Punkare och Hiphopare

Måndag.
Han liksom studsade nerför gatan. Maya följde honom hela tiden med blicken. När han stannade framför henne och log trodde hon att hon skulle svimma.
- Hey, girl! sa han och log brett.
- Hej, viskade hon och log lite i smyg.
Han kliade sig på näsan. Hiphopen dundrade ur lurarna som hängde om hans hals och han nickade rytmiskt med huvudet. Hon rodnade under den röda luggen som hängde som en lång gardin framför hennes högra öga.
- Wazzup? frågade han och nickade ännu mer med huvudet.
Hon visste inte riktigt vad hon skulle svara. Vad svarar man på sånt?
- Wazzup på dig själv, blev svaret.
Han skrattade med vita tänder och hon kände sig otroligt dum. Han omvandlade frågan.
- Vad sysslar du med?
- Inget. Jag bara står här och står, liksom.
Han flinade.
- Jag känner igen dig. Vi går i samma skola, right?
- Ja.
Hon kände sig lite besviken över att han var så pass osäker på det att han var tvungen att fråga, men glad över att han överhuvudtaget lagt märke till henne. Hon skrapade med den svarta kängan i gruset och pillade på ett hål i de svart- och rödrandiga strumpbyxorna.
- Nä, nu måste jag dra. Ciao, girl! skrattade han och höjde handen till hälsning innan han studsade vidare.
- Hejdå, mumlade hon efter honom.

Tisdag.
Maya gick långsamt genom korridoren. Ulrika och Sara gick på båda sidor om henne och pratade för fullt. De verkade inte märka att hon inte orkade lyssna. Ulrika och Sara hade varit hennes kompisar ända sen hon kom till den här skolan. Anledningen till varför de hade tytt sig till varandra var förmodligen för de tre var de enda punkartjejerna i skolan. Då blir det lätt så. Folk med samma stil glider ihop och bildar sin egen lilla grupp. De brukade ägna sig åt att hitta så udda kläder som möjligt, sminka sig så att det inte såg klokt ut eller tävla om vem som hade den knäppaste frisyren. Sara vann alltid med sin lilarosa tuppkam. Det verkade som om ingen kunde slå den.
- Har ni hört den här? frågade Ulrika och halade upp två snäckor till en freestyle. Hon satte den ena i Saras öra och den andra i Mayas. Punken dunkade i öronen och Maya skakade av sig hörsnäckan. Den störde hennes tankar. Sara fångade upp den och stoppade den i andra örat. Hon diggade för fullt. Ulrika stirrade.
- Hallå? Tyckte du inte att det var bra?
- Jag har redan den låten hemma, om du nu måste veta det.
- Ja, vadårå? Gillar du den inte?
- Jo den är bra.
Ulrika såg frågande ut men som tur var slapp Maya fler frågor genom att ge henne den där minen som bara hon kunde göra. Minen som betyder 'låt mig vara!' och som alla respekterar och lyder. Ulrika tystnade genast. Maya suckade och tryckte skolböckerna hårdare mot bröstet. Hennes ögon gled genom den långa korridoren och längst bort fick hon syn på honom. Han stod lutad mot ett skåp och snackade med några äldre killar. Hjärtat började banka fortare när hon närmade sig honom och han log och nickade vänligt mot henne när hon passerade honom. Hjärtat tog ett jätteskutt och flög upp i halsgropen på henne.

Onsdag.
Solen sken varmt mot hennes kind. Det var egentligen en väldigt härlig dag, men Maya kokade av ilska. Att gå ner till affären för att handla mjöl var inte hennes favoritsysselsättning, och hon hatade när mamma beordrade henne att göra saker hon helst ville slippa. Men nu var det som det var. Hon öppnade dörren och gled långsamt in i affären. Smög bort till en hylla där mjölpaketen låg gömda och började rota efter rätt sorts mjöl. Hon hade precis hittat det då hon kände en hand på sin axel och vände sig om.
- Tjena!
Han log med de vita tänderna. Det matchade rätt bra till den gråa mössan, den stora munkjackan och de pösiga jeansen. Hennes hjärta började banka hårdare.
- Värst vad vi ses ofta då, tjejen.
Hon klämde fram ett nervöst leende och klamrade sig fast i mjölpaketet.
- Ey, har du nåt namn? skrattade han.
Hon höjde på ena ögonbrynet. Dum fråga. Klart hon hade ett namn.
- Maya.
Han lade huvudet på sned.
- Yeah! Fan vad groovy. Coolt namn!
- Tack, sa hon och rodnade.
- Själv heter man ju Micke.
De stod stilla en stund och tittade på varandra. Hon - punkare. Han - hiphopare. Så udda som man kan bli. Nästan.
- I guess vi ses imorrn? sa han tillslut och gjorde en ansats att gå.
- Förmodligen.
Han flinade och studsade iväg. Det tog ett tag innan Maya kom ihåg vad det egentligen var hon gjorde i affären. Hon köpte sitt mjöl och återvände hemåt.

Torsdag.
Skolan hade precis slutat. Maya vandrade hemåt med Sara och Ulrika. Hon hade fortfarande lite svårt att koncentrera sig på något annat än Micke, men lyckades ändå skratta rätt rejält när Sara slängde en elak kommentar till en förbipasserande lärare som verkligen förtjänade det, efter de dåliga betyd han gett dem på hemkunskapen. Mitt i skratten hörde hon en cykel bakom sig och vände sig om. Micke kom cyklande i full fart. Han halvstod över ramen och saknade hjälp, förstås. Hon började darra. Han svängde och bromsade in framför dem. Log bländade vitt.
- Hey girls!
De stirrade förvånat på honom. Ulrika såg irriterad ut. Maya förstod genast varför. Sara, Ulrika och punkarkillarna de brukade umgås med avskydde alla med en annorlunda stil än deras, speciellt utsatta var hiphopare som Micke och hans kompisar. Micke tittade rakt på henne.
- På väg hem?
Maya nickade.
- Skjuts?
Han pekade på pakethållaren. Ingen av de tre tjejerna fattade någonting, allra minst Maya. Micke var tvungen att förtydliga frågan.
- Ska du åka med? Jag kan skjutsa dig hem. Åker ändå förbi ditt hus på väg till studion.
Studion? Vilken studio?
- Hoppa upp, uppmanade han och hon lydde tveksamt hans råd och satte sig på pakethållaren.
Sara och Ulrika såg ut som två frågetecken.
- Hold on, girl. Let's go! flinade Micke och trampade igång.
Maya lade tveksamt armarna om hans midja och de susade nerför backar och längsmed gatorna. Micke körde som en galning och då och då blev hon nästan lite rädd för att de skulle krascha, men hon försökte lita på honom och njuta av åkturen istället. När de närmade sig hennes hus saktade han in och stannade precis framför grinden. Maya klev av. Håret hade blivit alldeles rufsigt efter den fartfyllda åkturen och den röda luggen hängde inte länge framför ögat som den brukade göra, utan låg istället som klistrad intill högra örat. Micke skrattade lite och sträckte ut handen för att rätta till den igen. Hon stod helt stilla utan att andas när han rörde vid henne.
- Hur kunde du veta vart jag bor? frågade hon nervöst.
Han klev av cykeln och ställde sig framför henne. Tittade nästan skamset ner i marken.
- Jag liksom följde efter dig hem en gång för nån vecka sen.
- Va? utbrast hon helt oförstående.
- Men ey, man! Softa lite här nu va. I'm just telling the truth. Jag har varit helt crazy i dig sen du började för ett år sen. Kan inte slita blicken ifrån dig.
Hennes kinder började långsamt anta en mörkröd ton och hon kunde inte riktigt fatta vad han menade.
- Vad menar du? Varför har du inte sagt nåt tidigare? Varför har du inte visat att du gillar mig?
- Men vad fan, jag vågade inte! Du ser så jäkla tuff och hård ut. Dessutom avskyr ju dina polare hiphopare.
Han plirade på henne med de blåa ögonen. Hon log.
- Ärligt talat har jag faktiskt varit helt crazy i dig också. Rätt länge.
Han log stort, böjde sig fram och kysste henne.

Fredag.
Efter skolan kom Micke farande på cykeln och stannade än en gång framför de tre tjejerna. Maya log glatt och kastade sig om halsen på honom.
- Vad fan...!? utbrast Ulrika och gapade stort.
Maya hoppade upp bakom Micke och höll armarna hårt om hans midja. Hon flinade och vinkade åt Sara och Ulrika när de susade iväg nerför backen.

Lördag & Söndag.
Maya och Micke umgicks hela helgen. De brydde sig inte ett dugg om att de var helt olika, de älskade varandra och i deras värld var det det enda som spelade någon roll.

Måndag.
När hon kom till skolan stod Sara och Ulrika utanför skolporten och väntade på henne.
- Vad fan är det med dig? Är du ihop med den där flinande hiphoparen eller? vrålade Sara och glodde på henne med svartmålade ögon.
- Lägg av! Är det fel med det eller?
- För i helvete, Maya! Ja, det är mycket fel med det! Du är för fan punkare, du kan inte vara ihop med nån jävla hiphoptönt! suckade Ulrika och rufsade till det svartfärgade håret om möjligt ännu mer.
- Spelar det nån roll?
Sara och Ulrika glodde. Maya fortsatte bestämt in i skolan men de följde envist efter henne.
- Vadå, gillar du honom eller?
- Det är klart jag gör!
- Men åh! Maya!
Hon stannade och vände sig mot dem.
- Snälla, kan ni inte bara acceptera att jag äntligen har hittat någon jag älskar som älskar mig tillbaka. Jag skiter i om han är hiphopare, han är ändå världens underbaraste.

Tisdag.
När Maya kom till skolan stod Ulrika, Sara och punkarkillarna vid skåpen där hiphoparna brukar stå. Maya förstod ingenting. Vad gjorde de där? Hon började gå mot dem men stannade när hon såg vad som egentligen hände. Kriget var i full gång. Hiphopare och punkare stod på varsin sida om en osynlig gräns och slängde käft för fullt. Maya hörde Sara skrika 'jävla hiphopararsel, vi knäcker er så jävla fett, kom inte och mucka!' och en punkarkille i nian (som mot Mayas vilja hela tiden försökte kyssa henne) vråla 'försök fan inte omvandla Maya till nån jävla hiphoptönt!'. Bråket utvecklades såsmåningom till slagsmål mellan de två grupperna. Det var hemskt att bevittna. Maya hade lust att bara slänga skolböckerna i golvet och skrika allt vad hon orkade, men hon tvivlade på att någon skulle lyssna på henne. Hon såg sig förtvivlat om efter hjälp, en lärare eller vad som helst, och fick plötsligt syn på Micke. Hon hade inte lagt märke till honom. Han stod en bit bort och tittade ilsket på henne. Hon log vänligt mot honom men han såg bara besviken ut, vände sig om och gick därifrån.

Onsdag.
Micke verkade göra allt för att undvika henne. Så fort hon klev in i samma rum som han gled han genast därifrån, som en osynlig skugga som helst inte vill bli sedd. Bråket mellan punkare och hiphopare hade utvecklats till ett blodigt krig och en hiphopare kunde inte gå förbi en punkare i korridoren utan att ett vilt slagsmål utbröt, oftast startat av punkaren. Sara och Ulrika var nöjda som aldrig förr.
- På fredag ska de fanimej få spö! Krille har meddelat alla hiphoparjävlar att infinna sig vid fotbollsplanen klockan fem på fredag eftermiddag. Då jävlar, då blir det krig på riktigt! flinade Ulrika och Sara nickade instämmande.
Maya stirrade förtvivlat på dem.
- Varför gör ni såhär? Är det för att förstöra för mig och Micke?
Sara och Ulrika såg oförstående ut.
- Vadå förstöra för dig och Micke? Vi ska bara banka skiten ur de jävlarna som tror att de är coolare än vi. De ska få så mycket spö att de inte vågar öppna sina fula trutar i närheten av oss! Punken regerar!

Torsdag.
Maya försökte hela tiden närma sig Micke, men han var omöjlig. Han flydde undan hela tiden. Vad var det med honom? Hon gick ensam hem den dagen. Det kändes hemskt att inte längre ha någon att kramas med. Att inte längre få åka hem bakpå någons pakethållare. Att inte längre ha Micke. Och allt var den dumma punkens fel. Hon började ångra att hon någonsin blivit punkare. Varför bråkade de egentligen? Det hela hade ju egentligen bara med olika stilar att göra. Kunde de inte acceptera varandra ändå? På samma sätt som hon och Micke accepterade varandra. Eller rättare sagt, hade accepterat varandra. Nu visste hon inte vad hon skulle kalla det. Plötsligt var hon inte längre stolt över att vara punkare. Hon kände sig hotad, kände sig hatad. Hatad av hiphoparna, varav en hon älskade. Spelade det egentligen någon roll vilken stil man hade?

Fredag.
Hon var dyster när hon vandrade mot skolan. Det var idag det skulle avgöras. Kriget mellan punkare och hiphopare. Vilka skulle ha rätt att regera över skolan? Hon kände hiphoparnas blickar på sig när hon klev in i skolan. Kände Mickes blick på sig. Blickarna gled över de svarta kängorna, de randiga strumpbyxorna och det rödrufsiga håret. Hon kände sig gråtfärdig. Sara och Ulrika kom gående mot henne med självsäkra leenden på läpparna.
- Du hänger väl med i eftermiddag? frågade Sara förhoppningsfullt.
- Vi kommer behöva dig. Verkligen. Du måste komma!
- Jag vet inte, mumlade Maya.
- Jo, kom igen! Vi måste ju knäcka de svinen!
- Klockan fem vid fotbollsplanen. Snälla Maya! bad Ulrika.
- Okej då. Jag kommer. Men förvänta dig inget. Jag nöjer mig med att vara...
- ...en symbol! fyllde Sara stolt i.
- Jag tänkte säga åskådare, men visst, suckade Maya.
Skoldagen gick trögt och när hon sedan vandrade hem var hon rejält bekymrad. Hon hade ingen lust att gå till fotbollsplanen och bevittna det stora bråk som skulle utbryta mellan hennes och Mickes 'grupper', men hon kände sig ändå tvingad att gå dit. Hon måste ju synas, som en symbol för punkarna. Annars skulle de aldrig mer acceptera henne som en riktig punkare och hon skulle bli anklagad för förräderi mot punken. Men ärligt talat...spelade det någon roll? Det enda hon ville var ju att få vara tillsammans med Micke, vad det än krävdes av henne. Med ens fattade hon ett mycket viktigt beslut. När klockan blev fem började hon gå mot fotbollsplanen. Hon hade ägnat hela eftermiddagen åt att bränna en hiphopskiva och klä sig så 'hiphopigt' som möjligt. Hennes syfte var att bryta muren. Muren mellan grupperna. Både punkarna och hiphoparna stirrade förvånat när hon kom studsande in på fotbollsplanen med munkjacka, pösiga brallor, gympadojor och ett par feta hörlurar om halsen varifrån det dånade hiphop. Mickes dystra min sprack genast upp där han stod mitt i den stora hiphopskaran och han började le med sina vita tänder. Det gav Maya ännu mer självförtroende och hon gick fram och ställde sig mitt emellan de två grupperna. Punkarna glodde surt.
- Vad fan...!? nästan skrek Sara.
Ulrika rusade fram till henne och ruskade hennes axlar.
- För helvete, Maya! Vad fan är det här!? Hur ser du ut egentligen!?
- Does it matter? frågade Maya och ryckte nonchalant på axlarna.
- Varför ser du ut som en hiphopjävel!? skrek Ulrika ursinnigt.
- Spelar det någon roll? Jag är fortfarande en människa, eller hur? Jag är fortfarande din bästa vän som aldrig skulle svika dig, även om du plötsligt började lyssna på klassisk musik och dansa balett. Ska du börja hata mig för att jag inte längre är som du? Spelar stilen verkligen så stor roll att du ger upp din bästa vän? Är du verkligen så svag, Ulrika?
Ulrika släppte henne långsamt och tog ett steg bakåt. Hon stirrade på Maya som om hon aldrig hade sett henne förut. Både punkarna och hiphoparna stod knäpptysta och bara tittade på henne. Maya trodde att hon äntligen hade lyckats bryta muren. Att de äntligen förstod. Men hon hade fel. Ulrika tog sats och smällde till henne ordentligt. Knytnäven träffade rakt på näsan och blodet började rinna. Maya föll kvidande ner på knä.
- Så går det för den som sviker sina enda riktiga vänner, fnös Ulrika.
Då lösgjorde sig Micke från den stora hiphopskaran och rusade fram till dem. Han föll på knä bredvid Maya och torkade försiktigt bort blodet med tröjärmen. Han höll om henne och stirrade argt upp på Ulrika.
- Vad har du i hjärnan egentligen? Skärp dig! Har det verkligen gått så långt att du nu står här och slår din bästa vän? Din enda riktiga vän. Tycker du att det är så det ska vara? Du kanske inte förstår vad Maya försöker säga, men du får tänka på att det finns andra här som kanske förstår. Hon har ju rätt! Fattar du inte det? Du kan inte gå runt och hata alla bara för att de inte ser ut som du. Maya har rätt, stilen spelar ingen roll. Varför bråkar vi egentligen om det? Vi får väl helt enkelt acceptera att alla är olika. Det är väl inget fel med det?
Alla tystnade. Ulrika såg ut som om hon inte visste vad hon skulle göra. Hon öppnade sakta munnen och stängde den igen. Upprepade det flera gånger och satte sig tillslut på marken bredvid Maya. Hon strök bort en hårslinga ur hennes ansikte och såg henne rakt i ögonen.
- Förlåt Maya. Jag vet inte vad som tog åt mig.
Hon reste sig upp och började långsamt gå hemåt. De andra stod tysta och stirrade på Maya och Micke. Sara tog slutligen ett steg framåt.
- Det ligger något i det ni säger. Fan, vad töntigt att vi faktiskt bråkar om olika stilar. Vad är vi för töntar egentligen?
Hon flinade snett, gick fram till Maya och hjäpte henne upp. Sedan vände hon sig mot både hiphoparna och punkarna.
- Det brukar alltid ligga en gammal fotboll i sandlådan där borta vid vägen. Ska vi spela?
Det tog ett tag innan båda grupperna fattade vad hon egentligen menade, men det dröjde inte länge förrän bollen var hämtad och punkare och hiphopare sprang omkring på den grusade planen och skrek av skratt. Tillsammans. Micke och Maya satt i gräset bredvid och tittade på. Han strök bort en hårslinga ur hennes ansikte och log.
- Aldrig trodde jag att jag skulle träffa någon med så mycket mod och förstående som du, sa han och kysste henne.

Skriven av: Karin Ahlsén Larsson