Preteritum 5

1 januari

Har denna afton sökt bringa klarhet i huruvida det, i de tankar jag under lång tid burit, finns ett frö till en historia värd att berätta. En historia vilken för mig i detta nu, endast tycks bestå i en samling lösa trådar, oklart huruvida de är möjliga att väva samman. Jag har sökt i mitt inre, men det enda som givits mig är en vag bild av vad jag uppfattar som historiens ouvertyr. Som dock tankar ofta tenderar födas utan vår viljas inblandning och jag så länge minnet tillåter mig blicka bakåt, drivits av en obetvinglig lust att med pennans hjälp söka förstå och skapa en helhet av dessa, har nu, inom mig, väckts en önskan att se detta frö gro, att se det utvecklas till en helhet, med ledmotiv, akter och scener. Vad morgondagen har i beredskap vet jag icke, men min förhoppning är nu att jag, efter några timmars sömn, skall kunna slå an det första, om än trevande, ackordet på denna historia.


2 januari

Vem annan än en olycksbroder kan förstå en författares vedermödor? Har åter tvingats konstatera hur svårt det kan vara att finna de rätta orden. Efter en dag vid mitt skrivbord tvingas jag motvilligt erkänna att allt jag lyckats formulera är några få rader genom vilka jag lyckats förflytta min karaktär, ännu knappast skönjbar, från hemmet - detta för mig ännu okända landskap - till en pappershandel.


3 januari

När jag nu denna sena afton väljer att låta pennan vila kan det dagen har bjudit möjligen, i förstone, te sig ringa. Min karaktär har - emedan jag själv befunnit mig i mitt bibliotek - i samma andetag som han införskaffat en för den fortsatta historien viktig anteckningsbok, även utbytt några artighetsfraser med en gammal man. En man kring vilken delar av historien kommer vävas.
Att jag nu ändock förnimmer en känsla i det närmaste påminnande om tillförsikt, är tillfullo konsekvensen av att mina två karaktärer, plötsligt och utan förvarning, uppenbarat sig för mig.
Berättarjaget, vars namn ännu icke givits mig och kring vars bakgrund jag svävar i stor ovisshet, ser jag - sånär som på att vi båda, på vår vandring genom livet, befinner oss kring det fyrtionde året - som ett slags motbild till mig själv, en högväxt individ, stillsam och flegmatisk till sin natur, karaktärsdrag vilka, för envar som stiftat mig närmare bekantskap, framstår uppenbart att jag icke besitter.
Jag har således icke, såsom vanligt lär vara, låtit ett bekant ansikte, någon i umgängeskretsen eller kanske en främmande vars blick man regelbundet möter på gatan och med vilken man kanske utbyter en hälsningsfras men icke mer, stå modell för denna karaktär. Denne man tycks mig snarare skapad direkt ur fantasin, något som, vill jag betona, icke hindrar att han för mig med ens blivit förunderligt levande, nästan som om han stigit in i detta rum och med handen på min axel, blickar ned på skrivbordet, läser de ord jag formulerar och iakttar när jag genom min penna föder honom.

Författare:

Publicerat

Dela: