Räddaren i nöden

Räddaren i nöden, av: Ann-Sofie Svensson, 14år, 15/5-03

- Sara kliv upp nu, du kommer försent till skolan! Det var i början av maj
och Sara hade försovit sig.
- Ja, ja… mumlade Sara sömnigt och skruvade lite på sig. Hon tittade på
klockan och suckade tyst, klockan var 08.05, sedan reste hon sig upp för att gå till badrummet.
Sara är en helt vanlig tonårstjej, tror hon i alla fall, som skulle fylla 16 år just den här dagen. Hon har gyllenbrunt, lockigt hår, klargröna ögon, 167 cm lång och väger ca 60 kg. Sara bor tillsammans med sin mamma och pappa i en liten stad en bit ifrån Stockholm.
Efter att hon tagit en snabbdusch drog hon på sig ett par jeans och en svart top och sprang sedan ner till sin mamma i köket.
- Grattis, gumman! Sa Saras mamma och gav henne en present.
- Tack! Sa Sara och skyndade sig att öppna den, det var en liten ask med två silverörhängen i.
Sara tackade sin mamma än en gång och tryckte sedan i sig två mackor och sprang ut i vårvädret. Hon tittade på klockan, 08.26, hon skulle få lov att springa hela vägen till skolan och det var nästan två kilometer. Hon sprang och sprang, för hon ville ju inte få kvarsittning på sin egen födelsedag!
När hon nästan var framme tittade hon på klockan, 08.26, hon tittade på den igen, 08.26. Klockan hade stannat! Hon fortsatte att springa. När hon kom fram var det alldeles tyst, det hade det egentligen varit tyst hela tiden men då hade hon inte tänkt på det. Hon trodde att hon kommit försent men sedan såg hon alla på skolgården, dem var alldeles stela, som statyer! I nästa sekund, eller kanske nästa hundradel, var allt som vanligt igen.
- Sara! Någon ropade ifrån skolgården.
- Hej, Anna! Ropade Sara tillbaka.
Anna var Saras bästa vän, de hade gått i samma klass sedan sexan. Fast Anna och Sara var bästa vänner sa hon inget om det där med ”statyerna”, förresten så var hon inte så säker på att det verkligen hade hänt, det gick ju så snabbt.
När hon gick hem råkade hon titta på klockan och blev förvånad när hon såg att den fungerade. Klockan var 15.37, den måste ha fungerat hela dagen!
Väl hemma började Sara och hennes mamma att bråka.
- Men vi har bestämt att vi ska ta en fika på Acètori (ett franskt cafè i mitt stan), sa Sara.
- Det blir inte av, i alla fall inte för dig. Du har läxor att göra och prov imorgon! Sa Saras mamma.
- Men det går fort, jag kan göra läxorna efteråt. Det är ju min födelsedag!
- Nej, gå upp till ditt rum. Jag ringer Anna och säger att du inte kan komma.
- Åhh, jag som ville följa med kompisarna och fika, muttrade Sara för sig själv och gick upp till sitt rum.
När Sara var klar med läxorna tittade hon på klockan, 14.06. Hon suckade, nu fungerade inte klockan igen, det var säkert slut på batterier.
Hon gick ner för att kolla hur mycket klockan var och såg sin mamma sträcka sig efter telefonen, hon skulle väl inte ha reagerat bara för det om det inte var så att hennes mamma stod alldeles stilla, som en staty!
- Mamma? Då såg Sara klockan, den var sex minuter över fyra!
Plötsligt började sekundvisaren att röra på sig igen och Saras mamma tog tag i telefonluren.
- Gå upp till ditt rum sa jag. Vad är det? Sa Saras mamma till Sara när hon såg hennes ansiktsuttryck.
- J…jag… öh, t…t…tiden…stammade Sara. Hennes mamma lade tillbaka telefonluren.
- Det svarade inte, sa Saras mamma.
- V…va? Sa Sara frågande.
- Hos Anna.
- Jaha, sa Sara och skyndade sig ut.
När Sara kom till Acètori satt redan hennes kompisar där. Sara gick in samtidigt som hon funderade över vad som hänt.
- Grattis Sara!
- Tack, sa Sara medan hon funderade om hon skulle berätta för sina kompisar om vad som hänt. Hon bestämde sig för att berätta.
- Jo, jag ska berätta en sak, men ni får lova att inte skratta!
- Man kan inte lova något som man inte kan hålla, sa en kille som kallades för Steffe (Stefan).
- Håll käften, Steffe, sa en tjej som hette Lina.
- Jo, det… ni kommer inte att tro det men jag gjorde läxorna innan jag kom hit.
- Knappast, sa en annan kille som kallades Nicke (Nicklas).
- Vi slutade ju precis skolan, sa Anna.
- Ja, just det. Du kan knappast hunnit på fem minuter, höll Lina med.
- Det är just det, det tog en timme, sa Sara.
- Har du skolkat? Sara har skolkat, utropade Steffe.
- Skärp dig, Steffe. Tror du att man är så korkad att man skolkar för att göra läxorna. Dessutom, du var ju med på alla lektionerna så du borde väl veta att Sara var där, eller hur? Rättade Lina Steffe och han såg lite surt på henne.
- Men hur gick det till då? Frågade Anna och Nicke i kör.
- Öh… tiden stannade, sa Sara osäkert.
- HAHAHA!!
- Det är säkert, jag stannade tiden på något sätt, försökte Sara.
- Ja, visst, sa Steffe som inte trodde på henne. Det var förresten ingen som trodde henne, förutom Anna som är heltänd på det övernaturliga.
- Vad då? Det kan väl vara sant, tänk på… försökte Anna.
- ANNA!! Sa alla i kör.
- Okej, förlåt! Men det kan ändå vara sant, det skulle vara förklaringen.
- Bevisa det, sa Nicke.
- Hur skulle det kunna gå till hade du tänkt? Om hon stannar tiden är det ju bara hon som kan märka det, sa Anna.
- Men om hon ”stannar” tiden kan hon gå till ett annat ställe och då märker ju vi att hon stannat tiden, sa Lina klokt.
- Men jag har aldrig gjort det på beställning, det har bara hänt två gånger!
- Avslöjad! Nu försöker hon att komma undan, sa förstås Steffe.
- Steffe, kan du ge dig någon gång?! Utbrast Anna.
- Sorry…
- Men försök i alla fall, sa Nicke.
- Koncentrera dig, sa Anna.
- Okej, jag kan väl försöka, sa Sara och koncentrerade sig. Ingenting hände.
- Ha, vad var det jag sa! Sa…
- STEFFE!!
- Testa en gång till, sa Anna uppmuntrande.
Sara koncentrerade sig en gång till och plötsligt blev allt tyst och Sara stod still alldeles förstummat men skyndade sig sedan att ställa sig några meter åt bort. Sedan koncentrerade hon sig igen och allt blev som vanligt igen.
- Var kom du ifrån? Sa en tjej som nästan klev in i Sara och gick sedan utan att vänta på svar. Saras kompisar som hörde tjejen vände sig förvånat om och såg Sara vinka glatt. Steffe var likblek och Lina och Nicke var mest förvånade men Anna såg glatt överraskad ut, hon hade ju bara läst om sådant förut, aldrig upplevt det.
- Det var som faan… mumlade Nicke.
- Jag visste att du skulle klara det, sa Anna stolt.

När Sara kom hem till middagen var hon förvånad att se att hennes pappa var hemma. Han brukade jobba varje eftermiddag.
- Följ mig, sa hennes pappa och det var något i hans röst som fick henne att följa honom in i vardagsrummet utan att säga något, och i vardagsrummet satt redan hennes mamma och väntade, hon såg orolig ut.
- Sätt dig, sa hennes pappa och satte sig ner själv också.
- Det här är svårt för oss att säga, började hennes mamma.
- Vi bestämde oss för att du skulle få veta det här på din 16-årsdag, fortsatte hennes pappa och Sara kände sig olustig för första gången i sitt liv.
- Jag ska inte dra ut på det men först ska du bara få veta att vi älskade dig för första gången vi såg dig och kommer att för alltid att älska dig, sa hennes mamma.
- D…du, försökte hennes pappa, du är adopterad.
Sara blev konstigt nog inte förvånad, hon var inte lik någon av hennes föräldrar och hon hade funderat några gånger förut på att hon kunde vara adopterad och nu hade hon fått bekräftelse på att det var sant!
- Så ja, lilla gumman. Du behöver inte gråta, sa hennes mamma.
Sara hade börjat gråta utan att hon märkt det när hon tänkte på den person som fött henne, hennes riktiga mamma, kanske inte ville ha henne. Att hennes biologiska mamma och pappa kanske fanns där ute, någonstans…

Sara tränade om och om igen på att stanna tiden och ca en vecka senare kunde hon stanna tiden hur lätt som helst. Sara kunde t o m välja vilka/vilken hon inte ville stanna tiden för, förstår du? Jag ska ge ett exempel: Om hon t ex såg en hund som jagade en stackars katt, kunde hon göra så att hunden ”stannade” och att katten fortsatte att springa. Då hade hon alltså stannat tiden för hunden men inte för katten, det är lite krångligt att förklara på det här sättet men jag hoppas att du fattar!
I alla fall, ungefär 10 dagar efter Saras 16-årsdag, hennes ovanligaste dag någonsin, var hon på väg till skolan med ett grupparbete som hon, Anna, Steffe, Lina och Nicke hade gjort. Det var en modell av staden.
- Sara! Sara vände sig försiktigt mot sin mamma som oroligt såg på när Sara bar den stora modellen (ca en meter lång och en halv meter bred och hög). Är du säker på att du inte vill ha skjuts till skolan?
- Jag går, förresten ska Nicke möta mig, sa Sara som fortfarande var lite sur på sina föräldrar för att de inte hade berättat för henne att hon var adopterad tidigare. Sara hade knappt pratat med dem på över en vecka, och hon hade inte berättat om sin ”gåva” för dem heller.
Sara gick klumpigt fram längst vägen med modellen framför sig.
- Sara, ropade någon och Sara tittade åt det håll hon hörde rösten.
- Hej Anna!
- Jag hade tänkt att möta dig för att hjälpa dig att bära modellen till skolan, sa Anna.
- Åh, tack. Nicke lovade också att möta mig!
- Jaha, då blir vi tre stycken! Anna och Sara hjälptes åt att bära modellen och när det bara var ca 500 m kvar kom Nicke!
- Förlåt att jag kom så sent, det blev bråk hemma! Ropade Nicke flåsande och var på väg att gå över gatan. Man skulle väl inte ha reagerat om det inte var så att det kom en lastbil i rasande fart imot honom! Lastbilen tutade.
- Nicke! Se upp för lastbilen! Nicke vände sig om och Sara han precis stanna tiden så att lastbilen bara nuddade Nicke och stannade, men han flög ändå iväg och slog huvudet så att han svimmade av.
- NICKE!! Anna och Sara rusade till honom.
- Åh, Nicke… grät Sara och Anna när de såg honom ligga där på asfalten och samtidigt såg de lastbilen ”bryta” tiden och fortsätta att åka med en rasande fart utan någon minsta sladd.
Det kom en kille på 27 år springande fram till dem när han såg Nicke ligga medvetslös på marken.
- Vad har hänt? Frågade han.
- D…det…lastbilen… stammade Sara och killen tog upp en mobiltelefon och ringde till akuten.
När ambulansen kom och hämtade Nicke ringde polisen, som också hade kommit, till deras föräldrar och berättade vad som hänt. Saras föräldrar kom och hämtade både Sara och Anna och skjutsade dem till sjukhuset, Annas föräldrar jobbade på sjukhuset så de gick direkt till akuten och Nickes mamma och pappa hade ett jobb i Stockholm, så de skyndade sig så fort som möjligt.
På skolan fick Lina och Steffe höra att Nicke var medvetslös på sjukhuset så de sprang direkt dit, sjukhuset var bara ca 800 m ifrån skolan…
Nicke var medvetslös i tre timmar och då satt minst tre familjer oroligt och väntade. Nicke hade fått hjärnskakning, brutet båda benen, tre revben och en arm.
- Åh, Nicke! Sa Lina lättat när de äntligen fick komma in till honom.
- Tack, Sara. Utan dig hade jag varit död nu, sa Nicke matt.
- Om det inte hade varit för mig hade du inte ens legat här, snyftade Sara.
- Det var inte ditt fel, Sara, sa Nicke, det var mitt.
Nicke skrevs ut två veckor senare och då fick han sitta i rullstol tills benen läkts och tränats upp.
Och det visade sig att lastbilens bromsar hade gått sönder, lastbilschauffören drunknade när han råkade köra ner i en sjö. Och polisen gav upp med mysteriet på hur Nicke klarade sig så bra och inte blev mosad av lastbilen.
Och vad hände med Sara? Jo, hon blev till slut sams med sina föräldrar och de började leta tillsammans med henne efter hennes biologiska föräldrar. Men det visade sig att hennes pappa dog i en brandkatastrof och att hennes mamma dog när Sara föddes, men det kom också fram att hon hade en syster och en moster och Sara tog kontakt med dem och de blev mycket goda vänner. Förresten, berättade jag att Sara skulle hälsa på dem i sommar?

Författare:

Publicerat

Dela: