Prolog till Viljan, Himlen och Havet

Hans ögon flackade lojt mellan folkmassorna utan att orka bry sig särskilt om det vilda livet.
Bakom honom hojtade irriterade landsknektar över att så många stod i deras väg, vid sidorna hans trängdes ivriga försäljare med andra lyckosökare och framför honom gick de flesta av hans egen sort. Eller åtminstone den sort han var då han först lagt till i den här stadens hamnar. Det vill säga en sådan som sökte en besättning med ganska omedelbar verkan.
Höns stod inpackade och kacklandes i trånga burar medan deras fjädrar yrde runt i luften överallt tillsammans med alla möjliga olika dofter så som svett, matos, brandrök, dynga, hav, trä, tjära och mycket annat.
Det var ett motbjudande liv där alla skrek i takt och otakt. Folk drog i honom hela tiden och ville sälja honom det ena skräpet efter det andra. Prostituerade klängde förnedrande och ömkligt kring hans hals och lockade med sina lena röster för att få honom att betala för deras umgänge.
Dock fanns det inte särskilt mycket som intresserade honom mer i detta nu än att ta sig tillbaka till skeppet, ty han ansåg sig vara helt klar för avresa till skillnad från många andra.
Han hade sin besättning, han hade sin last och han hade all den proviant han skulle komma att behöva för sin resa, allt detta till skillnad från många andra här. Han var en sådan typ som andra skulle se på med avund i blicken och kasta orden lyckliga skitstövel efter. Allt det där var han fullt medveten om men var ändå inget han brydde sig särskilt i.
Plötsligt då han passerade ett litet gångvalv i sten mellan två av husen fick han syn på något som fångade hans intresse.
In under valvet rände en liten och smal kullerstensgata kantad av stora lådor, bakom dessa fick han efter lätt ansträngning syn på en skylt på vilken det stod Ardené Caneijin. Språket var inget han talade flytande men han visste mycket väl att det var nessianska, enchurisk dialekt. Han visste också att det betydde, på ett ungefär, sjökartor, eller kanske även Sjöhandel.
För att nå dit tvingades han tränga sig fram och stöta till folk utan att ta hänsyn till någon. Detta var inget problem ty i detta nu avskydde han hamnen här mer än någonsin ty folket var som vilda gamar och kastade sig över vadsomhelst bara för att tjäna ett par kopparmynt, eller fly sin plikt som soldat.
Dörren till den lilla handelsboden stod öppen och han klev hukandes in eftersom taket var så lågt. I rummet han klev in i fanns inte en levande själ utom han själv och han fann det mycket skönt som kontrast till surret och vimlet ute på huvudgatan.
I taket hängde flera ljuskronor av olika storlekar, väggarna var klädda i fiskenät och bar även inramade kartor med oputsat glas. I det enda skyltfönstret stod ytterligare ett par inramade kartor utställda, golvet var av mörkt trä och matt av damm och smuts. Detta till trots ett vackert golv.
I högra hörnet stod en hög disk i mörkt och blankpolerat churträ, faktiskt det enda härinne vilket verkade välskött. Då han tittade närmade på den såg han att det under en skiva av glas låg små vackra träsniderier. Det var allt från pipor till märkliga smycken och han synade allt mycket noggrant.
Bakom bänken var en liten dörröppning belägen vilken skymdes av ett skynke broderat i ett mönster föreställande ett gytter av sjöormar och fartyg. Inget han ännu sett hade fångat hans intresse särskilt. Nog för att mycket av det som fanns här var vackert men det fanns inget han inte sett förr eller hållit i sin egen hand. Men det hängde något hemlighetsfull

Skriven av: Carl Wilhelm Meyer