Preteritum 9

Tidpunkten för denna tilldragelse har tyvärr fallit mig ur minnet och detta oaktat att den i samma stund, ur ett perspektiv, kan sägas vara av direkt avgörande betydelse. Icke i så mening att de kalendariska uppgifterna är av vikt och värde – vilket de otvetydigen icke är - utan mer i det faktum att händelsen, om den icke av en ödets nyck kommit att äga rum i den stund den verkligen ägde rum, då icke skulle givit vid handen det märkliga sammanträffande som nu blev dess följd. Att om den impuls som en dag – vilken det nu var – fick mig att vilja räkna det sammanlagda antalet volymer i mitt bibliotek, exempelvis valt att infinna sig en månad tidigare eller senare, då icke givit som resultat ett totalt antal om trettonhundranittiosju. Ett antal som osökt förde tankarna till likalydande årtal och konstaterandet att det var detta år som Johannes Gutenbergs föddes. Att det var då boktryckarkonstens fader, den man vilken kunde sägas vara förutsättningen för dessa trettonhundranittiosju volymers existens, inträdde i denna, av märkliga sammanträffanden styrda tillvaro.
Försjunken i tankar kring tillfälligheternas spel avbryts jag plötsligen av att klockan på väggen slår ett och jag bestämmer mig nu för att styra mina steg mot min sovkammare. Under normala omständigheter vore där icke mycket värt att förtälja från denna min sista timma i vaket tillstånd, men då denna afton icke synes mig vara vad jag uppfattar som en normal sådan, är där ytterligare en - i denna stund till synes diminutiv - detalj vilken jag finner mig nödgad att återberätta.
Jag minns, tack vare följderna, att jag, då jag krupit till sängs, låg vaken i vad jag uppskattar till någon timmas tid. Att jag lyssnade till regnet som piskade fönstret i min kammare – det hade fortsatt hela dagen, stundtals avtagande till ett stilla duggregn, ömsom exploderande i enorma utbrott – och att min kropp då plötsligt påminde mig om den middag jag icke inmundigat.
Varför hade Madame Daudet, såsom brukligt är i detta hus, icke avbrutit mig i mina studier av den märkliga dagbok som jag ägnat aftonen åt och upplyst mig om att middagen stod serverad? Att hon helt enkelt förbisett denna, ’sin plikt’ fann jag osannolikt. Under alla de år hon varit i min tjänst hade något dylikt aldrig skett och hon hade, så väl jag nu kunde minnas, aldrig givit mig någon som helst anledning till missnöje. Jag inser dock att jag nu är allt för trött att söka bringa klarhet i det faktiska förhållandet och beslutar mig att låta denna fråga, tillsammans med den hunger jag känner, anstå till morgondagen.
Jag sluter ögonen och försvinner efter en kort stund bort från världen. Bort från tankarna på Madame Daudet, bort från tankarna på Johannes Gutenberg, bort från tankarna på den mystiska dagboken - och in i en värld av för den vakna människan okända ord och ting.

*
Då jag vid frukosttid infann mig i matsalen och där möttes av Madame Daudet, i färd med att duka, utbrast hon genast ”Så herrn är hemma”
”Hemma!” replikerade jag. ”Jag har icke varit utanför dörren sedan igår – på förmiddagen”
Hon studerar mig något förbryllat och säger ”Men då jag igår afton hade för avsikt att servera herrn sin middag, då stod han icke att finna” ”Jag tog mig till och med friheten att öppna dörren till ert bibliotek men såg er icke”
”Men” invänder jag ”Jag befann mig i biblioteket hela aftonen, sanningen att säga till långt fram på natten”
”Det var märkligt” svarar Madame Daudet, men tillägger: ”Nåväl herrn kanske var ute för ett kort ögonblick men missminner sig om tidpunkten” ”Herrn har, om ni ursäktar att jag säger det, en tendens att stundtals bli lite frånvarande – i synnerhet då han arbetar”
”Möjligen” svarar jag – mycket fundersamt. Men jag hade i denna stund icke något som helst minne av att jag lämnat våningen föregående afton – ej ens för ett kort ögonblick


Författare:

Publicerat

Dela: