Publicerat
Kategori: Novell

Räddare

Livet är vad man gör det till. Jo, det hade hon hört. Men enligt henne själv var livet vad som hände när man minst anade det. Hon, Michelle, skulle på date ikväll. Världens snyggaste kille. Hon satt och snyggade till sig. Hon hade efter långt om länge kommit på vad hon skulle ha på sig: Ett par plommonlila byxor och en vit tröja som matchade hennes mörkblonda hår och framhävde sommarens solbränna. På ögonlocken hade hon lagt en grå ögonskugga som fick ögonen att gnistra i blått. Hon var ovanligt vacker ikväll. Ingenting kunde gå fel.
Hårfönen stängdes av med ett surrande. Hon var färdig. Innan hon gick slängde hon i sig en macka som hastigast eftersom hon hoppats på en romantisk middag.

Hon lämnade huset. Gick mot bussen. Förutom några få moln på himlen var dagen perfekt för en date. Om en halvtimme skulle hon vara i köpcentret… Och hon hoppades på det bästa!
Hon var i stan på ett par minuter. Under tiden kunde hon gå in på toaletten och snygga till sitt hår. Visst kände hon sig fåfäng… Men hon kunde i alla fall erkänna det. Klart att hon ville göra gott intryck på sin drömkille.
När hon parkerade ringde mobilen. Den signalen hon bara använde när Han ringde. Hon skyndade sig att svara. ”Hej!”, sa hon glatt. ”Hallo!”, svarade han med mjuk röst som fick henne att få gåshud. ”Jag vet att jag borde ringt innan… Men jag är upptagen ikväll. Hade du redan gått?”- Chockad! Hon som hade hoppats så mycket… ”Ja… Men det gör inget. Kanske imorgon istället?” ”Nej men du, jag måste sluta nu. Ha det bra! Kram!”. Sen lade han på och hon stod som förstenad. Nu var hon helt säker på att han inte ville träffa henne alls, och hon fortsatte sin tankegång i pessimistiska banor.

Hon ville inte erkänna för sig själv att hon grät. Hon tyckte inte om att vara beroende av människor, hade alltid velat vara självständig. Men hur lång tid skulle det ta innan hon glömde detta?
Vad hon såg genom den immiga fönstret ville hon först glömma. Kunde det vara… David. Med en annan tjej. Tryckta tätt intill varandra.
Hon var nära att köra av vägen.
Hon blundade. Ville inte se. Önskade att hon aldrig sett vad som hänt.

”Ta det lugnt”, försökte hon intala sig själv. ”Ta det lugnt, allt ordnar sig”. Hon satt med andan i halsen och kände sig totalt chockad, hjälplös… Livet hade tagit slut och det hade inte tagit mer än ett par sekunder. Hur kunde han göra så mot henne? Ingen brydde sig om henne… Men varför skulle de? Hon körde bilen som i trance. Skulle precis svänga in på sin egen gata när hon ångrade sig. Vad skulle hon där och göra? Hela huset påminde på något sätt om honom och skrek ut hans namn i hennes trötta öron tills hon blev helt panikslagen. Istället svängde hon ner mot havet. Havet! Hennes tillflyktsort. Hon älskade att promenera längs de sandiga stränderna utan slut, älskade när vattnet slickade hennes fötter i vågornas brytning. Då brukade hon önska sig långt därifrån. Till ett annat liv, en annan värld. En värld där man kan leva.
Hon körde fortare, måste hinna dit innan det var försent. Vad det skulle vara försent för visste hon inte, men bråttom hade hon. Hon kunde nu se havet sträcka ut sig bakom träden med dess rödgula, fallande höstlöv. Löven virvlade omkring överallt. Mörka moln förde med sig ett kallt, snöblandat regn. Precis hennes väder. Hennes natur. Ooh! Hon önskade att hon kunde vara där nu!

Hon stannade bilen och klev ur. Hon ville inte störa lugnet, inte förstöra alla de känslor som växte inom henne. Började gå framåt. Det var träd på bägge sidorna om vägen. Det kändes som slutets tunnel. Lyckan fanns där framme, men vägen dit var oändlig. Fastän tårarna strömmade nerför hennes kinder mådde hon bra. Hon kände sig fri och självständig. Där framme… Där framme kunde hennes själ äntligen få ro.

Hon var ensam. På hela stranden fanns inte en enda människa.
Det var bra. Precis vad hon hade väntat och hoppats.
Hon tog av sig skorna och slängde dem på marken. Sanden vilade över hennes fötter när hon gick närmare, steg efter steg.
Vågorna smekte hennes fötter och vinden ven genom hennes långa, mörkblonda hår och susade i öronen. Allt kändes som en dröm. Hon visste inte ens om det som hände verkligen var sant.

När hon slängde av sig resten av kläderna i den mjuka sanden kändes den tunga början mindre. Hon hade bestämt sig. Hon skulle dit. Hon måste. Det kändes plötsligt som det enda viktiga för henne. ”Detta är mitt öde”, tänkte hon där hon stod naken och tittade ut över oändligheten.
Hon såg sanden blåsa över kläderna. De var borta. Och just nu hade de varit hennes enda koppling till samhället. Nu var hon fri, det var bara hon. Allt annat var borta. Och snart skulle hon också vara det. Hon gick. Utåt. Bort. Det svala vattnet helade hennes kropp och sköljde bort alla hennes sorger. Det var här hon hörde hemma.

När vattnet nådde henne till brösten började hon simma. Varför visste hon inte. Hon visste inte ens om det hon gjorde hade något mål, men hon visste att hon aldrig mer skulle komma tillbaka.
Hon var ca femtio meter från stranden. Det enda hon hörde var vattnet som hon efter hand svepte undan för att ta sig framåt i. Vattnet under henne såg mörkt och hotfullt ut, men ändå underbart. Det hade en viss skönhet, en skönhet som inte gick att hitta någon annanstans. Och nu var hon en del av det. Det gjorde henne lycklig.

Nu var hon minst hundra meter från stranden. Hon var trött, och ögonen sved av det salta vattnet som kastades upp i hennes ansikte med vågorna. Solen höll på att gå ner och snart skulle det skymma. Då skulle allt vara försent. Då skulle hon aldrig hitta tillbaka till stranden igen. Men vad gjorde det? Ingen skulle sakna henne. Hon skulle dö. Var det verkligen vad hon ville?

En våg, större än alla de andra, uppenbarades plötsligt framför henne. Nu var hon nära sitt mål. Det enda som skilde henne var någon sekund. Ett andetag. Hon tänkte många tankar.
Undrade vad hon gjorde här.
Tänkte på alla sorger och svek som drabbat henne.
Tänkte att allt detta skulle ta slut snart. Nu.
Hon tog ett sista djupt andetag.
Sen virvlade hon runt i det vilda vattnet och visste inte var hon var.
Hon försökte hitta upp till ytan. Där uppe såg hon ett ljus. Ett ljus som inte hade varit där innan. Ett ljus som rörde sig närmare henne.
Men hon kunde inte hålla andan längre. Det sista hon mindes var svedan i ögonen och den salta smaken i munnen. Och ljuset. Vad var det för något?
Sen blev allt svart.

Skriven av: ~DarkSoul~

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren