Professor Higgins och millinieskiftet

Milliniumet var något fanatstikst, början på något nytt, lika omskakande och historiskt som Berlinmurens fall 1989, det var vad de sa ivarje fall, de som hade kontroll och vetskap. Kontroll över sina liv, kontroll över varje sekund av dygnet, de som är lika medvetna som en missilsökande robot. De bekymmerslösa, deras liv är som en houselåt, varje ljud är i perfekt harmoni med varandra, den ger en härlig känsla av frihet eftersom den är så minitöst kontrollerad.

Mitt liv nyårsafton 1999, liknade mest en av Phil Collins tracks hits i början av 90 talet, fjärran ifrån Prince 1999, som gjordes samma år mitt liv utanför dagis började 1984. Ett liv fullt av klichéer och skeende jag inte förstod, ett liv jag aldrig bett om. Omgiven av människor som levde i alienation, där amerikanska talkshows och dokusåpor framstod som en novell av Stig Dagerman i jämförelse. Mitt liv saknade en kontrollerad mix, det fanns inte en ide till ett enda beat att bygga upp det hela kring.

Vad gjorde jag där? Borde jag inte vara en av de målsökande robotarna? Som rusade fram på storstadens gator, som om de vore en snitslad bana gjorde av den sexistiske 80 tals gympaläraren. Borde jag inte röra mina väldisponerade 80 kg, till en perfekt house dänga på en nattklubb, istället för att torteras med Systrarna Graf och Victoria Silvstedts hits från den hemska sommaren 1999?
– Det var Christer Petersson som sköt Palme! Backen med CitronHooch, började göra sin verkan både på hans ben och på hans tal.
– Jag svär, han brukade hänga på min morbrors restaurang, han berättade det för mig, jag lovar mannen!

Det var sjunde eller åttonde gången han berättade för mig vad Palmespanarna missat, det var två timmar kvar av det gamla milleniumet, och jag hade en snubbe som druckit för mycket Hooch hängande kring min hals, för att i sista desperat försök förklara för mig att det inte var kurderna som sköt Olof Palme. Det lustiga är att jag aldrig någonsin trott att det skulle ha varit beskaffat på det viset. Vad fan gjorde jag här? Jo, det var hon, invandraretjejen med rådjursögonen, ”den perfekta integrationen”. Inte ett intresse gemensamt, med det i åtanke var de 13 månader vi varit tillsammans imponerande. Men nyårsafton 1999, ställde det hela på sin spets, hur länge skulle jag orka leka professor Higgins?
(fortsättning följer…)

Skriven av: Martin Cöster