Preteritum 8

Ehuru timman var sen kunde jag ändock icke förnimma minsta spår av trötthet och jag insåg att det vore meningslöst att gå till sängs, att varje försök att falla till sömns vore på förhand dömt att misslyckas. Med denna vetskap i åtanke, och med en stilla förhoppning om att det för insomnandet nödvändiga lugnet å det snaraste behaga infinna sig, ställer jag mig att blicka ut genom rummets enda, nu i dunkel höljda, fönster.
Jag kan icke frigöra mig från de frågor som nu upptaga mitt medvetande och det en eventuell betraktare, om där denna sena afton mot förmodan existerade någon, gavs möjlighet studera, var en man som, med uttryckslös blick och till synes utan att se, blickar ut över staden och den regnvåta natten. En man som, med en blick vilken indikerar tänkande snarare än seende, tycks osynliggöra omgivningen, snarare än att ge den tillträde till sitt medvetande.
Vem var upphovsmannen till denna text? Var den självbiografisk eller var det frågan om en uppdiktad historia och om så var fallet, vilket var syftet? Var avsikten att sända något slags meddelande till en imaginär läsare, eller var det frågan om en samling märkliga privata noteringar?
Vid denna tidpunkt syntes mig dagbokens upphovsman närmast vara någon vilken mist herraväldet över sitt förstånd, men jag kunde ändock icke undfly en känsla av att där, under en yta av synbar förvirring, dolde sig en medveten tanke. En övergripande perfekt klarhet vilken jag i detta nu icke kunna skönja.
Upptagen av mina tankar lämnar jag min post och följer mina planlösa steg genom rummet. Jag stannar upp framför raden av bokhyllor, studerar förstrött mitt bibliotek, - prosaverken, de poetiska verken, dramerna, de historiska verken, reseskildringarna, de religionsvetenskapliga och de filosofiska verken – alla dessa verk vilka utan beaktande av vedertagen nomenklatur placerats i hyllorna.
Vore det icke möjligt att där fanns en likhet mellan detta bibliotek och den text jag under aftonen studerat? Att där i dagbokens förbryllande rader, på samma sätt som i detta tillsynes planlöst organiserade bibliotek, dolde sig en struktur - ett system - för en oinvigd betraktare i det närmaste omöjlig att skåda?
Tanken lockar mig men i enlighet med mitt förnuft tvingas jag ändock erkänna att där finns ett problem med denna jämförelse. Att där, i detta bibliotek, existerar ett system - i den mån system kan sägas vara ett i sammanhanget adekvat uttryck - är icke min förtjänst. För detta har jag enkom tillfälligheternas spel och min i detta avseende bristande initiativförmåga att tacka, två entiteter vilka fått mig att, då jag införskaffat ett nytt verk, placera detta direkt efter det närmast föregående.
Detta hade i sig aldrig resulterat i det, om än märkliga, system som nu var rådande, om jag icke, i det att jag lyft ned och ställt åter de olika verken, låtit dessa vidmakthålla sin position i kaos. Ett agerande vilket nu erbjöd mig en möjlighet att, genom dessa rader av verk, följa mitt eget livs historia.
Genom att studera en hyllrad studerade jag nu, i samma stund, ett segment av mitt eget liv, de böcker jag under en period valt att fördjupa mig i och därmed de tankar och frågor som sysselsatt mig och genom att låta blicken följa raderna av böcker kunde jag, så att säga, följa mig själv i mina egna fotspår.
Men detta var, icke att förglömma, ett system skapat av en ödets nyck, en tanke skapad ’utan’ sin upphovsmans medverkan och den dolda korrespondens jag uppfattat, var givetvis närmast att betrakta som en chimär. Samtidigt står det mig icke främmande att erkänna faktum. Att tillvaron består i ett ständigt flöde av märkliga sammanträffanden och jag kan nu, omgiven av böcker som jag är, icke undvika att erinra mig ett av dessa.



Författare:

Publicerat

Dela: