Promenaden

Vi går långsamt längs gångvägen. Solen har börjat gå ner men det är fortfarande varmt. Vi pratar med varandra, ganska lättsamt för en gångs skull. Vi följer varandra hem av en tillfällighet och långsamt börjar vi närma oss platsen där vi måste dela på oss. Jag försöker gå så långsamt som möjligt utan att verka lat. Jag vill aldrig att promenaden ska ta slut.
Då och då så sneglar jag på Dig. Studerar hur Dina läppar rör sig när Du pratar. Jag undrar hur det skulle kännas att kyssa Dina läppar.
Tittar ner i marken och rodnar lite.
Skrattar åt något kul du säger.
Jag undrar när vi kommer ses igen. Om en vecka? Om två? Tre? Om en månad?
Jag kommer inte att stå ut.
Jag sneglar på Dig igen och känner hur hela jag smälter.
Tänk om jag skulle berätta för Dig. Vad skulle Du säga då? Om jag berättade precis allt. Skulle Du bli förvånad?
Kanske är det alldeles uppenbart. Kanske har Du redan fattat allt.
Men ändå;
Vad skulle Du säga?
Jag skulle vilja berätta nu. Det lär ju ändå dröja tills vi ses igen. Kanske skulle vi kunna glömma allt tills nästa gång vi ses. Det vore så skönt. Att äntligen få veta och slippa bära tyngden på axlarna.
Men det är omöjligt.
Tyngden skulle ju bara bli ännu mer outhärdlig då.
För jag vet ju att du aldrig skulle kunna känna så för mig, som jag känner för dig.
Jag undrar om du någonsin ens tänkt tanken.
Att du kanske skulle kunna gilla mig?
Jag skulle kunna göra vad som helst för dig.
De säger att kärlek är att sätta någon annans behov före ens egna.
Du skulle bara veta hur långt före mig själv Du står.
För varje steg jag tar kommer vi ett steg närmare platsen där vi måste skiljas åt. Jag börjar känna mig svagt illamående. Jag vill inte skiljas från Dig. Jag vill bara vara nära Dig. För alltid. För evigt.
Jag sneglar på Dig igen. Hur många gånger har jag gjort det nu?
Då vänder Du på huvudet och möter min blick.
Jag smälter om möjligt ännu mer. Jag skulle kunna drunkna i Din blick.
Din blick är så intensiv. Som om Du ser igenom mig. Gör Du det?
I några underbara sekunder tittar jag in i Dina ögon, sedan vänder jag på huvudet för att det inte ska bli stelt.
Mitt hjärta slår fortare än det någonsin gjort förut.
Hur är det ens möjligt att känna så här?
Vi fortsätter att gå i samma takt. Nu är det inte långt kvar.
Så ser jag det som jag allra minst vill se.
Där framme delar sig vägen. Där ska vi gå åt två olika håll.
Panik.
Så jävla mycket panik.
Jag försöker att ta vara på den sista minuten. Spelar lugn och pratar på som vanligt.
Jag undrar vad Du tänker nu. Bryr du dig ens?
Jag tar det sista steget. Tittar upp på dig. Säger hejdå. Vi ses. Vänder mig om och går.
Slut. Nu är det slut.

Författare:

Publicerat

Dela: