dialog, men finner endast några få isolerade fragment, verkliga eller av fantasin skapade, och dessa ter sig hur som helst vara av föga betydelse för den historia jag här söker återberätta, varför jag valt att förpassa dem till glömskans domäner.
Det jag däremot minns är att jag, då jag steg ut från butiken, kunde konstatera att regnet tilltagit i styrka och att detta tillsammans med det faktum att jag nu hade de nyss införskaffade skrivredskapen att bära, fick mig att fatta beslutet att ej fortsätta min morgonpromenad utan istället med raska steg återvända till min bostad.
Det intensiva iskalla regn som nu föll såg till att jag, när jag mindre än tjugo minuter senare steg in i min våning, var både våt och frusen. Jag kallade omedelbart på min husa, Madame Daudet och bad henne att så skyndsamt som möjligt servera mig en kanna hett te i biblioteket. Själv styrde jag stegen mot min kammare för att där åter söka få mig själv i presentabelt skick.

Skriven av: Pierre Bouleau